CAREFUL THE THINGS YOU SAY, CHILDREN WILL LISTEN
”Ursäkta att det dröjer, men vi väntar på barnen,” säger kvinnan, högt och tydligt. Hon talar till oss, vi som väntar på att få gå in, utanför salen.
Barnen? tänker jag. Barnen!? Är detta en barnföreställning, eller väntar dom på barn som ska statera i föreställningen?
Det går en stund, och inget händer.
”Är det någon från Högelundaskolan här?” ropar så en annan tant. Eller vad det nu var skolan hette. ”Ingen från Högelundaskolan?”
Ingen från Högelundaskolan.
En kvinna framför mej, som tydligen stod på väntelistan, ger upp, och går. Jag får en känsla av att hon tycker hon är viktigare än någon som ska behöva stå och vänta. Jag är inte vidare viktigt, har all tid i världen, och står kvar. Tid går. Jag tjuvlyssnar på folk som talar, och förundras lite över saker som folk talar om, och plötsligt ropar den Tant nummer ett:
”Barnen är här, barnen är här!!!”
Vi, dom väntande, inser att det är goda nyheter, men vet inte riktigt vad vi ska göra med den informationen. Vi försöker se oss omkring, men vi är så sardinade att en hel skolklass skulle kunna smyga runt våra knän och vi skulle inte ens kunna se dom.
”Ta ett steg tillbaka, släpp fram barnen,” ropar Tant nummer 2 och slår upp dörren vi har väntat utanför.
Vi vet inte var barnen förväntas komma ifrån, och tar ett steg tillbaka lite åt alla möjliga håll, så att det ser ut som om vil håller på att lära oss stegen till en ny dans. Så ser jag något som glider förbi, som en färgglad, midjehög anakonda längst med väggen och försvinner in i salen. Det är en väldigt lång anakonda. Väldigt lång. Det känns som om det inte kommer att bli några platser kvar åt oss andra. Jag har varit inne i salen förut, och den är inte stor.
Barnen tar slut, och det tisslas och tasslas bland de två tanterna. En försvinner in. Och kommer ut.
”Okej, alla ni som står på väntlista?” ropar hon. ”Tyvärr kommer ni inte att kunna komma in på den här förställningen.” Hon upprepar: ”Tyvärr kommer ni INTE att kunna komma in på den här föreställningen. Tack. Nu släpper vi in dom med biljetter. Och snälla: bara dom med biljetter, annars blir det kaos…”
Jag har biljett, eller i alla fall har jag blivit avprickat på en lista, och går in i salen. Därinne har man panik. Barnen var tydligen många, många fler än man hade förväntat, och man försöker nu fösa ihop dom så att dom sitter två på samma stol.
När jag gick i lekskolan - man gick i lekskolan på min tid - så fanns det en flicka som hade eksem, och jag ville inte hålla henne i handen när vi gjorde ringlekar, så jag vet precis hur flickan som inte vill dela stol med den kraftiga killen känner sej.
Ungarna trängs ihop, vi hittar några platser, och en man kommer in och säger, på barnspråk, till barnen att det är okej för dom att sitta i trapporna, om dom vill. Vill dom det?
Några vill och några sitter väldigt bra där dom sitter.
Det börjar.
En skådespelerska, med kort vid kjol, knästrumpor och fnulor i håret, en frisyr som kallas bantu knots, och med diamantglitter över hela sej, kommer in och berättar att hon är den minsta delen av något, en atom. En radioaktiv atom. Och hon är sur. Och hon ska ge sej på barnen. Och så säger hon något om val-sång, men jag lyssnar inte.
Handlar det verkligen om barncancer? I en sal full av barn, sitter vi och tittar på en radioaktiv partikel som säger att hon ska ger barnen barncancer?
Och så gör hon något vansinnigt modigt. Hon börjar prata med barnen. Ställer frågor. I början är dom lite blyga, lite försiktiga med att svara, räcker upp handen och väntar på sin tur, men till slut skriker dom ut sina svar, och kommenterar även när ingen fråga ställts.
Du bad om det, tänker jag.
Barnens lärare har fullt sjå med att få dom tysta och stilla. Varför ska dom vara tysta, tanten frågade ju, tänker barnen.
Det är blir tyst, men stund, tills skådespelerskan ställer en ny fråga, och…
The lunatics have taken over the asylum.
Det verkar vara en mycket välskriven, exakt och välrepeterad föreställning, med ett fantastiskt ljus, men jag kunde inte koncentrera mej. I slutet ångrade partikeln sej i alla fall, och satte sej i en bit mat mellan tänderna, något som borstades bort.
Det slutade lyckligt på något sätt, men jag känner det lite som den gången när jag trodde att jag inte skulle få min bokade och betalda sittplats på det överbokade flyget hem från Amsterdam: lite omskakad, lite otrygg, även sen jag fått veta att det visst fanns plats för mej.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CONNECTION, PLEASE, av och med Ana Stanišić, Mimskådespeleriutbildningen på STDH
"Det här är en ganska rolig idé. Redan ute i foajén blir vi hämtade av Max, som önskar oss välkomna till den här guidade turen av FM-Cube360™, en maskin som sänder ut all världens mediaflöde. Vi får titta, men vi får inte röra. Det är livsfarligt. Vi släppt in i ett tomt rum. Tomt såhär som på Bob, som står i ett hörn och bidrar med ljudeffekter. Max går runt i rummet, duckar för saker som inte finns, vänder runt hörn som inte syns, vrider på knappar och rattar som bara hon ser. Max och Bob är klädda i Steam Punk-inspirerade kläder, och även om vi inte ser något av den verklighet dom lever i får vi en klar bild av hur den ser ut."
Låter det intressant? Här är resten:
”Nobody puts baby in the corner!” Och försökte lyfta Aloe-Vera."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar