Kursledare: Niklas Riesbeck, Pianist: Andreas Landegren, Svenska översättningar: Erik Fägerborn, Calle Norlén, Ulricha Johnson & Niklas Riesbeck
Medverkande: Emma Berggran, Rebecka Jern, Teodor Wickenbergh, Josefine Airaxin, Matilda Bergman, Emelie Singbrant, Evelina Klavéus, Isabella Sjööns, Oscar Florida Wells, Victoria Zetterström, Anton ERiksson, Veronika Eriksson, Sandra Engström, Fredrik Karlsson.
Ett tag var Sondheim gud. Det gick liksom inte att vara bättre, han var målet, toppen, Mount Everest, det ultimata. Han var julgransstjärnan. Han kunde inte göra fel.
Om man var någorlunda intresserad av musikaler - och kanske var lite pretentiös - så var det inte Andrew Lloyd Webber eller Miserabel-männen som var stella assoluta, det var Sondheim.
Och det är inte det att jag har tröttnat på honom, eller att han på något sätt har tvinat bort, det är bara det att världen, och alla problem, är annorlunda nu. Han skrev för en intellektuell medelklass med neuroser, om de små, invändiga problemen. Lyxproblem, kanske man skulle kunna säga. Han, och vi, trodde att världen var på väg att homogeniseras, urbaniseras, enas.
Jag antar att vi var naiva.
I alla fall: jag har lyssnat på hans musik så ofta och så mycket att den liksom ingår i mej, i vad som är jag, lite som barndomsminnen eller tonårstankar.
Det är därför jag plötsligt liksom sträcker på mej, vaknar till, rycker till, där jag sitter på en bänk nere i källaren i en av salarna på BASE23, en dans- och musikalskola på Östermalm:
Vad är det här för en sång?
Jag känner igen texten, jag känner igen melodin, jag känner igen delar av texten, jag känner igen delar av melodin, jag känner inte igen vissa delar av texten och inte vissa delar av melodin.
Är det en Sondheimsång jag aldrig hört?
På scendelen av salen sitter ett gäng svartklädda ungdomar på svarta stolar, framför en teatervinröd backdrop, som jag misstänker hänger där för att dölja såna där helväggsspeglar man använder vid dansklasser. Vi, publiken, sitter på bänkar på den motsatta delen. Det regnar ute, hösten är verkligen här, och lite här och var hänger regnjackor och andra ytterkläder på tork. Det är fuktigt och lite kallt. Jag, svettig efter en stressad cykeltur genom staden, kryper ihop i skräddarställning för att inte frysa.
Det här är nästa års avgångsklass, och som en del av sin utbildning får alla som går skolans treaåriga musikalartistutbildning en slags masterclass i Sondheim-sånger, ledd av Niklas Riesbeck.
Jag har kommit tillbaka år efter år, dels eftersom dom bjuder in mej, men också eftersom det är kul att se eleverna, vad man väljer för sånger, och vad man gör med dom.
Man framför sånger ur Sondheimmusikalerna COMPANY, FOLLIES, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, MERRILY WE ROLL ALONG, SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE och INTO THE WOODS, och det går till så att eleven reser sej från sin stol, går fram, berättar lite om musikalen det kommande stycket är hämtat ur, och så börjar det. Ibland är numret plockade direkt ur musikalen, med samma slags förutsättningar, men vissa, som Broadway Baby, ur FOLLIES, plockas totalt ur sitt sammanhang: i sin ursprungliga infattning framfördes den av en äldre kvinna, en före detta showgirl, som framför en sång hon brukade sjunga på scenen när hon var ung, en sång om drömmen att lyckas på Broadway. Jag har sett den framföras av alla från gamla gummor till småflickor, och en och annan man. Här har den - med ett mycket lyckat resultat - iscensatts som en av redovisningens stora gruppnummer. Alla eleverna är inblandade, och det handlar om en ung kvinna som tillsammans med en massa andra hoppfulla står i kö för att komma in till audition.
Under föreställningen sitter jag och funderar på varför jag uppskattar vissa nummer mer än andra. Det har inte så mycket att göra med hur de sjungs, rent tekniskt, vilka toner, vilken klang och allt det där, eftersom jag inte är vidare tonsäker, utan hur texten framförs. Inställningen till vad som sjungs.
Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. Det är mycket mer fascinerande om hon - även om hennes första replik är ”Jag är kär i säkerhetsvakten!” - kommer fram till det på scenen. Hon kan ha fått idén innan hon kom in, men jag vill att hon håller den tanken - som när man håller andan - och inte släpper fram den förrän hon har kommit in.
Detta är speciellt viktigt hos Sondheim, vars ofta underfundiga sångtexter liksom lockar till att vilja briljera, att komma in och leverera något färdigt, lika snyggt förpackat som texten är snillrik.
Ta till exempel sången Another Hundred People ur COMPANY, som framförs av Martha en ung kvinna som dejtar den manliga huvudrollen. Hon kommer in och sjunger:
Another hundred people just got off of the train
And came up through the ground,
While another hundred people just got off of the bus
And are looking around
At another hundred people who got off of the plane
And are looking at us
Who got off of the train
And the plane and the bus
Maybe yesterday.
Ofta framförs den här sången som om den vore en sång, bara. Kvinnan som spelar Martha spankulerar runt på scenen och förklarar för publiken att hundra människor har stigit av tåg och bussar och flygplan. Hennes inställning brukar vara lite distanserad, som om hon vore en pausfågel som kunde ha sjungit vilken sång som helst. Att framföra texten räcker, verkar hon tänka.
Det finns otaliga sätt att framföra sången, bara inte som ovan.
För mej är det en sång av en kvinna som plötsligt fattat hur New York hänger ihop, och som är totalfascinerad, nästan förälskad, i staden.
Men det viktiga, för mej, är inte att fler och fler kommer till stan, utan att det är en stad av främlingar, ”..a city of strangers.”
Efteråt hålls en liten frågestund, ledd av klassens lärare, och något väldigt viktigt - för mej - sägs. Kursledaren nämner den fjärde väggen.
Med Den Fjärde Väggen menas den sida av scenen där publiken liksom tittar in på spelplatsen, men som från scenen behandlas som ännu en vägg. Att bryta den fjärde väggen innebär att man talar direkt till publiken, att man liksom medger att man är medveten om att det sitter personer därute och tittar.
Jag har aldrig tänkt på att jag inte gillar när man bryter den fjärde väggen. Som publik, vill jag tjuvtitta, inte blir direkt tilltalad.
Visst, det finns musikaler, som STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, där huvudrollen nästan hela tiden pratar med publiken, men när det görs bra resonerar han, kommer fram till något, tillsammans med publiken. Han har inte kommit fram till något innan han kom in, och berättar resultatet för oss, vi får vara med om själva tankeprocessen.
Detta är en mycket intressant klass. Vissa klasser har sina tydliga, fixerade stjärnelever, som aldrig utmanas eller hotas, eftersom resten av klassen underordnar sej, och liksom erkänner att de står under, inte är lika begåvade och verkar nöjda, trygga, med att inte ta upp kampen, men det gör också att de som är ”bäst” inte behöver anstränga sej riktigt lika mycket, och därför kanske inte utvecklas så mycket som om de hade gått i en annan klass. Det är alltid att föredra - i såna här sammanhang - att inte vara bäst i klassen, utan att ha någon som man kan studera och lära sej av.
Den här gruppen håller en väldig hög standard, och det ska bli mycket intressant att se vad de gör för avslutningsproduktion.
Länkar till sidor jag har använt:
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DON QUIJOTE på Folkoperan:
Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/09/don-quijote-folkoperan-forestallning-30.html
EVA & ADA, Teaterverket:
Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.
Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/09/eva-ada-teaterverket-forestallning.html
BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/07/besok-av-en-gammal-dam-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar