GOOGIE GOMEZ IS IN DA HOUSE!
För tusen år sen, på Sveavägen, låg ett gaydisco som hette Pride. Jag, Skäggige Skalman och Aloe-Vera hängde här, hela helgen lång under slutet på 80- och början på 90-talet. Vi drack mest vatten och dansade disco. Jag och Skäggige Skalman dansade tango till Marcia Baila med Les Rita Mitsouko, och när vi tyckte det var musikalisk passande slängde vi oss båda bakåt, båda säkra på att den andra skulle fånga. Ingen fångade, och vi dunsade både ner i marmorgolvet, bakhuvet först. Men vi var unga, och hårdhuvade. En annan gång ska jag berätta om när jag skrek:
”Nobody puts baby in the corner!” Och försökte lyfta Aloe-Vera.
Det bytte senare namn, till Huset, och sen till Tip-Top, för att så sluta sina dagar som ett enormt Lidl. Japp; om du har åkt förbi Lidl uppe vid Rådmansgatan ska du veta att det var där jag dansade bort min ungdom.
I alla fall: RFSL hyrde huset, och i bottenplanet, bredvid ingången, låga Rosa Rummet, en bokhandel med speciallitteratur, vykort och videofilmer. Ingenting snuskigt, om man inte betraktar Mapplethorpe som porr. I alla fall: det var hit jag irrade, en söndag, för deras stora höstrea. Eller var det kanske deras sista rea, dagarna innan dom slog igen för gott? I en låda med rödmärkta VHS-filmer hittade jag en film med tecknat, karikatyriskt omslag föreställande en massa folk som jagar varandra. The Ritz hette filmen. A hideout for hilarity, var tag-linen. Den var inte dyr, och jag köpte den, antagligen mer för att jag hade råd än för att jag var nyfiken.
Hur såg då världen innan internet ut? Man kom hem, och fanns det inget bra på tevens få kanaler - jag tror jag hade fem - så var det bara att plocka fram sina VHS. Jag hade flera timmar av Pantertanter inspelade, och uppspelade så många gånger att jag kunde varje replik. Senare kom French & Saunders, och ännu senare; Vänner, Seinfeld och AbFab.
I en så mediafattig tid kan det inte ha dröjt länge innan jag spelade upp min nyköpta film, men jag har inget minne av när jag först såg den. Kanske var det med Edmund Shortzyanker, en kompis och granne som jobbade på Systembolaget i Hallunda? Jo, jag tror det, jag är nästan säker. Det var en söndag, vi skulle till Patricia, och vi tittade på filmen, och vi var Googie Gomez resten av kvällen.
Googie Gomez? Underbara, hysteriskt roliga Googie Gomez!
Filmen, the Ritz, bygger på Pjäsen The Ritz, av Terence McNally, f.d. pojkvän till dramatikern Edward Albee, och själv författare till The Rink, The Lisbon Traviata, Love! Valour! Compasison! och Master Class, och dramatiker till musikalerna Manuel Puigs Kiss of the Spider Woman, The Full Monty, Catch Me If You Can, och E. L. Doctorows Ragtime, och handlar om en medelålders man, som, när han får reda på att hans frus maffiososläktingar ska försöka mörda honom, flyr till New York, och väl där ber han en taxichaufför köra honom till den plats det är minst troligt att någon ska hitta honom. Han blir avsläppt vid ett badhus. Inte Forsgrenska, direkt, om man inte verkligen vet var man ska leta. Ett gay badhus. Där träffar han en massa marginaliserad personer - en Chubby Chaser, Go-Go-Boys och S&M afficionados, bland andra - och så Googie, en puertoricansk tredjesorteringens sångerska och ”entertrainer”, som den medelålders mannen tror är en transvestit. Googie, i sin tur, tror att han är en berömd producent, och försöker förföra honom. Det är en fars, och en inte vidare bra sådan.
Men Googie, spelad både i filmen och Broadwayuppsättningen av Rita Moreno, är en underbar karaktär, en icon, som Auntie Mame eller Sally Bowles. Oförglömlig. Hennes spangelska är livsavgörande, och jag och Edmund Shortzyanker sprang omkring hela kvällen på Patricia och tilltalade främmande män på spanks brytning med:
”Are djo a prodjocer?”, precis som Googie hade gjort. Vem kan inte älska en karaktär var första replik när hon gör entré i gaybadhuset, med en dyngur tidning på huvuds och en sopsäck som regnrock, är:
”No rain, he tells me. No rain, he says. No rain! Fucking weather man!”
När jag tänker efter tror jag faktiskt det var den här kvällen på Patricia som Edmund Shortzyanker träffade sin pojkvän, Eiffel Fura. Visst vore det underbart - speciellt för den här historien - om detta var kvällen dom träffades?
Jag är på STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, och ska se Zebrafinken. Fotot ute i foajén föreställer en allvarlig, liksom sårad ung man med en zebrafink på axeln. Presentationsstexten lovar att det ska handla om självkänsla. Jag är inte supersugen. Man kan liksom få nog av sårade unga män utan självkänsla.
Så slås dörrarna upp, och där står Googie! Eller, i alla fall, en lite mer dämpad syster. Hon är dragversionen av skådespelareleven Carlos Francisco Romero, lite mer dämpad, lite mer seriös, i mörk coiffad peruk och tung drug-make-up, och hon har kommit ut för att skådespelaren själv vill inte, vågar inte. Lite Norman Bates, n’est-cafe?
Hon berättar historien, framför föreställningen, om hur skådespelaren som liten var mobbad, och hade bara teatern och en tam zebrafink, med vilken han brukade ligga under sängen och sjunga.
Det är en slags uppgörelse. Med olika sidor av sej själv, med sitt förflutna och en chans att, om inte ge igen så åtminstone att visa sina sida av saken. Det är modigt, originellt och tänkvärt.
Okej, vi låter Googie avsluta:
”Some day, you're going to see the name of Googie Gomez in lights and you're going to say to yourself [gasps] was that her? And you're gonna answer to yourself, [gasps] that was her! But you know something, mister? I was always her, just that nobody knows it!”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Låter det intressant? Här är resten:
EVITA på Göta Lejon
"Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sätt föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango."
Låter det intressant? Här är resten:
MÅSEN på Dramaten.
"Jag minns inte om det regnade. Jag antar: lite grann. När jag cyklar genom stan med hörlurarna på är det liksom som om vädret inte riktigt biter på mej. Jag är i min egen musikaliska bubbla. Jag tror jag lyssnade på någon av Bachs cellosviter. Den första, tror jag säkert. Något som lugnar och stressar på samma gång.
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar