ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse, föreställning 25, 15/3 2016.

Av Duncan Macmillan. Medverkande: Björn Lönner Regi: Stefan Marling, Scenografi: Helena Uggla, Ljusdesign: Kevin Wyn Jones, Ljuddesign: Daniel Douhan, Kostymdesign: Maria Felldin, Producent: Louise Helgesson.

Girls in white dresses with blue satin sashes

Snowflakes that stay on my nose and eyelashes

Silver white winters that melt into springs

These are a few of my favorite things

When the dog bites

When the bee stings

When I'm feeling sad

I simply remember my favorite things

And then I don't feel so bad

My Favorite Things

Ur THE SOUND OF MUSIC, 

av Rodgersa & Hammerstein

”Jag hopas dom inte kommer att dra upp oss på scenen,” viskade Patti-Li Leuk, precis när vi hade satt oss. Våra platser var längst fram, inte på nån av de tre publikgradängerna uppe på scenen, utan på den riktiga, vanliga publikläkaren, lite till vänster. Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare -  kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis.

Patti-Li vill vara förberedd om han ska prestera något inför publik. Han ställer stora krav på sej själv, och vill göra så bra ifrån sej som möjligt. Att liksom bara haspla ur sej något är inte hans grej.

Vi var var båda lite trötta, lite matta, lite slut. Hela dagen, i sex och en halv timme, hade vi rusat runt på Medelhavsmuseet och försökt ta så mycket som möjligt av utställningar om Antikens Grekland och Rom, om Palmyra, om Cypern, och om Egypten. Vi övat oss i att le arkaiskt, hade hunnit med både lunch och fika, och var tvungna att smita ifrån en väldigt informativ och intressant visning för att hinna hit till teatern i tid.

Jag gillar heller inte att som publik delta i föreställningar, men inte av samma anledning som Patti-Li; jag har inga prestationskrav, jag trivs bäst med att bara vara en anonym person i publiken, nån som bara tittar på, tar in, nån som ger fokus, inte tar fokus. Men det är lite annorlunda när det är publikrep, tycker jag: då är vi liksom där som försökskaniner, som när man förr brukade stoppas av flinande personer i gallerior och fick smaka eller titta på olika produkter och sen berätta vad man tyckte. 

”Det är nog bara meningen att vi ska ropa vad det står, inte gå upp på scenen,” viskar jag. ”Föreställningen handlar om en kille som skriver upp en massa underbara saker på en lista, och jag antar att vi publiken ska hjälpa till att läsa upp den, kollektivt, liksom.”

Patti-Li är tyst en stund. Så säger han: 

”Det är lite som den där facebook-gruppen?”

”Vilken facebookgrupp?”

”Den där man ska skriva upp saker som man tycker om?”

Jag fattar precis hur han har tänkt. Jag tänkte precis likadant. Någon gång i höstas blev jag inbjuden till en grupp på Facebook: Allt som är Underbart, och jag tyckte det var en underbar idé, och antog att den var skapad som motreaktion till all missnöjdhet som plötsligt dykt upp på fejjan. Allt hat, gnäll och negativitet har liksom gjort att jag övergivit sidan och helt och hållet hänger på Instagram och Snapchat. 

I alla fall: gruppen är liksom en slags avknoppning från föreställningen vi just ska se. En sorts reklam, kanske man kan säga, det är bara det att man måste känna till om pjäsen för att fatta anknytningen. Så gruppen kan anses både lyckad - eftersom den inte är intrusiv och in your face - och lite misslyckad, eftersom det är väldigt lätt att missa att den har något med föreställning som snart har premiär i Stockholm. 

Jag har varit på Teater Playhouse två gånger sen den öppnade, en gång för en reading av CLYBORN PARK, och ett gästspel, MURDER BALLAD, men detta är första gången jag går hit och ser en vanlig föreställning. 

Patti-Li har aldrig varit här, inte ens innan ombyggnaden, när dom spelade spaghettiopera, men eftersom vi är sena hinner vi liksom inte ta in lokalen, sådär som man borde. Efteråt, på vägen ut, bestämmer vi att vi måste ta oss hit en kväll, för att käka lite. Eller kanske luncha, någon dag.

Det fanns en tid när man pratade om ungdomar och deras eviga mobiltelefoner, om hur dom inte kunde lägga ner dom, låta blir dom, och ibland under föreställningar till och med tog upp dom för att sms:a. 

Jag skulle vilja säga att allt är förlåtet. Dagens ungdomar och deras telefoner upplever jag inte alls som störande, när jag går på teater. Kanske är det så att dom inte ser samma slags föreställningar som jag, men det är länge sen jag upplevde att dom stört. Dom har liksom vuxit upp med telefoner, och vet hur man uppför sej. 

Den nya, störande generationen är den gamla generationen. Sextiplussarna som äntligen har skaffat sej en smart telefon, men inte lärt sej hur man använder den. Som tror att flygplansläge bara är något man bara tillämpar när man lämnar landet. Som inte har en aning om hur man stänger av en ringsignal, eller dämpar vibrerandet. Dom är det verkliga hotet. Bara under den här föreställningen inträffade två incidenter: dels var det en kvinna på raden bakom oss, vars telefon tilläts vibrera ostört, trots att vi på raden framför vände oss om, och trots att folk vid hennes sida kastade menande blicker, tittade hon bara rakt fram, som om hon inte ville avslöja att det var hennes telefon. Inte vidare smart: eftersom hon var den enda som inte verkade höra burrandet var det ganska lätt att räkan ut vems telefonen var. 

Dels var det en man som bara lät sin telefon ringa. Det gick så långt att skådespelaren bröt, och så satt vi där, en hel salong, och väntade på att personen som ringt upp skulle lägga på. 

I båda fall var förövarna någonstans mellan sjuttio och döden. 

Många gånger när jag ser ett genrep så känns det som om det inte alls behövdes, som om man skulle kunnat hoppa över det, och haft premiär direkt. Allt känns färdigt. Men i det här fallet förstår jag verkligen att man vill repa. Det är inte så att föreställningen har några snabba byten, eller annan tekniskt avancerad utrustning, förutom de vanliga ljus-cuerna, och musik som ska spelas på rätt ställe, men det verkliga utmaningen, det som verkligen måste övas, är hur skådespelaren ska hantera publiken. 

Föreställningen är ett intressant möte mellan form och innehåll. Formen är ett slags publikdeltagende: Många i publiken har fått lappar med ord eller fraser som ska ropas ut, och några få, utvalda, ska också spela roller i pjäsen. Innehållet är en berättelse om en liten kille vars mamma försök ta livet av sej, och för att visa att det finns  mycket som är underbart, och som gör livet värt att leva, börjar han skriva en lista. En lista som aldrig verkar ta slut. Det handlar om att hitta ut ur en depression. Att hitta något underbart, mitt i allt det meningslösa. En anledning att stiga ur sängen, att se solen, och inte bara den smutsiga fönsterrutan.

Eller, som Meg säger, i Beth Henleys pjäs CRIMES OF THE HEART, efter att hennes lillasyster har misslyckats med ett självmordsförsök: 

”We just have to figure out a way of getting through the really bad days…”

Skådespelaren är ensam på scenen, och man använder sej inte av någon direkt scenografi, bara lite handrekvisita, ibland. Förutom den vanliga publikläktaren har man byggt upp tre mindre, på scenen, och vridit dom i en slags arenasittning.

Det hela bygger på att publiken är delaktig. Personer ombeds agera ställföreträdande för pappan, för sonen själv, för en veterinär, för en skolpsykolog, för en flickvän, ja, till slut är vi alla personer på ett grupptearapimöte.  Det är inte meningen att man ska göra mycket. Ofta ska dom inte säga något, ibland bara något enstaka ord, och dom blir liksom sufflerade och instruerade om vad som krävs av dom.

Nästa gång jag träffar någon som säger att vi svenskar är stela och reserverade så ska jag berätta om den här föreställningen. Jag vet inte om man just den här dagen hade bjudit in Amatörskådisarnas Riksförbund och Sveriges Samlade Statistförening, men det skulle inte vara otroligt. Det gick liksom inte att hejda vissa personer. Där man kanske skulle kunna tro att dom skulle mumla i skägget och generas över att behöva agera, tog dom istället för sej, bredde ut sej, hittade på egna repliker och fortsatte sitt ’skådespelande’ långt efter att dom fyllt sin funktion.  Jag antar att det inte är deras fel; dom såg en chans att glänsa och tog den, övertygade om att deras insats liksom förhöjde upplevelsen av kvällen för alla andra. 

På föreställningen som vi såg fick aktören mer en roll av moderator, och jag tror inte det är menat så. Kontrollen han behövde för att hantera publiken smög sej in i själva rollen, och jag hade gärna sett mer sårbarhet och osäkerhet. Nu kändes det lite som om han var en sån där professionell föredragshållare som verkar spontan men där man märker att varje ord är inrepat, och jag tror att det verkade så för att utbytet med publiken gick lite över styr; istället för att se en person som försökte förklara något för oss, berätta något, och som till sin hjälp använde sej av personer ur publiken för att illustrera vad han menade, såg vi mer en humoristisk talare under de sista minuterna av ett anförande, när han tog emot frågor från åhörarna. Det blev lite som att se Jerry Springer, eller nån annan sån där programledare som går runt och ställer frågor till en publik som kommit dit för att kanske få chansen att uttala sej i live-teve. 

Det kommer nog inte att hända igen. Skådespelaren kommer att bli skickligare på att välja ut människor, dämpa, tygla, kontrollera och sortera bort de mer extroverta personerna med skådisambitioner, och när den säkerheten infinner sej kommer han också att våga släppa kontrollen, släppa fram rollen, våga visa upp sin osäkerhet, sin ensamheten, sin uppgivenhet och sin hoppfullhet…

Och, nej, det var inte vidare läskigt att säga vad som stod på våra lappar, det tyckte varken jag eller Patti-Li. Men det var väldigt skönt när det var sagt och man kunde luta sej tillbaka och bara lyssna på allt det där andra som är underbart. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats var han själv.

Låter det intressant? Här är resten:  http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html