ÄRTAN, PÄRTAN, PIFF, PAFF, PUFF…
Löven har fallit, sommartiden är över, och alla ytterkläder känns fel. Det är ovanligt varmt för Oktober.
Jag cyklar över Västerbron, lyssnande på en Stil i P1- podcast om Leonor Fini, på väg till en barnteaterföreställning av H. C. Andersens Prinsessan På Ärten, i en lokal på Tomtebogatan. Det är vindstilla, soligt, nästan vårlikt. Mössan är för varm. Jag tar av den och stoppar den i jackfickan. Händerna svettas. Handskarna åker ner, dom med. När jag kommer fram är jackan helt uppknäppt, och hela jag är småfuktigt svettig. Till och med öronen, instängda i hörlurar har viss kondens. Det är inte ens en vecka kvar till November.
H.C. Andersen skrev sagan om Ärtprinsessan 1835, samma år som Charles Darwin steg iland på Galapagosöarna. Året då John Pratt och John Smith var de två sista männen i England som avrättas för homosexuella handlingar, buggery, och en storbrand förstör 530 byggnader i New York. Kompositören Camille Sain-Saens (Han med Djurens Karneval och Den Döende Svanen, du vet) föds, liksom Mark Twain och Andrew Carnegie. Dör gör ingen märkvärdig. Madame Tussaud öppnar sitt första vaxmuseum, och Gaeteno Donizetti komponerar Lucia di Lammermoor.
Det är en kort saga, knappt en sida lång, berättad nästan som i ett sammandrag. Ingen har något namn, utseende eller citeras som sägandes något av värde.
Jag stannar vid Tomtebogatan 39, och hinner precis börja undra hur jag ska ta mej in, när porten slås upp, och där står en livs levande sagodrottning. Jag kan se att det är en drottning, för hon har en krona på huvudet, och hon är lite för gammal för att vara en prinsessa. Hoppas jag.
Vi presenterar oss, och hon visar mej vägen in. Man går över en gård, och ner i en källare, där flera små barn springer runt, eller bara står, i en lång, ringlande kissnödigt stampande toalettkö.
Jag har ingen aning om hur gamla såna här små människor är, men jag antar att dom inte börjat gymnasiet än, eftersom dom knappt når mej till midjan. Ingen har blöjor, tror jag, men ingen verkar heller kunna läsa. När lärde man sej läsa, i ettan eller tvåan? Jag lärde mej knyta rosett i lekskolan, minns jag, men det är också det enda jag kommer ihåg att jag har lärt mej, aktivt. Nånting om Li och Lo och mor som ror sin bror till far, tycker jag mej också minnas. Eller är det en Lorry-sketsch?
Lokalen består av flera lite större rum, och så långa korridorer däremellan. I ett av rummet, under tända rumsstrålkastare upphängda i taket, står en samling guldmålade skärmar i spetsformation.
”Var är det vi ska vara nånstans?” frågar mej en kvinna. Vi står i dörröppningen. På armen har hon en unge, stor nog att - om man vilker ihop honom lite - få plats i en sån där väska man får ta ombord på planet och kan stuva under sin stol. Inte för att jag uppmuntrar sånt beteende. Tjuvåkning är ett brott, och säkert väldigt obekvämt.
”Jag vet inte,” skämtar jag, för jag tycker att det ju är ganska uppenbart var någonstans det är det ska hända.
Hon suckar och går vidare, på jakt efter någon ansvarig. Jag tänker att hon och jag nog inte kommer att umgås något vidare i framiden, inte om jag ser henne först.
Så kommer drottningen och börjar fösa ihop barnen in i rummet, och säger att dom ska sätta sej på stjärtlapparna som ligger utlagda på golvet framför scenen. Kvinnan med inflight-ungen kommer stressande och sätter sej i en av sofforna som står uppställda mot väggen. Jag väljer en annan soffa.
”Är det nån som har sett Piga-Fia” ropar någon från en av korridorerna. Det är min kompis Malvolia Morrhårs röst. Jag är säker. Någon Bosse Parnevik är han inte, och han han har en högt och tydlig stämma. Det är han som har bjudit hit mej. Barnföreställningar i källarlokaler är inte direkt något man får nys på via dagspressen, direkt.
Han flänger in i rummet, jehu-style. Han har krona, en grå peruk med kal hjässa, vit skjorta och svarta byxor. En stressad kung i full deshabillé.
Drottningen kommer efter, följd av pigan, Piga-Fia, med hättan neddragen. Det börjar.
Scenografi och kostym är verkligen överraskande ambitiösa. Kläderna är detaljerade och påskostade, med rysch och pysch och gyllene kantband, som något en solist har på en operascen, och scenografin är både finurlig och intressant. Man har till och med plats för sängen med alla madrasserna, bakom ett skynke, även om sängen är i kortaste laget.
Det handlar om kungen som ska ge sej iväg ut på resa, samma kväll som hans son, prinsen, väntas hem från sin prinsess-sökar-resa. Man väntar lite, men till slut har inte kungen tid att dra ut på det längre. Speciellt inte som det är samma skådis som spelar både kung och prins. Det ena exkluderar liksom den andre.
Knappt har kungen gått så börjar pigan en rapp om det dåliga vädret. Den är rolig, och tillräckligt lång för att kungen ska kunna bli prins.
Han har inte haft någon tur, berättar han i en sång, när han väl kommit hem. Han har sökt över hela världen, och ingenstans har han hittat någon prinsessa. En var tydligen så osugen på att gifta sej att hon smet, under natten, och rymde. Hon väckte inte ens katten.
Så går han och lägger sej, och drottningen är precis påväg att göra detsamma, när det knackar på dörren. Piga-Fia har haft gott om tid att byta om till prinsessa på vift.
Kan hon få komma in och torka sej lite? Javisst, säger Drottningen. Så berättar prinsessan en hemlighet: Hon är en prinsessa som har rymt för att slippa gifta sej. Hon rymde om natten, utan att väcka katten.
Nu fattar vissa ungar: Det är säkert samma prinsessa som rymde för att att slippa träffa prinsen. Andra ungar fattar att vissa ungar fattar, och frågar viskande vad det är dom har fattat.
Drottningen övertalar - nja, tvingar - prinsessan att sova över, och placerar en liten ärta under alla madrasserna. Stackarn sover inte en blund. Been there, done that, eller hur? Jag åkte en gång tunnelbana från Skärholmen när en kvinna steg på i Mälarhöjden. Hon pratade i mobil och beklagade sej högt för någon att hon var tvungen att åka kommunalt in till stan, för hennes bil var sönder. Vi andra i vagnen, vissa so antagligen dagligen pendlade ut till Hallunda och tillbaka, var inte ett dugg empatiska. Franska revolutionen startade nog på liknande sätt. Av nästan samma anledning i alla fall.
Det är en skönt bearbetat saga. Prinsessan är inget litet rosasprutande våp, hon överger hellre sitt sköna liv än gifter sej mot sin vilja. Och prinsen och prinsessan träffas utan att veta att den andre är kunglig, morgonen efter Det säger bara klick, liksom.
Barnen är stilla och tysta, och det är väl det bästa betyget. Vissa sitter själv mitt på golvet, andra sitter fastklamrade som små apor i knät på de vuxna.
Det slutar med att prinsen och prinsessan gifter sej. Under sista refrängen går en propp, och musikmaskinen dör. Det är ett mycket passande avslut.
Synd bara att Kungen inte kan vara med på bröllopet. Men kanske Prinsen sticker ut och köper kvällstidningen, så att Kungen kan få ta sej en titt på sin svärdotter? Och sen kanske Prinsessan måste bjuda klännings, så att Piga-Fia kan komma in och smaka lite på bröllopstårtan?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, Tack Malvolio Morrhår och Popupteatern! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
DRÖMSTÄLLE, med Clowner Utan Gränser på Orionteatern.
Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne i partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna.
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka nu.
Låter det intressant? Här är resten:
MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:
”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi.
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten.
Låter det intressant? Här är resten:
CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.
"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"
Låter det intressant? Här är resten:
Tack, vad fint beskrivet.//Gabriella
SvaraRadera