MANUS Amanda Klasa Fornhammar, REGI OCH BEARBETNING Henrik Dahl, MEDVERKANDE Rita Hjelm, Peter Åström, Sara Turpin, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Karin Lind, SCENOGRAFIASSISTENT Linn Claar Stenberg, LJUDDESIGN Tina Paulsson, LJUSDESIGN Irmeli Strand, KOREOGRAFI Karim Carlsson, REFERENSGRUPP May Nilsson, PRODUCENT Sara Hedman, Andreas Braula.
Things are going bad for me
I am feeling sad for me
So I just wanna dance
Oh, I just wanna dance
I'm tired of laughing and I'm tired of crying,
I'm tired of failing and I'm tired of all this trying,
I wanna do some living
Cause I've done enough dying
I just wanna dance
I just wanna fucking dance
I Just Wanna Dance
Ur Jerry Springe: The Opera
av Richard Thomas och Stewart Lee
”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”
”Jag är en enhörning!!!”
Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…
Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen.
Senaste gången var det nog på HAIRSPRAY på Chinateatern, när Birgitta Rydberg som Penny Pingleton - vänta, jag har glömt vad det var hon gjorde. Nånting med eller om en pistol, vet jag i alla fall. Eller? Jag minns att jag satt på balkong, och att jag fnissade så att tårarna rann…
Dom är ganska omöjliga att få till, dom där replikerna, dom är vansinnigt roliga, samtidigt som dom bygger på en slags absolut sanning, och en respekt för karaktär och situation.
Nu sitter jag på andra bänkraden på Dramalabbet och ser ett gästspel av Molière-ensemblens ungdomspjäs MILLAS MIRAKEL. En pjäs om mobbing som är förvånansvärt rolig.
Det handlar om en flicka som går på högstadiet, och som vill dö. Inte för att hon verkligen vill dö, hon vill egentligen komma in på ett dansgymnasium, men hon är så mobbad i skolan att det bara verkar som om det finns ett sätt att få slut på alltihop. Hon är konstig, hon gillar astronomi, hon har inga vänner, och hennes mamma är en mycket självupptagen alkoholist.
Så träffar hon en noshörning - förlåt, en enhörning (Fniss, flämt…) - som berättar att han kan lösa hennes problem genom att helt enkelt låta henne försvinna in i ett svart hål. Tillsammans ger dom sej ut i rymden, och nånstans på vägen hittar hon både en livslust och ett mod hon inte visste att hon hade.
Scenografin är ganska smart; tre kraftiga trästolpar på hjul, mellan vilka det löper en kraftig lina, på vilken man har spänt vitt, silverglittrande, tunt transparent tyg. Man kan gömma sej bakom tyget, trassla in sej i det, flytta stolparna, skärma av, skugga och belysa bakifrån.
Kostymerna är enkla, moderna, tydliga, en slags förhöjda vardagskläder, förutom i enhörningens fall: han är har fått en mössa med ett horn på, och vita, glansiga kläder, som hämtade ur nån framtidsfilm från 60-talet.
Det känns, när jag ser föreställningen, som om detta vore en dramatisering av en bok, för det händer så mycket på scenen som kanske inte är det första en dramatiker skulle berätta: rymdresor, hornade hästar och drakar är kanske något som blir tydligare i fantasin, eller som dockteater. Men jag hittar inga referenser till någon bok. I programbladet står det att manuset bygger på ”barns egna upplevelser återberättade av våra samarbetspartners.”
För mej är regi, skådespeleri och sceniska lösningar den verkliga behållningen. Det är smakfullt, underfundigt och humoristiskt. Man har sin grund i ett ganska fysiskt, fantasifullt sceniskt språk, vilket gör att det otroliga i historien blir lite lättare att köpa.
Det är tre skådespelare på scenen: en kvinna som gör titelrollen, en man - som jag tror mej tycka känna igen från förra årets avgångsklass på STDHS mimlinje - som spelar enhörningen och en vaktmästare på skolan, och så en tredje kvinna som spelar alla de övriga rollerna, som den alkade morsan, draken, och en manlig skolkamrat.
Det är väldigt roligt för oss vuxna, och jag kan tänka mej att det är ganska spännande, och lite läskigt, för de små, men jag är inte säker på hur dom mittemellen - man riktar sej till högstadie och gymnasium - ska uppfatta det hela. Är det inte lite för barnsligt för dom, med drakar och enhörningar? Jag försöker tänka tillbaka på hur det var när jag gick i nian, eller började på gymnasiet. Var man inte vuxen, då, tyckte man, vuxnare än man sen nånsin blev? Eller kommer dom, som vi, den vuxna publiken, att förstå att det är en allegori, en fabel, en metafor?
Jag läser i programmet att man vill inspirera barn och unga som har förlorat självkänslan, att återfå den. En gammal cyniker som jag tänker att det i många fall inte är självkänslan dom har förlorat, det är självförtroendet. Har man förlorat självkänslan, har man förlorat känslan av att man är värd någonting, och ofta, har jag märkt när jag pratat med kompisar som varit mobbade, har man en stark känsla av sitt eget höga värde, och känner verkligen att man förtjänar något bättre, och det är det som gör den bistra verkligheten så svår att möta.
Givetvis finns det dom som helt har förlorat sin självkänsla, men jag tycker att det kanske är lite väl hårt att kräva av en teaterföreställning att man ska kunna återfå den. Kanske kan man mer verka som en slags avlastning från verkligheten, en liten respit, ett andrum, lite sådär som människor vars sjukdom - jag har två vars respektive föräldrar drabbats av alzheimer - är så påfrestande att dom då och då åker in på ett avlastningshem, för att deras partner ska kunna vila sej lite.
Jag tänker också på att det vore intressant med en ungdomspjäs som uppmärksammade mobbarna. För jag tror nämligen att många som mobbar inte vet om dom gör det.
Vi hade en kille i min mellanstadieklass - Coriolanus Astrakan - som kanske inte direkt var mobbad, men han var konstig, tyckte vi. Han åt myror. Såhär som vuxen så tänker jag att han nog gjorde det för att imponera, men det slog liksom fel, för vi - och jag tror jag pratar för hela klass 5b - tyckte att han var gravt annorlunda, och det var liksom vår uppgift att ta ställning från honom, få honom att förstå att han var knäpp. Vi tyckte inte vi mobbade. Och i ärlighetens namn tror jag inte heller att Coriolanus kände sej mobbad, och det hela i vilket fall som helst en övergående period i allas våra liv. Vi tyckte bara inte om såna som var annorlunda, och ville bara att dom skulle skärpa sej.
Jag tror att det är så många unga mobbare ser på sej själva: dom är inte onda, eller elaka, det är den mobbade som är dum i huvudet, avvikande, motbjudande. Man mår illa när man ser honom, man äcklas bara man hör hennes röst. Det är dom som provocerar fram det man gör, anser man.
Själv blev jag mobbad på ett scoutläger. Fram till dess hade jag alltid sett mej som synnerligen fascinerande person, nästintill en personlighet, och det kom som en chock när jag insåg att jag nog inte skulle bli framröstad som den klämmigaste knopknytande killen i Kalmar.
Man kallade mej ’Femi’ och trodde att jag inte var smart nog - dom var så mycket mer sofistikerad i Stora Stan än vad vi bonniga Ölänningar var - att förstå att det var förkortning för feminin. Det svåra var inte själva mobbandet - och detta var verkligen inga fysiska trakasserier eller skanderade slödder som spottade och skällde, utan ett mer vuxet avståndstagande, en slags fientlig utfrysning - det var insikten att dom hade rätt. Jag - om jag inte varit offret - hade stått på deras sida. Jag var ingen ängel; få ungar är. Dom såg något hos mej att förakta som jag inte hade sett själv, men som jag själv föraktat hos andra.
Självförtroendet fick sej en smäll, men självkänslan, den där uppfattningen att jag förtjänade något bättre, och var besviken, var starkare än nånsin.
Har du tänkt på att oftast när det delas ut blommor vid applådtack, så verkar det liksom bara komma in en eller flera personer på scenen, hantera ut buketter, flaskor och paket, och så försvinna ut i kulissen igen. Det går på ett ögonblick, och ser väldigt lätt ut.
Det är inte lätt. Det måste finnas en slags organisation bakom hela proceduren. Själva jobbet händer inte där och då, utan långt tidigare, när man i god tid ställer sej och sorterar igenom det hela.
Kvinnan som delade ut blommor efter föreställningen lärde sej det, i praktiken: Vi i publiken hade egentligen klappat klart långt innan hon var färdig, och personerna på scenen - dom var några stycken, som regissör och dramatiker, eftersom detta var premiär - verkade också vara rätt sugna på att det hela skulle vara över och att dom skulle få gå av.
Men först väntade hon lite för länge vid sidan om scenen, innan hon gick in och började dela ut chokladaskar och snittblommor, sen visade det sej att hon inte i förväg hade utarbetat en strategi: där och då, mitt på scen, började hon läsa på lappar och etiketter:
Den här ska Henrik ha. Var står Henrik? Där står Henrik. Då går jag dit. Där fick Henrik. Det här går ju bra. Då tar jag tag i nästa blomma. Oj, här har det trasslat sej. Det här var en fin rosa ros. Vem ska ha den? Peter, står det, va? Eller står det Petra? Vi har väl ingen Petra här? Eller står det Petter? Vi har väl ingen Petter, heller? Det måste vara till Peter. Nu blir han glad, över en sån fin rosa ros. Eller skulle man säga att rosen är röd? Ljust röd. Mörkt rosa? Var står Peter? Där står Peter. Då går jag dit.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:
Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats var han själv.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html
MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:
Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:
Without a sound
A moment comes to life
And I'm a part of that
I'm a part of that
I'm a part of that
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html
VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:
Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar