JAG LÄNGTAR TILL LANDET SOM INTE ÄR
Minnie Drivers cover av Master Blaster går ner i volym, det plingar till i hörlurarna, och så höjs musiken igen. Jag har fått ett sms.
Jag stannar cykeln, fiskar fram telefonen och läser. Det är från min kompis Malvolio Morrhår:
”Vill förvarna… kan bli en 5-10min sen. Sega tåg…”
I vanliga fall blir jag irriterad om folk inte passar tiden, men den här gången är det helt okej.
Jag har nämligen cyklat vilse.
Vi ska mötas på Moment:Teater i Gubbängen, jag och Malvolio Morrhår, för att se Mys Med Kändis. Han tar tunnelbanan, och jag ska cykla.
Jag har cyklat hit förut. Senast någon gång i våras, när jag såg gästspelet Jaktscener från Nedre Bayern. Jag minns att det inte alls tog så långt tid att komma dit, och jag ser liksom delar av vägen framför mej: sväng över tvärbanerälsen vid de höga husen i Årsta, och sen upp förbi det där stallet, och sen den där långa vägen längs de lugna villakvarteren, och så…
Jag minns inte riktigt slutet, men jag hoppar på cykeln och börjar trampa. Minnie Drivers senaste skiva är en hit, och det går lätt att trampa, trots en avsevärd, nästan påtaglig luftfuktighet.
Allt är som jag minns det. Rondellerna, villakvarteren, cykelbanorna. Men nånstans gör jag ett misstag. Svänger där jag inte borde svänga, eller tar inte av där jag borde. Jag tror jag vet var det var. Jag borde tagit till höger i den senaste rondellen, istället för att fortsätta rakt fram.
Jag skickar iväg ett smiley-sms till Malvolio för att visa att jag fått hans meddelande, och att jag inte är arg, och eftersom jag ändå har stannat är det lika bra att jag kollar var jag är. Jag klickar bort Malvolios sms och öppnar kartfunktionen, skriver in Gubbängen.
Fem minuter senare sitter jag inne i Moment:Teaters foajé. Det var så enkelt. Jag var så nära. Bara några kvarter fel. Det är en liten värld.
Malvolio dyker upp, bara några minuter sen, och vi beställer mackor och kaffe. Mackorna ser inte mycket ut för världen, men är väldigt goda. Så goda att jag nästan överväger att köpa en till. Men det stannar vid tanken.
En kvinna kommer fram, och visar sej vara Malvolios gamla sånglärarinna. Kvinnan som på en tallelktion faktiskt upptäckte att han kunde sjunga. Det är en liten värld, byggd av tillfälligheter. Vi pratar teater och sång tills det är dags att gå in.
Det råder röra. Svartklädda tekniker rusar runt, snackar i headset och försöker styra upp. Scenens golv och fond är greenscreensgrön. Rekvisita, möbler och klädställningar trängs längs med scenens sidor. Vi är i en studio, där det snart ska hända saker.
Så slutar man föreställa, och vi får veta att detta bara är på låtsas, för att vi ska få en känsla av hur det är att vara i en studio innan sändning. Teknikerna försvinner, och kommer tillbaka som kändisarna, stjärnorna som är så mycket bättre på ett slott.
En skådespelare, en författare, en musiker, en slalomåkerska och en helt vanlig tjej träffas nånstans där det är trevligt, för att laga mat, lära känna varandra och framförallt: definiera sej själv och sin värld.
Det handlar om en alternativ verklighet. Teve-verkligheten. Om hur det vore om verkligheten vore precis sådär härlig som den är i dom där mysiga teveprogrammen där kändisar samlas på ett slott och sjunger varandras sånger, tävlar och talar ut.
Det hela bygger på en intressant idé, och lever på det suveräna skådespeleriet, och på ett gäng välskrivna repliker.
Det blir tydligt, ganska fort, att det inte finns någon konflikt. Att det är det som är grejen. Vi, en ganska teatervan publik, försöker hela tiden hitta vägen det är meningar att föreställningen ska ta. Är det en parodi? Nej. En komedi? Nej. En fars eller en traversti? Nej, och åter nej.
Det är ett experiment. Man försöker se om man kan göra teater utan drama, utan motsättningar, utan katarsis, utan vändpunkter. Det är nästan så att man sitter och undrar om dom visar upp det hela som för att säga:
”Titta! Är det detta ni vill ha? Detta dravel? Detta hjärndöda tuggande, dessa ointressanta floskler?”
Jag jobbade en gång med en tjej som gillade att medeltidslajva. Hon sydde sina egna kläder, åkte till Gotland och interagerade med andra likasinnade. En gång, när hon var en piga, tror jag det var, så var det plötsligt som om hon verkligen var den där pigan. Det varade bara några sekunder, men figuren hon föreställde och personen hon är var under en kort stund samma person.
Den här föreställningen är lite som om man lajvar. Man bestämmer vilka man ska vara och så är man det.
Det är långt, och det kunde varit kortare, eller längre. Det känns inte som om tiden spelar någon roll. Vi lär oss inte mer efter paus än vi gjorde under första akten, om man bortser från avslutningen där skådespelerskan drar paralleller mellan kvällens föreställning och en Pirinen-pjäs, om Familjen Bra, något som visar sej vara föreställningens nyckel, pudelns kärna.
Det intressanta med det här är nästan dom vägarna man inte tagit: Man har inte svängt in på parodistigen, och helt sonika gjort en slags skrattspegel à la Titta Vi Flyger-filmerna.
Man har inte heller gjort ett existentiellt drama, där karaktärerna inser att dom är fångna i en slag alternativ verklighet som i Pirandellos Sex roller söker en författare.
Man har inte heller hållit sej till psykodramat, där karaktärerna är ”verkliga” och man får följa deras liv och hemligheter, som i något av Norén eller Albee.
Man verkar inte heller ha ställt sej frågan: Varför är dessa program så framgångsrika? Vad är det som fattas det svenska folket, som dom tycker sej få när dom tittar på det här? Och varför tycker vi det är något som man kan spela en pjäs om?
Jag sitter och fantiserar hur allting började. Jag tror att författaren Andreas Boonstra helt enkelt satt framför teven en kväll, och blippade förbi på kanalerna. Kanske var han förkyld, snuvig, inlindad och ömklig, eller också satt han och festade med några vänner. I alla fall stod teven på, sådär som den gör när man inte har något intressant att säga, och ett av alla mysprogram flimrade förbi.
Jag bestämmer mej för att han inte alls var sjuk, utan förfestande. Han hade plötsligt börjar känna sej väldigt medelålders, och som preventiv hade han lyckats få ihop delar av det gamla gänget, för lite skitsnack, några backar öl, och sen en tur in till Kvarnen, som på den gamla goda tiden. Jag tror man behöver ha sällskap för att komma på en sån här idé. Jag tror man behöver ha sällskap att vända sej till, och säga:
”Vilket jäkla skitprogram, va? Tittar folk verkligen på sånt här?”
Och nån ur sällskapet - vi kan säga att dom är typ fem, det skulle kommit en till, men han fick ingen barnvakt - säger:
”Du, detta är ett av de mest framgångsrika programmen just nu. Varje fredag bänkar sej 9,5 miljoner svenskar framför dumburken och glor.”
”Varför?” säger nån.
”Det här är vad dom vill ha,” svarar nån annan. ”Mys. Trevligheter. Konfliktlöshet.”
Ingen av de förfestande frågade sej varför ett sånt här program kan vara så framgångsrikt, man var för upptagen med att ta avstånd från det, för rädd att man långsamt höll på att förvandlas till något som heter demografi.
”Faan,” säger Boonstra, ”tänk om det var såhär? Tänk om man skulle skriva en pjäs om det här?”
”Du och dina pjäser…” skrattar en av vännerna, en kille som förut hade drömmar om att bli nåt, trubadur, författare, reaktionär, men som nu sen många år tillbaka jobbade på dagis. Hans rygg började slitas ut av att lyfta så många barn varje dag, men här, i det här gänget, efter dom här ölen, hade han liksom glömt den verkligheten.
Nån annan, nån som gått en utbildning som faktiskt lett till någonting, säger:
”Om det kompromissfyllda livet bakom kameran? Det som vi inte får se?”
”Nej, en pjäs om det liv som Svenssons hemma i stugorna tror att dom lever?”
”Och visa att det inte alls är det liv dom lever?”
”Nej, inte alls. Det ska vara precis sådär själlöst och konfliktlöst och mysigt som dom tror det är.”
”Coolt,”
”Häftigt,”
”Låter kul…”
Man gör slut på ölen. När det är dags att börja dra in till Kvarnen verkar det som om ingen längre har lust. Man bryter upp, kramar om varandra och säger att det här måste man göra snart igen.
Dagen efter sätter sej en något bakfull dramatiker framför sin dator, startar ett ordbehandlingsprogram och skriver:
MYS MED KÄNDIS
En komedi av
Andreas Boonstra.
Så deletar han ”komedi” så att det istället står ”En av”, börjar knapra på några inte längre så krispiga ostbågar från kvällen innan, och så startar han.
Hamlet sa att Skådespelarkonstens syfte är att hålla upp en spegel för naturen.
Bertolt Brecht sa: "Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.”
Jag letar efter ord att beskriva det hela, och stannar vid Pastisch. Något som är inspirerat och i stil och/eller utförande följer ett original.
Man säger: Såhär är det.
Och så är det det.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, Tack Moment:Teater! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ILLUSIONER av Ivan Vyrypaev i regi av Olof Hansson på Teater Galeasen.
"Stängde jag av spisen?
Vetskapen, säkerheten att plattan står på där hemma, att vattnet har kokat bort, att kikärtorna bränts vid, att plattan är glödande röd, att snart hela huset står i lågor, är så stark att jag är på väg att resa mej ur min stol och hukande försvinna ut ur salongen, för att cykla hem, för att rädda världen från undergång.
Men jag sitter kvar. Tar ett djupt andetag och sitter kvar.
Visst måste jag väl ha stängt av spisen?"
Låter det intressant? Här är resten:
CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.
"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"
Låter det intressant? Här är resten:
RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta.
"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar