MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, publikrep, Riksteatern, Hallunda, föreställning 22.

MEDVERKANDE På scen Mattias Brunn och Marcus Baldemar, KONSTNÄRLIGT TEAM: En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson

Listen to me, I have beautiful dreams I can spin you,

Dreams to linger within you,

Close your eyes and we'll ride my carousel.

I'll sing you stories of

Lovers whose love used

To fill me.

And the lovers who will be.

For, you see, love is one thing I do well.

Come let's believe love can be just as sweet as it seems.

Let's live on dreams...

In my dreams such beautiful lovers have found me.

Story book lovers surround me.

Nothing is real, but I'm flying,

Sighing: Where, where, where is my story book

Ending?

Why does my golden pretending

Leave me with nothing to hold...but

My dreams?

Oh is it only in dreams that we find out ideal love?

Are there lovers with real love?

If you know how to feel love, show me how.

Ah, but my prince, if you can't be as sweet as you seem,

I'd rather dream!

Come and wake me! Come be the love I can hold now.

Storybook love leaves me cold now.

Show me the way to stop dreaming!

There is only one perfect story book ending.

That is the end of pretending.

That is the moment I say: Love me now!

Storybook

Ur SCARLET PIMPERNELL

av KNIGHTON, NAN/WILDHORN, FRANK N.

Jag varnade dom redan innan, när vi satt och käkade tidig lunch på Juiceverket vid Hornstull:

”Jag har kollat lite på nätet,” sa jag, ”och det ser ut som om scenografin och kostymerna är lite… arty-fartiga.”

Så fort jag sagt det ångrade jag mej. Givetvis går jag inte på teater och hoppas att jag inte ska gilla det - ain’t nobody got time for that - så det finns liksom ingen anledning att börja förvarna om vad man kanske tror inte är en höjdare. 

Jag har förresten en liknande åsikt om hur man pratar efteråt. Speciellt om jag avskydde en föreställning försöker jag att vänta med att lufta mina åsikter tills jag har fått koll på hur mitt sällskap har uppfattat det hela. Ens upplevelse är så skör, det behövs inte mycket för att liksom trasa sönder en trevlig kväll, har jag lärt mej, både som trasör, och trassé.

Turligt nog var det här någonstans som Patti-Li Leuk hällde ut sojadressingen över mej. 

Vi hade allt tre beställt en varsinn Yong-Doo Rice box, med rött ris och cashewnötter, eftersom det var det enda verkligt matiga dom hade på menyn den dagen, och Malvolio Morrhår, som kommit lite senare, hade precis satt ner sin risfyllda kartonglåda på det lilla runda järnbordet vid fönstret, och Patti-Li, i ett försök att skapa lite plats, hade börjat flytta runt våra lådor, och lyckades välta den lilla plastburken med sojadressing på ett sånt där sätt att det nästan såg ut som om han försökt jonglera med den. Rakt över mina jeans och gympadojjor. 

”Soy Sauce!” visk-ropade jag, i en anspelning på scenen i filmen Thoroughly Modern Millie, där Julie Andrews karaktär förstört en kvinnas vita flapper-klänning genom att försöka ta bort en fläck med hjälp av sojasås. 

Vad jag menar med arty-fartigt, förresten, är när jag uppfattar att scenografi eller kostym inte underordnar sej historien, och/eller helt enkelt bara ser ut som något som en mode- eller inredningsintresserad elev på en folkhögskola tycker skulle särskilja honom eller henne från dom andra som gör exakt samma saker. I sin strävan att vara originella blir dom tråkiga och förutsägbara, och bevisar egentligen att deras utgångspunkt bara är att skilja sej, att utmärka sej, att egentligen bara skrika, jag är annorlunda, när dom egentligen menar: jag vill vara annorlunda. 

Och tro mej, jag vet vad jag talar om, under slutet på 80-talet och början på 90-talet hängde jag med en hel hop såna studenter på klubben Paradise, på nattklubben Ritz, vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Tjejer som sydde sin egna klänningar av svarta sopsäckar, och killar som laminerade och gummerade sina hemsydda byxor, där viljan att vara originell var det enda som innerst inne skiljde dom från alla  andra, det; och modet att våga se ut som något som just har landat.

Det handlar om Josef Kohout, en österrikisk man som 22 år gammal, 1939, sattes i fängelse för sin homosexualitet, och sedan i ett koncentrationsläger, där han på något sätt lyckades överleva kriget. 1972 skrev hans vän, Hans Neumann, under pseudonymen Heinz Heger, en bok om Josefs upplevelser, Die Männer mit dem rosa Winkel, Männen Med Rosa Triangel. Boken inspirerade Martin Sherman att skriva pjäsen BENT, som både nominerades för en Tony 1980, som bästa pjäs, och för Pulizerpriset.

Nån gång i slutet på 80-talet såg jag en amatöruppsättning av BENT, på kulturhuset Luntan, en gammal skola på Luntmakargatan, uppe vid Odengatan, som liksom tagits över av fria teatergrupper, och jag minns den som mycket gripande, och som att den handlade om något som gudskelov aldrig mer kommer att hända igen.

Efteråt är det mest slående att vi, tre bögar, inte har något att säga om föreställningen. Vi är inte slagna, inte förstummade, vi är bara ganska glada över att det äntligen är över. 

”Det hade varit mer intressant att se varför människor gör det dom gör,” sa Malvolio Morrhår när vi börjar gå mot tunnelbanan, och jag håller med honom. Det finns mycket som kunde ha varit mer intressant.

Jag går därifrån med en bild, baserad på föreställningen, av att boken är någon slags småsnaskig sensationsbiografi. Ett slags  sadomasochistiskt queer-sploitations-verk.

Hela projektet känns som om det var en övning för STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, i konsten att respektera varandras konstnärliga integritet: Ingen skulle vara boss, ingen persons vision skulle vara den styrande. Koreografen hade lika mycket att säga till om helheten som dramatikern, och regissören hade ingen som helst rätt att försöka påverka skådespelaren. Och ingen hade läst texten innan första kollationeringen: scenografen, som inte hade en aning om vad uppsättningen skulle handla om, ville helt enkelt bara göra en produktion med turkos backdrop där det hela tiden snöade glitter, och kostymskaparen hade skissat på två paljettglittrande pyjamasar i vinröd velour, inspirerad av samisk folklore, och tyckte att aktörerna, vilka dom nu var, i vad det nu var dom skulle göra, skulle bära såna. 

Eller kanske experimentet var att man helt enkelt flyttade runt uppgifterna, och likasom praoade på varandras arbetsplatser? Och nån som absolut inte var intresserad av regi hamnde på regibänken? 

För det mest intressanta, eller man kanske ska säga, det mest märkvärdiga, med den här produktionen, är att ingen står som regissör, och ingen står som kostymör, eller scenograf. Man presenterar det helt enkelt som "En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson”

Och det hade varit helt okej; om dom inte presenterat produktionen som ”Verklighetsbaserad och högaktuell berättelse om förföljelse, överlevnad, hopp och kärlek som homosexuell i nazisternas koncentrationsläger. Urpremiär av föreställning om ett då och ett nu, och om hur glömska skapar paralleller till vår samtid.”

Jag såg varken hopp eller kärlek. 

Om Riksteatern hade kommit till Kalmar med den här produktionen, i början av åttiotalet, när jag gick på gymnasiet där, hade jag fullständigt avskytt den. Jag hade antagit att ingen i produktionen var homosexuell, och detta var deras sätt att kritiskt framställa ”Fjolliga, feminina, flamsiga fikusar”. Som bög hade jag trott att detta liksom var tänkt att påstå nåt om mej, och känt ansvar inför resten av  publiken, som kanske för första gången mötte en bögberättelse på scenen och som liksom suttit och suckat och sagt: 

”Detta är vad som händer om bögar gör teater. Dom ska alltid vara så speciella, stå ut, utmärka sej. Det går helt enkelt inte att ha dom i möblerade rum. Låt dom ha sin teater, jag bryr mej inte, men det här är helt enkelt inget jag vill se.”

