DREAM A LITTLE DREAM
Du vet hur det finns saker som är nästan perfekta, men så finns det något som skär sej, som man inte kan komma över, som bara irriterar? För mej är det till exempel sex bokstäver i musikalen Les Miserables. T-I-G-E-R.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband när den här musikalen kom, låt för låt, dygnet runt, och varje gång, vid en viss versrad i Fantines sång I Dreamed A Dream så var det som om nån la av en fjärt, eller som om en nål repade en lp-skiva. Hon sjunger:
But the TIGERS come at night
With their voices soft as thunder
As they tear your hope apart
As they turn your dream to shame
Vilka tigrar? Jag fattar att det ska vara en liknelse, men vilken ung flicka från arbetarklassen i artonhundratalets Frankrike väljer en tiger för att symbolisera män som utnyttjar kvinnor? En varg, eller vampyr, eller monster, absolut, men Tiger som uttryck för den sorterna man finns ju inte ens på engelska. Wolf, javisst, Det vore väldigt lätt att sjunga: But the wolves will come at night, men Tiger? No Sir, thank you very much.
Och det är samma sak med manuset till Spindelkvinnans Kyss. Saker sticker ut. Skaver. Irriterar. Och det har att göra med Molinas berättelser. Kanske jag är för romantisk, eller simpel, men jag hade föredragit om allt på ett mer uppenbart sätt knutits ihop, att det fanns en mer uppenbar symbolik i filmscenerna som beskrivs, så att man, när slutet kommer, får uppleva det där som Aristoteles kallade för Katarsis. Rening. Det där som gör att du, när en föreställning är över, sitter rakt upp och ner i stolen och bara säger Wow! Det där som gör att allt är sagt, att det är över, det är slut, det kan inte gå på något annat sätt.
Eller också finns det där, och jag har helt enkelt inte orkat lyssna. Jag vet att jag tyckte att det pratades en himla massa om Panterkvinnan, men väldigt lite sa’s om titelkaraktären.
Men, för att börja från början:
EN KORT LITEN PJÄS OM SNOPENHET
(Bygger på en verklig händelse.)
(NÅGONSTANS. NÅGONGÅNG, FÖR INTE SÅ LÄNGE SEN.)
ABERCROMBIE CLONE. Vill du följa med till Uppsala och se Spindelkvinnans Kyss?
JOAKIM. Ja, abso!!!
ABERCROMBIE CLONE. Kul!
(DE FLINAR MOT VARANDRA, LITE FÖR LÄNGE, SOM TVÅ TECKNADE GUBBAR MED EN LAT ANIMATÖR. EVENTUELLT BLINKAR DOM.)
ABERCROMBIE (KOMMER ATT TÄNKA PÅ NÅGOT:) Du vet att det inte är musikalen, va?
JOAKIM. (SLUTAR LE.)
SLUT.
Det är inte det att jag inte tycker om pjäsen, jag såg den för tusen år sen på Pistolteatern, med Torsten Flink och Stefan Sauk, men jag var liksom lite sugen på att få se musikalen.
När jag och min kompis Abercrombie Clone hänger är det som om nuet inte finns. Vi är aldrig riktigt här och nu. Vi är Då och Sen. Vi är Om. Vi är är aldrig Nu. Våra samtal hittar ofta inga avslut, och ämnena som påbörjas känns aldrig uttömda, eller ens riktigt vädrade.
Bara under tågresan från Stockholm till Uppsala hinner vi påbörja, men aldrig avsluta, dussinet samtalsämnen, allt från barnteater till vart min handske tog vägen, via filmstjärnor och musikaler.
Vi hinner med en snabb fika på Kaffe Med Flit, innan det är dags att skynda till teatern. På vägen dit skriker löpsedlarna om Ebola och u-båtar. Verkligheten är otäck nu för tiden.
Och vi ska se en pjäs om politiska fångar och homosexuell hetsjakt i ett argentinskt fängelse. Ibland kan man behöva musikalen, fantasin, verklighetsflykten.
Puig började skriva på boken 1974, men den publicerades inte förrän 1976, och 1983 hade pjäsen, en adaption av författaren själv, premiär i London. 1985 kom filmen som oscarnominerades, och William Hurt fick en oscar för sin roll som Molina. 1992 hade en musikal, med text av musik av John Kander och Fred Ebb och handling av Terence McNally och regi av Harold Prince, premiär i West End och 1993 vann Broadwayversionen, också i regi av Prince, en Tony för bästa musikal, bland många andra vinster.
Det handlar om två fångar som delar en cell i Villa Devoto, det värsta fängelset i Buenos Aires. Valentin är fängslad för sina politiska sympatier, och Molina, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, för otukt med en minderårig. För att fördriva tiden börjar Molina återberätta sina favoritfilmer, och då två männen inleder en slags kärleksaffär. Senare visar det sej att Molina är placerad i cellen för att spionera på Valentin, mot löfte om frihet.
Vi, publiken sitter på läktare som står i en fyrkant runt scenen, där två cellsängar står uppställda. Järnrör hänger vertikalt från taket lite här och var. Det finns en badbalja, och ett enklare kök. En man, klädd i en slags grå kostym, går runt i cellen, och försöker få in en radiosignal. En annan man i samma slags kostym, med rosa rullande resväska och tofflor med låg kilklack, kommer in. Ingenting sägs. Han packar upp, lägger en mönstrad, tunn morgonrock under huvudkudden. Mannen med radion säger ingenting. Den nyanlände säger ingenting. Luften borde vara laddad av allt som inte sägs, med det är den inte.
Och plötsligt har tiden gått. Det är nästa dag, eller en vecka, två veckor senare, de verkar känna varandra ganska väl, och Molina är mitt uppe i en av sina berättelser. De första, försiktigt trevande orden blir aldrig sagda.
Det är en himla massa text, och ändå känns det som om väldigt lite blir sägs. Varför dom är här? Vad har dom gjort? Vad är det för värld där utanför? Jag blir inte klok på om det utspelar sej då i Post-Perons Argentina, eller i ett framtida Sverige. Eller dagens Ryssland? Behöver man veta? Ja, man måste veta vilka regler som gäller, vad dom har brutit emot. Jag antar att en massa text strukits för att göra detta till en pauslös föreställning, under två timmar, med flera musikinslag.
Scenografin, den vägglösa spelplatsen, bidrar inte till att ge en instängd känsla. Cellen känns stor, större än vad jag tror är vanligt i dagens svenska fängelser. Större än många vardagsrum. Större än mitt, i alla fall. Och detta gör att männen inte känns ihoptvingade, trängda, fängslade. Dom verkar ha det ganska bra. Dom har en spis, ett badkar, massor av böcker, tidningar, mat. Inget av den förnedrande, monotona, skräckfyllda liv man associerar med livet i ett fängelse där tortyr är en vardaglig möjlighet.
För mej är Molinas berättelser en flykt från en vidrig verklighet. Frihet från det ofria livet. Fantasier. Minnen. En annan verklighet. En bättre verklighet.
Men för att detta, för mej, ska funka, måste verkligheten dom flyr ifrån vara så vidrig att detta är den enda utvägen. Jag upplever det inte så. Det finns så mycket annat dom kan göra. Här finns ännu ingen tristess, ingen skräck för övergrepp.
Valet av Özz Nûjen, som för mej är mest känd som ståuppare, är spännande. Jag antog, när jag hörde om rollbesättningen, att han skulle spela den manlige rollen som Valentin, och det är ganska spännande att se en ganska ofjollig Molina. Det är modigt av regissören att välja detta, och det är modigt av skådespelaren att inte, som så många andra skulle, göra en grovt parodisk nidbild av en homosexuell man.
Det är bara det att rollens funktion är kvinnlig. Han är inte bara en homosexuell man. Molina är en feminin man. En något manligare Blanche DuBois. Han identifierar sej som kvinna. Det handlar inte bara om sexualitet: det handlar om självbilden.
Jag anser att Valentin blir förälskad i, och attraherad av, den kvinna som bor i Molina. Kvinnan han berättar om, kvinnan han vill vara, kvinnan han är.
Man är politiskt korrekt i att inte vilja visa upp en homosexuell man som nödvändigtvis fjollig, men i det här fallet anser jag att man osynliggör något som hade behövt få den här upprättelsen. Fjollan.
En kvinna smyger runt bakom våra ryggar. Hon sjunger ibland, hon byter kläder ofta. Hon ska föreställa alla de kvinnor vi inte ser på scenen. Alla de kvinnor man talar om. Hon lyckas inte. Det är inte hennes fel. Hon har en omöjlig uppgift. Ingen kostymör kan göra såna kläder. Ingen kan frisera sådant hår. Och här känns det lite som om man inte ens försökt. Kläderna känns lite för stora. Det långa håret känns endast borstat.
Det är som om någon beskriver en fantastisks tavla, på scenen, utan att vi får se den. Eller en melodi, en doft, en smak. I vår fantasi blir det lika underbart som den berättande tycker det är, för vi gör våra egna val. Om man sen ställer fram något som ska föreställa tavlan, spelar musiken, sprayar doften, smakar, då tror jag de flesta i publiken skulle säga: nej, det där stämmer inte. Det där är inte tavlan, melodin, doften, ni har gjort fel, gör om, gör rätt. Det är omöjligt. Fantasin vinner alltid.
En gång, när jag och min kompis Selma Braatz, diskuterade en pjäs vars alla rollkaraktärer var homosexuella män, sa Selma att hon undrade vad som skulle hända om det plötsligt kom in en kvinna i rummet. Jag svarade:
”Avsevärt mindre än om hon höll sej borta.”
Jag antar att Selma inte kunde se att funktionen av kvinnan redan fanns i rummet, hon såg ett antal biologiska män. Hon ansåg att kvinnan, som kropp, som kött och blod, måste poängteras, att den skulle tillföra något.
Jag vet inte om det är så regissören tänkt:
"Jag undrar vad som händer om jag introducerar en kvinnlig skådespelerska i föreställningen?"
Och jag svarar som jag svarade Selma Braatz:
”Avsevärt mindre än om hon höll sej borta.”
För mej är det, och har alltid varit, som att sätta två män på en flotte ute på ett öde hav, och låta tiden, dagarna, gå. När dom har sagt allt dom har att säga, när som slutat med artigt prat, konversation, säger plötsligt den ena:
”Det var en gång…”
Och vi är plötsligt någon helt annanstans. Detta är konstens funktion.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
INGEN KAN VARA INGENSTANS, av Joel Nordström, på STDH.
Jag ser på honom, i mörkret. Han märker att jag tittar på honom, men han fortsätter titta rakt fram, så att jag bara ser honom i profil. Så, långsamt, ler han. Och nickar:
Ja, det är jag.
Jag fnissar till, tyst, mer som en plötslig, rytmisk utandning.
Verkar det intressant? Här är resten:
CHARLOTTA RUTH, PUBLIC EREMITE, Av och med Charlotta Ruth på Dansens Hus.
"En kvinna kommer in, klädd i grått. Mysigt grått. Designergrått. Toffelgrått. Fårskinnsgrått. Faktum är att nästan allt på scenen skulle kunna ha köpts på Granit. Hon har en grå ryggsäck, ur vilken det sticker upp en grön vimpel, och hon påminner väldigt mycket om någon.
Hon är smal, mörkhårig, blek. Kort lugg, hår ner till halva halsen, ungefär. Lite som Maja i snobben, men utan glasögonen. Jag pratar om frisyren, alltså. Väldigt mycket så, faktiskt. Det är nästan som att hon gått in till sin frisör med en utriven bild ur serietidningen och sagt:
”Jag hade tänkt mej nåt sånt här….?”"
Låter det intressant? Här är resten:
LANDET ENSAMHETEN, av Jani Lohikari, med STDH på Uppsala Stadstear.
”Vänta, vad? Va?”
Dörrarna slår igen. Tåget rullar vidare. Jag står kvar ett tag, inne på Centralstationen, fundersam.
Det ger ens självkänsla en liten knäck när man inser att man har svårt att följa med i handlingen i en barnteaterföreställning.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar