BARN ÄR ETT FOLK, OCH DOM BOR I ETT FRÄMMANDE LAND.
”Vänta, vad? Va?”
Dörrarna slår igen. Tåget rullar vidare. Jag står kvar ett tag, inne på Centralstationen, fundersam.
Det ger ens självkänsla en liten knäck när man inser att man har svårt att följa med i handlingen i en barnteaterföreställning.
Jag har varit i Uppsala nästan hela dagen. Jag har köpt och käkat ett vegetariskt wrap från food trucken Chimi Sambal, uppe vid Vaksala Torg. På TGR på Vaksalagatan har jag köpt godis, en slags möss-maskin, och ett gör-dina-egna-badges-set. Jag har fikat och köpt lakrits på Kaffe Med Flit på Svartbäcksgatan. Det verkar som om jag mest har käkat saker, men den mesta tiden i stan har gått åt till att letar efter böcker.
Så fort jag kommer till en medelstor stad börjar jag leta efter Stadsmissionen, eller Myrorna, eller Emmaus, eller Erikshjälpen, eller andra såna affärer. Det är inte bara det att jag är en manisk bokletare; om man har ett mål när man irrar runt i en ny stad, som till exempel en second-hand-butik, då hamnar man i delar av stan man kanske inte nödvändigtvis skulle ha hamnat i, och på gator man inte haft en tanke på att besöka. Det är vägen, som är mödan värd, och allt det där.
Jag har fyllt en hel Ikea-bag med böcker, varav guldkornen är Memoirs of Madame de La Tours du Pin, en antologi med fyra Dashiell Hammet-deckare, och David Hasselhoff: Making Waves, the autobiography.
I Oktober spelar STDH upp fyra nyskrivna barnföreställningar, två i sina lokaler på Östermalm, och två på Uppsala Stadsteater. Det är därför jag är i stan. Min kompis Abercrombie Clone och jag ska kolla in de två Uppsalaföreställningarna. Han är inblandad den ena, och efter att vi har käkat - jag vet! - vegetariska burritos på Zucalo inne på en galleria på Dragarbrunnsgatan, går vi och köper morötter, Mariekex och äpplen, att användas i hans föreställning.
Detta är kvällsföreställningar för vuxna, för branschfolk och vuxna vänner. Och som alltid, när branchfolk samlas, blir det en himla massa networkande, och det ligger en viss desperation i luften. Vilka viktiga personer är här? Är det någon här jag borde känna, någon jag borde känna till? Känner dom igen mej, borde jag hälsa?
Vissa är högljudda på det där: Se Mej, Jag Finns-sättet som är vanligt i teatrala sammanhang, andra stirrar mest, och jag är glad att jag kan ställa mej utanför alltihop.
Av någon anledning tänker jag på några rader ur I Hope I Get It, ur musikalen A Chorus Line:
Jag har varit på Uppsala Stadsteater förut, för Cabaret och för Min Vän Fascisten, men dom spelades på stora scen, och idag ska vi ner till den lilla källarlokalen, en trappa ner.
Vissa är högljudda på det där: Se Mej, Jag Finns-sättet som är vanligt i teatrala sammanhang, andra stirrar mest, och jag är glad att jag kan ställa mej utanför alltihop.
Av någon anledning tänker jag på några rader ur I Hope I Get It, ur musikalen A Chorus Line:
"So many faces all around, and here we go.
I need this job, oh God, I need this show."
Jag har varit på Uppsala Stadsteater förut, för Cabaret och för Min Vän Fascisten, men dom spelades på stora scen, och idag ska vi ner till den lilla källarlokalen, en trappa ner.
Det handlar om en flicka som bor med sin pappa, som jobbar på SJ. Dom är nyinflyttade, ännu inte uppackade, och flickan är ofta ensam. En kväll, när pappan har fastnat på ett tåg med växelfel, förvandlas smutstvätten till en kanin som kommit angående bostadsannonsen om ett rokokopalats. När flickan säger att det inte ryms något palats i deras lägenhet, lär han henne att genom fantasin kan man visst ha ett rokokopalats varsomhelst, och hela lägenheten börjar leva. Plötsligt ringer det på dörren, och en liten kille, en granne som går i hennes nya klass, frågar om han får komma in till henne och vänta tills hans föräldrar kommer hem. Han säger att han har tappat bort sin dörrnyckel, men det är lögn: han är bara ensam. Flickan vill först inte, eftersom hon inte vill avslöja sin fantasikanin, men till slut veknar hon, och dom börjar fantisera tillsammans.
Eller nånting sånt. Jag hade lite svårt att hänga med i handlingen. Eller: jag hade lite svårt att hänga med i själva berättandet. Och jag hade lite svårt för vissa konstnärliga val. Av någon anledning verkar flickan vettskrämd för oss, publiken. Hon far runt som en tecknad figur, skriker många av sina repliker, och den enda anledningen jag kan förstå regissörens val är att det ger stycket en viss angelägenhetsgrad, en stress, en motor. Det kan vara så att hon försöker berätta alltihop innan pappan kommer hem, men om så - så missade jag det. Hon får mej ibland att tänka på Roger Rabbit, eller ett tilltänkt offer i en skräckfilm. Allt är en aning maniskt.
Scenografi och kostym är mycket fantasieggande, och speciellt kostym var verkligen underbart inventiv. Jag minns en rokokoklänning av Ikea-kassar, en peruk av transparenta plastpåsar, och så förstås Smutstvättskaninen, som var helt genial. Skådespelerskan som spelar kaninen tillbringar en stor del av pjäsens början som en hög med kläder, mitt framför våra ögon, och jag hade inte en tanke på att det kunde ligga en människa i den där högen, ännu mindre att hela högen var en människa.
När jag var liten gick det en serie på teve som hette Ensam Hemma åker Gungstol. Det bygger på en bok av Gunnel Lindblom, om en flicka som, när hon är ensam hemma, ger sej ut på en gungstolsresa med sina två nallar i ett vardagsrum som magiskt förändras när ingen vuxen är hemma, och jag fullständigt älskade den boken. Den hade jättefina ritningar av Hans Arnold. Jag har den fortfarande, nånstans. I teveserien har man tagit det vågade och helt avantgardistiska beslutet att låta barn spela alla rollerna, och gett dom ganska vid regi, vilket ger ett ganska sävligt berättande, där dom ibland förefaller fundera på vad det var dom nu skulle säga, utan det där allerta köandet för att säga sina repliker som en vuxen ensemble hade gett.
På tåget hem sitter jag med några av eleverna på skolan, och precis innan tåget rullar in på stationen, får jag veta att jag fått själva berättandet lite om bakfoten. Nej, det var tydligen ingen rakt kronologisk berättelse. Kommer jag ihåg klockan i början? Ja, det gör jag, men eftersom jag hade lite svårt att förstå skådespelerskan förstod jag inte riktigt varför den gick bakåt. Hon berättade om något som hade hänt då, men hade alltihop utspelat sej då? Aldrig nu?
Dörrarna öppnas: jag måste stiga av.
”Var det här samma kväll som pappan fastnade i det dåliga vädret, eller utspelar det sej en helt annan kväll?” ropar jag, tillbaka, när jag kommit ner på perrongen.
”Både och, kan man säga,” blir det ropade svaret.
Dörrarna stängs.
Jag hade velat fråga om det var kvällen han fastnade i trafiken som han ringde och undrade om flickan ville ha pizza, eller om det var en annan kväll?
Det är därför jag nu står på Stockholms Centralstation, ordentligt förundrad. Okej. Så allt detta händer inte samma kväll?
Jag går ut till min cykel, fastlåst vid Vasagatan, och dänger min kasse med nyköpta böcker i den fastskruvade varukorgen på pakethållaren.
Varför händer det inte samma kväll?
Jag låser upp låset, tänder lamporna. Det är lugnt i stan. Det är sent och mörkt.
Ger valet att låta flickan träffa kaninen först, en kväll, och sedan, en annan kväll, när hon berättar för oss om hur hon träffade kaninen, liksom spelar upp skeendet, låta pojken komma in och avbryta själva berättandet, själva dåtiden. Ger det något, utöver en förvirrad kronologi?
Jag börjar trampa. Tunga tramp. Böcker väger en del.
Vore det inte intressantare om allting hände här och nu? Att allt utspelade sej samma kväll?
I väntan på grön gubbe nere vid Sheraton kommer jag plötsligt att tänka på Smutstvättskaninen. Tänk att jag inte anade att det låg en människa därunder? Tänk att jag inte ens såg andetagen! Och tänk att jag trodde, när mannen som spelade pojken först ringde på dörren, att han var en tiggare, och hann tänka på om detta var en uppsättning som skulle uppmuntra barn att släppa in främmande människor när dom var ensamma hemma, innan jag förstod att han skulle föreställa ett barn. Tänk att barnkläder i vuxenstorlek är lite lika uteliggar-couture?
Men mest tänker jag på kaninen.
Och det är plötsligt lite lättare att cykla.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Låter det intressant? Här är resten:
CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.
"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”
"Låter det intressant? Här är resten:
ANDROLOGY - A GUIDED TOUR OF THE MEN’S CLUB, av och med Carl Olof Berg
"Och sen fattar jag: det ska inte alls vara coolt. Det ska vara utlämnande, kanske förnedrande och ifrågasättande. Vi ställer in en stol för rectal undersökning i dessa klassiska herr-rum, och föreställer oss vad som kunde ha hänt."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar