TRÄD - TRE KOREOGRAFIER: ÖN av/med Ulrika Wedin, LUCKY av/med Charlotta Öfverholm och Dwight Rhoden, Scen och ljus Tobias Hallgren, Video Andres J. Larsson, Musik Alvina Lanselle, musikproducent Lauri Antila, pianoarrangemang Helen Olofsson, Repkoreografi Linnea Backgård, Kostym Sari Nuttunen, WITHOUT NAME av/med Teresia Björk, text Siri Derkert, Musik/Komposition/Ljud Per Åhlund, Ljus Tobias Hallgren, Film Magnus Skoglöf, Magnus Peterson & Teresia Björk, Scenografi/Kostym Ulrika van Gelder, stillbild Mats Lindgren, på Bryggan, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 98

Det är Achromotrichias födelsedag. Och vad ger man till någon som inte har plats i köket för en hushållsmaskin? Man ger honom något som absolut inte tar någon plats alls, men som kan bli hur stort som helst. Jag snackar om minnen. 

Han hade ingen aning om vad som skulle hända: det enda han visste var att han skulle så mitt på plattan klockan 11.00.

Vi började med den utmärkta Barockutställningen på Kulturhuset, följd av en sconesfrukost på Ecoteket på plan 2, och tillbaka till utställningen för en strålande guidning av en mycket fascinerande kvinna i stökig page, en liten svart och hudfärgade stövletter. Jag vet inte om jag någonsin fick veta hennes namn? Hur som helst kunde jag följt henne i timmar. 

Efter en snabbmacka på Kulturhusets Teaterbar drog vi på en fenomenalt guidad visning av Stadshuset, följd av en tur upp i Stadshustornet, sen EU-röstning i gatuplanet på Kulturhuset, och så en middag på Kulturhuset Stories. Vi hade tänkt avsluta med kaffe på Café Panorama, men det hanns inte med. Vissa dagar är för korta.

För att ha koll på föreställningar, föreställningsförslag och annat intressant, delar jag och Achromotrichia en iCal. Där kan vi - var för sej - föra in datum, som sen delas och kan ses av den andre. Jag hade kollat detta datum för någon vecka sen och upptäckt att dansföreställningen TRÄD stod noterad, och eftersom jag inte hade något minne av att jag fört in den förutsatte jag att det var Achromotrichias verk. Det verkade vara den perfekta presenten: en föreställning man vill se på sin födelsedag. 

Det var inte förrän vi stod i kön till insläppet som vi insåg att det nog måste varit jag som fört in den här föreställningen, för Achromotrichia kände inte ens till dess existens. 

Det första verket, SITTING, var inställt på grund av sjukdom och ersattes istället av en film, ÖN, ett litet svartvitt poem där vi fick se en ansiktslös kvinna utföra små rörelser i olika miljöer. 

Så tog man bort filmduken och och drog ifrån ridån.

WITHOUT NAME är ett verk om Siri Derkert. Jag vet nästan ingenting om Siri Derkert. Vad jag såg på scenen var en person i ett slags chocktillstånd. Jag tänkte på två krockade cyklister jag satt med till ambulansen kom, och en förvirrad kvinna jag en gång mötte när jag sålde bröd i tunnelbanan. Det fanns en känsla av: Något är fel, jag borde känna något, men jag känner inget, är det fel? 

En slags musiker sitter vid ett bord längre ner på scenen och ackompanjerar/dirigerar med en slags vardagselektriskt musik. Ibland hörs inläst citat av Siri Derkert. Dansaren/koregografen är barfota, klädd i uppkavlade byxor, t-shirt och utanpåskjorta med uppkavlade ärmar. Rörelserna är repetitiva, trevande, förvirrade. Vi får också se en film med en sekvens filmad vid Östermalmstorgs tunnelbanas perrong. 

Efter en kortare paus då vi upptäckte bekanta i publiken, var det dags för LUCKY. Jag tolkade det här dom en slags dansant memoar. Vi får följa koreografdansaren när hon gör allt utom blåser eld och jonglerar. Jag tror mej se ett liv i konsten, med- och motgångar, personlig utveckling och insikt. Hon är otroligt fysiskt och hennes vältränade solbrända armar får mej att tänka på kroppsbyggerskor. Hon är barfota, har svarta uppkavlade byxor och en svart väst. Det blonda, raka, axellånga håret börjar i tofs och slutar i fritt fall. Det är en väldigt stark föreställningen, och nästan lite farlig att ha såhär i en slags fysiskt triptyk. Det hängs i rep, sitts i gungor, bjuds på godis, sjungs, skriks, dansas, dunsas, kastas och skådespelas. Publiken erbjuds till och med möjligheten att skriva på hennes kropp, och undertecknad plockades upp ur publiken för lite dragkamp. Hon var väldigt stark. 

Det avslutas med att hon framför Luck, Be A Lady, ur Pal Joey, hämtar upp en person med midjeväska ur publiken för att hjälpa henne bära fram en stege, varpå vilken hon klättrar upp till en gunga långt upp under taket och håller upp ett plakat där hon berättar att hon är lycklig. Det tycker jag hon är värd. 

Jag hade planerat att vi skulle ta ett glas för att avsluta dagen, men vi är så slut att vi bara promenerade genom Gamla Stan och över Slussen, sammanfattande dagen. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 150:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5430:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PIPPIN

” Jag är lite förvånad över att denna musikal inte sätts upp oftare. Den känns ung, angelägen, och är ganska lättillgänglig. Kanske skulle man behöva arra om musiken, för att liksom uppdatera den, men den har sex bra roller, varav några ganska lätta att stoppa in publikdragare i, om man nu vänder sej till en busspublik. Pippin kan spelas av vilken populär yngre sångare som helst, och Charlemagne och Berthe är som gjorda för att spelas av namn som Sven Wollter, Tomas Ledin, Siw Malmquist eller Arja Saijonmaa. Berättaren kan göras av vem som helst från Magnus Uggla till Malena Ernman, och Catherine är som skriven för Sanna Nielsen. Och vad sägs om Lena Ph som Fastrada? Anton Ewald som Lewis? Varsågod, Nöjessverige, make it happen.”

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pippin-musik-och-sangtext-av-stephen.html

P*FECT/TENTACLE TRIBE, IMPRINT/NOBODY LIKE A PIXELATED SQUID

”Efter att har briljerat - mitt ordval, inte den breda massans - på förmiddagens skivstångspass på Friskis Hornstull, blev jag upphämtad av Skäggige Skalman för en liten biltur. Vi rev av Food Courten i Skärholmen, Myrorna, den nybyggda gallerian mittemot Ikea, och så en tripp över gatan, för lite fika och en snabbkoll på den nya P.S. Serien. 

Jag kom på det så fort jag rest mej upp:

”Jag ska bara rätta till slipsen,” sa jag, och Skäggige Skalman, som fortfarande hade mousse kvar, fattade precis.”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pfectsetentacle-tribe-seca.html

HEROINES på Kulturhuset Stadsteatern.

"Jag hamnar mellan två kvinnor som på något sätt representerade det två största grupperna i publiken. På min vänstra sida sitter en explosion i hennafärgat, glada sjalar och hela regnbågen. På min högra sitter något grafiskt i svart och vitt. 

Jag klär mej fortfarande som om jag var stylad av Rain Man."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/heroines-musik-av-barbara-strozzi.html

TJEJGREJER - EN TRYOUT, av och med Josefin Johansson, Ljusdesign: Robert Forsman, Ljudteknik: Lars Appelqvist, Teatertekniker: Mats Kullander & Jonatan Winbo, Webbansvarig: Elisabet Attermark, verkställande producent: Fredrika Rembe, Scenchef: Johan Attermark, Konstnärlig ledare fri scen: Olof Hanson, Kulturhuset Stockholm/Brigaden, föreställning 66, 2014.

”Du ser helt förvånad ut,” säger hon, och visar hur man ser ut när man ser helt förvånad ut. Alla skrattar. Jag ler. Jag är förvånad. Jag visste bara inte att det syntes så väl. 

På scenen, med mic i handen, står Josefin Johanson, en rödhårig tjej med kort Betty Page-lugg, blå glittertopp, kort kjol och svarta skor med hög kilklack. Jag har ingen aning om vem hon är, men publiken verkar tycka att hon är det roligaste sen Gröna Lund. Jag vet inte om dom är hennes vänner eller om dom har hittat henne i Media, en blandning av båda, kanske, men Demografiskt skulle jag nog säga att många av dom aldrig satt sin fot på Kulturhuset, och troligen inte kommer att springa benen av sej för att komma hit i första taget. Det här är ett gäng som hänger på Söder.

Det ska handla om Tjejgrejer, berättar programmet. Och det gör det. Typ. Tjejrelaterade skämt av sit-com karaktär, som nedladdade från nätet. Inte direkt något nytt. Varianter på sånt man har hört. Om man är lite äldre, vill säga. Är man yngre tycker man nog att det är fräscht. En tonåring skulle garva läppen ur led. 

Men vad som är nytt för mej är ordet Vestibulit, och att Josefin Johanson sjunger. Små komiska låtar, med egen text. 

Anledningen till att jag ser förvånad är också anledningen till att jag inte är någon bra standup-publik. Eller: det finns flera anledningar. Här är två:

1: Jag har ingen teve. Så alla referenser till populära program och pinsamma personligheter är helt bortkastade på mej. Jag vet att Let’s Dance är ett teveprogram, men jag vet inte om det är svenskt, amerikanskt eller brittiskt. Jag vet att Plura är nån som spelar musik, men nu verkar det som om han åker runt och lagar mat? Eller är han med i den där serien där dom bor på ett slott och sjunger varandras låtar? Eller är det två olika serier?

2: En gång var jag och Achromotrichia i Göteborg och hälsade på Protanomaly, som bodde där, tillfälligt, tillsammans med en kollega och kompis som har samma förnamn som en svamp. Vi kan kalla honom Herr Kantarell. Det är Herr Kantarells födelsedag, och han har fått en bok med Göteborgsvitsar av Protanomaly. Och där vinet går in får man lust att leka. Vi hittar på en lek. Man tar en vits, läser upp den, men när man kommer till poängen är man tyst. Nu är det dom andras tur. Man går runt bordet och var och en måste säga vad hen tror är punchlinen.

HERR KANTARELL: En Stockholmare träffade Kal och sa: När vi i Stockholm talar om er göteborgare så kallar vi er för Kålle. Vad kallar ni oss för när ni talar om oss?

ACHROMOTRICHIA: Ers Höghet?

PROTANOMALY: 08:or? Nej, jag vet inte…

JAG: Anti-Kålle?

HERR KANTARELL: Kal: Vi talar aldrig om er.

Så, så fort jag hör set-upen till en vits eller ett skämt så kopplas en liten del av hjärnan på och jag försöker jag hinna först till poängen. 

Okej, en tredje anledning:

3: Jag tycker om politisk Stand Up. Edgig Stand Up. Stand Up som får mej att tänka till, som chockar mej, ruckar mej, som inte känns som om den är ämnad att huvudsakligen få folk att skratta. Farliga skämt, provocerande skämt, ställningstagande skämt. Jag hade uppskattat skämt om Rumänska tiggare, och våldtäktsproblematiken. Inte för att det är roligt, utan just för att det inte är roligt. Jag vet inte var jag står, vad jag tycker, och jag behöver ny input. 

De flesta Stand up sets är sit-com-wanna-bee-one-liners på jakt efter en bra dramaturg. 

Men Josefin Johanson är varken bättre eller sämre än dom få stand-upare jag har sett. Hon är helt okej. Och jag tror att det är det hon siktar på att vara. 

Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4580 + 75 = 4655:- 

Tyckte du om det här kanske du gillar:

RICHARD III

"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html


SVARTA DJURET SORG

"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html


I SHALL NOT BE ENTIRELLY FORGOTTEN

"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 
Rösten i ditt öra viskar: 
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html

UT, av och med Ulrika Ellemark, musik Hampus Larsson, Ljusdesign: Robert Forsman, Ljudteknik: Lars Appelqvist, Teatertekniker: Mats Kullander & Jonatan Winbo, Webbansvarig: Elisabet Attermark, verkställande producent: Fredrika Rembe, Scenchef: Johan Attermark, Konstnärlig ledare fri scen: Olof Hanson, Kulturhuset Stockholm/Brigaden, föreställning 64, 2014.

Detta är andra monologen i Brigadens monologsöndag på Bryggan på Kulturhuset Stadsteatern. Vi har precis kommit igång, känns det som. När jag kommer in i spelrummet står min ryggsäck och väntar på mej, längst fram, i mitten. 

Det här en monolog om en kvinna som vägrar ge upp. En hjältinna eller en stor jäkla idiot? Ja, inte är hon någon Hellen Keller. Hon är kär. Besatt. Men inte på det där intressanta Edith Piaf Vox Humana-sättet. Mer Helena i En Midsommarnattsdröm: ”I’m your little dog, Demetrius. The more you beat me, the more I’ll love you. Treat me like you would treat a dog—kick me, hit me, neglect me, try to lose me. Just let me follow behind you, even though I’m not good enough for you. Could I ask for a worse place in your heart than to be treated as you would treat a dog? And yet I would consider it an honor to be your dog.”

Det började tydligen redan på scenskolan, och har varit av och till sen dess. Vi får berättelsen i korta, fragmentariska minnesbilder. Den kvällen när det där hände. Och kvällen när han sa så. Och morgonen när hon gjorde sådär för att han gjort såhär. Mellan bilderna tar hon en liten sväng på scenen, och hämtar nya krafter. 

Jag tänker på alkholister. Och hetsätare. Och gymnasiet, när jag och min kompis  Fröken Forsman satt i mitt studentrum ovanför Centrum Biografen vid Larmgatan, drack te och pratade om killar hon kanske gillade. Vad menade han när han sa så? Varför gjorde han sådär? Vad tänkte han? Vad tyckte han? Ska vi gå en runda och se om vi träffar på honom? 

För mej är det en besatthet som inte har med objektet att göra. Man tillskriver en person övermänskliga gåvor, och vägrar se objektet. 

Vi har nog alla varit där. Men de flesta av oss har nog gått vidare.

Men det är intressant. På ett patetiskt, irriterande sätt. 

Det som höjer det över det självunnsamma är en slags sjukdomsinsikt. Kvinnan både försvaras och lämnas ut. Hon får vara jobbig, planlös, maniskt. Mannen blir inte ett monster. Faktum är att han blir inget alls. Han är förvånansvärt blek och karaktärslös. Han är liksom inte viktig i historien.

Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. 

Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4430 + 75  = 4505:-  

Om du gillar det här kanske du gillar: 

TRETTONDAGSKONSERT 2014 PÅ KONSERTHUSET

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/trettondagskonsert-forestallning-3-2014.html


A CHRISTMAS CAROL

"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/12/a-christmas-carol.html

TURANDOT

"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/11/turandot_27.html

KARMER KRING BLÅ av Örjan Andersson och Hans Appelqvist, Bryggan, Stockholms Stadsteater, föreställning 92 2013, recension

All denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande

Såhär är det: Det är höst, nästan vinter. Det är mörkt, men inte kallt. Rått. Man känner sej lite låg. Sverigedemokraterna är större än Folkpartiet och Ikea har gjort en riktigt avskyvärd pr-blunder i Ryssland. Jag står i tvättstuga på Oscarsteatern och sorterar smutstvätt. Jag gillar den här delen av mitt jobb. Jag gillar det mesta med mitt jobb, faktiskt. Jag drar fram ett par byxor och lägger dom i rätt hög. Strumpor hamna här. Handtvätt lägger jag på diskbänken. Jag tänker på hur det kanske är om tre år. Hur det kanske är om tio år. Jag tänker på Tyskland mellan världskrigen. Jag tömmer en maskin. Jag hänger in i torkskåpet. Det är tyst på teatern. Jag är alldeles ensam. Jag funderar och letar ledig galgar. Jag började klockan nio, och jag brukar sluta fem. 

Men i eftermiddag ska jag på teater, så det blir till att jobba över, efteråt. Karmer Kring Blå, heter föreställningen, av koreografen Örjan Andersson och kompositören Hans Appelqvist.  Jag har sett den förut. För en vecka sen. Och jag fullständigt älskade den. Jag älskade kläderna, ett slags moderniserade folkdräkter, jag älskade ljuset, jag älskade dansen, musiken, rytmen, leken, allvaret. Och jag älskade dansarna. 

Jag hoppar på min cykel och drar iväg till Stadsteatern, lite ängslig, lite vaksam, lite rädd att det inte ska vara lika bra som sist. Framför mej i kön står en kompis som har kommit för att hon läst vad jag skrivit om föreställningen på Facebook. Plötsligt känner man sitt ansvar.

Så bara börjar det. Och all denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande mot en! Två skalliga långskånkar, den ene onaturligt perfekt, som en avatar, och den andre en ung Mephisto eller en Sebastian Flyte, och så en liten skäggig sexig sak, fångad nånstans mellan gosse och morfar. Kvinnorna: En Ronja Rövardotter med dreads och en Kristina från Duvemåla innan stenarna började flyga.  

Och det är lika underbart, om inte bättre. Blickarna mellan dansarna. Stampandet i golvet. Händerna som slår på låren: Bam-bam-bam-bam. Och den underbara musiken. Tiden försvinner och allting bara pågår. 

Det slutar plötsligt, mitt i alla lycka, nästan som skottet i Elvira Madigan. Vi klappar och visslar och stampar, och dom bockar och skrattar och pekar. Så reser vi oss för att gå. 

Den lille gullige skäggige dansaren fram till mej: 

”Jag måste bara tacka dej,” säger han ”för att du är här igen.”

Jag hinner inte bli blyg utan skrattar förvånat: 

”Kände du igen mej?”

”Ja.”

Det är svårt att vara publik ibland, för man tror inte att man syns, och sen ibland gör man det. Jag är glad att jag satt långt ifrån scenen när jag såg Woyzeck på Dramaten. 

Jag tackar honom för föreställningen. Säger inte nånting som I love You, men något lika fånigt: 

”Det var jättebra!”

Så blir vi blyga båda två. Han vänder sej till en vän ur publiken, jag gör en min åt mina vänner som betyder Nä men, där ser man, och börjar ta på mej min jacka och gå. 

Så kommer jag att tänka på något och går tillbaka till honom:

”Jag måste bara fråga...”

”Ja?”

”Strumporna? Tjejernas stumpor? Brukar dom vara röda?”

Han skrattar, lite förvånad över att jag lagt märke till det:

”Nej.”

Det var ett fint sista-föreställningen-skämt. Dom brukar vara blå.

Jag cyklar tillbaka till Oscarsteatern. Tillbaka till skjortor och tvättkorgar. Jag slår på ångstykjärnet, och jag tänker inte så mycket på det hemska längre. Jag nynnar lite på Alison Moyets ”Weak in the Presence of Beauty”:

I go weak

weak in the presence of beauty

Jag försöker byta ut beauty mot talent, och det låter inte så illa, även om det inte alls passar med den övriga texten. 

I go weak
Weak in the presence of talent.

Och jag gör några hemsnickrade hopsa-steg med stykjärnet i högsta hugg. Bam-bam-bam-bam!

Och plötsligt känns inte framtiden så farlig.

 

Karmer kring blå Trailer from Magnus Nordberg on Vimeo.

KARMER KRING BLÅ

Föreställning nr. 86 2013. 

KARMER KRING BLÅ av Koreografen Örjan Andersson och kompositören Hans Appelqvist. Jag höll nästan på att missa den här underbara föreställningen. Jag brukar inte vara tidsoptimist (Jag brukar vara sån tidspessimist att jag brukar hinna med tåget som går innan det tåget jag tänke jag skulle ta.), men jag kom stressande från jobbet, och tack vara tre rödljus på raken så stod publiken när jag kom fram redan i kö för att gå in i salongen på Bryggan på Stockholms Stadsteater. Lite svettig och överdrivet yvig flaxade jag in och fram till en plats längst fram på höger sida, inte alls förberedd på vad det var jag skulle se.
Det var som en plötslig semester. Det var som om någon gjort ett litet hål i tiden och sagt: sitt nu här och bara njut, när det är över kan du gå ut i verkligheten.
Hur mycket tyckte jag om det? Så mycket att jag ska försöka gå och se det igen. För det första: Örjan Anderssons koreografi. Jag tycker dans ska vara sexig. Och är den inte sexig ska den vara rolig. Och är den inte rolig ska den vara vacker. Och är den inte vacker så ska den i alla fall vara intressant. Den här hade allt. Jag brukar gilla dansföreställningsmusik - om det inte bara är en massa tutande eller så - men här var det nästan så att jag inte visste vad jag tyckte om mest: dansen eller musiken. Smart nog hade koreografen flera gånger tonat ner dansen, som för att man skulle just koncentrera sej på musiken. Hans Appelqvist heter geniet därbakom.
Det var en föreställning om folkmusik och folkdans och det var så vackert att jag tyckte mej se björkar flimra förbi. Dansare: Andreas Berchtold, Magnus Samuelsson, Torill Steinjord, Anton Schneider, Linda Reinered.
Musiker: Pontus Estling, Ellinor Fritz
Ljus & Scenbild: SUTODA
För den fantastiska kostym stod Nina Sandström. Hon hade skapat en slags folkdräkt i jeans. Och jag vill ha en.

 på Karmer kring blå / Andersson Dance & RESiDANS / 13-24 Nov Kulturhuset Stadsteatern.

Andersson Dance / RESiDANS "Karmer kring blå" urpremiär Dalateatern 6 april 2013 from Magnus Nordberg on Vimeo.

TITANIC OR THE ART OF FAILURE, föreställning 60 2013

Oj, det här var en föreställning jag verkligen älskade. Den handlar om misslyckande och man använder Titanic som exempel på det ultimata misslyckandet, och det underbara är att dom misslyckas med att framföra en föreställning om misslyckande. Jag skrattade högt nästan hela tiden. Tre skådisar som också spelar musik och sjunger. Det är opretentiöst, levande och totalt överraskande hela tiden. Gå och se!