At words poetic, I'm so pathetic
That I always have found it best,
Instead of getting 'em off my chest,
To let 'em rest unexpressed,
I hate parading my serenading
As I'll probably miss a bar,
But if this ditty is not so pretty
At least it'll tell you
How great you are.
You're the top!
You're the Coliseum.
You're the top!
You're the Louver Museum.
You're a melody from a symphony by Strauss
You're a Bendel bonnet,
A Shakespeare's sonnet,
You're Mickey Mouse.
You're the Nile,
You're the Tower of Pisa,
You're the smile on the Mona Lisa
I'm a worthless check, a total wreck, a flop,
But if, baby, I'm the bottom you're the top!
You’re the top
från ANYTHING GOES
Av Cole Porter
Det fanns en tid då jag började varje morgon i badkaret. Inte med en snabb dusch utan med ett långt, härligt bad. Ett sånt där tappa-ur-vattnet-och-fyll-på-nytt-varmt-flera-gånger-bad. Det här var innan Facebook, så det fanns inte så mycket annat att göra för någon som arbetade kvällar och inte behövde vara någonstans förrän det började bli mörkt. För sjutton, det här var innan internet, tror jag. Ett annat millennium.
Jag rökte på den tiden. Låg i badkaret, bolmade och läste. Jag måste ha läst en himla massa andra böcker, men vad jag minns att jag läste är - Neil Simon. Typ; allt av Neil Simon. Hans två memorerar: Rewrites och The Play Goes On, och hans Collected Plays, del I-IV. Det är mycket att läsa igenom, men på den tiden hade man all tid i världen. Två av hans pjäser var klara favoriter: Jakes Women, en mycket självbiografisk pjäs om en författare vars fantasier börjar närma sej en psykos, och Rumors - enligt författaren själv den enda farsen han någonsin skrivit.
Vi är på väg till Uppsala, jag och Malvolio Morrhår, till Stadsteatern och Neil Simons SKVALLER. Jag är lite nervös. Jag är rädd att jag inte ska tycka om uppsättningen, och eftersom det är första gången jag ser en uppsättning av pjäsen - förutom för mej själv, inuti mitt huvud - så vill jag att den ska vara precis sådär bra som jag vet att den kan vara.
Malvolio, som inte alls känner till pjäsen, är den som har skaffat biljetter, på min rekommendation, och han vill inte prata om det som väntar. Han vill att det ska vara en totalupplevelse, att föreställningen liksom ska skölja över honom, handling, författarens tolkning, allt.
För mej känns det lite som att flyga till New York utan att berätta för ressällskapet vart vi är på väg och vad vi ska göra när vi kommer fram. Men jag är tyst.
Vi pratar istället om Stephen Sondheims ”Could I Leave You” ur Follies, om huruvida den blivit översatt till svenska och olika sätt att tolka den. Han puschar för en ganska ironisk, sarkastisk tolkning, och jag är intresserad av hur det skulle vara om sångerskan under sångens gång, steg för steg, upptäcker att hon inte älskar sin man och att hon kan lämna honom.
Vi pratar också om CHICAGO på Stadsteatern, om ett lyckat inhopp som han sett men som jag missat.
Väl i Uppsala, med tid att slå ihjäl, köper jag cykellampor på Clas Olsson - jag glömde ta med mina, och det kommer vara mörkt när jag låser upp cykeln och cyklar hem från Stockholholms Central, och dessutom kan man aldrig få för många batteridrivna cykellampor. Vi klämmar också i oss något på den mexikanske restaurangen Zucalo; han: en quesedilla och jag en vegetarisk burrito.
Neil Simons Skvaller - Rumors - hade premiär den 22:a September 1988 på Old Globe Theatre i San Diego i Californien, och senare, 17 November, samma år, hade den premiär på Broadway, på the Broadhurst Theatre, teatern där för tillfället Mamma Mia! spelar, och som har 1,156 platser.
Senare, 1989, flyttade föreställningen till Ethel Barrymore theatre, en något mindre teater med plats för 1,058 platser, och där Clare Boothe Luce’s The Women hade premiär 1936.
Christine Baranski vann en Tony Awards för rollen som Chris i Rumors, men hon var den enda i produktionen som ens var nominerad. Pjäsvinnaren det året var Wendy Wasstersteins The Heidi Chronicles.
På väg till Stadsteatern smyger vi in på The English Shop och handlar lite engelskt godis, jag cholkad och Jellybeans, han choklad och ingefärskarameller, och ännu lite närmre teatern tittar vi in på TGR och köper ännu mer godis. Jag som bestämt mej för att försöka äta nyttigare har också bestämt att när man är bortrest får man äta vad man vill. Vem fasiken åker bort och bantar?
Framme på teatern häller jag i mej en kaffe och stampar som en travhäst i väntan på att få komma in, och vi inser när vi sitter där, jag och Malvolio, med våra ytterkläder i knäet, att i Uppsala hänger man in jackor, kappor och rockar i garderoben, och inte som i Stockholm, där man bara viker ihop dom och pular in dom under stolen. En röst i en högtalaranläggning informerar oss om att det startar om två minuter. Jag börjar bli ordentligt nervös. Ljuset går ner. Det börjar.
Det handlar om 10-års-jubiléet för Charlie Brock, New Yorks vice borgmästare, och hans fru Myra, hemma i deras vill några mil utanför staden, dit dom har bjudit in sina vänner - politiker och advokater med tillhörande fruar - men när de första gästerna kommer dit visar det sej att Myra är borta, och att Charlie ligger en våning upp, nerdrogad och vådaskjuten. Vad är det egentligen som har hänt? Och ska man berätta för de andra gästerna vad man vet?
Jag har sett försök att spela fars där skådisarna tar i så att deras karaktärer i det närmsta verkar ha något slags förståndshandikapp. Jag har sett försök när allt krut har lagts på roliga dialekter, konstiga kostymer och där mask och peruk verkar införskaffat från clownavdelingen på Buttericks. Jag har sett uppsättningar på ”seriösa teatrar” där ”riktiga” skådisar behagar nedlåta sej att förevisa hur en konstnär spelar fars och resultatet blir något som kunde buats ut från roliga timmen.
Fars är när nästan ingen hinner sätta sej. Det finns inte tid till sånt. Man hinner inte reda ut situationer, förklara sej och lösa problem. Man har inte all tid i världen. Man har inte heller möjlighet att vara hur högljudd som helst: ofta finns det någon utanför en dörr som inte ska höra det man försöker säga. Fars är brist på tid och möjlighet.
Den här typen av teater, för mej, är något som måste spelas som om det gällde liv och död, som en fullständigt logisk tragedi under stress. Så fort man börjar fjompa sej eller skämta till det så faller alltihop, och det blir lite som om man tänder i taket på Spökhuset i Gröna Lund: allt känns bara lite löjligt.
Eftersom situationerna ofta är så väldigt förhöjda och ovanliga, är det viktigt att personerna känns verkliga, hur extrema dom än är. Man måste tro på dom. Om dom bara blir endimensionella seriefigurer, där man inte tror att det som driver dom är verkliga känslor, viljor, passioner, då är det väldigt svårt att dras in i historien.
Det första skrattet kommer efter några sekunder, det första asgarvet efter någon minut. Jag sitter mest och kluckar, kacklar och skrockar hela kvällen, inte så mycket för vad dom berättar, eftersom jag är mycket bekant med historien, utan hur dom berättar. Det är precis såhär jag vill ha det.
Katrin Sundberg(FLASHDANCE), är feno-fucking-menal i den här föreställningen. Det är en mycket bra roll och hon inser det, tar tillvara på möjligheten, och lirar den lite i en egen division. Hennes prestation är en liten masterclass i hur man inte spelar över samtidigt som man mjölkar sin roll på varje uns av komisk potential. Det är ofta svårt att slita blicken från henne. Man skulle kunna lyfta hennes karaktär, Chris, en kvinna gift med en advokat och som försöker att inte sluta röka, ur den här föreställningen och sätta ner henne i något av Tracy Letts eller Michael Frayn, och hon skulle inte kännas fel. Hon kanske inte skulle ha lika många one-liners, men hon skulle platsa. Det är så här man spelar fars.
Hon, mannen som spelar hennes man, Ulf Eklund(MACBETH), tillsammans med nästa par att anlända, Anna Eklund och Gustav Levin, är som en liten blåsorkester, där var och en tutar och tar i och spelar samma melodi i exakt samma takt. Man synkoperar, lirar legato eller klämmer i med ett solo. Jag tänker på något ur Leonard Bernsteins On the Town, ett stycke där varje instrument står ut och tillsammans gör en helhet, utan att någon ligger bakom och bara kompar.
Kanske hade man behövt lägga lite mer krut på de gäster som anländer senare, för i jämförelse med de två första paren blir de lite anonyma. Man sitter liksom och väntar på den där scenen när man ska lära känna just dom, och inser allteftersom kvällen går att den scenen kommer inte att komma.
Scenografin, av Nina Fransson (OLIVER TWIST, FIDELIO) är kanske i enklaste laget, även om den är fullt funktionellt. Detta är en fars, så vad som behövs är dörrar, trappor, möjligheter till sortier och entréer, och det har man gott om, även om jag sitter och undrar var det är meningen att man ska äta om maten någonsin blir lagad.
Man har valt att inte använda sej av typiska amerikanska dörrhandtag - de där knopparna man vrider på - utan vanliga, svenska, och för mej hade det varit helt okej, om inte alla innerdörrar sett ut som som något som kan köpas för 239 kronor på Bauhaus, och inte signalerar inte ett val av en mycket förmögen person, hur intresserad av minimalistisk inredning man än är. Jag sitter också lite och retar mej på att när man öppnar dörrarna på det övre planet så ser vi inte något som skulle kunna vara ett sovrum eller en toalett, utan bara en mörk dörröppning som leder ut till ett ingenting.
På Stadsteaterns hemsida finns en trailer från föreställningen, inspelade innan premiär, antar jag, där rollen som Cookie ser helt annorlunda ut, och jag föredrar den gamla looken. Annars är kläderna helt okej och kunkurrerar på inget sätt med skådisarna om uppmärksamheten. Kanske kunde dom varit lite mer gala, det är ju ett jublieum?
Jag har lite svårt att avgöra när det utspelar sej: jag ser inga mobiltelefoner, men jag jag tror jag hör ett skämt om Putin?
I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”
Mej jag är fortfarande lite nervös: Jag vet att monologen från helvetet är på väg: en - som man kallar det- tour-de-force som är lite av farsvärldens Att vara eller inte vara - monolog. Monologen som ska vända allt, monologen som - om den inte funkar - kan förstöra en hel föreställning.
Jag hade inte behövt vara nervöst. Det var ett lite mästerverk, en farsens motsvarighet till bolero: den börjar lugnt, tvekande, knappt hörbar, och i slutet sitter man bara där och gapar, golvad.
Det här är något för Intiman, för Maxim, och kanske till och med något för Oscars. Fram för mer Neil Simon i mitt närmområde, och gärna redan nu till hösten, om inte med en gång! Jag vill se Jake’s Women och alla hans Suite-pjäser: California Suite, London Suite och Plaza Suite(Nån mer än jag som ser Sissela Kyle och Dan Ekborg? Eller vad sägs om att testa Robert Gustavsson?)
Innan vi stiger på tåget bunkrar vi på pressbyrån: apotekarens nya läsk med ingefära och läsk, och en ny styck-choklad med hasselnötter. Var det Japp?
Jag har varit lite orolig hur regissören Edward af Sillén(V.D.), som är relativt ny i branschen, skulle klara av höstens kommande premiär på Göta Lejon, Det Nystrukna Påstrukna Förklädet, The Drowsy Chaperone, en av mina absoluta favoritmusikaler, men efter det här känner jag mej trygg. Han vet vad han håller på med.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 260:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:
"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven -
DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner?
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner.
DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "
Låter det intressant? Här är resten:
MORSNING OCH GOODBYE med Magnus Härenstam på Intiman:
"Först känner jag inte igen honom. Jag har läst att han har haft cancer, och jag tänker: är det där en peruk? Har cellgifterna gjort att han tappat allt hår, och detta är en peruk, och om detta är en peruk, varför valde han denna peruk? Han hår är fluffigt, lockigt, och på något sätt tycker jag nästan frisyren ser ut som om han ska spela den ”manligare” huvudrollen i La Cage aux Folles.
Och jag minns plötsligt inte längre hur han brukade se ut."
Låter det intressant? Här är resten:
PSYKOMANIA av Leo Spauls:
"Jag känner igen kvinnan i kassan, som också sköter tekniken, från Mälarhöjdes teater, och killen i Clark Kent-glasögon bakom disken bryter charmigt på spanska och bjuder mej på en kopp kaffe. Toaletternas väggar är svampade, jag antar att teatern legat här sen 80-talet.
I väntan på att få gå in bläddrar jag i en medhavd biografi över Lord Byron och tjuvlyssnar på när teknikern berättar att hon ibland blir skrämd av alla dockor, som stundtals verkar röra sej. Hon säger att hon tror att det bara är vindrraget som får dom att röra sej…"
Låter det intressant? Här är resten:
