torsdag 11 oktober 2018

HÖST OCH VINTER, Teaterverket, föreställning 31, 26/9 2018

MANUS: Lars Norén, REGI: JanOle Nordgaard, LJUS: Johan Åsberg, FOTO: Kjell Åström 
I ROLLERNA: Kerstin Berggren, Camilla Rensgård, Sven-Lennart Wirkander, Moa Åström.

På en skala från 1 till 10 så var jag helt enkelt inte sugen. Inte alls. No-way, No-rén…

Tidigare på dagen hade jag sett en Stephen Sondheim-redovisning med en musikalklass på BASE23, jag hade för första gången käkat på den nya veganska snabbmatsrestaurangen Vegan House i Fältöversten - väl värd ett besök - och jag hade också utfört lite av mitt vanliga arbete, så det hade varit ganska skönt att få cykla hem till Kransen, böka ner mej i sängen med nån av alla dom där böckerna jag tänkt läsa, och bara mysa.
Men man hade bjudit mej, så jag kom. Tids nog - hoppas jag - kommer det att finnas tid för att göra allt det där andra, som att göra ingenting, och bara vara. Men tills dess finns det mycket som ska hinnas med.
Man ångrar faktiskt väldigt sällan upplevelse; mer ofta det man undvek. Jag kan räkna på mina fem fingrar saker jag verkligen ångrade att jag gjorde, men för sånt som inte blev av räcker inte alla kroppsdelarna till. Festen jag inte stannade på, pjäsen jag missade, sevärdheten jag inte passade på att besöka…
Men när man - precis innan vi gick in - berättade för oss att föreställningen var över 3 timmar lång, med två pauser, då började jag undra om jag inte hade en liten släng av masochism. 

Jag hade någorlunda nyligen - i Mars i år - sett Dramatens version, och hade inte varit vidare berörd. Kunde en liten amatörteatergrupp i en källare göra något mer intressant?
Det kunde dom. Det är mycket bra regi och skådespeleri. 

Det handlar om en sån där Norénsk dysfunktionell, borgerlig familj, i ett 80-tal då vi hade sån framtidstro att de enda kickarna vi fick, var att se att de som verkade ha det bättre än vi, egentligen hade det sämre. Underhållningsdrama. En slags splatterversion av seriös teater. 
Henrik och Margareta, ett medelålders par med god ekonomi, boende på Östermalm i Stockholm, bjuder hem sina två vuxna döttrar för lite bråk och käk. Det grälas och kivas, ältas och träts, och inget riktigt händer. Man får ett slag intryck att samma sak kommer att hända på nästa middag.
Det är mitt största aber med en här pjäsen: inget reds ut, man kommer inte riktigt fram till något, och inga familjehemligheter blir vädrade. 

Men i den här scenversionen har det på något sätt smugits in en slags sympati, en förunderlig empati. Där man förut skrattade eller förfasade sej över de Norénska hemskheterna kan jag nu ha förståelse för rollerna på scenen. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag känner igen mej, men upplevelsen, att vara närvarande, men utomstående i personliga gräl, är bekant. 

Vad man har här är intimiteten. I den lilla salongen - rummet är ungefär tio stolar brett, man har tagit bort två i mitten för att bilda en publikpassage - känns det nästan som om man sitter i familjens vardagsrum. Skådespelarna behöver inte projicera sina röster eller sitt spel, här kan dom snarare dra ner på utspelet. Det räcker nästan med - känns det som - att dom tänker en tanke, för att vi ska förstå vad de tycker och känner. 

Man har lagt stor vikt vid scenografi, kostym och rekvisita. Ofta, i såna här gravt budgetbegränsade produktioner brukar det innebära att man som publik sitter och tänker på devisen Less is More: Man vill så mycket och kan så lite. Ofta upplevs scenografin som hopskrapad, illa genomtänkt och man har ofta mer möblerat än illustrerat. Kostymerna brukar kännas lite fel, i stil eller i storlek, och inget på scenen, varken kostym, scenografi eller rekvisita, känns utvald.
Så är inte fallet här. Det känns påkostat, utvalt, gediget, och fyller en viktigt funktion: att få det hela att kännas på riktigt. 

Ett exempel på scenisk närvaro och utmärkt skådespeleri var när den struliga systern - av misstag - råkade välta ett av vinglasen, fyllt med rödvin. I rollen kunde hon inte göra något åt det, eftersom hon var mitt uppe i en monolog, och karaktären var inte heller den ordningsamma eller husliga. Men den ”ordentliga” systern kunde göra det, så under systerns pratande gick hon fram till bordet - och i rollen - röjde upp i röran, utan att på något viss dra fokus. 

Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analysera, utan för att sugas in och uppleva något, och flera gånger var jag sådär underbart indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”


EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)