HUR SER DU PÅ SAKEN?
Min kompis Bill Hjätte tar sin uppgift på allvar. Jag har glömt vad det kallas, det han är, men vad han gör är att han har kontakt med flera teatrar, och kan på kort tid samla ihop en publik, bland annat, om det skulle behövas. Han frågade mej, dagen innan föreställningen, via mail, om jag ville komma och se föreställningen, och sen, efter mitt jatack, följdes det upp av lite info, om tider och sånt. Han är lite som en reseledare, liksom.
Jag är tidig, givetvis, men har av Bill fått veta att det bara är att hämta ut biljetterna i kassan, vilket jag gör, och går in i det lilla kafét för att vänta.
Orionteatern, byggnaden, är en gammal nedlagd mekanisk verkstad från 1929. Det är lite fräsigt att föreställa sej att detta en gång var ett industriområde, nästan ända fram till 80-talet. Det känns lite som om man är i en lada. Det känns lite som om vinden skulle blåsa in mellan brädväggarna, och att man skulle frysa, även om man inte gör det. På något sätt påminner mej det hela om något ur en slags adventskalender. Det mysigt utblottade, liksom.
I det lilla prånget vid biljettkassan stannar jag för att klappa en hund, och springer på min vän Lucy Red Rat, också hon ditbjuden av Bill Hjätte. Vi pratar jobb, utbildningar och undviker ord som framtiden och karriär, sådär som man ibland gör, tills det är dags att gå in i salongen.
Clowner Utan Gränser är en idéel organisation som startade 1996, utgår från FNs konvention om barns rättigheter och under 2013 gav dom 82.000 barn i sju länder något att skratta åt.
Det första som slår mej är de väldigt vackra vita kläderna. Jag är inte van att kostymer på fysiska artister är så detaljerade, så ambitiösa, så fantasifulla. Clowner, tänker jag, har slitstarka, tåliga kläder. Saker man kan dratta omkull i. Här gränsar det nästan till något som borde bäras av någon som rör sej väldigt, väldigt försiktigt. Såna som rider på enhörningar. Såna som bär parasoll och är med i Fellinidrömmar.
Det handlar om tre clowner, en stor, en liten, en lång och smal, som hittar en stor, vacker, underbar bur.
Så kan man se handlingen, om man, som jag, är en vit man som lever ett tryggt, relativt säkert liv i ett land utan vare sej naturkatastrofer eller krig.
Föreställningen är fylld av clownerier, trolleri, dans och cirkusartisteri. Jag, som tycker det är läskigt när folk kan trilla och slå sej fördärvade, känner mej nästan fysiskt medveten om Orionteaterns knöggliga cementgolv, men dom stunderna är gudskelov få.
Det är mycket bra musik, både stämningsmusik, och en slags ren dansmusik, och akten bygger väldigt mycket på publikkontakt.
Och vi blir uppdragna på scenen, både jag och Lucy Red Rat. Hon får dra i ett rep, och jag får agera en slags klätterplanka åt den lilla clownen. Dom frågar om våra namn, och minns dom sen under hela föreställningen. I slutet får vi komma upp igen, tillsammans med en äldre kvinna i publiken som dom har döpt till mamma, och får dra i ett stort rep så den stora buren lyfts upp i luften och dom kan smita ur sitt fängelse.
Repet var grovt som en ledstång av trä, elastiskt och liksom söndertrasat, om nån nu undrade. Och buren var ganska tung. Och den lilla clownen var inte alls tung.
Efter föreställningen visar man en film om sin verksamhet som clowner på olika flyktingläger. Vi får se vita tältbyar, nästan som Anakin Skywalkers barndomsby, beigt, vitt, sandigt, torrt. Inga växter, inga färger, förutom här och där på kläderna. Man visar clownerna, omgivna av skrattande barn och vuxna, ute på öppna sandplaner eller inne partystora tält, trollande, skojande, tokroliga och helgalna.
Man förundras över att publiken fortfarande kan skratta, att dom kan glömma, tills man inser att det är det enda dom kan göra: glömma, skratta, inte tänka då eller sen, bara tänka på nu.
Har du nånsin gått tillbaka till en teveserie och sett den om igen? Eller en film? Och även om teveserien eller filmen är densamma så är det efter en tid något som är annorlunda. Det är du som har förändrats. Du ser saker annorlunda. Du har levt. Något har hänt. Förhoppningsvis.
När jag efter filmen försöker tänka tillbaka på föreställningen, är det nästan en annorlunda, nästan en annan föreställning jag minns. Jag ser den på två olika sätt: före och efter filmen om flyktinglägren. Jag ser på clownernas intresse för fåglarnas flykt på ett helt annat sätt efter filmen. Innan dess var det mer en gullig sysselsättning. Nu, efteråt, är det ett uttryck för längtan, en slags avundsjuka på något som är på väg någon annanstans, som inte behöver vara här. Och kanske också en viss medvetenhet om att det farliga, som anfallande plan, kan komma ovanifrån.
Våra samlade krafter att lyfte buren har en helt annan betydelse nu. Lycka och skratt känns plötsligt lite viktigare.
Jag tänker på oss, publiken trygga i att vi efter föreställningen kan gå ut, gå hem, gå till jobb, vänner, restauranger, barer, nån annan teater, eller bio.
Och jag tänker på en annan slags publik där det här, föreställningen, fantasin, verklighetsflykten, nuet, är det enda man har.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, Tack Orionteatern! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
MYS MED KÄNDIS av Andreas Boonstra på Moment:Teater:
”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi.
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten.
Låter det intressant? Här är resten:
CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.
"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"
Låter det intressant? Här är resten:
RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta.
"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar