fredag 4 mars 2016

AMERICAN HOTEL, publikrep, Kultuhuset Stadsteatern, föreställning 19 29/2 2016


Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.

You've hurt my heart a lot it's true
But I'm not angry, I just feel sorry for you
So when your cheatin' days are over
I don't want you to come runnin', don't come runnin' back to me
You're gonna be sorry, just you wait and see
Oh, one day you'll wake up and cry out, yeah, for me
Then you'll have a chance to meet life face to face
And search for peace of mind but find that it's no place
I still love you I confess but I've got to think of my own happiness
So when you're cheatin' days are over
Don't come runnin' back to me
I said don't come runnin'
No, don't come runnin' back to me

Don’t Come Running Back To Me
av WASHINGTON, DINAH/JOHNSON, FREDDY/WOODS, PEARL


Madeline Wickham har skrivit ganska många böcker under pseudonymen Sophie Kinsella, och några av dom, en hel serie, faktiskt, handlar om en kvinna som har lite svårt att sluta shoppa. Hon är en shopaholic, och du har säkert sett någon av böckerna i nån second handbutik, för det här är inte böcker man vill spara och läsa igen. Confessions of a Shopaholic är kanske den mest kända. Den kom ut i den svenska bokhandeln 2001, under den kommersiellt katastrofala titeln En köpgalen kvinnas hemliga liv, för att senare ges ut igen under den lite mer säljande titlen: En Shopaholics bekännelser. 
Jag har läst några av böckerna, och ganska ofta brukar det sluta med att jag dänger iväg boken över rummet, i frustration, irritation och aversion. Sen går det några timmar, och jag så plockar jag upp boken igen, och försätter läsa, motvilligt. 
Bokens hjältinna är nämligen väldigt enerverande. Det är något fel på hennes konsekvenstänkande. Hon är oförmögen att ta ansvar för sina handlingar, och för mej, som är något av ett kontrollfreak, är det som naglar på en griffeltavla, eller som stanniol och amalgam.
Jag känner såna här kvinnor. Eller, brukade känna såna här kvinnor. Det blev för frustrerande i längden. Dom är fascinerande, ur ett rent kliniskt perspektiv, men det kostar mer än det smakar, i verkliga världen. Det verkar som om hela deras funktion är att skapa problem, göra felaktiga val, att aldrig lära sej av sina misstag. Dom saknar mål, motiv och motivation. 
Ibland undrar jag vart dom har tagit vägen, eller om dom fortfarande hänger i barerna jag har övergivit,  alkoholfeta, nikotinrynkiga, rufsiga och tilltufsade. 
På den tiden, i slutet av åttiotalet, drev dom omkring på Söder, var charmigt sunkiga, sega, och sömniga. Dom var inte det första du lade märke till när du kom in på ett ställe, men dom närmade sej långsamt, planlöst, som katter på promenad, väntande på att något skulle hända, på det där som Tennessee Williams kallade:
”…the kindness of strangers.”
Ganska många av mina ungdomskvällar har slösats bort, drickande öl, rökande cigg och lyssnande till monologer av typen: 
”… och så frågade jag killen med skägget om han kunde visar mej resten av lägenheten, och när vi kom in i sovrummet så ville jag testa hur det var att kyssa honom, för typ man kan säga mycket om en kille baserat på det sätt han kysser, tycker, och så, typ, började vi ha sex, men så kom hans tjej in. Sa jag att han var ihop med hon som bjudit in mej? Hon som var chef där jag provjobbade? I alla fall: hon blev skitsur, riktigt vansinnig, alltså, överreagerade totalt, och slängde ett glas vin i ansiktet på mej, och våld är aldrig svaret, så att jag tappade ena linsen, och blusen jag lånat av syrran blev helt rödfläckig, och den var typ hennes favoritblus, eftersom den varit mormors, och hon hade sagt att jag inte fick använda den, men jag ville bara låna den lite, det var ju inte meningen att det skulle komma vin på den, alltså, och det var ju inte jag som hällde vinet, så egentligen var det inte mitt fel, eller hur, det var en olycka: jag blev utsatt före ett övergrepp, kan man säga? Så bad hon mej dra åt helvete, och ville att jag skulle lämna deras lägenhet, och skrek att jag förstört hennes förlovningsfest - både det där med akvariet och så det här med hennes kille - men jag hade inga pengar, så jag frågade om jag kunde låna några hundra av henne, till taxi in till stan, för det var egentligen en ganska seg fest, och att hon kunde typ få tillbaka dom dagen efter, på jobbet, men hon sa att om hon såg mej i butiken igen skulle hon slå in mina tänder, vilket jag tycker var helt fel, eftersom man måste kunna skilja på jobb och fritid, tycker jag, och det kändes skitjobbigt för mej, eftersom jag hade räknat med dom där pengarna jag trodde jag skulle tjäna när jag bestämde med Lemona att vi skulle åka till Gotland i sommar, och hon hade redan lagt ut för mej, av pengar som hon lånat av sin brorsa, som behövde dom till sin hyra.” 
Känns typen igen?

Ticket Master har en förmåga att liksom försvinna när han inte tycker att en föreställning är intressant, vilket gör att han ofta har många frågor efteråt:
”Varför hette den American Hotel?” frågar han, när vi kommer ut i foajén. 
Jag har inte den lyxen av att kunna tona bort: jag kan aldrig sova på plan, och på teater har jag svårt att inte följa med och försöka förstå:
”Det var ju det hotellet hennes mamma jobbade på, där hon kände det som att hon missat att städa ett rum?”
”Hennes mamma?”
”Hon som dog i cancer?”
”Gjorde hon?”
”Ja, hon som spelades av Ann-Sofi Rase?”
”Ja, just det, hon var ju med. Vilket slöseri. Och Anders Johannisson tycker jag om: han var strålande som Hertingen av Buckingham i DE TRE MUSKETÖRERNA. Jag fattade inte vad han skulle vara här?”
”Han var hennes pappa?”
”Var det hennes pappa?”
”Japp.”
”I blottarrock?”
”Ja.” 
Jag är glad att han inte frågar mej varför pappan, som skulle föreställa en ganska rigid och religiös man, var klädd som en lodis. Kanske var det för att allt berättades i en tillbakablick, som ett minne, och det är så huvudrollen, den väldigt irriterande kvinnan, mindes honom. Kostymerna över lag, är ganska anonyma, mycket hoodies, och dom är förvånansvärt hela och rena i en värld där tvättmaskiner, elektricitet och rinnande vatten inte verkar vara vanligt. Scenografin och ljus är kanske det jag känner störst dragning till, av alltihop. Dom ger en känsla av damm och förfall, av byggnader som inte åldras med värdighet, av dom där platserna som dyker upp om man skriver in abandoned i sökfältet på Pinterest. 
Vi är på Kulturhuset Stadsteatern, och ser det första publikrepet av Sara Stridsbergs AMERICAN HOTEL. Jag vet inte mycket om författaren, förutom att hon alltid ler lite mystiskt på alla bilder jag hittar, och aldrig visar sina tänder. För några månader såg jag hennes version av Grey Gardens, i KONSTEN ATT FALLA. 
Jag föll inte.

”Varför utspelade den sej i Detroit?” fortsätter Ticket Master, när jag kränger på mej min jacka, och lindar på mej min brandgula halsduk. 
Jag biter mej i läppen, funderar, och pustar lite som en trumpetare som värmer upp: ”Kanske för att det är lättare att skriva om något långt bort, nåt nån annanstans? Man kan fantisera mer, och behöver inte ta ansvar?”
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.

Det handlar som sagt om ett Detroit i förfall, och om människorna som av någon anledning lever där, som valt att leva där, och som fortsätter stanna där. För det är ju inte så att resten av USA ligger i ruiner. Man kan ge sej av, man kan söka sej bort. 
Det är ganska svårt att föreställa sej en hel stad i konkurs. Det blir lite som Flykten Från New York, eller Mad Max, eller nån annan domedagssaga, blandad med någon slags orealistiskt drömvärld. Det är nog inte meningen att vi ska gräva så mycket i jakten på logik, även om den name-droppas en massa detroitiska gatunamn, som för att verkligen poängtera att detta händer på en plats som verkligen finns. 

Nånstans har jag läst, tror jag mej minnas, att Tennessee Williams har sagt att han måste vara fysiskt attraherad av åtminstone en karaktär när han skriver något. Kanske var det inte han som sa det, och kanske var det inte så han sa det, men det är i alla fall lite så jag känner när jag sitter i en teatersalong: man behöver kanske inte vara fysisk attraherad, men man måste vara intresserad av en karaktär för att vilja följa med på resan. Och om man inte förstår personen, eller förstår vilken väg den försöker ta, då är det lite bäddat för en kväll fylld av frustration.
Här finns inte en karaktär jag sympatiserar med, och jag vet inte om det är med flit, eller förväntas jag på något sätt känna något för huvudrollen, den alkade kvinnan som liksom bara driver runt, som blir ihop med en mindre framgångsrik fotograf, börjar vänstra med hans tvillingbror, en mycket mer framgångsrik fotograf, blir med barn med den sistnämde, lämnar den försnämnde, lämnar sitt barn hos den sistnämnde, lämnar honom, går tillbaka till den förstnämnde, som ber henne skjuta honom, den förstnämde, skjuter honom, men lyckas inte döda honom, och när han säger att han inte vill dö, kontaktar hans tvillingbror, den sistnämnde, som erbjuder sej att ta på sej skulden för mordet, och lämnar barnet hos modern? För ett barn har det ju alltid bättre hos mamman?
Hon irriterar mej bara, kort och gott.  

Regin verkar - och detta är första publik, så mycket kan och kommer nog att hända innan premiären - mer ha lagt krut på att göra karaktärerna så diffusa och obestämbara som möjligt, och tänker att det nog ska göra dom mer fascinerande. Men jag vill förstå, för att känna att kvällen har gett mej något. 
Nån säger att man är älskar någon, och jag fattar inte varför. Nån annan säger att man inte älskar någon, och det har jag lättare att förstå. Känslor verkar vara viktigare än verkligheten. 
När det blir för statiskt, för mycket likt en bok istället för dramatik, försöker man få lite schwung i rummet genom att låta skådisarna springar runt, runt, runt. Jag förstår varför kvinnan springer, det ska liksom vara hennes grej, men hennes döda mamma, och hennes döda pappa, varför kutar dom?

Skådisarna är - som vanligt - bra mycket bättre än vad som krävs. 

I nån av joggingrundorna sitter jag och tänker på hur underbart det här skulle kunna ha varit om det hade skrivits av Tennesse Williams, eller om man helt enkelt bara hade satt upp hans THE NIGHT OF THE IGUANA, eller SUDDENLY LAST SUMMER, eller ORPHEUS, DESCENDING. Jag tänker på hur bra han skrev om undergång och hur fantastiskt han vävde ihop realism och fantasi. Jag förstår att man på Kulturhuset Stadsteatern vill få in flera produktioner med pjäser skrivna och regisserade av kvinnor, men kunde man då inte välja verk med fler stora, intressanta kvinnoroller? Även här, i en pjäs skriven och regisserad av kvinnor, är männen i majoritet. En bög, död, missbrukare borde väl ha nån slags rätt att kvotera sej upp på scenen? Speciellt som hans kvinnoroller är oändligt mycket mer intressanta.

Men kanske är det bara så enkelt att det Sara Stridsberg vill säga, är inget jag vill höra?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 



Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert. 
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig. 


C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:

Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel. 
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun. 


SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:

"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "





Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)