REGI & MANUS: Patrik Bergner, MEDVERKANDE: Bo G Lyckman, Frida Liljevall och Patrik Bergner, FOTO: Jonas Jörneberg, AFFISCH: Martin Christensen, TEKNIKER: Sebastian Gröndahl
Love hurts,
Love scars,
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts,
Ooo-oo love hurts
I'm young,
I know,
But even so
I know a thing or two, I learned from you
I really learned a lot, really learned a lot
Love is like a flame It burns you when it's hot
Love hurts,
Ooo-oo love hurts
Some fools think
Of happiness, blissfulness, togetherness
Some fools fool themselves, I guess
They're not foolin' me
I know it isn't true I know it isn't true
Love is just a lie made too make you blue
Love hurts,
Ooo-oo love hurts
LOVE HURTS
av Boudleaux Bryant
Jag hade precis lagt ut min teaterrapport om Teater Candys uppsättning av Bertolt Brechts RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET, och hade börjat skriva om Galeasens KONSTEN ATT FALLA. Jag låg efter - rejält. Ibland blir det så: jag ser så mycket att jag inte hinner rapportera om det. Helst skulle jag vilja kunna lägga ut teaterrapporten dagen efter att jag sett föreställningen, men det verkar som om jag skriver alldeles för långsamt. Plötsligt är klockan alldeles för mycket, och det är dags att dra in till city för att se något nytt.
Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden.
Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in?
Gladeligen kan jag meddela att en ny teatergrupp har tagit över lokalerna, Kompani1, en grupp med sina rötter i den fria gruppen Teater Iris, med ambition att sätta upp modern, nyskriven och nyöversatt dramatik, och man öppnar med en pjäs författad och regisserad av en av gruppens medlemmar, Patrik Bergner, för mej mest känd som regissören bakom två synnerligen lyckade operauppsättningar i Årsta Teater, med Stockholm Operastudios vuxenutbildning, XERXES och BARBERAREN I SEVILLA.
Jag har börjat på en ny diet, mest på kul: jag får äta vad jag vill, fram till klockan åtta på kvällen, och sen är det stopp. Det går sådär, kan jag säga. Kanske borde jag modifiera den: vad som helst fram till lunch, nyttiga saker fram till kvällen, och sen ingenting, för det verkar som om jag trycker i mej en väldig massa godsaker innan mörkret kommer. Kanske: vad som helst fram tills solen går ner? Man skulle förlorar några kilon under vintern, tror jag, och det låter som det skulle kunna bli några underbara sommardagar.
I alla fall: jag är tidig, som vanligt, så jag låser fast cykeln vid busskuren utanför teatern, sneddar över Östermalmstorg - är det nån som minns Folkan? - och in på Hemköp och börjar plocka på mej godsaker: Rostade kokoschips smaksatta med havssalt, chokladdoppad lakrits, yogurtdoppade cashewnötter. Jag sneglar på några munkar, men låter bli, och firar min seger över sötsuget med att köpa en ekologisk chokladkaka. Är det eko räknas inte kalorierna, eller hur?
När jag kommer tillbaka till teatern är jag fortfarande tidig. Teaterns entre är ett vanligt trapphus, och porten är stängd. Jag käkar mitt godis och vandrar upp och ner för gatan. Lägger märke till en liten butik som heter Kutterkonfekt, en bit bort, men eftersom klockan är över sex är den stängd. Det är nog tur. Lakrits och cashewnötter börjar ta slut…
Jag ser skådisarna göra entré, en efter en, slå in en portkod, och försvinna in. En man som jag tog för givet skulle gå på föreställningen hoppar in i en taxi. En kvinna som har vankat upp och ner, som jag, försvinner med en buss. Det börjar kännas lite ensamt här ute.
Så kommer en av skådisarna ut och slår upp dörren, och går in och ställer sej bakom kassan, vid entrén. Jag får min biljett, och går in. Det känns alltid lite konstigt när jag blir kallad bloggare, för det låter som någonting en tonåring gör.
Det ser ut lite som det brukade, baren står där den stod, toaletterna ligger fortfarande sådär konstigt förhöjda; man öppnar dörren och måste med en gång ta ett litet steg upp, det är mest Teater Playhouse’s alla teateraffischer som är borta, och ersatta av en utställning av Axel Torvenius, med skulpturer och - vad kallar man verk skapade i den dator? Tryck?
Vid en vägg står en massa godisbitar, och över det står det skrivet:
Var så goda!
Checka in på Kompani1 teater,
ta en bild på dej själv ätandes en
tryffel, lägg ut på FB eller Instagram
och tagg #tryffelsvin och
#kutterkonfekt så har du möjlighet
att vinna 2 biljetter till Kompani1
Teaters kommande produktioner.
Min bild blir suddig.
Scenen, ett vardagsrum, är fylld av flyttkartonger, några stolar och en soffa som står bortvänd. En man, i smoking, håller på att organisera kartongerna. Telefonen - en sån där hemtelefon som ingen verkar ha längre - ringer. Han svarar inte. Han svarar inte. Han svarar, säger något absurt, och lägger. Det ringer igen. Och igen.
Publiken, den här föreställningen, är väldigt ung, och jag sitter och fantiserar om det kanske är så att skådespelaren också arbetar som dramapedagog på deras skola, för dom verkar känna honom, gilla honom, skrattar åt honom och fattar honom.
Så kommer en kvinna i aftonklänning in. Hon har precis spytt ner en taxi, och chauffören har följt med henne upp, för att se till att hon kommer hem ordentligt, för att få betalt, och för att titta på lägenheten.
Paret ska nämligen flytta, dom ska skiljas, för trots att dom älskar varandra hatar dom varandra, och dom kan tänka sej ett byte. Är taxichauffören intresserad? Absolut. Tills dom plockar fram en pistol och börjar leka rysk roulette…
Men det är egentligen inte handlingen i sej som är det intressanta: det är språket, stämningen, och regin. Det är lite som INFÖR LYCKTA DÖRRAR möter VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF och JUNGFRULEKEN, med något modernt, komiskt, åt sitcomhållet, inslängt.
Replikföringen är hypernabb, och ibland går det nästan lite för fort, speciellt om orden dränks i skratt. Det här är en sån där skärp-dej-för-i-helvete-så-att-du-inte-missar-ett-ord-föreställning.
Ibland känns dom nästan fångade i sitt språk, som om dom inte vill säga det dom säger, som skådisar som är bundna av sina repliker. Kvickheterna haglar, och man har bara retoriken som paraply.
När det gäller skräckfilmer är jag en riktig hare. Allt med sån där spännande, skrämmande musik förvandlar mej till ett ångestfyllt nervvrak, men jag har inget emot att se folk stycka varandra på scenen, mentalt. Massakrera varandra och slita varandra i stycken. Det är ju ingen verklig fara: det är ju bara känslor.
Jag sitter och funderar på en rad ur Jonathan Larssons RENT: ”The opposite of love isn’t hate: it’s indifference.” Nej, det låter inte rätt?
När jag kommer hem googlar jag. Det visar sej att det var Elie Wiesel, en förintelselägeröverlevare som vann Nobels fredspris 1986: ”The opposite of love is not hate, it's indifference. The opposite of beauty is not ugliness, it's indifference. The opposite of faith is not heresy, it's indifference. And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.”
Dom har också sagt något liknande i Desperate Housewives, tydligen:
Bree: [after Andrew tells her he hates her] The opposite of love isn't hate. It's indifference. And if you hate me, that means you still care, and we're still connected... and I still have a chance to set you right.
Vem hade en aning om att Bree läste nobelpristagare?
Förresten, Jonathan Larsson skrev: ”The opposite of war isn't peace, it's creation.”
Jag älskar den här typen av teater: Fruktansvärt rolig, fruktansvärt spännande och fruktansvärt fruktansvärd. Ibland kändes det som om jag slutat andas. Blixtsnabb, vidrig och underbar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Patrik och KOMPANI1, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SATANS DEMOKRATI:
"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade:
”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”
Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:
”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”
Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/satans-demokrati-612-2015-forestallning.html
EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:
”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande.
Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/en-gentlemans-handbok-i-karlek-och-mord.html
KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:
"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden:
”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”
Det blev ganska tröttsamt i längden."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar