SKA JAG DEJ LIKNA VID EN SOMMARDAG?
Efteråt säger Skäggige Skalman:
”Undrar om dom som är med i första grejen är avundsjuka på dom som är med i andra grejen?”
Jag har tänkt tanken. Det måste dom vara. Eller? En man i publiken buade till och med när den första gruppen tog sina applåder. Jag har aldrig hört det förut. Och när den andra gruppen tog sina applåder ville vi aldrig sluta klappa.
Det första verket, Tones & Bones, av Stina Nyberg, hade jag redan sett en liten del av i somras som en liten blänkare under Dansmånaden i Vitabergsparken. Sex dansare börjar med att spela musik, som om dom just bildat ett band, och sen långsamt, en och en, övergår dom till att improvisera rörelser till slag i musiken. Det här är inga musiker. Det här är väldigt bra dansare. Som inte tillåts dansa.
Jag fullständigt avskydde det då, men hoppades att det i sin helhet skulle ge ett annat intryck. Det gjorde det inte. Jag fullständigt avskydde det igen. Den här gången med lite mer kraft, eftersom man tyckt det passande att sätta ett bakljus som gick rakt ut i publiken, och med jämna mellanrum slog man på det med full styrka så att vi i publiken fick en bländande blixt rakt i ansiktet. Till slut satt jag och tittade ner i mitt knä. Det fanns inte så mycket på scenen att titta på i alla fall, tyckte jag. Improviserad dans blir bara så intressant som de som improviserar den är, och jag kan förstå om dom inte känner sej speciellt inspirerade.
Jag hade nog i ärlighetens namn tyckt att det varit intressantare att se musiker försöka dansa.
Efter paus är det en helt annan grej. 11th Floor. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz, specialkomponerad av Gavin Bryar. Cool Jazz. Hot jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”
Eller nåt sånt.
Man använder sej av dramatiska ljusnedslag ovanifrån, som i början av musikvideon av Queens Bohemian Rhapsody. Man rusar in i ett nedslag, eller ställer sej i mörkret och väntar på att nedslaget ska slås på. Så gör man sin underbara grej och väntar på att ljuset ska slås av, eller rusar ut ur ljuskäglan. Jag, som kan ha svårt att hänga med i upplägget på ett Friskis & Svettis-pass, är kanske mest impad av hur i helsike dom håller reda på vart dom ska springa, när dom springer. Det är snabbt, ettrigt, och väldigt dramatiskt.
De sex kvinnorna är klädda i något som allmänt kallas ”Den Lilla Svarta”. Håret är bakåtslickat, vattnkammat. Dom påminner om kvinnorna i Robert Palmers musikvideo till Addicted to Love. Männen är klädda i mörka kostymer. Det var nästan så att jag saknade hattar. Och högre klackar på kvinnorna.
Ibland, ofta, nästan jämt, innan man gör en rörelse, tar ett steg, är det som om man testar om det kommer att funka, man gör den två gånger innan, men inte fullt ut, som när en dansare testar ett steg, liksom bryter ner det, innan det görs.
Jag tänker på kackerlackor, och allt sånt där som kilar undan när man vänder på en sten. Tusenfotingar, insekter, skalbaggar. Jag tänker på vogueing, på stegen i en sån där kvick argentinsk tango när det ser ut som om att benen kommer att trassla in sej, på Entrechat quatre, på de snabba armpositionerna i Svansjön. Jag tänker på Bob Fosses koreografi Rich Man’s Frug i musikalen Sweet Charity.
Detta är starka, kalla, dramatiska kvinnor. Hjältinnor. Sexigt. Farligt. Oförglömligt.
Du vet hur akrobater och jonglörer ibland med flit misslyckas med ett tricks, bara för att visa hur svårt det är att utföra? Detta är nästan så, tyvärr. Först får vi se något totalt misslyckas, bara för att kunna njuta när vi får se hur det verkligen ska göras.
När jag cyklat hem sätter jag mej framför datorn, letar upp Gavin Bryar på Youtube, lyssnar, lägger fingrarna på tangentbordet och börjar fundera på hur i helsike jag ska beskriva det här. Kan man verkligen likna vackra kvinnor med något som kilar fram när man vänder på en sten?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, Tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta.
"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."
Låter det intressant? Här är resten:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
SPINDELKVINNANS KYSS av Manuel Puig på Uppsala Stadsteater:
"Det är som om någon beskriver en fantastisks tavla, på scenen, utan att vi får se den. Eller en melodi, en doft, en smak. I vår fantasi blir det lika underbart som den berättande tycker det är, för vi gör våra egna val. Om man sen ställer fram något som ska föreställa tavlan, spelar musiken, sprayar doften, smakar, då tror jag de flesta i publiken skulle säga: nej, det där stämmer inte. Det där är inte tavlan, melodin, doften, ni har gjort fel, gör om, gör rätt. Det är omöjligt. Fantasin vinner alltid."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar