måndag 6 oktober 2014

ANDROLOGY - A GUIDED TOUR OF THE MEN’S CLUB, av och med Carl Olof Berg, föreställning 180, 3/10 2014

UP YOURS
Byggnaden är inspirerad av venetiansk arkitektur, läser jag, och tar ett steg bakåt, för att studera Konstnärshusets fasad. Det räcker inte: jag ser bara botten på balkongen. Jag går över Smålandsgatan och tittar upp. Okej, jag kan se det. Tror jag i alla fall. Jag anar det gotiska i det högre-än-bredare, smala och uppåtpekande, som fönstren, och de tunna pelarliknande fasadstyckena mellan fönstergrupperna. Det bysantinska och moriska syns kanske mest i den breda balkongen, fasadens stjärna. Tre uppsättningar dubbeldörrar, var och en toppad av en nästan jugendliknande mosaikbild föreställande Måleriet, Arkitekturen och Skupturen, i kvinnlig form, leder ut till den förvånansvärt kompakta balkongen. Musernas breda nackar och androgyna ansikten påminner mej mer om medeltida ynglingar utklädda till jungfrur än om 1890-talets kvinnliga skönhetsidial, men jag antar att vi alla har en viss procent sexuell förvirring. 
Just som jag tar ett foto av fasaden kommer min kompis Patti-Li Leuk cyklande in i bilden, glatt vinkande. 
Vi ska på teater inne i konstnärshuset. Eller performance, kanske man ska säga. Min 180:e föreställning 2014. Det är en himla massa timmar och en himla massa tankar och åsikter. 
Carl Olof Berg har satt i hop en 20 minuter lång föreställning om manlig gynekologi och om rum som han anser uppfattas som ”Manliga”. 
Patti-Li har precis kommit hem från några intensiva musikal- och sightseeing-dagar i London, och är smockfull av intressanta saker att berätta, om föreställningarna Miss Saigon, War Horse, Book of Mormon och Matilda, men också Towern och Warner Bros. Studio Tour av Hogworth, Diagon Alley, och allt annat Harry Potter. 
I trapporna upp försöker Patti-Li snabbt berätta om sin tripp, men vi glider hela tiden in på detaljer, så när vi väl kommer upp till fjärde våningen har han i sin reseberättelse knappt stigit av planet. 
Föreställningen ligger i ett litet avskiljt rum, på en våning dit en liten roterande torn-trappa leder. Rummet är stort, men litet för att vara ett offentligt rum, vitmålat, fönsterlöst, och fjorton stolar  står uppställda som om dom saknade ett sammaträdesbord: sex på varje sida, och så en på varje kortända. Ett rött dragspel står utställt på en vit pidestal. 
Carl Olof Berg möter oss ute i det lilla trapphuset. Han har rakat huvud, helskägg, tunga kängor och en mörk mössa, mer en accessoar än något ändamålat att värma. På en stol utanför dörren in till salen ligger hans iPhone och spelar slagdängor så det skräller en bra bit nerför trapporna. 
Vi pratar lite om Dramatens uppsättning Dramatens tour I Shall Not Be Entirely Forgotten, hur det är att befinna sej i en väldigt subjektiv verklighet, innan de tre andra ur publikan hittar hitupp. 
Carl Olof hälsar oss välkomna och presenterar sej på engelska- vilket gör att vi förstår att själva föreställningen har börjat, och att den kommer att vara på engelska- och börjar beskriva rummet vi står i. Det är bara det att det inte alls är det rummet vi står i. Vårt rum är inte alls så högt i tak, eller så brett. Eller långt. Eller har Drottning Kristinas Tron stående på ett podie. 
”We are, of course, in the Hall of State in Stockholm Castle”, avslutar Carl Olof beskrivningen, och så fortsätter han genom att förklara att den lokalen inte kändes rätt, och att han bestämde sej för att inte husera där, och så går vi vidare. En dryg meter. Till ett ljudisolerat rum, som visar sej vara det ekofria rummet på Totalförsvarets forskningsanstalt i Kista. Inte heller det visar sej passande, och vi stannar till på SLM, Scandinavian Lether Men, innan vi slutligen dimper ner där vi är, eller nästan i alla fall: vi är i rätt byggnad, men i fel rum. Vi är inte i Konstnärsklubbens lokal, ett rum och en klubb, bara för män. 
Inne i rummet vi inte är i står en stol som inte står där. I rummet vi är i står där en enkel, oscariansk stol, ostoppad, med sits och rygg med inlagd läderplatta. I föreställningen står där Androstolen, en stol för manlig rectal ”gynekologi”, skapad för män, baserad på kvinnors erfarenheter. Carl Olof beskriver den, och i min fantasi är den bra mycket coolare än fotot jag googlar fram när jag kommer hem. Initialt, när han börjar beskriva den, är jag så inställd på en vanlig gynstol att jag har svårt att släppa bilden, och när han säger att man stiger upp i stolen med knäna först, har jag väldigt svårt att förstå hur det hela ska gå till. Men så säger han är det är lite som att sitta på en motorcykel, och plötsligt fattar jag. Coolt. 
Och sen fattar jag: det ska inte alls vara coolt. Det ska vara utlämnande, kanske förnedrande och ifrågasättande. Vi ställer in en stol för rectal undersökning i dessa klassiska herr-rum, och föreställer oss vad som kunde ha hänt. 
Så avslutar han ”föredraget” genom att berätta om sin egen barndom, och hans egen självupplevda brist på maskulinitet, och ackompanjerar sej sen själv på ett dragspel och framför en långsam, avskalad version av Madonnas”Like av Virgin”. 

Efteråt sitter vi kvar, snackar om Madonna, Prostatacancer, Manlighet, Feminism och sexuell eller könsbaserad Exklusion. 

Designad för män, baserad på kvinnors upplevelse, står det på androstolens hemsida. Beskrivningen använder ord som hård, kalla, perforerad och utelämnande, så jag antar att dessa kvinnors erfarenhet av gynstolen inte är positiva, och inte heller som om dom hoppas på att sälja många exemplar. Jag kan ha fel, och då ber jag om ursäkt, men det känns som om skaparna inte varit ute efter att underlätta prostataundersökningar, tvärtom, snarare avskräcka. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 5% av svenska män dör av den. 
Jag kan inte låta bli att tycka att designerna kanske borde använt sin tid till att uppfinna en bekvämare gynstol för kvinnor istället för att försöka överföra sina egna obehagliga erfarenheter på män. Och när dom gjort det kanske dom kunde hittat ett sätt att underlätta prostataundesökningar. Karma, anyone?
Men ibland kanske man hellre har lust att straffa än att lösa problem. Jag undrar om dom någonstans tycker att dom borde skämmas, eller om dom är väldigt nöjda med det dom åstadkommit?

Efteråt går jag och Patti-Li Leuk till Systrarna Voltarie i Pub, käkar och snackar London. Vi pratar inte om prostatacaner. Man gör inte det, tydligen.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Carl Olof Berg och Konstnärshuset! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6995:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CIRKUS CIRKÖR: UNDERART av Olle Strandberg på Dansens Hus.

"Skäggige Skalman hamnade på rehab, på Karolinska, tillsammans med en massa andra som livet gett en kraftig smäll. Brutna nackar. Biloyckor. Strokes. Gåträning. Balans. Enkla datorprogram. Små steg. Om hjärnan fick minsta motsvarighet till träningsvärk var det bara att börja om. Små steg. 
”Det var precis sådär,” säger Skäggige Skalman, och menar föreställningen. "

Tycker du att det låter intressant? Här är resten:


BILLY ELLIOT på Bio Rio, i direktsändnig från Victoria Palace i London:

"Jag kommer inte många steg innan jag träffar på Den Spinkige Producenten och Hans Luftmadrass, som introducerar mej för en Salsainstuktör och en skäggig glad man som har ett namn jag aldrig hört förut, upprepar och omedelbart glömmer. Han talar engelska, och jag vill omedelbart be om ursäkt för de 13%. Jag frågar var han kommer ifrån och han svarar Damaskus, och min hjärna beter sej som när man häller citronsaft på ett ostron, eller vinterbadar: allt drar ihop sej. 
Damaskus, Damaskus, tänker jag, snabbt, är det ens en stad fortfarande? Har den inte bytt namn till något annat som Leningrad nu är Sankt Petersburg? Jomen, givetvis är det en stad fortfarande, varför skulle han ljuga om nånting sånt? Damaskus, Damaskus, Damaskus, jag känner mej som en tävlande i Vem vill bli en miljonär: JAG KAN JU DET HÄR!!!
”We have a famous lespian writer, supposedly lespian, who wrote a book called Till Damaskus…” hör jag mej själv säga."

Låter det intressant? Här är resten: 


FRAGMENT på Dansmuseet:

"En vansinnigt stilig ung man fångade min blick en dag. Han hade bar överkropp, långt hår, och något av en ung, skör Jim Morrison över sej. Eller kanske en ung Heathcliff? Hans rygg var välvd, huvudet tillbakalutat, hakan hög, och hans yppiga läppar var fuktiga och lätt åtskilda. Hans blick stirrade framåt, som död. Jag var på cykel, och han på affisch, så vi var lite som två skepp som möts i natten. Fragment, hinner jag läsa, och Kulturdirekt. Jag försöker lägga det på minnnet, men glömmer det nästan med en gång. Glömmer till och med att det var något jag skulle minnas. "

Låter det intressant? Här är resten:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar