Visar inlägg med etikett Amerikansk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amerikansk. Visa alla inlägg

onsdag 11 februari 2015

SKVALLER AV NEIL SIMON, Översättning: Edward af Sillén, Regi: Edward af Sillén (VD), Scenografi & kostym: Nina Fransson, Ljus: Anders Ekman, Mask: Suzan Gunillasdotter-Collins(PRINSEN OCH POJKEN) Medverkande: Anna Carlson, Mikaela Ramel, Göran Engman, Gustav Levin, Aksel Morisse, Lolo Elwin, Katrin Sundberg(FLASHDANCE), Ulf Eklund(Macbeth)  och Crister Olsson. Förlag: Nordiska ApS – KöpenhamnAffischfoto: Markus Gårder, Trailer: Peder Carlsson

At words poetic, I'm so pathetic 
That I always have found it best, 
Instead of getting 'em off my chest, 
To let 'em rest unexpressed, 
I hate parading my serenading 
As I'll probably miss a bar, 
But if this ditty is not so pretty 
At least it'll tell you 
How great you are. 

You're the top! 
You're the Coliseum. 
You're the top! 
You're the Louver Museum. 
You're a melody from a symphony by Strauss 
You're a Bendel bonnet, 
A Shakespeare's sonnet, 
You're Mickey Mouse. 
You're the Nile, 
You're the Tower of Pisa, 
You're the smile on the Mona Lisa 
I'm a worthless check, a total wreck, a flop, 
But if, baby, I'm the bottom you're the top! 

You’re the top
från ANYTHING GOES
Av Cole Porter



Det fanns en tid då jag började varje morgon i badkaret. Inte med en snabb dusch utan med ett långt, härligt bad. Ett sånt där tappa-ur-vattnet-och-fyll-på-nytt-varmt-flera-gånger-bad. Det här var innan Facebook, så det fanns inte så mycket annat att göra för någon som arbetade kvällar och inte behövde vara någonstans förrän det började bli mörkt. För sjutton, det här var innan internet, tror jag. Ett annat millennium. 
Jag rökte på den tiden. Låg i badkaret, bolmade och läste. Jag måste ha läst en himla massa andra böcker, men vad jag minns att jag läste är  - Neil Simon. Typ; allt av Neil Simon. Hans två memorerar: Rewrites och The Play Goes On, och hans Collected Plays, del I-IV. Det är mycket att läsa igenom, men på den tiden hade man all tid i världen. Två av hans pjäser var klara favoriter: Jakes Women, en mycket självbiografisk pjäs om en författare vars fantasier börjar närma sej en psykos, och Rumors - enligt författaren själv den enda farsen han någonsin skrivit. 

Vi är på väg till Uppsala, jag och Malvolio Morrhår, till Stadsteatern och Neil Simons SKVALLER. Jag är lite nervös. Jag är rädd att jag inte ska tycka om uppsättningen, och eftersom det är första gången jag ser en uppsättning av pjäsen - förutom för mej själv, inuti mitt huvud - så vill jag att den ska vara precis sådär bra som jag vet att den kan vara. 
Malvolio, som inte alls känner till pjäsen, är den som har skaffat biljetter, på min rekommendation, och han vill inte prata om det som väntar. Han vill att det ska vara en totalupplevelse, att föreställningen liksom ska skölja över honom, handling, författarens tolkning, allt. 
För mej känns det lite som att flyga till New York utan att berätta för ressällskapet vart vi är på väg och vad vi ska göra när vi kommer fram. Men jag är tyst. 
Vi pratar istället om Stephen Sondheims ”Could I Leave You” ur Follies, om huruvida den blivit översatt till svenska och olika sätt att tolka den. Han puschar för en ganska ironisk, sarkastisk tolkning, och jag är intresserad av hur det skulle vara om sångerskan under sångens gång, steg för steg, upptäcker att hon inte älskar sin man och att hon kan lämna honom. 
Vi pratar också om CHICAGO på Stadsteatern, om ett lyckat inhopp som han sett men som jag missat. 

Väl i Uppsala, med tid att slå ihjäl, köper jag cykellampor på Clas Olsson - jag glömde ta med mina, och det kommer vara mörkt när jag låser upp cykeln och cyklar hem från Stockholholms Central, och dessutom kan man aldrig få för många batteridrivna cykellampor. Vi klämmar också i oss något på den mexikanske restaurangen Zucalo; han: en quesedilla och jag en vegetarisk burrito.

Neil Simons Skvaller - Rumors - hade premiär den 22:a September 1988 på Old Globe Theatre i San Diego i Californien, och senare, 17 November, samma år, hade den premiär på Broadway, på the Broadhurst Theatre, teatern där för tillfället Mamma Mia! spelar, och som har 1,156 platser. 
Senare, 1989, flyttade föreställningen till Ethel Barrymore theatre, en något mindre teater med plats för 1,058 platser, och där Clare Boothe Luce’s The Women hade premiär 1936. 
Christine Baranski vann en Tony Awards för rollen som Chris i Rumors, men hon var den enda i produktionen som ens var nominerad. Pjäsvinnaren det året var Wendy Wasstersteins The Heidi Chronicles.

På väg till Stadsteatern smyger vi in på The English Shop och handlar lite engelskt godis, jag cholkad och Jellybeans, han choklad och ingefärskarameller, och ännu lite närmre teatern tittar vi in på TGR och köper ännu mer godis. Jag som bestämt mej för att försöka äta nyttigare har också bestämt att när man är bortrest får man äta vad man vill. Vem fasiken åker bort och bantar?

Framme på teatern häller jag i mej en kaffe och stampar som en travhäst i väntan på att få komma in, och vi inser när vi sitter där, jag och Malvolio, med våra ytterkläder i knäet, att i Uppsala hänger man in jackor, kappor och rockar i garderoben, och inte som i Stockholm, där man bara viker ihop dom och pular in dom under stolen. En röst i en högtalaranläggning informerar oss om att det startar om två minuter. Jag börjar bli ordentligt nervös. Ljuset går ner. Det börjar. 

Det handlar om 10-års-jubiléet för Charlie Brock, New Yorks vice borgmästare, och hans fru Myra, hemma i deras vill några mil utanför staden, dit dom har bjudit in sina vänner - politiker och advokater med tillhörande fruar - men när de första gästerna kommer dit visar det sej att Myra är borta, och att Charlie ligger en våning upp, nerdrogad och vådaskjuten. Vad är det egentligen som har hänt? Och ska man berätta för de andra gästerna vad man vet? 

Jag har sett försök att spela fars där skådisarna tar i så att deras karaktärer i det närmsta verkar ha något slags förståndshandikapp. Jag har sett försök när allt krut har lagts på roliga dialekter, konstiga kostymer och där mask och peruk verkar införskaffat från clownavdelingen på Buttericks. Jag har sett uppsättningar på ”seriösa teatrar” där ”riktiga” skådisar behagar nedlåta sej att förevisa hur en konstnär spelar fars och resultatet blir något som kunde buats ut från roliga timmen. 
Fars är när nästan ingen hinner sätta sej. Det finns inte tid till sånt. Man hinner inte reda ut situationer, förklara sej och lösa problem. Man har inte all tid i världen. Man har inte heller möjlighet att vara hur högljudd som helst: ofta finns det någon utanför en dörr som inte ska höra det man försöker säga. Fars är brist på tid och möjlighet.
Den här typen av teater, för mej, är något som måste spelas som om det gällde liv och död, som en fullständigt logisk tragedi under stress. Så fort man börjar fjompa sej eller skämta till det så faller alltihop, och det blir lite som om man tänder i taket på Spökhuset i Gröna Lund: allt känns bara lite löjligt.
Eftersom situationerna ofta är så väldigt förhöjda och ovanliga, är det viktigt att personerna känns verkliga, hur extrema dom än är. Man måste tro på dom. Om dom bara blir endimensionella seriefigurer, där man inte tror att det som driver dom är verkliga känslor, viljor, passioner, då är det väldigt svårt att dras in i historien.

Det första skrattet kommer efter några sekunder, det första asgarvet efter någon minut. Jag sitter mest och kluckar, kacklar och skrockar hela kvällen, inte så mycket för vad dom berättar, eftersom jag är mycket bekant med historien, utan hur dom berättar. Det är precis såhär jag vill ha det.

Katrin Sundberg(FLASHDANCE), är feno-fucking-menal i den här föreställningen. Det är en mycket bra roll och hon inser det, tar tillvara på möjligheten, och lirar den lite i en egen division. Hennes prestation är en liten masterclass i hur man inte spelar över samtidigt som man mjölkar sin roll på varje uns av komisk potential. Det är ofta svårt att slita blicken från henne. Man skulle kunna lyfta hennes karaktär, Chris, en kvinna gift med en advokat och som försöker att inte sluta röka, ur den här föreställningen och sätta ner henne i något av Tracy Letts eller Michael Frayn, och hon skulle inte kännas fel. Hon kanske inte skulle ha lika många one-liners, men hon skulle platsa. Det är så här man spelar fars. 

Hon, mannen som spelar hennes man, Ulf Eklund(MACBETH), tillsammans med nästa par att anlända, Anna Eklund och Gustav Levin, är som en liten blåsorkester, där var och en tutar och tar i och spelar samma melodi i exakt samma takt. Man synkoperar, lirar legato eller klämmer i med ett solo. Jag tänker på något ur Leonard Bernsteins On the Town, ett stycke där varje instrument står ut och tillsammans gör en helhet, utan att någon ligger bakom och bara kompar. 

Kanske hade man behövt lägga lite mer krut på de gäster som anländer senare, för i jämförelse med de två första paren blir de lite anonyma. Man sitter liksom och väntar på den där scenen när man ska lära känna just dom, och inser allteftersom kvällen går att den scenen kommer inte att komma. 

Scenografin, av Nina Fransson (OLIVER TWIST, FIDELIO) är kanske i enklaste laget, även om den är fullt funktionellt. Detta är en fars, så vad som behövs är dörrar, trappor, möjligheter till sortier och entréer, och det har man gott om, även om jag sitter och undrar var det är meningen att man ska äta om maten någonsin blir lagad. 
Man har valt att inte använda sej av typiska amerikanska dörrhandtag - de där knopparna man vrider på - utan vanliga, svenska, och för mej hade det varit helt okej, om inte alla innerdörrar sett ut som som något som kan köpas för 239 kronor på Bauhaus, och inte signalerar inte ett val av en mycket förmögen person, hur intresserad av minimalistisk inredning man än är. Jag sitter också lite och retar mej på att när man öppnar dörrarna på det övre planet så ser vi inte något som skulle kunna vara ett sovrum eller en toalett, utan bara en mörk dörröppning som leder ut till ett ingenting.
På Stadsteaterns hemsida finns en trailer från föreställningen, inspelade innan premiär, antar jag, där rollen som Cookie ser helt annorlunda ut, och jag föredrar den gamla looken. Annars är kläderna helt okej och kunkurrerar på inget sätt med skådisarna om uppmärksamheten. Kanske kunde dom varit lite mer gala, det är ju ett jublieum?
Jag har lite svårt att avgöra när det utspelar sej: jag ser inga mobiltelefoner, men jag jag tror jag hör ett skämt om Putin? 

I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”

Mej jag är fortfarande lite nervös: Jag vet att monologen från helvetet är på väg: en - som man kallar det- tour-de-force som är lite av farsvärldens Att vara eller inte vara - monolog. Monologen som ska vända allt, monologen som - om den inte funkar - kan förstöra en hel föreställning. 
Jag hade inte behövt vara nervöst. Det var ett lite mästerverk, en farsens motsvarighet till bolero: den börjar lugnt, tvekande, knappt hörbar, och i slutet sitter man bara där och gapar, golvad.

Det här är något för Intiman, för Maxim, och kanske till och med något för Oscars. Fram för mer Neil Simon i mitt närmområde, och gärna redan nu till hösten, om inte med en gång! Jag vill se Jake’s Women och alla hans Suite-pjäser: California Suite, London Suite och Plaza Suite(Nån mer än jag som ser Sissela Kyle och Dan Ekborg? Eller vad sägs om att testa Robert Gustavsson?)

Innan vi stiger på tåget bunkrar vi på pressbyrån: apotekarens nya läsk med ingefära och läsk, och en ny styck-choklad med hasselnötter. Var det Japp? 

Jag har varit lite orolig hur regissören Edward af Sillén(V.D.), som är relativt ny i branschen, skulle klara av höstens kommande premiär på Göta Lejon, Det Nystrukna Påstrukna Förklädet, The Drowsy Chaperone, en av mina absoluta favoritmusikaler, men efter det här känner jag mej trygg. Han vet vad han håller på med. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Vanlig biljett 260:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:

"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven - 
DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner? 
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner. 
DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "

Låter det intressant? Här är resten: 




MORSNING OCH GOODBYE med Magnus Härenstam på Intiman:

"Först känner jag inte igen honom. Jag har läst att han har haft cancer, och jag tänker: är det där en peruk? Har cellgifterna gjort att han tappat allt hår, och detta är en peruk, och om detta är en peruk, varför valde han denna peruk? Han hår är fluffigt, lockigt, och på något sätt tycker jag nästan frisyren ser ut som om han ska spela den ”manligare” huvudrollen i La Cage aux Folles. 
Och jag minns plötsligt inte längre hur han brukade se ut."

Låter det intressant? Här är resten:


PSYKOMANIA av Leo Spauls:

"Jag känner igen kvinnan i kassan, som också sköter tekniken, från Mälarhöjdes teater, och killen i Clark Kent-glasögon bakom disken bryter charmigt på spanska och bjuder mej på en kopp kaffe. Toaletternas väggar är svampade, jag antar att teatern legat här sen 80-talet. 
I väntan på att få gå in bläddrar jag i en medhavd biografi över Lord Byron och tjuvlyssnar på när teknikern berättar att hon ibland blir skrämd av alla dockor, som stundtals verkar röra sej. Hon säger att hon tror att det bara är vindrraget som får dom att röra sej…"

Låter det intressant? Här är resten: 



torsdag 9 oktober 2014

… OCH SEN DÖR MAN, av Mark Roberts, regi Elisabet Klason, ScenografiHelena Uggla, Ljus Kevin Wyn-Jones, Ljuddesign Deniel Douhan, KostymJessica Clyton, Översättning Joachim Siegård, med Thomas Hedengran,Donald Högberg, Pia Oscarsson och Kristina Rådström, på PlayhouseTheatre, föreställning 182 8/10 2014

DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅGOT GOTT
På översta hyllan, längst in, i garderoben på Playhouse Teater, ligger mitt Bop-It. Kvarglömt. 
Vet du inte vad ett Bop-It är? Ett Bop-It är en typ av elektrisk leksak, ett slags handtag med fyra knappar där det gäller att härma det ljud maskinen gör. Ett slags reaktions- och koncentrationsspel, skulle man kunna säga. Det låter fånigt, men det fanns en tid då jag och mina arbetskamrater inte gjorde annat. Förutom att vi arbetade, förstås. 
Någon, på en fest, på någons landställe, vill jag minnas, för över tio år sen, hade ett sånt här spel, och det gick runt runt, hela helgen. Det var så illa att man till slut drömde om det, när man gick och la sej, och hela tiden, någonstans i det stora huset, hörde man den inspelade rösten uppmana något att ”Bop It!” eller ”Twist it!”, eller ”Spin it!” eller ”Pull it!”
Kommer du ihåg Debenhams som låg på Drottninggatan? Där hittade jag någon månad senare mitt spel, och hade kul med det tills det glömdes kvar någonstans. Vi var i alla fall ganska klara med det, kändes det som, för det tog ett tag innan jag insåg att det var borttappat.
Spelet som ligger på en hylla inne på Playhouse hade jag samma dag köpt på Stadsmissionen Mariatorget, för bara 40 kronor. Jag lämnade in det i garderoben eftersom jag inte vågade lita på att det inte skulle sätta igång att uppmana folk att ”Bop It!”, ”Twist it!”,”Spin it!” eller ”Pull it!”

Anledningen till att jag efter föreställningen inte hade en tanke på att hämta ut min lilla leksak var att jag och min kompis Malvolio Morrhår diskuterade Kristina Rådströms helt fenomenalt levererade monolog från det att vi gick ut ur teaterlokalen tills dess vi kom upp till Fridhemsplan. Inte hela tiden, vi avverkade andra delar av föreställningen, men vi kom hela tiden tillbaka till hennes monolog. 
Du vet hur man i musikalsammanhang ibland snackar om The Eleven O’Clock Number? Uttrycket kommer från den tiden då föreställningarna började halv nio på kvällen, och runt klockan elva var det dags för det där showstoppingnumret som energerade publiken, gav dom nåt att nynna på när dom gick ut och gjorde att dom orkade hänga med fram till slutet. Kända Eleven O’Clock Numbers är Memory från Cats, Sit Down, You’re Rocking The Boat från Guys and Dolls, och Brotherhood of Man från How To Succeed in Business Without Really Trying.
Kristina Rådströms monolog, om hennes möte med en man en sen kväll på glassbaren, är föreställningens Eleven O’Clock Number. 

Pjäsens originaltitel är Rantoul and Die. Rantoul är en döende ort i östra Illinois, en gång full av militärer, men nu, sen man lagt ner Chanute Air Force Base, den enda verksamheten som höll orten vid liv, ganska utslagen. Jag antar att titeln är en lek med uttrycket Se Neapel och Sedan Dö. Dramatikern, Mark Roberts, en före detta stand-up komiker, mest känd som författare och producent till Two and a Half Men och Mike and Molly, föddes inte långt därifrån, och tyckte att orten skulle passa som plats och titel, för pjäsen. Den hade premiär 2009, och har sen dess spelats både i Chicago och Off-Broadway.

Playhouse Teater har den utmärkta ambitionen att presentera de bästa nyskrivna och prisbelönta pjäserna direkt från scenerna i New York och framföra dem på svenska. Man har funnits i 14 år, och har hunnit med att ge 20 uppsättningar av 16 nya dramatiker. 

Visst är det väl jobbigt när man nästan kommer ihåg något, nästan är säker, har det liksom på tungan, eller nästan, nästan ser det framför sej, som ur ögonvrån, eller nästan framför sej, när man blundar, som ett slags spökbild? Jag har varit här på teatern förut, nu senast i våras när jag såg Unga Giljotin gästa med Det Är Synd Om Papporna, och innan dess för några år sen för en slags musikalisk afton, också det ett gästspel. Men jag minns inte om jag sett någon av Playhouses egna uppsättningar. Jag har en känsla, men den när svag. Det är som när man nästan minns en melodi; om alla bara kunde vara tysta skulle man nästan kunna höra den. 
”Jag tror jag har sett något av Playhouse här förut,” säger jag till Malvolio Morrhår, där vi sitter och väntar på att det ska börja. Vi sitter längst fram. Inte i mitten, för där är två platser reserverade för två personer som ännu inte dykt upp. 
”Jasså,” säger Malvolio, för det finns inte mycket annat han kan säga. 
Jag har precis varit ute i garderoben, köpt ett program och gjort det ödesdigra beslutet att lämna in mitt Bop-It. 
Innan dess hade vi fikat, vädrat Chicago på KulSta, och jag hade ringt till polisen. En full man mitt på Sibyllegatan, skrikande och kastande flaskor. Jag var inte den förste som ringt, sa polisen. Då borde ni väl redan vara här, tänkte jag svara. Det här är i alla fall Östermalm, här bor viktiga, riktiga människor. 
Malvolio Morrhår, som har flera one-man shows som han brukar köra på mindre ställen runt om i stan, berättar att han fundrar på att återuppliva sin ”My Favorite Flops”, och när jag säger att den vore perfekt för Reginateatern, där han kört sina andra föreställningar, berättar han att han har hört att Regina tydligen ska slå igen. Har han hört. Eller läst någonstans. Han är inte säker. 

Precis innan föreställningen börjar kommer två män in och sätter sej på de reserverade platserna. Dom har kostym, är långa som basketbollspelare, och verkar inte alls vara typerna som man reserverar teaterplatser för. Jag undrar om dom kanske är finansiärer, eller kanske representanter för pjäsförfattaren? Nu efteråt, ångrar jag att jag inte pratade med om, sådär som vissa gör på teatern. Inleda med något oskyldigt, som:
"Det här ska bli spännande," och sen snabbt: "Vad i helvete gör ni här, son of a bitch, mej lurar ni inte!"
Så kommer en kvinna upp på scenen, ber oss stänga av våra mobiltelefoner eller ställa dom på flygplansläge, eftersom endast ljudlöst kan störa teaterns elektriska utrustning. Så berättar hon lite om Playhouse Teater, och släpper bomben: Detta är deras sista produktion i dessa lokaler. Till nästa höst har man flyttat in i nya, större, mer centrala lokaler, med café och restaurang, som för tillfället är hemliga. 
Centralt, tänker jag. Större, tänker jag. Café och Restaurang? 
Regina, here we come, tänker jag.
Det är såhär man skapar ett rykte.

Det var premiär på pjäsen förra veckan, och idag, onsdag, är första föreställningen på tre dagar. Och det märks, på sina håll, att man har haft ledigt. Det snubblas lite på repliker, det börjas om, och det avbryts ibland. Inte så mycket att det stör, men tillräckligt ofta för att jag ska notera. Jag antar att det lätt blir så: man har repeterat en himla massa, ältat text, och nu, efter premiären, har man kunnat slappna av, glömma, vara ledig, och all text är plötsligt inte längre så lättillgänglig, den kommer inte automatiskt ut när man så snällt öppnar munnen. 

Det handlar om det gifta paret Sussie och Rallis, hon anställd på en glassbar, och han jobbar med något jag har glömt. Något ovidkommande, som bara försörjer honom, antar jag. Hon har slutat älska. Han kan inte sluta. Hon vill skiljas. Han vill inte leva längre. När pjäsen börjar har han precis försökt ta livet av sej, igen. Blödande, med ytligt uppskurna handleder hittades han i badkaret av sin kompis Kennie, som nu nästan lyckas strypa honom i sitt försök att förklara att han, Rallis, verkligen inte försökt ta livet av sej, utan att det bara var ett rop på hjälp. 
”Jag försökte verkligen” förklarar Rallis, men ingen lyssnar. 
Jag hade en gång en kompis, Mors Lilla Einar, som var väldigt mån om att han skulle uppfattas som maskulin. Han bar läderbyxor, talade med låg, mörk röst och gillade att bygga saker. Det roliga med honom var att han använde ordet ”skör” om sej själv, när andra män kanske skulle använda ord som ”Hängig”, eller omskrivning som ”Det är lite tufft just nu”.
Rallis säger ofta att han är skör. Känsligare än andra. 
Kennie säger att kvinnor inte vill ha en känslig kille. Kvinnor vill ha nån som kan trycka upp dom mot väggen och ge dom det dom vill ha. Sussie säger att Rallis är för mesig, att hon vill ha nån med mer fart. 
Rallis går ut i sovrummet och plockar fram en pistol…
Det är en rolig, rapp, underhållande svart föreställning, lite som en sit-comversion av något av Sam Shepard.
Man har en lite speciell spelstil. Scenografin består av en mycket liten vit trampmaskin, av typen man skjuter in under sängen när man inte vill motionera, och en enda lång, vinklad naturbrun skinnsoffa, en sån där som överlevde 80-talet mest för att ingen orkat kånka den till Stadsmissionen, eller för att Stadsmissionen inte ens ville ha den? Golvet är täckt av en enkelfärgad, fuktskadad, sliten heltäckningsmatta, och väggarna, med reliefmönster av föreneklade labyrinter, nästan som grekiska mönster, har stora mögelskador.
Bristen på möbler, på fönster eller rekvisita, lämnar skådespelarna utan något att sysselsätta sej med, och gör att det naturalistiska spelsättet blir lite ansträngt. Jag tror att man med en mer utförlig, naturligt plottrig scenografi hade kunnat tillföra något. Nu blir det lite som om man spelar ett grekiskt drama. Man förflyttar sej ofta, utan vare sej mål eller anledning, och den fjärde väggen, eller vägg tre och fyra, eftersom allt är lite vridet, så att fonden är ett hörn, verkar vara täckt av fönster, framför vilka skådisarna ofta ställer sej och stirrar ut i publiken. Jag tror att det är regissörens sätt att försäkra sej om att vi ska se deras ansikten, men det blir lite som om dom pratar med oss, publiken, och inte med varandra. Man ”sysslar” liksom inte med någonting, vilket gör att den vardagliga tonen blir onödigt dramatisk. Dessutom är det mycket lättare att leverera one-liners om man har en fysisk aktion, sådär i förbifarten.
Och jag vet, jag har hört uttrycket ”Don’t just do something, stand there,” men det är väldigt skönt när Kristina Rådströms karaktär i andra akten kommer in och börjar mata Rallis med glass. Hon har plötsligt en aktion, något att sysselsätta sej med, vilket gör att hon plötsligt har en lätthet, en frihet, i sitt spel. 
För dom andra, utan vardagliga handlingar, är det svårt att behålla enkelheten i språket. 

Kostymerna, kanske med behov av en viss ytterligare patinering, är välvalda, inspirerade och ger en direkt och tydlig bild av vad det är för människor vi har att göra med. När Pia Oscarssons karaktär efter en lång dag på glassbaren kommer hem och sparkar av sej sina högklackade träskotofflor har jag full förståelse, jag blir bara lite förvånad när hon efter en stund tar på sej dom igen, men hon är kanske en sån där som Lill-Babs: hennes hälsena är för kort?
Och nånstans kommer jag plötsligt ihåg vad det är jag har sett här: Proof. Tio år sen ,eller mer? Jag minns spaljéer, tror jag. Och böcker.
Och så är vi tillbaka hos Kristina Rådström. Jag vet att jag har sett henne förut, men var? Jag nämnde hennes monolog i slutet, va? Den är, i sej, ett lite mästerverk i skådespeleri, och bara den värd ett besök. Hon har en bekant mun, och gör så bra ifrån sej att jag vill ha lite koll på henne. Inte så att dom andra gör mindre bra ifrån sej, det är bara det att, om en skådespelare ser varje roll som en present, då firar hon julafton. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Playhouse Teater! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.

"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”

"Låter det intressant? Här är resten:

ANDROLOGY - A GUIDED TOUR OF THE MEN’S CLUB, av och med Carl Olof Berg

"Och sen fattar jag: det ska inte alls vara coolt. Det ska vara utlämnande, kanske förnedrande och ifrågasättande. Vi ställer in en stol för rectal undersökning i dessa klassiska herr-rum, och föreställer oss vad som kunde ha hänt."

Låter det intressant? Här är resten:


CIRKUS CIRKÖR: UNDERART av Olle Strandberg på Dansens Hus.

"Skäggige Skalman hamnade på rehab, på Karolinska, tillsammans med en massa andra som livet gett en kraftig smäll. Brutna nackar. Biloyckor. Strokes. Gåträning. Balans. Enkla datorprogram. Små steg. Om hjärnan fick minsta motsvarighet till träningsvärk var det bara att börja om. Små steg. 
”Det var precis sådär,” säger Skäggige Skalman, och menar föreställningen. "

Tycker du att det låter intressant? Här är resten: