tisdag 16 oktober 2018

VÅROFFER, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 32, 9/10 2018



Koreografi Fredrik Benke Rydman, Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl, Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Lehna Edwall, Ljus Palle Palmé, Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson, Mask Maria Reis, Video, Anders Granström och Andreas Skärberg, Dansare Fredrik Benke Rydman, Amanda Arin, Daniel Asamoah, Daniel Koivunen, Daniel Gürow Lundkvist, Edin Jusuframic, Ellen Lindblad, Hanna Jansson, Jonna Hökengren, Kenny Lantz, Kevin Foo, Kyra Althén Bergman, Lamin Camara Holmén, Lisa Arnold, Marco Wihlborg, Martin Jonsson, Mia Hellberg, Milena Jacuniak, Pauline Eddeborn, Pawel Krupa, Stacey Aung, Niklas Capel

”Ni vet väl att Benke är sjuk?” säger hon.
”Va?”
”Ja, han är sjuk idag, tyvärr…”
Vi säger något mer, något kort, avslutande, jag minns inte vad, och så skyndar hon ut, medan vi andra fortsätter in.
”Vad sa hon?” log min kompis Soleil, lite nyfiken.
”Hon sa att Benke var sjuk idag?”
Soleil slutar le. Det här är liksom hennes grej, hennes present till alla oss, och hon känner sej personligt ansvarig.
”Vem är sjuk?” brummar Rocky, som med sina dåliga knän har haft lite svårt att stanna, vända, och vänta.
”Benke. Han är tydligen sjuk idag?” förklarar Taylor, lite för tyst för Rocky.
”Va?”
”Benke är sjuk idag,” upprepar Taylor, lite högre, lite mer med magstöd.
Rocky tittar oförstående på mej. Jag förklarar:
”Han är sjuk idag. Koreografen Benke?”
Poletten har liksom fastnat i maskineriet:
”Är koreografen på något sätt med i föreställningen?” undrar Rocky.
”Ja.”
”Hoppar han in för någon som är sjuk?”
Rocky har en pojkvän som är koreograf och dansare, så han vet en hel del om hur det hela fungerar.
”Nej, Benke är med i föreställningen - ”
”- men idag är han tydligen sjuk,” avslutar Soleil, reserverad och besviken.
”Har han ingen inhoppare?”
De tittar på mej. Jag, som bara fått flyktig information genom mitt korta möte i scenporten med en bekant som är anställd på Stadsteatern, har liksom inga svar:
”Jag vet inte…?”

Vi har precis avslutat ett projekt, och som avslutningspresent har Soleil inte bara bjudit oss på biljetter till VÅROFFER, hon har också fixat så att vi får besöka Stadsteaterns skrädderi, och speciellt färgnings- och patineringsavdelningen, något som - för mej i alla fall - blev den verkligt stora behållningen. 

Uppe i ateljen trippar jag runt, klämmer och känner, och ställer ett antal idiotiska frågor, väl medveten, när ställer dom, att dom är ganska dumma. Jag är väldigt svag för patinerade kostymer. De har ett helt annat liv än sånt som bara är uppsytt, färdigt, och liksom bara hänger, utan historia. Allt för många kostymörer, anser jag, är inte intresserade av att berätta en historia, utan vill bara göra fina kläder. Och en del lyckas inte ens med det.

Efter ett alltför kort besök är vi ute i foajén och frågar värdarna om det stämmer att Benke är sjuk, men dom har antingen inte blivit informerade, eller blivit informerade om att inte informerna.

När vi väl sitter i salongen kommer VDn för Kulturhuset ut och förklarar att man tyvärr tvingats ställa in första akten, på grund av sjukdom, men att man har satt in en extra föreställning en söndag,  bara för oss, och bara av första akten.

I skrivande stund håller jag på att leta efter den där jäkla biljetten, för att kunna boka en plats den där söndagen, när det nu var.

Musiken, som är förinspelad, är fucking fenomenastisk. Jag har svårt att någon skulle kunna ha den i hörlurarna och gå nerför en gata utan att på något sätt börja strutta eller skutta.

Om det var något vi alla viste om föreställningen - förutom att den dansades, var att det var vatten på scenen.

”Det regnar!” hade någon exalterat.
”De dansar, i vatten upp till knäna,” hade någon annan utropat. ”Jag vet inte hur dom gör det utan att halka!”
Och visst, det regnar. Först börjar det långt uppe i råerna, nästan som en dimma, och sen kommer störtskuren, och allt är plötsligt dyngsura. Vätan ger en mycket intressant dimension, och är  mer än bara en gimmick.

Koreografiskt är det mycket imponerande, både vad gäller innovativa rörelser och konstruktion: dansarna blir som förkroppsligad musik, där varje ljud, varje instrument, har sin egen rörelse, obunden av en specifik kropp. För att förtydliga: ta ett ljud som Pom-pom-pom: Här skulle det första pom-et utföras av en dansare, det andra av en annan, på ett annat sätt, och det tredje av alla, på samma sätt. Det är imponerande, i all sin energiska exakthet. 
Kostymerna, tyvärr, blir - trots att de alla är individuellt designade, inte mycket mer än en unison uniform: trots att de färgmässigt går från vitt via beige till nästan ljust gult, gör vattnet att de alla framstår som en och samma färg, och det är svårt att se skillnad på de olika plaggen: en långärmad skjorta verkar inte skilja sej mycket från ett löst linne när den dyngsurt sitter klistrad på kroppen. 

En enorm spegel kommer ner från taket, och vrids så att vi ser scenen speglas lite ovanifrån, på Busby Berkeley-vis.

Givetvis blir det inte en lika intressant kväll, utan föreställningens första del: det är som man i en välkomponerad meny plötsligt hade uteslutit förrätten, eller bara serverat efterrätten. Det haltar, och kvällen är över för fort. Det känns mer som trailer än en helafton.

Ursprungligen handlade verket om Rysslands urbefolknings hedniska riter, och det rituella offrandet av en ungmö. Jag har sett några rekonstruktioner av föreställningen på Youtube, och det ser mycket imponerande ut.

Här, föreställer jag mej, handlar det om en slags regrederad framtid, efter någon slags katastrof. Jag funderar inte så mycket, om sanningen ska fram, jag är mest imponerad av dansarna och dansen, av tajmingen och disciplinen, och av koreografens val. 
Men plötsligt stiger en kvinna ut ur kollektivet och tar på sej en röd, ärmlös klänning hon hittar framme på scenkanten, och jag tänker: ”Fuck, det är någon slags handling, jag borde kanske ha hängt med mer!”
Precis som i originalet handlar det om en kvinna som liksom hetsas att dansa sej till döds.

Det är ungefär ett år sen #metoo-kataklysmen, och det känns anmärkningsvärt att man inte på något annat sätt har förvaltat den ursprungliga historien om en jungfru som offras genom att hetsas till döds, tänker jag. Man hade kanske förväntat sej att dom, när dom nu hade chansen, hade valt en annan handling? 

Men när jag senare på kvällen kommer hem och på Stadsteaterns hemsida tittar på föreställningsbilder, får fotona mej att undra: det verkar som om offret dansas - i alla fall på bilderna - av en man. Kan det vara så att också detta framförs av Benke Rydman, och att en kvinna hoppade in för honom?

Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen. Man förutsätter att en man handlar av egen vilja, medan en kvinna tvingas, inte vågar säga nej, inte vill stöta sej med andra.
För några år sen hade jag inte funderat på det, eftersom jag alltid varit omgiven av starka kvinnor, och inte tycker att det ska vara, eller är, skillnad på kvinnor och män, men nu, efter #metoo, lever vi i en helt annan verklighet. 

Sceniskt är den inte riktigt lika intressant.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)