DADA MASILO: SWAN LAKE, MEDVERKANDE, Koreografi:Dada Masilo, Balett mästare: Mark Hawkins, Kompani: The Dance Factory, Dansare: Masilo Dada, Haskins Nicola, Mathebula Shereen, Merafe Ipeleng, Ndlovu Khaya, Mnguni Llewellyn, Mcilizeli Songezo, Zasekhaya Tshepo, Olekeng Nonofo, Tshabalala Thami, Willie Xola Mr, Ntuli Thabani, Beukes Kinsgley, Constable Sonia, Musik: Pyotr Iliich Tchaïkovsky, Steve Reich, Rene Avenant, Camille Saint-Saëns, Arvo Pärt, Ljus: Suzette Le Sueur, Kostymdesigner: Dada Masilo, Suzette Le Sueur, Kostym: Ann Bailes, Kirsten Bailes, Hattmakare: Karabo Legoabe, Teknikchef: Philippe Lambert, Produktion: The Dance Factory/Suzette Le Sueur et Interarts Lausanne/Chantal, Jean-Luc Larguier, Produktionsassistent: Sarah Bonjean, Scenmästare: Anne Terrasse eller Phlippe Lambert, Bokning: Scènes de la Terre/Martine Dionisio, föreställning 78 2014

”Ja, det här ska ju bli spännande,” säger jag. Jag menar det inte. Inte riktigt. Jag hoppas att det ska bli spännande, men jag är inte övertygad. 

Jag och min kompis Achromotrichia sitter på Love Food Café, bredvid restaurang Marie Leveau på Hornsgatan, och har precis byggt våra egna mackor. Min är en Veggie Slider med appleslaw och en sideorder av fries, och hans är Pulled Pork, tror jag. Men det är inte om mackorna jag pratar. Jag pratar om Svansjön. Dada Masiolos Svansjön. En Svansjö från Sydafrika. 

Vi har lite olika infallsvinklar när vi går på teater, jag och Achromotrichia. Jag tycker att man ska vara påläst och insatt, för det ger så mycket mer, medan Achromotrichia anser att om man inte har några förväntningar kan man bli härligt totalöverraskad.

Ändå brukar det ofta vara så, speciellt på dansföreställningar, att han är mer påläst än jag. Som nu. Han har läst på. Jag har inte googlat ett ord. 

Så han vet, där han sitter och tuggar i sej sin sideorder av grillad blomkål och broccoli, att detta kommer att bli spännande. 

Efteråt maten cyklar vi till Riddarholmen. Ett besök har stått högt upp på vår lista i några år, och vi irrar runt, läser skyltar på husfasader och konstaterar att Birger Jarls torn är riktigt modernt, inuti. 

Vi kommer ner till Evert Taubes Terass, och stannar vid statyn. Den nedgående solen blänker i Riddarfjärden. Jag vill inte gå in i en tråkig teatersalong. Jag vill sitta här och lyssna på vågorna tills det blir mörkt. 

”Åhh, jag hoppas det blir lite roligt ikväll,” stönar jag.

Achromotrichia, som vet att det bland annat kommer att handla om aids och lobolo, ett giftermål där brudgummens föräldrar har betalat för bruden, antar att jag hoppas att det inte ska bli för deprimerande. 

Jag menar egentligen bara att jag hoppas att jag inte blir besviken. Jag älskar Svansjön. Jag älskar musiken. Jag älskar Marius Petipas och Lev Ivanovs Svansjö på Kungliga Operan, och jag älskar Matthew Bournes Svansjö. Men en Svansjön från Sydafrika? 

”Oj, det är lite bögtätt,” viskar jag, där vi står på övre planet på Dansens Hus, käkar medhavda päron och kikar ner över premiärpubliken. Vad jag menar är: det är lite bögtätare än vanligt. Men jag antar att dom kommit för musiken. 

”Mmm,” säger Achromotrichia, som inte tycker det är konstigt att en klassiskt balett med en gay Siegfried och en manlig svan lockar dom Glada Gossarna till Dansens Hus. 

Det ringer in. När vi köar oss fram till vår plats tar Achromotrichia - som anat att jag inte är så väl insatt - och viskar en kort introduktion. 

”Va? Men… Vaddå?” viskar jag tillbaka, samtidigt som vi sätter oss. 

En svensk, medelålders kvinna kommer upp på scenen och introducerar och presenterar, men jag lyssnar inte.

Aids? Gaytema? Manlig Svan? Informationen snurrar runt i mitt förvirrade huuvd, samtidigt som ljuset går ner och ouvertyren börjar. Jag behöver en time out. Jag kunde inte varit mer förvånad om han informerat mej att vi är här för att se Tristan och Isolde. På finska. 

Det börjar med att vi plockar isär hela skiten. Underbart! En kvinna kommer ut och förklarar hur all klassisk balett egentligen är samma balett samtidigt som övrig ensemble visar komiska exempel på hur det ser ut. Det kommer verkligen som en överraskning, denna plötsliga komik. Vi, publiken, är lite tagna på sängen. Är det en komplott? Här hade vi förväntat oss ett gäng underpriviligierade ungdomar som funnit en verklighetsflykt och en väl behövd disciplin i den klassiska dansen. Eller nånting sånt. Inte det här. Jag älskar’t!

Så börjar själva Svansjön. Jäklar, vad det börjar! 

Dom kommer aldrig att hålla, tänker jag. Dom kommer inte att orka. Det går i 180. Klassisk balett, blandad med vad jag antar är sydafrikanska steg, blandad med humor och ren och skör skönhet. 

Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. 

Han ska gifta sej med henne men älskar honom. Vad säger mamma? Vad säger Pappa? Vad säger alla andra?

Ingen får varandra.

I slutet kommer Odette och Odile, den manliga och kvinnliga svanen, in i långa svarta kjolar. Fler personer in, alla i svarta kjolar. Man dansar. Vi vet vad det handlar om. Någon faller. Man dansar. Fler faller. Man dansar. Vi vet att med tiden kommer alla att falla, men fram tills dess måste det få vara fruktansvärt vackert. 

Innan alla dör i aids. 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

BRÖDERNA LUUK - FÅR MAN GÖRA SLUT MED SITT SYSKON? på Rival.

"Jag är ensambarn. Det är bäst. Allt handlar om mej. Jag är vädur. Det är också bäst. Jag är alltid först. Och jag är född i Drakens år, vilket gör mej absolut bäst. Jag tar upp så mycket plats att det inte finns rum att berätta vilket tecken och kinsesiskt år någon annan är född i."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/broderna-luuk-far-man-gora-slut-med.html

HEJ, DET ÄR JAG IGEN, på Dramaten.

” Jag har en kompis som inte vill följa med på en föreställning om han hör att Kristina Lugn är inblandad. Jag förstår honom. Men jag har inte gett upp. Jag vill förstå. Jag vill fatta grejen. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/hej-det-ar-jag-igen-av-kristina-lugn.html

UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP, på Boulevardteatern.

” Vet du vad jag vill se? Jag vill se vad Daniel Goldman kan göra om man sticker till honom Tove Janssons bok Det Osynlig Barnet. Jag vill se vad han tar sej till med Filifjonkan Som Trodde På Katastrofer. Eller Cedric. Eller Det Osynliga Barnet. Jag vill se honom, ordagrant, från pärm till pärm.

Om han inte har något viktigare för sej.

Det är allt.”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ur-svenska-hjartans-djup-av-camilla.html

Fribiljett, tack Helena och Dansens Hus. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-

TRETTONDAGSKONSERT 2014, Sergej Prokofjevs Romeo och Julia-svit, Symfoniska Danser, Ur West Side Story: Anne Wik Larssen: I Feel Pretty, Tobias Westman: Maria, Pjotor Tjajkovsikjs fantasiuvertyr efter Romeo och Julia, med Filharmonikerna på Stockholms Konserthus, föreställning 2 2014

TRETTONDAGSKONSERT 

med Filharmonikerna på Stockholms Konserthus.

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Romeo och Julia dör när det är som mest passande, som mest vackert, och därför inte alls tragiskt. Det är som Elvira Madigan: vi slutar nu, innan det går åt helsike. 

Följaktligen är West Side Story inte en av mina favoritmusikaler.

Som tur var hade jag ingen aning om att Trettondagskonserten med Kungliga Filharmonikerna på Stockholms Konserthus var baserad på musik inspirerad av Romeo och Julia när jag bestämde mej för att gå. 

Man borde gå oftare på Konserhuset. Och när jag säger ”Man” menar jag mej, och när jag säger oftare menar jag mer frekvent än en gång om året. Det är ett superhärligt hus, en superhärlig orkester och det kunde knappt ligga mer centralt. 

”Årtusendets kärlekshistoria”, står det på en affisch utanför sceningången på Stockholms Konserthus. Det förpliktar. Jag är frestad att lägga in en protest, men vet inte vilka jag skulle nominera. Rhett och Scarlett? Askungen och vad-han-nu-hette? Mrs Simpson och Edward VIII? Min tid att protestera för att bara protestera är sedan länge över, och jag får snällt finna mej i att så är det bara. 

Vi kommer lite sent, och vi ska ända upp. Andra balkongens övre fond, står det på biljetten, och det är så långt man kan komma innan man slår i huvudet. I trapphuset, där vi trampar på och rundar runt tills vi är helt snurriga, känns det som om vi är på väg upp i ett av Kungstornen. 

Häruppifrån känns det först som om man satt längst uppe på läkaren i en sportsarena, men efterhand som man börjar titta på detaljerna inser man sitt misstag, för vart man än ser är det vackert. Gud bor i detaljerna, säger man ju, och om så är fallet blir jag nästan lite religiös. Det känns väldigt högt, och väldigt luftigt, och det är väldigt, väldigt vackert. Svensk 20-talsklassicism kallas tydligen stilen. Japp, huset är inte äldre än så. Och vad som mer är fascinerande är att arkiketen, Ivar Tengbom, var med och byggde Högalidskyrkan 1916-1923, som alltså inte ens är hundra år gammal. 

En man, som jag tror är chef för Konserthuset, kommer ut och välkomnar och berättar lite om vad vi ska få uppleva. Eftersom dirigenten ännu inte var på plats - dirigenter gillar att göra entré - så trodde jag chefen var dirigenten, och tänkte: det var en rolig dirigent. Sen kom dirigenten. 

Första delen var Pjotor Tjajkovsikjs fantasiuvertyr efter Romeo och Julia. Den är väldigt häftig. Den rullar på, ganska intetsägande, som en sommaräng, eller vind som lekar bland körsbärsblommor, eller en porlande bäck. Och så plötsligt reser sej nånting fantastiskt ur bäcken, en kropp eller en hand eller en kungakrona, eller så ser man plötsligt att körsbärsblommorna plötsligt bildar ett ansikte, lite som dom där 3d-bilderna i aftonbladet som var populära på... 80-talet? 90-Talet? Det var väl ingen som sa två tusen? Om man nånsin på film sett två älskande komma springade mot varandra över en hed så är det Tjajkovskis Fantasiuvertyr dom springer i takt med. 

Vi applåderar, och ett äldre par på vår rad har upptäckt en mer avundsvärd plats på nedre balkong och beger sej stapplandes dit. Mannen mumlar nåt om höjdskräck när han trampar mej på tårna. Dom hinner knappt sätta sej förrän det är igång igen.

Andra och tredje delen var ur Sergej Prokofjevs Romeo och Julia-svit. Om Tjajkovskij är natur och vatten och vind, så är Prokofjev som en 70-procentig chokladbit som man plötsligt upptäcker är smaksatt med chili. Eller en cocktail där man plötsligt känner smaken en vinäger längst bak på tungan. Eller en plötslig doft av ammoniak. Nåt som får en att plötsligt sätta sej upp och börja notera. Jag tror inte det finns någon som inte hört Prokofjevs Montagues och Capulets. Man liksom ser framförs sej hur folk skyndar fram över kullerstenar längs medeltida gränder. Och det är skymning eller gryning.

Sen var det paus. Prostatapensionärerna vacklar mot muggen. Ett glas champagne ingick i biljetten, så det var bara att tacka och ta emot. Jag försökte förklara för min kamrat att med lite fantasi kunde man se fullt med penisar i metallräcket i trapphuset, men hon såg bara mustascher. Men vi var båda ense om att drickfontänen på andra balkong var direkt suggestiv.

Efter pausen kom den del jag tyckte minst om. Sången. 

När man hör instrumental musik är det som om nån slår på en liten projektor inne i huvudet, och ens fantasi är plötsligt full av bilder, eller känslor, eller rörelser. Man är i sitt sinne överallt och ingenstans. 

Men när någon sen börjar sjunga är man pang! tillbaka inne i konsertsalen, rakt upp och ner i sin stol, lyssnandes till en röst som gör ett mer eller mindre bra jobb. Eller så är det i alla fall för mej. Jag lyssnar på ord, jag lyssnar till ord, och jag kan inte slita mej. 

Det var inget större fel på sångarna, även om det var större fel på vissa än andra. Anne Wik Larssen började med I Feel Pretty, något hon inte direkt lyckades övertyga mej om. Det var inte så mycket att hon kände sej vacker som att hon hade gett sej fasen på att förklara för oss att det var vad hon kände. Hon är en mycket kapabel sångerska, men kanske inte det mest självklara valet av Maria. Om jag ville vara elak skulle jag säga att hennes klänning i alla fall matchade stolarnas klädsel, men jag har ett nyårslöfte att tänka på.

En tant på raden framför tycker detta är ett passande tillfället att försöka öppna sina inplastade pappersnäsdukar. Jag var lite förtjust över hur mycket papper hon sen verkade kapabel att peta upp i näsan. 

Tobias Westman kom sen med Maria, och gjorde riktigt bra ifrån sej, även om jag alltid tycker det är konstigt att folk som sjunger att Maria är ett vackert ord aldrig verkar lyssna på vad det är dom säger. 

Dom avslutade med Balkongscenen. 

Sen kom nåt riktigt häftigt. Symfoniska danser ur West Side Story. Vilket är som det låter: ett sjuhelsikes instrumentalt medley på all dansmusik ur musikalen. Och när man har en hel symfoniorkester jobba så att det skvätter om frackarna, då är det bara att sitta still, hålla sej ödmjuk och nypa sej själv lite, lite grann. 

Så var det en romantisk afton? Jag skulle nog säga det. Jag har aldrig lagt märke till så många äldre människor hand i hand. Jag väljer att inte tolka det som balansrubbningar eller rädsla för att komma bort, utan som ren och skär romans. Romantiskt på det  där sättet som vi alla bara kan hoppas på: en romans som överlever, utan att någon dör, vänstrar eller sviker. Kanske inte årtusendets kärlekshistoria, så i alla fall deras kärlekshistoria.

Fribiljett, tack Eva. Hittills har kulturen 2014 kostat mej 175+0=175:-