SATANS DEMOKRATI, 6/12 2015 föreställning 141

Projektledare/regi Py Huss-Wallin & Jimmy Meurling, kompositör Magnus Larsson, koreografi Jimmy Meurling, scenrumsidé & konstcurator Py Huss-wallin & Andreas Blom,  kostymdesign Jonna Bergelin & Pia Gyll, mask och perukdesign Linda Sandeberg & Agnes Kenttä,  Ljuddesigner Niklas Nordström,  Producent Christoph Fielder & Maya Berggren, Marknadsföring/press Emelie Bergbohm & Annie Kay Dahlström
- Bohm Bohm Room,  Pressbilder fotograf Klara G, husfotograf magnus swärd, utbildningsansvarig Base23 Therese carlsson,  Utbildningsansvarig KTH Arkitektskolan Per Franson & Ebba Matz, regiassistent Sara Jernberg, scenografiassistent/vaktmästare Dennis Norlindh, Ekonomi Jimmy Meurling, art department/ scenografiass Marie Abildgaard Moberg, Rickard hasslinger, Robin Dahlqvist, Judith Wassrin, Agnieszka Stobierska, Erika sjödin, Urban öjhage, Magnus brodin, Stefan meurling, pluto svärdsäter, Hugo röjgård, ola bodén, nils granberg, alice bulukin, anna hellström, Kajsa Boklund, Lucas carlsson, Felicia Jakobsson, Studiomusiker Hanna Ekström (violin och viola), Anders Sjögren tenorsax, altflöjt, baritonsaxofon, basklarinett, klarinett), produktionsassistent Albin Lanerfeldt, bardesign Pelle Backman &  Ebba Hallin, baransvarig Ida Sundberg, Ekonomiredovisning Helena Bernström, revisor Linda Sandler, Sömnadsassistenter Augusta Chavarria Persson, Rim Butros, Textilkonstnärer Ida Brattmo & Katja Beckman, Sömnadshjälp Elsa Mellin, Haneen Zawahra, Hanna Bylund, Eva Strängbom, Sara Ribbenstedt, Lina nyberg, Olle Norås, Pia Huss, Kjerstin Granberg, Jessica Berg, Maskassistent Isa Maxe, Maskpraktikanter Alexandra Söderström Emily Hultman, Kajsa Gingborn, Emmy Åslund, Kropps-attributör Lina Nyberg, Ljustekniker Magnus Pettersson, teknisk expert Alex Culafic, Grafisk formgivning Jimmy Meurling & kollektivet livet, konstnärer & artist in residence Adam Ytterberg, Anna Hellström, Alena Törnberg, Alice Bulukin, Alicia Lopez, Anders Marcus, Andreas Floxner, Anja Dahlgren, Annie Waller, Annika Tosti, appear37, August Håkansson Orsall, Bee Urban, Bill Billeqvist, Camilla Frick Isberg,  Carolina Alvear Bello, Charles Gustafsson Charlotte Wintgren, Daniél Pamp, Dotse, Ebba hallin, Elin Rhodiner, Elisabeth Raymond, Emelie Henriksson, Emelie Roupe, Emelie Wahlman, Erse, Evelina Lindström, Frida Farm, Frithiof Engzell, Hanna Bylund, Helena Hildur W, Hell, Hello Banana, Henning Lindahl, Holem, Hop Louie, Ida-Maria Holmqvist, Isa Maxe, Ivan Wahren, Jenny Wilhelmson, Jens Lomm, Johan Midtsian, Julia Herskovits, Kajtek Zaleski, Katja Andersson Teleman kltr, Kristina Skantze, Kristoffer Nolgren, Lena Bondesson, #lilaclady1, Lina Nyberg Daniellé, Linea Matei, Malou Zilliacus, Marc Ljungström, Marcus Arborelius, Mary-Lou Musat, Maria Rosenthal, Marie Abildgaard Moberg, Marie Nikazm Bakken,  Martin Condominas, Mattias Floxner, Michel Voss, Niklas Delin, Olof Runsten, Pelle Backman, Peter Hajdu, Rasmus Norberg resursteamet, Rickard Hasslinger, Robin Dahlqvist, Sabina Örneborg, Sara Elggren, Sara Jernberg, Sara Rosenius, Sexvalp, Sofia Larsson, Svante Back, Tone Aminda Gøytil Lund, Tove Ekström, Tove Sörblom, Tatiana Stadnichenko, Ulrika Andersson, Uzi, Veronica Löfdahl, Wictor Gussing Chihuailaf,  William Carlstedt, Yonna Levy Nilsson, Zakarias Thorin, Ziggy, studenter från Kth arkitekturskolan: ER AASGAARD, JOHAN AHL ELIASSON, MALIN AHLGREN BERGMAN, HAIDER AL GHIFARY, SANDRA AL NEYAZI, MELISSA ALP, ALEXANDER ANDERSEN, JENNY ANDERSSON, ELVIRA ANSHELM, JOSE LUIS ARTESERO MORENO, ZOE AUF DER MAUR, ANA BALLESTER POZO, BEATRIZ BANDEIRA, ANNA BARENGHI, KRISTINA BARNISKYTE, QUIRIN BATSCH, DIRKJE BAZUIN, JOHN BERGMAN, SANDRA BJÖRKLIN, MÅNS BJÖRNSKÄR, MIKA BLOMBERG BLOMQVIST, KAJSA BLOHM, KAMILA BORUCKA, HELENE BOSTRÖM, GEORG BOTHÉ, AOIFE BURKE, ALLAN BURROWS, ERIC BÖLIN, COSIMO CACCIA, EVE-MARIE CADET, ALESSIO CALANTROPIO, LOVISA CARGELIUS, LISA CHEN, ALEXANDRA CHRISTMANSSON, ISABELLE COCHEVELOU, SAMUEL CONKIE, JULIETTE CONTAT, JOAQUIN CORONAS, ALVA DAHLBÄCK, EVA DAHLBÄCK, KRISTOFFER DAHL, MARINE DE CHAMPS, ANA DEL RÍO DEL OLMO, ADAY DEMIREL, SARA DEURELL, BEATRIZ DE UÑA BÓVEDA, QUINTINO DICKER, INESE DINDONE , STEFANIA DINEA , ALICE DOS SANTOS, JAN DRANÉ, KASPAR DRUML, MARLOES DIJKINK, ARRAM ECKERBOM, ULF EDGREN, OSKAR EDSTRÖM, LARS EGGE, PAULINE EkBERG, ELLINOR EKLUND, LISA EKSTRÖM, EDVIN EKVALL, MARTIN ENGDAHL, NOA ERICSON, ALEXANDER ERIKSSON, AMANDA ERIKSSON, EMMA ERIKSSON, HELENA ERIKSSON, HANNES ERIKSSON, MARTIN ERIKSSON, AGNES FERNVIK, OTIS FILLEY, MATTIAS FLOXNER, ARVID FORSBERG, THERÉS FORSBERG, ELLEN FORSSKÅHL, FELIPE FRANCO SAUL, PETTER FRISENDAHL, SIRI FRITZSON
MAX FRÖDERBERG, CAROLIN FRÖGREN, BARBARA GENSLER, ANJA GISTERÅ
MARIA GLASSEL, SILJA GLOMB, ALEXEY GOLITSYN, THERÉSE GRADIN, HANNA GRANHOLM, OLA GRANLI, MARLENE GRATZER, LEONIE GREINER, MATTEO GROMETTO, HILDUR GUÐMUNDSDÓTTIR, JEAN-PHILIPPE GUIGNARD
JULIA GUSTAFSSON, MIMMI GUSTAFSSON, NILS GUSTAFSSON, LISA GUSTAVSSON, DIANA GÜNEY, MARCUS GÖHLE, TAMAS HALASZ, MARIUS HAMELOT, GUSTAF HAMMERBO, KRISTOFFER HAMRIN, ANNA HANSSON BRUSEWITZ, ANDERS HARDENBORG, MIKAEL HASSEL, JULIA HEDANDER, KARIN HEDQVIST, ANTONIA HEIDENBORG, ARON HEINEMANN, HANNA HEINZE, EMMA KRISTINA HELLSTRÖM, NILS HOGLE, CAMILLA HOLM, JOSEPHINE HOWES, YUNSI HUA, ALVA HULT, LAURA LIN HUNZIKER, LOUISE HUSMAN, MARTINO IORNO, JOHANNA JACOBSON, EIRA JACOBSSON PAULINA JAÉN NILSSON, FREJ JAKOBSSON, ARVID JANSSON, MAHYA JAVAHERI, ZHONGYU JIANG, AXEL JOGEFALK, GABRIEL JOHANNESSON, LUKAS JOHNELL, GABRIEL JONSSON NORDBÄCK, MARIA KARAMANOU, BJÖRN KARLSSON, KRISTIN KARLSSON, HYUNSOO KIM, MATHILDA KINDE, MARIJA KINKEL MARTINOSKI, GUSTAV KNOCHENHAUER, BETTINA KOCH,, JAKUB KOLEC, HUGO KOOYMANS , MARTIN KRENSLER, ISA KROONA, JANA KRUGER, OLGA KUCHMA, JOHNAS KVARNLÖF , MÅRTEN KYRKLUND , ANNA LAGERCRANTZ , JAN LANGER, ULRIKA LAVÉR , DESISLAVA LAVRENTIEVA, ROBIN LEE , BIAO LI , RUI-XIN LI , TOBIAS LIDMAN, CARL LILJEBLAD SIRI LINDBERG, ZANDRA LINDBERG, ISABELLE LINDBLAD, SOFIA LINDELÖF, VALTER LINDGREN, DAVID LINDMARK, JUSSI LINDROOS, KARL LINDSTRAND, JOHAN LINGMARK, CALLE LOFTÉN, FELIX LOTZ, KAREN THERESE LUND, JAKOB LUNDKVIST, JOHANNA LUNDQVIST , EMILIA LYONS, LUKAS LYTTKENS
CARL MADSEN, MOHAMMAD REZA MAHMOODI, NICODEMUS MATTSSON, LISA MELIN WENSTRÖM, SARA MOHLIN, BELO DOS SANTOS GUILHERME MONTEIRO, JULIA MOORE, PAVEL MUSAMBA, MATILDA MÅNSDOTTER, EMIL NENSÉN, KERSTI NIGOLS, MARINA NINIC, JOHAN NILSSON, EMILI NORÉN, EMILIE NÄSLUND, MARTE SKJÆGGESTAD NØDTVEDT, BENJAMIN ONOSZKO, CASADO LUCIA OLAVARRI, ERIK ORANDER, ELIN PANTZARE, MARIANA PASCHIDI, MATTIAS PEDERSEN, LAMIJA PERENDA, FRANCESCA PERNIGOTTI, SOFIE PERSSON, JACK PHIPPS, GORAN RASHID, DANIJELA RAZUM, LEOPOLD REICH, ÅSA RHODIN, LARS RINGBOM, QUINN HILLEVI ROBERTSSON, MIRJA ROBIN, ALEXANDRA ROSENGREN, BERTTA MARIA RÖNING, EMIL SABEL, ISABELLE SAHBA, CARL ARTHUR FILIP SALONEN, GUSTAV SANDHOLM, SILJE SANDVIN, POLINA SANDSTRÖM, TOM SCHOLTEN
REI MARK SEARES, FEDERICO SFORZI, IIRIS SILVOLA , STEFANIA SIR, ÅSE SKALDEMAN, VICKY SKONDRAS, FREDRIK SKYLLBÄCK, IVETTE SOLÉ TASIAS, FLORIAN SPANN, MAX SPETT, KATARZYNA STACHURA, JACOB STAR
ANDERS STENHOLM, HJALMAR STENLUND, FRIDA STJERNQVIST, AGNIESZKA STOBIERSKA, KAMELIYA STOYANOVA, LOVA STRINDBERG, GUNILLA SUNDIN, JOHANNA SUNDSTRÖM, ELIN SVENSSON, JOHANNES SVERLANDER, DOMINIKA SZABOVÁ, GUSTAV SVÄRDH WEIDEL, CECILIA TARANDI, FLY THOLST, SOPHIE THORSELIUS, IDA THUNSTRÖM, REBECCA THÖRNER, REBECKA TISELIUS, PIETRO TOVAGLIERI, EMMA ULVKLO, JAKOB VALENTIN, MALIN VALUSKOVA NAJIB, ERIKA VEGERFORS, CHARLOTTE VIBEGAARD, CLIFFORD VICKREY, KATHARINA VOIGT, JOAKIM WADENHOLT, GUSTAV WALLERIUS, HJALMAR WEDHOLM, CHENLU WEI, MORGANE WEIBEL, FANNY WETTERROT, SANNA WIDOFF, HEDVIG WIJKSTRÖM, HENDRIK AARNOUT BARENTSEN NOUT, WILLEM, MENGDAN YANG, MICHELLE YATES, JOSEFIN, YLIVAINIO PRESCOTT, JOEL YNGVESSON, NORA YOUS , TIANLE YU, BARTOSZ ZABIEGA, DANIEL ZELLIN, DANIEL ZETTERBERG, JOSEFIN ÅKERSTEDT, OSKAR ÅSTRÖM, JOHANNA ÖRNEBJÄR, RAKEL ÖSTLUND Medverkande: Angela Wand, Stephen Rappaport, Meliz Karlge, Joséphine Wistedt, Katarina Krogh Engelsen, Anna Mannerheim, Otto Milde Margaretha Björkman, Anna Christersson, Nils Granberg, Daniel Lindman Agorander, Sofie Scott-Robbert, Matilda Strand, Selina Öberg, Rickard Hasslinger, Nils Axelsson, Rebecka Gustafsson, Emma Bergström, Niki Lovild, Hanna Olsson, Erika Engberg Zerpe, Teresa Nygren, Sigrid Thomas-Lyri, Emilia Hallstenson, Maja Nilsson Rune, Anna Saintout, Amanda Larsén, Nathalie Neuman, Pelle Holmström, Jakob Agerlo, Martin Jareman, Clara Nyström, Evelina Lind, Elin LindqvistJessica Larsen, Alfred Ölsson, Therese Frimanson, Lovisa Åbrink, Mathias Terwander Stintzing, Izabella Tancredi, Therese Persson, Tove Westerlind, Juno Ejderstav, Angelica Rask, Malin Vargö, Rickard Hasslinger, Daniel Lindman Agorander, Jonas Nilsson.

There's no coffee!

No coffee?

No coffee

No coffee

If I can't take my coffee break

My coffee break, my coffee break

If I can't take my coffee break

Something within me dies

Dies down

And something within me dies

If I can't make three daily trips

Where shining shrine benignly drips

And taste cardboard between my lips

Something within me dies

Dies down

And something within me dies

Coffee Break 

ur HOW TO SUCCEED IN BUSINESS

 WITHOUT REALLY TRYING

text och musik av Frank Lesser

Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 

”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”

Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:

”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?

Jag hade äntligen skrivit klart min teaterrapport om WALLMANS, och när eftermiddagen närmar sej cyklade jag hem till min kompis Patti-Li, och för att titta igenom vad vi hade filmat när vi bilade till Karlstad och såg EN GENTLEMANS GUIDE HANDBOK TILL I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera. Efter några timmar frustande och fnissande tar vi våra cyklar och drar ut till Sickla Industriområde. 

Kvällen innan drog någon slags orkan in över den södra delen av landet, och det verkar som om den letat sej upp hit till huvudstaden, för man måste hålla hårt i styret, det är ibland nästan lite som om det är någon annan som försöker styra. 

Eftersom vi inte är säkra på vart vi ska, kommer vi tidigt. Patti-Li har läst att det ska finnas en bar, och vi tänker försöka äta något innan allting börjar. BESVIKELSE NUMMER 1. Vi kommer in i en slags entré, hänger av oss, och får vänta. Det finns inte en bar härute, inte en möjlighet att köpa någonting, inte ens en kopp kaffe - och jag börjar behöva en kopp kaffe, för det är varmt och kvavt härinne, och jag börjar, slokna, slacka, nicka - och när vi överväger att ge oss ut och leta efter mat inser vi att vi är mitt ute i ett industriområde, det stormar, och har börjat regna. Så vi väntar. Folk kommer, och vi väntar. Det börjar bli ganska trångt. Tiden då det skulle börja har närmat sej och gått. Dom är nu sena. BESVIKELSE NUMMER 2. 

På väggarna sitter affischer med en skallig man, och små plakat står uppställda som visar att man kan framtidsrösts. Jag börjar tycka att det inte känns så intressant, längre, jag ser plötsligt inte fram emot det här.

När reklamen för den här föreställningen började dyka upp, gjorde själva titeln att jag inte kände mej vidare sugen. Jag har sett ganska mycket politisk teater, och det är absolut inget fel med det, tvärtom, men på senare tid verkar dom alla säga samma sak, tar klar och tydlig ställning mot det politiska klimatet i landet, utan att någon verkar fråga sej hur det kommer sej att vissa makter ökar, och ur man ska vända vinden. Man verkar vara fullt upptagna med att visa vad man tar avstånd mot, istället för att visa upp vad det är man vill. Det är nästan som om man sysslar med skrämselpropaganda, på samma sätt som kvällstidningarna, du vet: 

”Hundra sätt som du kan dö på i ditt eget hem!”

”Detta kan du dö av!”

”Hur giftig är luften?!”

”Kan du redan vara döende?”

”Så lätt är det att drunka i en vattenpöl!!!”

”Är det där som kliar en dödlig form av cancer?”

Man vågar inte vända sin kritiska blick någon annanstans, mot det egna partiet, av rädsla att det skulle betyda att man tar ställning för dom där andra. En slags sympaticensur. 

Utan kaffe i kroppen känner jag att jag helt enkelt inte orkar med ännu en kväll där man slår sej för bröstet för att visa sitt politiska engagemang mot något, men inte har något annat att erbjuda än en viss njutning att visa upp en dystopi. Det börjar kännas pubertalt. Jag känner till problemen, alltför väl, nu vill jag att man ska börjar rada upp alternativ på lösningar. 

Man släpper in publik i två omgångar, med en halvtimmes skillnad, och vi har valt att komma tidigt. Folk som har den sena tiden har börjat anlända, och jag börjar bli riktigt irriterad. Ingen från produktionen säger något om varför det dröjer, om detta, själva väntandet, är en del av upplevelsen, eller om det helt enkelt är något som har gått fel. Nu. Vill jag. Ha kaffe.

Så, äntligen, säger någon något. Man ska börja släppa in första gruppen nu - vilket är vi - och dom som har kommit i tid får snällt vänta. Detta påminner lite om Statens Järnvägar, skämtar jag; allting är föresenat, och ingen kan förklara varför.  

”Kaffe,” säger jag till Patti-Li, när vi släppts in och skyndar nerför en trappa, in i lokalen. ”Kaffe, kaffe, kaffe…”

”En kaffe,” flämtar jag till bartendern, när jag letat mej in genom fransarna av buntband som hänger runt hela rummet, och fungerar som gräns mot resten av spelytan. 

”Vi har tyvärr inget kaffe,” ler han, ursäktande.

Jag fattar inte:

”Inget kaffe?”

”Nej, tyvärr..”

Jag kan inte riktigt ta in det, och vänder mej till Patti-Li, för att förklara, mer för mej själv, än för honom:

”Dom har inget kaffe…”

”Inget kaffe?”

”Inget kaffe.”

Jag får en idé och vänder mej till bartendern:

”En te?”

”Tyvärr…”

”Inget kaffe, och inget te?”

”Nej…” Han rycker på axlarna som om jag vore en tiggare utanför Ica, och han precis gett bort sina sista slantar.

”Är jag den första som undrat om ni har kaffe här?” frågar jag, för det slår mej att - även om jag inte förstår hur den skulle kunna var det - min fråga är absurd, som att gå på vegetarisk restaurang och fråga efter bacon. 

”Nej, det är ganska många som frågar om kaffe, faktiskt…” informerar han. 

Jag tar ett andetag, för att liksom lunga ner mej, för att inte bli otrevlig, och frågar, med en ton som om det jag säger är en omöjlighet: 

”Och ni har aldrig funderat på att skaffa hit en bryggare?”

Oj, vad jag plötsligt är irriterad. Jag andas in och andas ut, ler för att visa att jag inte tänker bita någon, och beställer nån slags läsk, och någonting sött, tror jag. Eller chips? Jag minns inte. Det är slut i ett nafs i alla fall, och sen väntar vi. Och väntar… På väggen bakom baren läser jag att man kan köpa en pizza, en Margarita, och jag ser framför mej nånting söndermikrat från Gorbys. Vem vill ha en sån? Vem kommer hit ut, till en kaffelös bar och beställer en… Vänta lite nu. Margarita? Som i Mästaren och Margarita? Kan det vara så? 

Jag har medvetet inte läst något om föreställningen, förutom lite på deras hemsida, och den sa inte mycket, och jag läser aldrig vad tidningarna skriver, så jag har ingen aning om vad det ska handla om. Jag har sett MÄSTAREN OCH MARGARITA, på Dramaten, för några år sen, och älskade föreställningen, och kort därefter läste jag boken, och var inte lika förtjust, men nu försöker jag snabbt leta fram berättelsen ur de dammiga lådorna i hjärnkontoret. Spårvagnar och ett avhugget huvud, trollkonstnärer och byråkrati, Pontius Pilatus, Mästeran, hans bok, Margarita på bal, barnamörderskan, katten och - hette djävulen Voland? 

Voland? Jag minns att jag någostans, idag, sett ordet Woland, någonstans. Jag ser mej omkring, och där, på menyn som sitter tejpad på väggen, ovanför Margarita pizza, ser jag: Woland Soppa, och under pizzan: Pilates Toast. Okej, jag är på banan. Jag är med i spelet. Ge mej vad ni har.

”Har du sett Mästaren och Margarita?” frågar jag Patti-Li.

”Vilket, vad?” undrar han, och jag tar det som ett rungande "Nej". 

Så, äntligen, för lite och för sent, börjar det: Ett gäng skådisar sticker in huvudet genom buntbandsfransarna, och jag antar att syftet är att skrämma oss, att starta med en skräll, men ljudnivån härinne är så hög att det tar en stund innan vissa fattar att det har börjat. 

En kort kvinna, med jättelikt hår i en slags hacke-hackspett-pompadour, förklarar kvällens spelregler, på bred amerikansk engelska. Jag vet inte varför hon inte pratar svenska, förutom att skådisen kanske kommer från USA och har problem med att göra sej förstådd på något annat språk. Vi får masker, som alltid ska vara på, förutom när vi är här inne i baren, och när vi har masken på måste vi vara tysta. Vi får fingra på allt, men vi måste ställa tillbaka det där vi tog det. Och: ingen fotografering. 

Efteråt förstår jag vilka det var meningen att dom skulle föreställa: Woland och hans gäng. Det var bara det att här var Woland, Satan, var en kvinna i dräktjacka och kjol, och hennes medhjälpare katten är också en kvinna, och dom säger inget om att dom nyligen har kommit hit till Moskva, eller så, och jag tror bara att dom är några slags lekledare, som narrar i slottsspel, som bara är där för att leda människor från rum till rum, som värdar och värdinnor. Visst kan satan vara en kvinna, men det är bara det att jag har sorterat in Mästaren och Margarita som en av dom där grabbiga böckerna, som inte klarar Bechdel-testet, där det handlar om en massa män, och så har man slängt in en kvinna, för lite kärlek, sex och - jämvikt?

När vi kom blev vi tillstuckna varsin biljett, till en liten föreställning, senare under kvällen. På min stod det något om jul, och på Patti-Lis stod det något annat, så vi vet att vi inte kommer att träffas på ett tag. Vi bestämmer att vi ska ses i baren om en timme. Så får man äntligen börja irra runt, och vi skiljs åt. Ibland, i korridorer och rum, träffas vi, men eftersom man inte får prata, och har mask för ansiktet, så är det som om vi vore främlingar.  Vi lyckas träffas efter runt en timme, precis efter att han varit inne på teatern, men sen är det dags för mej att gå in och se på julspexet. 

I tre våningar, och en massa rum, har man gjort en slags installation. Jag går runt, går in, öppnar dörrar och sliter i skåp. Jag uppskattar den fantastiska installationen. Scenografin. Detaljerna. Varje rum är som ett litet mästerverk, som ett av NK:s skyltfönster man kan gå runt inne i, lyfta, fingra, öppna, läsa, bläddra. 

Kostym och mask var också mycket imponerande, på gränsen till fashionabla.

Såna här situationer definierar också vem man är som människa. En sån som stannar och luktar på rosorna, eller en sån som inte släpper målet med blicken. Färden är mödan värd och allt det där. 

Jag gillar att få en överblick. Att förstå, i stora drag, vad det är jag har att röra mej i, eller med, och sen långsamt börja beta av. När jag och Patti-Li gör vårt månatliga besök på något museum, gör vi först några grova lovar, och sen går vi tillbaka till början, och börjar finkamma. Det brukar ta timmar, och det är sällan vi går utan att bli utslängda, när museet stänger. 

Ricky DeSplit berättade att han hade använt fel strategi på SLEEP NO MORE. Han började med en inre stress, ett sökande, och han jagade från rum till rum, hela tiden rädd för att de pågick något intressantare någon annanstans. Hans väninnna hade upplevt en massa intressanta saker, som han helt missat, bara genom att låta sej driva med, att låta det som händer hända. Jag har gått med Ricky på gatorna i New York, och han är inte typen som sightseeingar. Där vi gick, förbluffade, och bara försökte ta in allt som fanns att se, lyfte han knappt blicken, för han ville bara fram till målet, som ofta var ett turistmål, för att sen ta sej en snabb titt, bocka av, och sen dra vidare. 

Jag börjar med att stressa runt, men inser att det är fel taktik. Jag är inte på det humöret. Jag är fortfarande irriterad, och lite som ett sårat djur försöker jag gå för mej själv, bort från andra, och helst skulle jag bara vilja lägga mej någonstans och vila, tills humörsmolnen dragit vidare. 

Över högtalarsystemet, ute i korridorerna, informeras vi om beslut som det Demokratiska Partiet har tagit, och alla är ingrepp på olika rättigheter. All sex utom heterosex förbjuds. Arbetslösa utvisas. 

Det känns lite som om dom försöker frammana en bild av Orwells 1984, men intentionerna följs inte. Jag tänker att i den fratmtidsvärld som man fruktar, har man inskränkt kvinnans rättigheter, men trots det är alla uppsatta personer jag möter spelade av kvinnor, i kvinnliga roller. Och trots att man uttalat har förbjudit bögar är alla män riktigt rejält fjolliga. Det är inte så att aktörerna råkar vara lite veka i vingen, rollerna framförs überfjolligt, och jag vet inte vad man vill säga med det. Desstuom, i en så främlingsfientlig värld verkar ingen ha problem med att en av dom inte talar svenska? Ibland känns det nästan som om man råkar säga motsatsen till vad jag tror är meningen: att i den vidrigaste av framtider styrs vi av kvinnor, utlänningar och  bögar. 

För mej säger dom inget nytt. Jag tror inte någon kommer hit och ändrar åsikt. Man predikar liksom för dom redan frälsta. 

Sleep No More vann Drama Desk Award för Mest Unika Teterupplevelse. Här är det istället teaterbiten som drar det kortaste strået, tycker jag.  Regin. Istället för att med små medel locka oss till sej, genom att helt enkelt vara intressanta, skriks det rakt i våra ansikten. Spelstilen är en slags gapig gatuteater, något som är synnerligen påfrestande när man som åskådare bara står en halvmeter bort. Kanske är det så att det inte känns speciellt kul för en skådis, när publiken, trygga bakom sina masker, bara tröttnar och driver vidare, och detta är deras sätt att förvissa sej om att ingen ska missa vad dom håller på med. 

Det finns en slags teaterlek, som - om jag minns rätt - går till såhär: Två eller flera skådisar framför ett stycke teater, med skrivna repliker. Så gör man det igen, på samma sätt, men denna gång är replikerna erstatt av nonsensspråk. Slutligen gör man det en tredje gång, men denna gång utan att säga ett ord. Detta för att undersöka vad som kan hända mellan människor om man inte bara fokuserar på det som Norma Desmond, i Sunset Boulevard opponerar sej emot: ”So they opened their big mouths and out came talk. Talk! TALK!”

Jag hade gärna sett en massa tysta möten mellan männsikor. 

Det verkligt intressanta händer när inga skådisar lägger sej i. När det bara är vi, publiken i masker, som går runt i rummen. Då är det riktigt spännande.

Det är värt att noter att jag aldrig har sett en produktion med så många medverkande, både på, men framför allt bakom scenen, men ingenstans i programbladet hittar jag någon som skulle kunna tituleras dramaturg, och det är talande. 

Mästaren och Margarita-temat kommer och går. Någon stressar genom korridorerna med ett avhugget huvud, och jag följer efter, men när vi väl kommer till sjukstugan verkar man inte veta vad man ska spela upp. Vi, publiken, väntar på vad som ska hända, och blir besvikna när skådisarna, en efter en, gör sorti. 

Så ropas det ut att vi som har fått biljetter till julspelet ska komma. Och jag ångrar att gick. Inne i ett rum, som kanske varit en gammal föredragssal, eller biograf, i en - vad jag i alla fall tolkar - parodi på kungafamiljens julfirande, får vi följa Woland och hans gäng när dom firar jul, och man är bara ett kort steg från roliga timmen. Tråkigt och meningslöst, och jag undrar vad för intressant jag missar ute i korridorerna. Och jag har fortfarande inte fattat att kvinnan som käkar rakblad ska föreställa Satan. Jag funderade ett tag på om hon skulle föreställa drottning Elizabeth. Kalla mej gärna trög. 

Till slut samlas vi alla i den stora salen, bredvid baren. Folk sätter sej på bänkar, det är trångt, och jag blir stående i en dörröppning. Jag tänker att det nog snart är slut, har jag stått och gått i större delen av tre timmar så klarar jag väl en liten stund till. BESVIKELSE NUMMER ? 4? 5? 6? 7?

Det tar aldrig slut. Nu ska man säga allt det där man inte lyckats säga tidigare, under kvällen. Flera gånger tänker jag: okej, det slutar såhär, innan jag inser att inte alls ska sluta så. Margarita blir avrättad, uppätet, återuppväckt… Det kanske tar en halvtimme, men det känns oändligt. 

På samma sätt som Ricky DeSplit och hans kompis haft två helt olika upplevelser av SLEEP NO MORE, så skiljde sej också hur jag och Patti-Li hade upplevt kvällen, trots kaffebrist. Han, som inte varken läst eller sett en uppsättning av Mästaren Och Margarita, som inte hade lyssnat på ett ord av det som sagts i högtalarna, och inte dragit några paralleller till dagens Sverige, Europa eller Ryssland, hade haft en ganska trevlig kväll. 

Efteråt, när vi går ut, får vi ett program som förklarar vad det är man har försökt göra och säga. Det är så dags då. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 350:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/en-gentlemans-handbok-i-karlek-och-mord.html

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:

"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/radsla-och-fortvivlan-i-tredje-riket-av.html