FINNS DET NÅN DÄRUTE?
Jag ser på honom, i mörkret. Han märker att jag tittar på honom, men han fortsätter titta rakt fram, så att jag bara ser honom i profil. Så, långsamt, ler han. Och nickar:
Ja, det är jag.
Jag fnissar till, tyst, mer som en plötslig, rytmisk utandning.
Vi sitter inne i en av salongerna på STDH, jag och Abercrombie Clone, vars röst precis har dykt upp, inspelad, på scenen, som Mammans Nya Vän Staffan. Det är inte så omöjligt som det låter, det är inget trolleritrick: han går på skolan, så om det behövdes röster att läsa in text är han inte ett så avlägset val.
Det är ett litet rum. Vardagsrumsstort. Vi, några vuxna, men mest barn, sitter på en slags ryggstödslös bänk som löper runt hela rummet, där en av de fyra sidorna är reserverad som en slags scen. Jag minns vita tyger, hängande från taget, inramande rummet, isolerande, men jag kan ha fel. Det kanske bara är en känsla.
Det handlar om döden. Det handlar om saknad, ilska, sorg. Det handlar ett barn vars far försvunnit i en storm på fjället, och antas vara död, något som barnet inte kan acceptera. Vart tar man vägen när man dör? Ingen kan ju vara ingenstans, man måste ju vara någonstans. Så, på fjället, möter barnet något som visar att man kan tänka på ett annat sätt…
Det är en fin liten kort pjäs, färdig för att börja turnerna på skolor. Barnen i publiken, 8-9 år gamla, sitter stilla och tysta. Så stilla och tysta 8-9-åringar kan sitta. Det skrapas lite med fötter, det viskas lite.
Det här är viktiga saker, och saker som är svåra att prata om. Vad händer när man dör? Vart tar man vägen? Hur mår de vuxna? Vilka känslor får man visa? Vilka känslor ska man visa?
Tre skådespelare i olika åldrar och av olika kön, föreställer barnet, samtidigt. Dom är inte, vad jag kan se, olika sidor hos en person, utan det är mer ett berättargrepp, som också gör att barnet inte känns så ensamt, inte så utsatt.
Alla andra roller, Mamman, Det Okända som barnet möter i skogen, och Mammans Nya Vän Staffan, och även ibland Barnet, är bara inspelade röster, vilket ger en ensam, isolerad bild av Barnets värld.
Skådespelarna är klädda i likadana kläder: mössa, mönstrad jacka och täckbyxor, varma skor. Färgerna är lila, rosa, blå. Könlöst.
Dom har varsin ficklampa, och under samtal med de vuxna lekar man med skuggbilder: händer som möts, abstrakta mönster, fåglar som flyger.
Efteråt delar de tre skådisarna upp barnen i var sin grupp, och så blir det små informella samtal.
Hur känner ni nu? Är du glad eller ledsen? Såna frågor. Och barnen får fråga: Hur gjorde ni snön? Jag tycker ni har fina kläder. En gång, när jag var liten, var jag uppe på fjället, men jag gick inte vilse.
En av de kvinnliga skådespelarens har peruk. Hon visar för barnen, som får känna: Det känns som riktigt hår.
En liten kille säger:
”Min mamma har också peruk.”
Vi, de vuxna, håller andan. Försöker att inte visa några känslor. En peruk. Det behöver inte vara något speciellt med det, men vi tror, innerst inne, att det är det. Skådespelaren säger ingenting. Väntar, liksom. Låter barnet själv bestämma om det är något som ska berättas. Det kommer, liksom lite som en förklaring, nästan som en ursäkt:
”Hon har cancer…”
Vi, de vuxna, andas ut, långsamt, omärkligt. Verkligheten blev plötsligt verkligare, och behovet av såna här pjäser blev i ett slag uppenbart. Det finns så mycket man inte kan tala om. Sånt som bara blir ord.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Hon är smal, mörkhårig, blek. Kort lugg, hår ner till halva halsen, ungefär. Lite som Maja i snobben, men utan glasögonen. Jag pratar om frisyren, alltså. Väldigt mycket så, faktiskt. Det är nästan som att hon gått in till sin frisör med en utriven bild ur serietidningen och sagt:
”Jag hade tänkt mej nåt sånt här….?”"
LANDET ENSAMHETEN, av Jani Lohikari, med STDH på Uppsala Stadstear.
”Vänta, vad? Va?”
Dörrarna slår igen. Tåget rullar vidare. Jag står kvar ett tag, inne på Centralstationen, fundersam.
Det ger ens självkänsla en liten knäck när man inser att man har svårt att följa med i handlingen i en barnteaterföreställning.
Låter det intressant? Här är resten:
VI SKA VARA VILDBARN NU, av Jerker Beckman, i regi av Anna Schulin-Zeuthen, med STDH på Uppsala Stadsteater.
"Kostymerna var inspirerade, och underfundiga, med en häst som var hälften cyklist och hälften cykel, en hund i kostym som var fastkedjan vid sin portfölj - jag hade gillat om hans koppel varit en slips - och en kråka på styltor, med paraply.
Det är ganska spännande, och småknattingarna framför oss hoppar mellan sina egna sittplatser och de lite mer trygga platserna i mammas och pappas knä."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar