måndag 29 oktober 2018

KALLSKÄNKEN, med KAMRATERNA i ett Gästspel på Brunnsgatan Fyra, förställning 35 17/10 2018


Av: Jenny Wrangborg, Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén, Regi: Dan Turdén , Scenografi: Marie Abildgaard Moberg, Dramaturg: Eva Sunmo, Musik: Safoura Safavi, Foto: Maximilian Mellfors, Marknadsföring: Eva Sunmo, På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. 
Pianisten, som stått inklämd i ett hörn i den inre foajén, är klädd i kock- och kallskänkskläder: vit dubbelknäppt jack, svart tygmössa, och för att få in lite flärd har har han virat en röd fjäderboa runt halsen. Hans repertoar, fram till nu, har varit utmärkt; ackompanjerad av en trummaskin har han framfört syntversioner av Sweet Home Alabama, My Heart Will Go On, och andra melodier jag känner igen, men inte kan varken namn på, eller sångtexter till.

Min mormor jobbade i kallskänk. I ärlighetens namn var det på ett hotell som hon och min morfar ägde, i Mörbylånga på Öland, men hon slet lika mycket - om inte mer - som vilken anställd kallskänka som helst. Jag minns gurkor, tomater och persilja, kall Crème brûlée, och kladdig plastfolie. Jag minns när dom köpte den första mikron, stor som en teveapparat, och hur vi alla var lite rädda för den. Jag minns den lilla skrubben under trappan upp till matsalsvåningen, fylld med kryddor i kartonger, och stora kylskåp man kunde gå in i, där det stod enorma grytor med skalad potatis i kallt vatten, och andra hinkar fyllda med brun sås som stelnat i kylan.
Men jag minns inte stressen, inte där nere, i köket. Jag antar att jag inte fick vara där, när det verkligen gällde. När jag var där var det lugnt och fint, det var ordnat och städat och varmt och mysigt som om det funnits en öppen spis, och en radio verkade alltid stå på, och all musik var aningen Beatles eller Siw Malmkvist, och alla nyheter verkade handla om sånt som hände i Stockholm.
Fast jag minns stressen när jag 20 år senare började jobba bakom, i köket, på Börsen. Jag jobbade extra i mathissen, vilket innebar att jag hämtade beställd mat nere i köket, kånkade brickorna till mathissen, åkte upp och lämnade av, hämtade disk, åkte ner, hämtade mat, åkte upp… 
Men jag flöt liksom utanför. Stressen var inte min. Jag jobbade fort, så fort jag kunde, men jag behövde inte prestera. Jag var lite som en maskin, bara, en förlängning av hissen. Ett par armar. Ett par ben. 
När passet var över var de rostfria stålväggarna i hissen alldeles kladdiga av fett från de smörslungade tomaterna, den gräddkokta potatisgratängen, från bearnaisesåsen, från smördegsinbakad tourndos.
Och nu, när jag tänker på det, jobbade jag som diskare också, i korta perioder, på en restaurang på Torsgatan, på en sylta långt halvvägs till Arlanda dit bussresan tog nästan lika lång tid som arbetspasset. Och så den där sommaren på ett hotell i fint hotell i Skärgården där jag bara minns att jag sov och jobbade, jobbade och sov, och  då ingen kommit ihåg att beställa diskmedel, eftersom det inte var någons ansvar, och jag fyllde maskinen med dunkar av vinäger och ättika.

Och jag är tillbaka där, helt plötsligt, när de fyra, svarta svängdörrarna som utför scenografin slås upp, och skådespelarna stressar ut, in, skrikande, kånkande. Jag minns ljuden, skriken, stöket, stanken, ciggen som släcktes på klacken och stoppades tillbaka i paketet, inför nästa, korta paus, de fullastade brickorna, ”bakom!”, linneservetter och karotter. 

Jag kände inte till något om poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg, eller hennes diktsamling Kallskänken, men jag förstår ganska fort att det där, det måste vara hon, kvinnan som skanderar på skånska. Det är skillnad på henne och dom andra. Dels spelar hon här ägaren till restaurangen, antagonisten i diktsamlingen hon och hennes kollegor kämpade emot, dels är henne spelstil annorlunda. Hon har en stil. En röst.
De andra, kan jag se, är skådisar. Vansinnigt skickliga skådisar. Jag har ett nästan alarmerande dåligt minne, men jag tror mej inte ha sett någon av dom förut. Var har dom varit? Var har jag inte varit?
Jag tror jag har en liten fan-crush på dom allihop.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull. Den är en vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken någonstans vid Avenyn i Göteborg. Det är en slags poetisk, personlig, politisk fars. Det slås i dörrar, det stressas, intrigeras och skriks, och mitt i alltihop finns det något vackert, mänskligt, förhöjt. Och precis som i fars, i bra fars, finns här en millimeterfin exakthet, ett hårt koreograferat, precis utfört scenspråk.

Genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. Det här är något så ovanligt som något jag skulle vilja se igen.

Jag har sett många revyer och kabaréer. Det är såhär man gör dom. Den är ypperligt på två plan: dels hur det specifika ämnet i sej behandlas, men även scenspråket, infallen, idéerna, som skulle kunna appliceras på andra diktsamlingar, andra verk, andra ämnen.

Regissören, Dan Turdén är för mej mest bekant som en mycket intressant operaregissör, med en underbar och överraskande infallsvinkel, och detta är en ny sida hos honom. Hans storhet, som hos Markus Virta, ligger inte bara i hur han berättar, utan också vad han väljer att berätta.

Detta är en kabaré för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Föreställningen är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

Det visar sej, när jag kommer hem och letar runt lite i min blogg, att jag visst sett  dom förut, alla tre:  Johanna Lazcano har jag sett på stadsteatern, i ILYA, Alexander Ohakas har jag sett i ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION i ett gästspel på Teater Tre, och Kajsa Ekström har jag sett i både SATANS DEMOKRATI och OLIVER TWIST.

Som sagt: mitt minne…

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.


MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)