BORTA BRA MEN HEMMA BÄST?
”Är det okej om jag lämnar dej här?” undrar min kompis Abercrombie Clone.
Vi sitter i restaurangen en trappa upp på Uppsala Stadsteater, och har precis avslutat varsin pepsi. Jag dricker inte gärna alkohol innan jag går på teater, och Abercrombie har nyligen varit på en inflyttningsfest, så han ser numera fram emot en lugn månad.
Det är paus mellan två barnföreställningar, två uppspel av STDH, båda i samma lokal, och eftersom den första slutade med ett popcornhagel, känner Abercrombie att han nog måste ner och hjälpa till. Han går på skolan, och är rejält delaktig i den andra föreställningen.
”Absolut,” svarar jag, och börjar plocka bland alla böcker jag under dagen införskaffat. Jag bläddrar lite i The Hostage, av Brendan Behan, och läser baksidan på A Perfect Waiter, av Alain Claude Sulzer.
Jag kom tidigt till Uppsala, enkom för att bibliofiera mej, och Sirius Loppmarknad på Torsgatan har en ovanligt välsorterad och billig bokavdelning. Myrorna Outlet, ett stenkast därifrån, på Sysslomansgatan, verkar tycka att det är en smart idé att sortera in engelskspråkig litteratur bland den svenska, vilket jag, som bara läser på engelska, avskyr. Så många böcker att sortera igenom innan hittar något av intresse. Jag tror inte sortören läser mycket.
Knappt har jag slagit upp The Fire Next Time, av James Baldwin, innan Abercrombie är tillbaka. Popcorn är tydligen väldigt lätt att få bort, om man har en sån där dammsugare man kan hänga på ryggen. Hade dom inte något liknande i Ghostbusters?
Vi pratar om föreställningen vi har sett, om sånt som är privat, och om teater och konst. Jag berättar om min dag i Uppsala, och han berättar om det formativa livet och hur man lever som scenkonstproducentelever.
Jag har köpt tre påsar mjuk lakrits från Kaffe Med Flit, och plockar nu upp en. Rökt lakrits. Jag bjuder, och vi tycker nog båda det är en ovanlig, men god smak. En ung dansk kvinna kommer fram till Abercrombie, och jag förstår efter en stund att hon måste vara regissören till verket vi ska se. Hennes hand börjar krypa mot min lakritspåse, och jag nickar, för att visa att det är okej. Danskarna och deras lakrits, eller hur? Eller är det finnarna jag tänker på?
Timmen mellan föreställningen går på en kvart, och det är snart dags att gå nerför trapporna till den lilla salongen, som nu är helt svart. Jag hinner hälsa på regissörens föräldrar, innan vi går in, och jag tror att dom var präster, båda två. Vi sitter på samma rad, det två prästerna, regissören, jag och Abercrombie Clone. Framför mej, på första raden, sitter två små killar med sin mamma och pappa.
På scenen, utspridda, ligger något som liknar fem bildäck. Bakom publiken, längst upp på läktaren, har några bänkrader fått offras för att bilda ett hustak, av plåt, med skorsten, som ryker. Den var där under förra föreställningen också, men då tror jag den var övertäckt, och jag tog den som en del av ljud/ljusbåset.
Det handlar om en flicka som bor med sin pappa i en villa. Hon har ingen mamma, men hennes pappa träffade en ny kvinna, som flyttade in med sin dotter, som blev som en syster till flickan. När det sen inte funkade mellan de två vuxna flyttade kvinnan, och tog med sej sin dotter, flickans syster, och lämnade pappan, olycklig och tjuvrökande nere vid husets brevlåda. Det enda flickan har kvar av sin syster är en sång inspelad på en liten kassetbandspelare.
Man får inte veta vad som hänt med flickans biologiska mamma, och som vuxen kan jag inte låta bli att undra, och vad var det egentligen som hände mellan pappan och hans nya fru?
Flickan rymmer hemifrån för att leta efter sin syster, startar en mindre skogsbrand med tändstickorna hon stal för att hindra pappan från att tjuvröka, och träffar en häst, en hund och en skata. Toto, I think we’re almost in Kansas, eller hur? Så vänder hon tillbaka - there’s no place like home - startar en ny skogsbrand, och väl hemma visar det sej att hennes syster har letat upp henne, och sitter på taket. Systern har fått en ny mobiltelefon, så hon ger sin gamla till flickan. Jag vet inte varför flickan inte har en egen telefon, det verkar som om alla barnen har det nu för tiden, som om det är något som ingår som en del i barnbidraget, och det verkar inte som om pappan är speciellt ekonomiskt betryckt, så jag vet inte riktigt vad det handlar om. Om det är så att man försöker påvisa en aversion mot digitala mekanismer så känns det inte riktigt som hans karaktär: han verkar inte riktigt bry sej om sin dotter.
Det är ett ganska enkelt manus, hjältens resa, och allt det där, och det är brukligt att hjälten lär sej något i varje möte med dom han träffar på vägen, men jag måste erkänna att jag inte riktigt har koll på vad som sa’s. Jag är säker på att dom alla tre, hästen, hunden och kråkan, hade något att lära henne, som mr. Miyagi, Yoda-style, men eftersom det inte visades några praktiska exempel på detta, situationer där deras teser bevisades, har jag helt glömt vad det var dom lärde ut. Det pratades om frihet, och om att vara vild, vet jag, men filosoferande frågor är lätt glömda om dom inte sätts i situationer, och jag satt liksom mest och beundrade kläderna, och skådespelarnas prestationer. Det var nästan som om man för att lätta upp en orerande dialog har gett djuren intressanta saker att syssla med, och dessa sysslor har blivit mer fascinerande än det dom sa. Tänk er en Hamlet som utför en strip under Att vara eller inte vara-monologen, och ni har en ganska klar bild.
Djuren var fascinerande, och Ester Uddéns empatilösa häst var en tuff akt att följa, och det tog en stund innan vi som publik hämtade oss när vi insåg att hon försvunnit ur historien. Det var lättare att ta adjö av hunden och kråkan, med det var för att vi lärt oss att dom inte kommer att vara genomgående delaktiga i historien.
Jag tror att hästen lärde ut läxan om att inte låta sej styras, kråkan om konstnärlig frihet, eller friheten att inte bry sej om vad andra tycker om en, och hunden…. Hunden lärde kanske ut läxan om att man inte kan vara hur vild som helst?
Scenografin, dom fem däcken, visade sej vara mycket användbara: dom kunde bland annat bli höga trädstammar eller lägereldar, genom ljus, snören och fläktar. Vackert, effektfullt, och ganska imponerande.
Kostymerna var inspirerade, och underfundiga, med en häst som var hälften cyklist och hälften cykel, en hund i kostym som var fastkedjan vid sin portfölj - jag hade gillat om hans koppel varit en slips - och en kråka på styltor, med paraply.
Det är ganska spännande, och småknattingarna framför oss hoppar mellan sina egna sittplatser och de lite mer trygga platserna i mammas och pappas knä.
Efter föreställningen delas det ut små temporära tatueringar föreställande affischen, och jag rusar med en gång in på muggen och testar. Det är bland den tuffaste marknadsföringen nånsin, tycker jag, tills nån säger att dom gjorde samma sak på Dramatens höstpresentation. Jag känner mej i alla fall ganska tuff. Och Mani, som jag tror också gör Turteaterns affischer, gör jäkligt bra ifrån sej. Jag har flera, hemma, inramade.
På tåget hem sitter jag tillsammans med tre blivande scenkonstproducenter. Vi pratar yrkesroller, och jag kan som vanligt inte hålla klaffen, utan uttalar mej vitt och brett om saker jag inte har en aning om.
Kommer du ihåg när man var liten och tyckte att föräldrarnas roll var att ge en det man ville ha, att man liksom var deras ansvar, och det var upp till dom att se till att man var lycklig? När jag minns min bardom tycker jag att mycket av min tid verkar ha gått åt till att få det jag ville, att på alla möjliga sätt få de vuxna att göra som jag ville, ge mej det jag önskade, eller att få dom att låta mej göra det jag tyckte jag skulle göra.
Jag har av erfarenhet det intrycket att det är lite så man ser på en producent. Som en förälder som bara ska finnas där, serva och vara till lags, och om hen säger nej är det av snålhet, inte av nödvändighet. Nån som inte ska lägga sej i, men ska finnas där om man behöver något.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
LANDET ENSAMHETEN, av Jani Lohikari, med STDH på Uppsala Stadstear.
”Vänta, vad? Va?”
Dörrarna slår igen. Tåget rullar vidare. Jag står kvar ett tag, inne på Centralstationen, fundersam.
Det ger ens självkänsla en liten knäck när man inser att man har svårt att följa med i handlingen i en barnteaterföreställning.
Låter det intressant? Här är resten:
OCH SEN DÖR MAN, av Mark Roberts, i regi Elisabet Klason på Playhouse Teater.
"Och så är vi tillbaka till Kristina Rådström. Jag vet att jag har sett henne förut, men var? Jag nämnde hennes monolog i slutet, va? Den är, i sej, ett lite mästerverk i skådespeleri, och bara den värd ett besök. Hon har en bekant mun, och gör så bra ifrån sej att jag vill ha lite koll på henne. Inte så att dom andra gör mindre bra ifrån sej, det är bara det att, om en skådespelare ser varje roll som en present, då firar hon julafton."
Låter det intressant? Här är resten:
CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.
"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”
"Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar