tisdag 1 mars 2016

C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus, föreställning 17, 24/2 2016.

Fotot: Matron
AV Shintaro Oue, Ljus Yusuyuki Yoshieda, med Shintaro Oue, Shintaro Hirahara, Mirai Moriyama

Draw me a circle that's perfectly round
One curving line, simple and fine
Now add two ears and a lopsided nose
And if you care, add some hair
Now draw two eyes and make them bright
Because they've just seen a beautiful sight
Sketch in a mouth with a radiant grin
One coming deep from within
You've drawn me a circle and now that you're through
It's a picture of me after being with you

Draw Me a Circle 
av Cy Young

Jag var sen. Trots att benen pinnade på så fort det bara gick, insåg jag att jag kanske inte skulle hinna. Jag menar, jag sprang inte, jag bara gick väldigt, väldigt fort. Det var tydligen en liten miss i tidsplaneringen: jag hade räknat med att om jag gick in till Söder skulle det ta ungefär dubbelt så lång tid som att cykla. Det gjorde det inte. Det tog typ tre gånger så lång tid, om man verkligen la på en rem. 
Skäggige Skalman hade nämligen tagit bilen till jobbet, så om jag ville kunde jag få skjuts hem, efter föreställningen. Det var bara det att han skulle inte hinna hämta mej, hemma, eller; det blev för bängligt, på nåt sätt, det var lättare om jag tog mej in till stan och mötte honom där. Men eftersom jag skulle få skjuts hem så kunde jag inte ta cykeln. Tunnelbana eller apostlahästarna? Det blev det långa benet före, och jag hann, precis. Eller, jag kanske var lite sen, men jag var för utmattad av marschen för att notera något exakt klockslag.

När vi hade hämtat ut biljetterna tänkte jag att vi skulle ta en kaffe och en fralla på ett tyskt bageri och café, Bäckerei, inte långt från Dansens Hus men jag lotsade visst fel nånstans, tog vänster istället för höger när vi kom fram till Drottninggatan, och precis när vi var redo att vända och ge upp, när det kändes som om vi var ute och snurrade i rena ödemarken, vad gäller kvällsöppna fik, snubblade vi över ett för oss obekant ställe, Il Caffe, och vi skyndade in och beställde varsin macka och kaffe. 
Jag förstod på hur Skäggige Skalman valde plats vid bordet - med ryggen mot skyltfönstret - att han hittat något intressant att titta på. Han är lite svag för väldigt vackra människor, och den unge mannen som värmde våra mackor påminde ganska så ordentligt om Jay Brannan, han, sångaren från Shorbus, du vet? 

I lilla salongen på Dansens Hus har man ritat en vit cirkel på golvet, nästan lika stor som scenen. Det står också något litet på golvet, en bit in. Jag antar, av någon anledning, att det är en sån där dammsugarrobot, du vet, en sån där kakburksstor maskin som rullar runt på egen hand? Ovanpå den står en liten GoPro-kamera, och vad den filmar visas på en filmduk som hänger framme vid höger scenkant. 

Det börjar med en person, ensam på scenen. 
När man är ganska gammal är det ganska roligt att någon tänker tankar som man själv aldrig har tänkt, liksom ser saker ur ett nytt perspektiv. Som det här med magkramper. Jag har aldrig tänkt att det skulle kunna vara vackert, eller i alla fall intressant, fascinerande, liksom. Förstå mej rätt, jag menar inte själva slutprodukten, avfallet, det som vill komma ut, utan muskelarbetet när kroppen försöker slunga ut något som den känner inte borde vara där. Spasmerna, paroxysmerna, konvulsionerna. 
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel. 
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun. Det var den som ville ut, eller det var den som måste ut. Han sätter ner figuren vid GoPro-kameran. 
Så kommer ännu en man in på scenen, också han med en liten figur, och lite som en hund som vill leka lyckas han locka den förste mannen till en slags dans, en slags tumlande rörelser, runt i cirkeln. Den ene säger plötsligt:

”One.” 
Och får svaret:
”Two.”
Så:
”Black.”
”White”
Sen:
”Up.”
”Down.”

Så, från längre upp i gradängen, bakom oss, hörs ett rytande, och en tredje man kommer ner på scenen, ställer sin lilla figur vid GoPro-kameran och försöker lägga sej i: 
”One…”
”Two…”
”… three.”
Han vill liksom tränga sej in i koreografin, passa in, blanda sej i, tillhöra. 
”Black…”
”White…”
”… Green?”
”Up…”
”Down…”
”… Sideways?”
Man dansar runt, runt, tumlar, liksom hjular, det är hårdhänt och graciöst, komiskt och mycket vackert. 

Dom är klädda i något jag skulle vilja kalla för Japan-chic, men det stämmer inte. Det är vanliga kläder, och det är bara det att det är japanska killar som har dom på sej, som gör dom chica. Vanliga byxor, en skjorta, en kavaj, ett linne, en t-shirt, en del plagg mönstrade, lite diskret, och i färgerna vitt, svart, grått, och äggulegult. Till och med de kycklingfärgade långkalsongerna, som killen som har en kropp som Michelangelos David har på sej, är chica, på något sätt. Speciellt om man har benmuskler för det. 

Det är en blandning av poesi och clowneri, på samma gång vackert och skrattretande. Man ritar upp tarmsystemet med griffelkritor på golvet, och leker mat och vätska som åker runt, och som åtskiljs länge fram. Man sitter på varandra, lyfter, vänder, slänger ner varandra i golvet, sliter ner dom gula långkalsongerna, sticker in huvudet i dom, vänder på killen som bär dom, och vips är man att slags huvudlöst monster, en slags insekt, eller åtta-benat kräldjur. 

Det dyker upp en väldig massa griffelkritor mot slutet av föreställningen, och när föreställningen är över säger man att vi gärna får ta några, eftersom man har dansat på dom går dom inte att återanvända. Jag tog en, och Skäggige Skalman tog en. Han gjorde en liten installation av sin och jag stoppade ner min krita i ett litet kuriosakabinett av transparant plexiglas, där det redan  bland annat ligger en sedel från Uppsala Stadsteaters uppsättning av CABARET, den lilla boken man fick efter Dramatens MÄSTAREN OCH MARGARITA, och en snäcka från Kulturhuset Stadsteatern Skärholmens uppsättning av EN VÄRLSOMSEGLING UNDER HAVET. Det är fint med minnen.

Efteråt, när vi går ner i bilgaraget, beep-öppnar bilen, sticker in kortet i apparaten och kör hem, är vi uppsluppna och imponerade, lite som barn som varit på Gröna Lund. Det känns inte så mycket som om vi bara har suttit och sett något, utan som om vi varit med och upplevt något, och det är lite svårt att sammanfatta vad. 
Många dansföreställningar är det ganska lätt att ta ett steg tillbaka ifrån, se lite från håll, att distansera sej från materialet, liksom lägga armarna i kors och säga för sej själv: ”Okej, vad är det egentligen koreografen försökt säga med det här?”
Det är lite omöjligt i det här fallet. Det här är skapat av en häftigt härlig hjärna och med en underbar fysisk fantasi, och på något sätt blir det svårt att avgöra vad som är ”dom” och vad som är ”jag”. Vilka tankar är mina egna, skapade av det jag ser, och vad är rena reaktioner på det dom framför?
Vad vill dom säga, och vad är det jag hör?
Det är lite som att stå framför en tavla och klart och tydligt se motivet, bara för sen upptäcka att någon annan ser något helt annat. Man frågar sej: är det jag ser det som konstnären ville berätta, eller är jag ute på en egen sväng, med mina egna sinnen som ciceroner?  Dom här tankarna om tvåsamhetens tvång, är dom bara mina, eller kommer dom från artisterna? Är det vad man vill säga, något av vad man vill säga?
Vi pratar om manlig skönhet, om cool japansk estetik, och om rörelser och fysiska lösningar vi inte har sett förut. 
Och vi är överens om att det är tur att vi har Dansens Hus, för det vore väldig tomt annars. 



Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "


KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern: 

Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. 


CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:

"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)