Det yttre berättandet har liksom tagit över, för att det inre berättandet har inte fått ta plats.

Jag har sett en massa föreställningar där det verkat som kostym och scenografi liksom mest varit ren utsmyckning och absolut inte verkar underordna sej något slags dramatiskt, kollektivt berättande: scenograf och kostymör har helt enkelt valt att dra uppmärksamheten till sej själva: Det är svårt att bli uppmärksammad om man gör naturalistiska kostymer och en realistisk scenografi. Ingen tänker på att någon valt stolen som Macbeth sitter på, om det bara är en vanlig stol, men sätt gubben i ett badkar, eller en gungstol, eller elektriskt stol, och folk skulle i alla fall höja på ögonbrynen, lägga märke till valet, och kanske börjar leta efter den ansvariges namn i programbladet.

Dom måste ha något på sej, så varför inte cyklop, krinoliner och slalompjäxor? Man måste vara i något slags rum, så varför inte ett med badskum, pärldraperier och rullstolar. Med tiden har jag liksom lärt mej se bort från sånt, och istället koncentrera mej det dramatiska berättandet: Hur texten är skriven, och hur har man valt att berätta den. 

Men också här har man kommit upp med ett riktigt bottennapp. Jag har inte läst boken, men vänner som läst den säger att den är mycket bra, så jag antar att den innehåller mer än vad vi bjuds på, vilket är ett oändligt uppräknade av alla övergrepp och hemskheter som huvudpersonen utsätts för. Och det är inget fel med det. Men när det är det enda man valt att plocka ur boken, när man liksom helt har tagit ifrån huvudpersonen nån slags personlighet, och hans personliga syn på det hela, och hela tiden bara radar upp ohyggligheter, utan nån slags känsla för dramaturgiskt berättande, utan hela tiden radar incident på incident, då känns det nästan som om föreställningen är berättad av någon som försöker göra det motsatta: trubba av våra känslor, vänja oss, hitta en ny norm.

Kommer du ihåg hur det var när de första romerna kom hit, för några år sen? Jag minns hur jag mötte den första mannen på knä på Drottninggatan: En tiggare, här, i Sverige: hur hemskt måste dom inte ha det hemma i sitt land om dom har tagit sej hela vägen hit, bara för att få mat för dagen. Gör Röda Korset ingenting?

Och hur det nu, i dessa dagar, har blivit mycket, mycket enklare att säga nej till en utsträckt hand, skaka på huvudet, gå vidare? Jag kan inte ge till alla, så varför ska jag ge till just dej? Vem är mest förtjänt, vem verkar lida mest?

Det är lite samma sak här: Ganska snart, efter det första övergreppen, den första misshandeln, de första avrättningarna, har vi liksom nåt toppen, och vår indignation planar ut, det går liksom inte att chocka oss längre. Och ändå fortsätter  berättaren: Detta hände, och detta, och sen detta. Och vi tänker:

Okej, mer av samma sak. Och mer av samma sak. Och en ny variant på mer av samma sak. Och jag menar inte att förringa det som har hänt, jag menar att förringa sättet man valt att berätta det på. 

Marlene Dietrich sa nånstans, i nån bok nånstans, att när hon gick på teaterskola var hon så nöjd att hon under en övning började gråta riktiga tårar, och när hon berättade det för sin lärare fick hon svaret: Men jag, fröken Dietrich, grät inte.

Frank Carpra sa: I made mistakes in drama. I thought drama was when actors cried. But drama is when the audience cries.

Och Linda Lavin sa: We give you this story. It is for the audience to be moved and gut wrenched, not us. It isn't as if we don't go through those real feeling and it isn't as if I don't cry three or four times a night. I usually do.

Och till sist - för jag tror nog du har fattat var jag vill säga med det här - Laura Linney: You can watch someone on-stage cry and cry - but in the audience you feel nothing. It's easy to become indulgent. For me, what's important is the story first.

Det är nämligen precis det som händer här: Huvudpersonen, berättaren, är så uppenbart fylld av indignation över den oändliga orättvisan att han inte verkar behöva vår sympati, vår ilska, våra tårar. Så han får dom inte. Det känns faktiskt som om man inte är ett dugg intresserad av vad vi, publiken, känner, ska känna, eller borde känna. Det känns som ett annat slags experiment.

Jag tror att det hade varit så mycket mer effektivt, och oändligt mer skrämmande, om han, kanske med ett litet leende, liksom lite bortförklarande, hade försökt berätta om vad som måste ha blivit en vardag för honom. Hur överlever man ett sånt helvete? Vad måste man göra, och vad måste man inte göra, för att klara sej levande från dag till dag, år ut, och år in? För han var en av dom som överlevde. 

Som det är nu känns det som om vi, publiken, förstår vad det är för värld han lever i, förstår reglerna, någonstans normaliserar det hela, men han själv liksom springer omkring som Jamie Lee Curtis i nån splatterfilm: han vaknar hysteriskt skrikande, och så ser resten av dagen ut. 

Jag känner karaktären lika lite när pjäsen är över som innan den började.

Nånting som också irriterar mej är hur man liksom ser det hela ur ett slags bortklemat, politiskt korrekt, överpjoskigt perspektiv. Man ser på en värld där folk får tänder utslagna, skjuts, dödas, och bränns upp levande med samma ögon som man ser på män som sitter på tunnelbanan och bresar med benen. Jag menar inte att man inte får eller bör reagera på vad man upplever som provocerande, men det blir nästan skrattretande när rollen i samma ton som han berättar om massavrättningar, också klagar över att hans fångkostym inte passar honom. Eller att han verkar förfasas över att han tvingas vara älskare till en överordnad för att få det bättre, något som, ärligt talat, i en värld fylld av de inhumana hemskheter man berättar om, känns som ett ganska överkomligt pris att betala. Han verkar mer chockad än vi, och det borde nog vara tvärt om.

Och när han, sekundrarna efter att ha befriats från lägret och det visar sej att han överlevt, anmärker på att han inte får någon ekonomisk kompensation. Jag förstår det orättvisa, det vidriga i att någon som överlevt något sådant inte får det ekonomiska erkännandet alla andra fått, och fortsätter att betraktas som en brottsling, men när det kommer så kort efter att han kommit hem, bara minuterna efter att vi har förstått att det är över nu, att han är i trygghet, känns det som om dottern i Shakespeares splattermelodram TITUS ANDRONICUS, Lavinia, efter att ha blivit våldtagen, fått tungan avskuren och händerna kapade, hade klagat på att förövarna förstört hennes stumpbyxor. 

Detta hade kunnat bli en av de häftigaste teaterupplevelserna jag någonsin upplevt, om någon annan, några andra, stått bakom projektet, och jag hoppas verkligen att någon annan tar tag i det. Man ska ju tydligen inte gråta över spilld mjölk, över sånt som inte blev - inte var - som man ville, men jag tänker i alla fall berätta vad jag hade önskat att jag skulle få ha upplevt, eftersom det - hur man skulle kunna ha gjort istället - är en liten lek jag ibland brukar leka för att hålla mej vaken: 

Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats är han själv. 

Jag hade velat att han hade börjat berätta, liksom förklara, hur allt hade gått till, hur det kommer sej att han överlevde, när så många andra dog. Hur jag långsamt skulle börja förstå hur allt det som hänt förändrat honom, som människa, och hur i helvete man går vidare, efter något sånt här. Hur ser man på en människa med annat än hat, när man vet vad dom är kapabla till? Hur vågar man skratta, hur orkar man le? Hur klarar man ens av att tänka på en morgondag, varifrån får man kraften att tro att det nånsin ska bli bättre?

Och jag hade velat, att jag plötsligt nånstans blev medveten om den där klumpen i halsen, och hur sikten blev suddig, tills jag blinkade bort dom där tårarna över alltings förjävlighet, hur livet ändå på något underbart sätt ändå fortsätter levas, tårar som jag först inte ens hade märkt var där.

Men det, definitivt, är en annan historia.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis genrep. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

 MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:

Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

I'm a part of that

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html

VADER,  av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.

Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej -  kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft. 

Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html

AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:

”Men varför just Detroit?”

”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”

Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html