På översta hyllan, längst in, i garderoben på Playhouse Teater, ligger mitt Bop-It. Kvarglömt.
Vet du inte vad ett Bop-It är? Ett Bop-It är en typ av elektrisk leksak, ett slags handtag med fyra knappar där det gäller att härma det ljud maskinen gör. Ett slags reaktions- och koncentrationsspel, skulle man kunna säga. Det låter fånigt, men det fanns en tid då jag och mina arbetskamrater inte gjorde annat. Förutom att vi arbetade, förstås.
Någon, på en fest, på någons landställe, vill jag minnas, för över tio år sen, hade ett sånt här spel, och det gick runt runt, hela helgen. Det var så illa att man till slut drömde om det, när man gick och la sej, och hela tiden, någonstans i det stora huset, hörde man den inspelade rösten uppmana något att ”Bop It!” eller ”Twist it!”, eller ”Spin it!” eller ”Pull it!”
Kommer du ihåg Debenhams som låg på Drottninggatan? Där hittade jag någon månad senare mitt spel, och hade kul med det tills det glömdes kvar någonstans. Vi var i alla fall ganska klara med det, kändes det som, för det tog ett tag innan jag insåg att det var borttappat.
Spelet som ligger på en hylla inne på Playhouse hade jag samma dag köpt på Stadsmissionen Mariatorget, för bara 40 kronor. Jag lämnade in det i garderoben eftersom jag inte vågade lita på att det inte skulle sätta igång att uppmana folk att ”Bop It!”, ”Twist it!”,”Spin it!” eller ”Pull it!”
Anledningen till att jag efter föreställningen inte hade en tanke på att hämta ut min lilla leksak var att jag och min kompis Malvolio Morrhår diskuterade Kristina Rådströms helt fenomenalt levererade monolog från det att vi gick ut ur teaterlokalen tills dess vi kom upp till Fridhemsplan. Inte hela tiden, vi avverkade andra delar av föreställningen, men vi kom hela tiden tillbaka till hennes monolog.
Du vet hur man i musikalsammanhang ibland snackar om The Eleven O’Clock Number? Uttrycket kommer från den tiden då föreställningarna började halv nio på kvällen, och runt klockan elva var det dags för det där showstoppingnumret som energerade publiken, gav dom nåt att nynna på när dom gick ut och gjorde att dom orkade hänga med fram till slutet. Kända Eleven O’Clock Numbers är Memory från Cats, Sit Down, You’re Rocking The Boat från Guys and Dolls, och Brotherhood of Man från How To Succeed in Business Without Really Trying.
Kristina Rådströms monolog, om hennes möte med en man en sen kväll på glassbaren, är föreställningens Eleven O’Clock Number.
Pjäsens originaltitel är Rantoul and Die. Rantoul är en döende ort i östra Illinois, en gång full av militärer, men nu, sen man lagt ner Chanute Air Force Base, den enda verksamheten som höll orten vid liv, ganska utslagen. Jag antar att titeln är en lek med uttrycket Se Neapel och Sedan Dö. Dramatikern, Mark Roberts, en före detta stand-up komiker, mest känd som författare och producent till Two and a Half Men och Mike and Molly, föddes inte långt därifrån, och tyckte att orten skulle passa som plats och titel, för pjäsen. Den hade premiär 2009, och har sen dess spelats både i Chicago och Off-Broadway.
Playhouse Teater har den utmärkta ambitionen att presentera de bästa nyskrivna och prisbelönta pjäserna direkt från scenerna i New York och framföra dem på svenska. Man har funnits i 14 år, och har hunnit med att ge 20 uppsättningar av 16 nya dramatiker.
Visst är det väl jobbigt när man nästan kommer ihåg något, nästan är säker, har det liksom på tungan, eller nästan, nästan ser det framför sej, som ur ögonvrån, eller nästan framför sej, när man blundar, som ett slags spökbild? Jag har varit här på teatern förut, nu senast i våras när jag såg Unga Giljotin gästa med Det Är Synd Om Papporna, och innan dess för några år sen för en slags musikalisk afton, också det ett gästspel. Men jag minns inte om jag sett någon av Playhouses egna uppsättningar. Jag har en känsla, men den när svag. Det är som när man nästan minns en melodi; om alla bara kunde vara tysta skulle man nästan kunna höra den.
”Jag tror jag har sett något av Playhouse här förut,” säger jag till Malvolio Morrhår, där vi sitter och väntar på att det ska börja. Vi sitter längst fram. Inte i mitten, för där är två platser reserverade för två personer som ännu inte dykt upp.
”Jasså,” säger Malvolio, för det finns inte mycket annat han kan säga.
Jag har precis varit ute i garderoben, köpt ett program och gjort det ödesdigra beslutet att lämna in mitt Bop-It.
Innan dess hade vi fikat, vädrat Chicago på KulSta, och jag hade ringt till polisen. En full man mitt på Sibyllegatan, skrikande och kastande flaskor. Jag var inte den förste som ringt, sa polisen. Då borde ni väl redan vara här, tänkte jag svara. Det här är i alla fall Östermalm, här bor viktiga, riktiga människor.
Malvolio Morrhår, som har flera one-man shows som han brukar köra på mindre ställen runt om i stan, berättar att han fundrar på att återuppliva sin ”My Favorite Flops”, och när jag säger att den vore perfekt för Reginateatern, där han kört sina andra föreställningar, berättar han att han har hört att Regina tydligen ska slå igen. Har han hört. Eller läst någonstans. Han är inte säker.
Precis innan föreställningen börjar kommer två män in och sätter sej på de reserverade platserna. Dom har kostym, är långa som basketbollspelare, och verkar inte alls vara typerna som man reserverar teaterplatser för. Jag undrar om dom kanske är finansiärer, eller kanske representanter för pjäsförfattaren? Nu efteråt, ångrar jag att jag inte pratade med om, sådär som vissa gör på teatern. Inleda med något oskyldigt, som:
"Det här ska bli spännande," och sen snabbt: "Vad i helvete gör ni här, son of a bitch, mej lurar ni inte!"
Så kommer en kvinna upp på scenen, ber oss stänga av våra mobiltelefoner eller ställa dom på flygplansläge, eftersom endast ljudlöst kan störa teaterns elektriska utrustning. Så berättar hon lite om Playhouse Teater, och släpper bomben: Detta är deras sista produktion i dessa lokaler. Till nästa höst har man flyttat in i nya, större, mer centrala lokaler, med café och restaurang, som för tillfället är hemliga.
Centralt, tänker jag. Större, tänker jag. Café och Restaurang?
Regina, here we come, tänker jag.
Det är såhär man skapar ett rykte.
Det var premiär på pjäsen förra veckan, och idag, onsdag, är första föreställningen på tre dagar. Och det märks, på sina håll, att man har haft ledigt. Det snubblas lite på repliker, det börjas om, och det avbryts ibland. Inte så mycket att det stör, men tillräckligt ofta för att jag ska notera. Jag antar att det lätt blir så: man har repeterat en himla massa, ältat text, och nu, efter premiären, har man kunnat slappna av, glömma, vara ledig, och all text är plötsligt inte längre så lättillgänglig, den kommer inte automatiskt ut när man så snällt öppnar munnen.
Det handlar om det gifta paret Sussie och Rallis, hon anställd på en glassbar, och han jobbar med något jag har glömt. Något ovidkommande, som bara försörjer honom, antar jag. Hon har slutat älska. Han kan inte sluta. Hon vill skiljas. Han vill inte leva längre. När pjäsen börjar har han precis försökt ta livet av sej, igen. Blödande, med ytligt uppskurna handleder hittades han i badkaret av sin kompis Kennie, som nu nästan lyckas strypa honom i sitt försök att förklara att han, Rallis, verkligen inte försökt ta livet av sej, utan att det bara var ett rop på hjälp.
”Jag försökte verkligen” förklarar Rallis, men ingen lyssnar.
Jag hade en gång en kompis, Mors Lilla Einar, som var väldigt mån om att han skulle uppfattas som maskulin. Han bar läderbyxor, talade med låg, mörk röst och gillade att bygga saker. Det roliga med honom var att han använde ordet ”skör” om sej själv, när andra män kanske skulle använda ord som ”Hängig”, eller omskrivning som ”Det är lite tufft just nu”.
Rallis säger ofta att han är skör. Känsligare än andra.
Kennie säger att kvinnor inte vill ha en känslig kille. Kvinnor vill ha nån som kan trycka upp dom mot väggen och ge dom det dom vill ha. Sussie säger att Rallis är för mesig, att hon vill ha nån med mer fart.
Rallis går ut i sovrummet och plockar fram en pistol…
Det är en rolig, rapp, underhållande svart föreställning, lite som en sit-comversion av något av Sam Shepard.
Man har en lite speciell spelstil. Scenografin består av en mycket liten vit trampmaskin, av typen man skjuter in under sängen när man inte vill motionera, och en enda lång, vinklad naturbrun skinnsoffa, en sån där som överlevde 80-talet mest för att ingen orkat kånka den till Stadsmissionen, eller för att Stadsmissionen inte ens ville ha den? Golvet är täckt av en enkelfärgad, fuktskadad, sliten heltäckningsmatta, och väggarna, med reliefmönster av föreneklade labyrinter, nästan som grekiska mönster, har stora mögelskador.
Bristen på möbler, på fönster eller rekvisita, lämnar skådespelarna utan något att sysselsätta sej med, och gör att det naturalistiska spelsättet blir lite ansträngt. Jag tror att man med en mer utförlig, naturligt plottrig scenografi hade kunnat tillföra något. Nu blir det lite som om man spelar ett grekiskt drama. Man förflyttar sej ofta, utan vare sej mål eller anledning, och den fjärde väggen, eller vägg tre och fyra, eftersom allt är lite vridet, så att fonden är ett hörn, verkar vara täckt av fönster, framför vilka skådisarna ofta ställer sej och stirrar ut i publiken. Jag tror att det är regissörens sätt att försäkra sej om att vi ska se deras ansikten, men det blir lite som om dom pratar med oss, publiken, och inte med varandra. Man ”sysslar” liksom inte med någonting, vilket gör att den vardagliga tonen blir onödigt dramatisk. Dessutom är det mycket lättare att leverera one-liners om man har en fysisk aktion, sådär i förbifarten.
Och jag vet, jag har hört uttrycket ”Don’t just do something, stand there,” men det är väldigt skönt när Kristina Rådströms karaktär i andra akten kommer in och börjar mata Rallis med glass. Hon har plötsligt en aktion, något att sysselsätta sej med, vilket gör att hon plötsligt har en lätthet, en frihet, i sitt spel.
För dom andra, utan vardagliga handlingar, är det svårt att behålla enkelheten i språket.
Kostymerna, kanske med behov av en viss ytterligare patinering, är välvalda, inspirerade och ger en direkt och tydlig bild av vad det är för människor vi har att göra med. När Pia Oscarssons karaktär efter en lång dag på glassbaren kommer hem och sparkar av sej sina högklackade träskotofflor har jag full förståelse, jag blir bara lite förvånad när hon efter en stund tar på sej dom igen, men hon är kanske en sån där som Lill-Babs: hennes hälsena är för kort?
Och nånstans kommer jag plötsligt ihåg vad det är jag har sett här: Proof. Tio år sen ,eller mer? Jag minns spaljéer, tror jag. Och böcker.
Och så är vi tillbaka hos Kristina Rådström. Jag vet att jag har sett henne förut, men var? Jag nämnde hennes monolog i slutet, va? Den är, i sej, ett lite mästerverk i skådespeleri, och bara den värd ett besök. Hon har en bekant mun, och gör så bra ifrån sej att jag vill ha lite koll på henne. Inte så att dom andra gör mindre bra ifrån sej, det är bara det att, om en skådespelare ser varje roll som en present, då firar hon julafton.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Playhouse Teater! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.
"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”
"Låter det intressant? Här är resten:
ANDROLOGY - A GUIDED TOUR OF THE MEN’S CLUB, av och med Carl Olof Berg
"Och sen fattar jag: det ska inte alls vara coolt. Det ska vara utlämnande, kanske förnedrande och ifrågasättande. Vi ställer in en stol för rectal undersökning i dessa klassiska herr-rum, och föreställer oss vad som kunde ha hänt."
CIRKUS CIRKÖR: UNDERART av Olle Strandberg på Dansens Hus.
”Det var precis sådär,” säger Skäggige Skalman, och menar föreställningen. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar