Visar inlägg med etikett Klarascenen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klarascenen. Visa alla inlägg

tisdag 6 januari 2015

OTHELLO, Av William Shakespeare, Översättning Lars Huldén, Översättning Mats Huldén, Regi Ole Anders Tandberg, Bearbetning Mia Törnqvist, Musik Joel Sahlin, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Maria Geber, Mask Johanna Ruben, Ljus Sutoda, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Karl Dyall, Sven Ahlström, Maja Rung, Anders Berg, Annika Hallin, Kalle Westerdahl, föreställning 1 3/1 2015

You've been talkin' in your sleep
Sleepin' in your dreams
With some sweet lover
Holdin' on so tight
TALKING IN YOUR SLEEP 
Cook, Roger F./wood, Bobby

Jag hade jättegärna suttit med på repetitionen den dagen  regissören säger till Maja Rung:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Vad ska jag sjunga?”
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?

Givetvis hände antagligen ingenting av ovanstående, jag vet inte, jag var inte där. Kanske fanns idén redan vid kollationeringen? Frågan är förresten inte när idén kom, utan varför, och även, sen den kom: varför den inte har strukits. Den varken förhöjer eller känns passande, och lämnar efter sej en ambivalent smak av ironi och får oss i publiken att vela mellan komik och patos.

Jag var lite spänd inför den här föreställningen, dels för att jag kände till regissören, och dels för att jag var nyfiken på vad man gjort med dramat. Vad gäller regissören visste jag inte vad jag hade att vänta mej: jag hade inte tyckt om hans KUNG LEAR på Kulturhuset Stadsteatern 2013, men jag hade gillat hans JAG ÄR VINDEN i samma hus, och jag hade tyckt mycket om hans DON GIOVANNI på Kungliga Operan 2014.
Och vad gällde dramat var jag lite rädd för hur man angripit den inbyggda rasismen. 

Desdemona and Othello, by Antonio Muñoz Degrain
Det handlar om Othello, en svart man som precis har gift sej i hemlighet med den vita Desdemona, en mycket yngre kvinna, och om Iago, som hatar Othello och som börjar manipulera honom att tro att Desdemona är honom otrogen. Det lyckas så bra att när pjäsen är över är allt en blodig sörja av sargade kroppar. 

William Shakespeare, 1564-1616,  skrev Othello 1603, samma år som Elizabeth I dör, och efterföljs av James IV, alla teatrar i London stängs på grund av ett utbrott av pest, och i Ryssland svälter man. Caravaggio målar The Entombment of Christ och Sacrifice of Isaac. Ben Jonson skriver Sejanus: His Fall, och The Entertainment at Althorp, och Shakespeares Hamlet publiceras för första gången. Europa är mitt uppe i Renässansen. 

Det intressanta med att se en tragedi där man vet exakt hur det ska gå åt pipsvängen, är exakt hur det går åt pipsvängen. Hur kunde det hända? Var nånstans drogs snaran åt? När blev det plötsligt omöjligt att vända tillbaka? Var någonstans borde någon ha sagt: ”Vänta nu här, lite…”
Hur rollernas val och inställningar leder fram till det oundvikliga slutet, och hur man lyckades missa alla möjligheter att göra andra val.  
Av den anledningen, just för min vilja att se själv maskineriet, själva psykologin, känns det som om jag missat något. Det känns lite som om detta är något som händer i stort sett varje dag i deras liv: Han säger såhär, då gör jag såhär, hon pratar om det här: då tycker jag såhär. 
Kanske har det med tiden att göra. Jag menar brist på tid. Man har strukit ner Shakespeares text till en föreställning på en och en halv timme, så kanske finns det inte plats för tvekan. Tåget går när tåget går och det är bara att hänga med. Det finns inte tid till tvekan eller eftertänksamhet.

Man har strukit ner  den 13 man namngivna rollistan - och nu räknar jag inte Senatorer, Sjömän, Officerare, Sändebud och annat löst folk - till endast sex skådespelare. Ingen dubblerar. Man har försökt göra ett kammarspel av alltihop, och på något sätt har det blivit nästan rörigare. Jag har ingen aning om vad folk står i relation till varandra. Kollegor? Skolkamrater? Vilken är världen dom lever i?

Scenografin, av Lars Östbergh, HÖSTSONATEN, SARAH BERNHARD - MEMOARER, är minimal. Ett vitt golv, uppsvängt på sidorna, som skateboardramper, och ett litet, vitt tält, mitt på golvet. Som gjort för att skrätta blod på, är det första jag tänker, när jag kommer in i salongen. Jag vet inte riktigt var det är meningen att vi ska vara, och det spelar nog ingen roll. Det här är inte pjäsen om Othello, moren från Venedig, en general, och spelplatsen är inte heller Cypern, dit man i orignaltexten ger sej av. Men var är vi? Och när är vi? Och vilka är vi?
Kostymerna, av Maria Geber, SALOME, DON GIOVANNI, JAG ÄR VINDEN,  säger mej någonting om 70-talet, tror jag, men inte mycket mer. Ett nedtonat, 50-talsklingande 70-tal. Eller är jag helt ute och snurrar, och detta är vårens mode 2015? Socialt verkar alla stå på samma trappsteg i alla fall. 

Maja Rung, ILLUSIONER, DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANRA ORD, I TONER, SWEENEY TODD, CYRANO, BLODSBRÖDER, som Desdemona, är ett mycket bra val. Ett ganska perfekt val, faktiskt. I en ödesmättad tragedi är hon den ende - förutom Kalle Westerdahl, SVINRIK, som är lysande i rollen som den inte så intellektuellt begåvade Rodrigo, förälskad i Desdemona - som inte verkar medveten om att detta inte kommer att gå bra. Hon släpas skrikande ut ur komedin och in i det tragiska, precis som det ska vara. Hon är inget litet offerlamm från början, och hon slutar inte heller som det. 
Innan föreställningen satt jag ute i foajén och tjuvlystnade till två äldre par som satt och pratade om stickning och terminalglasögon. Dom var lite nyfikna på hur Kalle Dyall, FROM SAMMY WITH LOVE, FLASHDANCE, skulle klara sej i titelrollen, eftersom han är - deras ord, inte mina - en muskalartist. 
Jag skulle säga att han klarar sej mycket bra. Jag skulle säga att jag skulle vilja se honom i en mer klassiskt uppsättning av den här pjäsen. En längre version, där det fanns plats att ta ut svängarna, där det finns tid att leka med vändpunkter, med rytm och poesi.
Har jag något problem så är det nog med rollen som Iago. Jag hänger inte riktigt med där. I originaltexten, där de alla är soldater, hatar han Othello för att han befordrat Cassio och inte honom själv. Men här, där jag tror att ingen är soldat, vet jag inte riktigt varför han hatar Othello, eller ens vad han har för relation till honom.  

Vad gäller rasismen känns det som om man valt att nästan helt bortse från den. Eller? Det är svårt att rollbesätta Othello. Förr var det givetvis vanligt att en vit man spelade rollen, svartmålad, något som nu anses för laddat, tyvärr. Och med detta tyvärr menar jag att jag både beklagar att det fortfarande anses för laddat att för en vit person att spela en svart person - en man kan spela en kvinna, en kvinna en man, båda kan spela djur, eller tjocka, eller handikappade, ha en annan sexualitet eller vilken slags karaktär man kan tänka sej, förutom just att byta hudfärg - och att vi tyvärr lever i en värld där hudfärg spelar så stor roll. 
Jag har aldrig sett pjäsen, och jag tror faktiskt inte jag har sett läst texten, så jag är inte helt på det klara med hur pass laddat det egentligen är med Othellos hudfärg. För inte är det väl för att han är svart som det går som det går?
Men hade det gått att sätta upp pjäsen med en vit man - som vit man - i huvudrollen? Ja, egentligen, för pjäsens skull, dramat i sej handlar ju mer om svartsjuka än om hudfärg, men det hade blivit jäkligt laddat. Man hade liksom strukit den svarte mannen från rollen som svart man. 
Han är där, i den rollen, av den enkla anledningen att han är svart, på samma sätt som han många andra gånger inte är där, i andra roller, av samma anledning: att han är svart. 
Kanske hade man sagt mer om det här med hudfärg om man haft en svart Desdemona i en ensemble från Asien, Mellanöstern, Sydamerika?
Jag tror man gjorde ett smart val när man rollbesatte med en svart man och sen inte gjorde så mycket väsen av det. Eller: inte så mycket väsen som jag kanske var rädd att man skulle göra. Eller?


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 175:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN JULSAGA som monolog på Boulevardteatern: 

"Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna."

Låter det intressant? Här är resten: 

STOP. PLAY. REWIND. - THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus.

"Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig."

Låter det intressant? Här är resten: 

OPERAHÖGSKOLAN PÅ KUNGLIGA OPERAN 2014:

"Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner."

Låter det intressant? Här är resten: 



måndag 21 april 2014

CANDIDA, Av Bernard Shaw, Översättning Marie Parker Shaw, Regi Thommy Berggren, Scenografi Anna Asp, Kostym och mask, Lotta Petersson, Ljus Alarik Lilliestierna, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Med Peter Andersson, Marie Richardson, Ingvar Hirdwall, Björn Elgerd, Michael Jonsson, Shima Niavarani, på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 74 2014

 ”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. 
Hon är en kraftig, högljudd kvinna, klädd i något poncholiknade, marinblått, stickat, med glasögon instuckna i det grå, fluffiga håret, och hon har precis frågat mej vad jag tyckte om föreställningen. Utan att riktigt ha lyssnat på mitt svar förkunnade hon att hon tyckte att det var jättebra. JÄ-TTE-BRA. Dom verkar vara ett helt gäng kvinnor som gått på teater tillsammans, och hon har i tur och ordning frågat alla vad dom tyckte, och så har hon förklarat, högt och ljudligt, att hon tycker det är jättebra. JÄ-TTE-BRA.
Hon känns som en sån där person som automatiskt ger en stående ovation, för om en föreställning får en stående ovation betyder det att den är jättebra, och om en föreställning är jättebra har man fått valuta för pengarna och inte kastat bort sin dyrbara tid på något mediokert. 

Jag sitter i mitten på första bänkraden på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen. Detta är, otroligt nog, en sistaminutenbiljett. När klockan slog om till fyra - en timme innan föreställningen - var jag först i kön och kunde välja och vraka. Inget snack om saken. Längst fram i mitten. 
Det är paus i Bernard Shaws Candida.
Bland publiken är jag bland de yngre. Majoriteten är riktigt gamla, och många är kvinnor som fått med sej sina gubbar. Det tog en evighet att komma uppför trapporna och ut i foajén när pausen började. Det står rullatorer lite överallt. 
På min vänstra sida sitter en äldre man med hörapparat och blå-vitrutig skjorta och en nästan limegrön stickad slipover. Kvinnan bredvid honom, som jag förutsätter är hans fru, gick ut under första akten, men är nu tillbaka. Jag antar att hon bara behövde gå på toaletten. Bredvid henne sitter en ung man, som jag antar är hennes barnbarn, och bredvid honom en medelålderns man som jag antar är hennes son. Men det är något lurt. Det är som om dom inte känner varandra, förutom en godispåse som vandrar fram och tillbaka mellan dom. Mannen med hörapparaten plockar försiktigt ut bitar, mer för att vara artig, kan jag tycka, och har ett förhållningssätt som om innehållet i påsen var något som serverats under ett första besök på en sushirestaurang. När han sväljer bildas det små ljud. 
Jag är lite förvirrad. Av affischen att döma, där hela ensemblen sitter i en tidig automobil som rejsar så att hattarna flyger,  har jag förväntat mej en rafflande komedi, med långa, svepande klänningar och kanske undertryckt sexuell lusta. Mina associationer har dragit iväg till första aktens final i Stephen Sondheims A Little Night Music, A Weekend in the Country.
Men detta är ett salongsdrama. Inga scenbyten. Scenografin är bra och mycket realistisk, och jag sitter och undrar varför det inte finns tavlor på väggarna, som jag skulle ha gjort i en verklig bostad. Och rummet har tak! Det är första gången för mej, och jag uppskattar de sinnrika ljuslösningarna. 
Kostymerna är underhållande och insiktsfulla, med många intressanta detaljer, vilket behövs i en ganska stillastående uppsättning. 
Men det känns som om vi har skrattat sönder föreställningen. Jag och pensionärspubliken, som läst i Stadsteaterns urklipp ur DN:s recension att detta är den bästa komedin i mannaminne, har hängt på varje möjlighet till humor och liksom ignorerat när aktörerna försökt förklara pjäsens grunder. 
Men det här är George Bernard Shaw. Han jobbar med idéer. Skådespelarnas uppgift är till stor del att göra hans idétyngda roller till människor av kött och blod. Det finns ofta en stor tydlig konflikt mellan två symboler, och sen smyckas det hela med ett färgstarkt persongalleri för att lätta upp. 
Saken görs inte enklare av att man väljer att först skicka ut Shima Niavarani, en skådespelare vars scenpersonlighet har en förmåga att kunna pressa humor, verbal och fysiskt, ur det tröstlösa protokollet från ett av Stockholms bostadsförmedlings årsmöten. Hon är livsfarlig. Hon är så älskvärd att när hon inte är på scenen sitter vi och saknar henne. Jag skulle vilja se henne i Goldie Hawns roll i Kaktusblomman. Eller vad sägs om det här: Maggie i Syndafallet? Eller Cousin Catherine i Suddenly Last Summer?
Första gången jag såg Marie Richardsson var i en Ingemar Bergmansuppsättning av Hamlet. Hon spelade en av gycklarna, och kanske var hon på Dramaten som praktikant från scenskolan. Hennes ansikte var vitmålat, som en pierrot, och hon var så överjordisk vacker att jag trodde det var en mask. 
Jag minns henne också komma springande över en parkettgolvet på Dramatens stora scen i Drottningens Juvelsmycke, stanna längst fram på scenkanten och deklarera hur lycklig hon var. De kastanjefärgade rufsiga lockarna i en slags slarvigt uppsättning och klänningens vida klockning och överraskande lätthet.
Och hon är fortfarande lika förödande vacker. Så vacker att man liksom glömmer bort att hon är människa och en mycket begåvad skådespelerska. Och här ska hon också spela en slags vacker staty som till slut kommer till liv. För detta är ännu en slags Pygmalion. Candida är Eliza, Mr Burgess är Alfred Doolittle, och Präsen och Poeten är Higgins och Pickering.
Detta är som en fars av Strindberg. Som en Oscar Wildepjäs skriven av Salieri. 
Den här föreställningen har gått i ett par månader. Kan det vara möjligt att den har tappat fart på vägen? Den vankar, snarare än pinnar på. Känner någon någonting? Den unge poeten har en tyngd och en output som inte gör honom övertygande som en ung romantiskt idealist. För saken ska väl vara att ingen ser kvinnan för den hon är? Eller?
Jag har helt missat att en av de mindre rollerna ska vara pastorsadjunkt. Nämns det någonsin? Jag har suttit och funderat på om han är son, trädgårdsmästare eller ännu en sekreterare. Han verkar mest vara inskriven för att Shima Niavaranis maskinskriverska ska ha någon att tala med. Finns det barn i familjen? För mej har det förblivit en främmande värld, med otydliga sociala regler. Det som kanske ska upplevas som absurt blir för mej förvirrande, för jag vet inte vad som är normen. Var det vanligt med socialistiska präster? Kunde en kvinna bara lämna sin man på den här tiden? Det känns som om jag smitit iväg på toaletten och missat själva premissen. Skulle det här att maskinskriverskan är kär i prästen komma som en överraskning? Skulle vi verkligen tro att hon var kär i Pastorsadjunkten? Jag missade helt när Prästen och Poeten gick i verbal klinch och själv konflikten deklarerades. Jag satt kanske och längtade efter Shima Niavarani. 
När det är över, och vi väntar på att de rullatorbunda ska stappla uppför sidogångstrapporna, tar kvinnan på min högra sida fram programmet och börjar bokstäver namnet på den bästa skådespelaren:
”S-H-I-MA. Shima? Shima. N-I-A. Nia. V-A-R-A-N-I. Varani. Niavarani. Shima Niavarani. 
När det är dags att börja röra på sej är namnet inte så konstigt längre. Och jag håller med: hon är den stora behållningen. 

Sista minutenbiljett som finansierades av en del av födelsedagsprestent från Sharcus, Cilly, Trombonisten, Miss Carey If You're Nasty och Achromotrichia. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION

”Om en man har bytt kön, är hen då kvinna eller transgender?” frågar jag mina vänner Snörvel&Sniff och Protanomaly när vi står ute på Rosenlundsgatan och väntar på att föreställningen ska börja inne på Teater tr3. 
”Ja, i vissa fall, och i andra fall inte,” säger Snörvel&Sniff.
”Det är komplex fråga,” säger Protanomaly. Komplext är hans nya favoritutryck, och han använder det som om han vore en svarslös politiker: man säger inte Ja, och man säger inte Nej, man säger att det är komplext. Kommer man att göra något åt bostadsbristen? Det är en komplex fråga. Vad tycker man om sjukvården? Det är en komplex fråga. Vilket parti borde vi rösta på? 
Där har dom ofta klara svar.

Låter det intressant? Här är resten: 



KVÄLLARNA MED KERSTIN

” En av mina absolut största teaterupplevelser var Margaretha Krook i ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein”. Jag såg den live på Dramatens scen, och när den sändes på teve spelade jag in den och såg den sen så många gånger att jag kunde långa partier utantill. Jag var övertygad att Gertrude Stein var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv. 
När jag lämnar ”Kvällarna med Kerstin” är jag inte övertygad om någonting. Förutom att jag är övertygad om att detta skulle kunna ha blivit något fantastiskt. Kerstin Thorvall var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv.”

Låter det intressant? Här är resten: 


GALILEIS LIV


”1995 satte Stockholms Stadsteater upp Tom Stoppards Arkadien. Jag såg den sju gånger. Jag var lite besatt, kan man nog säga. Det var en underbar blandning av romans, vetenskap, humor, determinism, algoritmer och biologi. Jag köpte pjäsen, läste den, fattade nada, gick tillbaka, såg den igen, gick hem och läste pjäsen, fattade lite mer. Jag läser den fortfarande ibland, och minns. Lennart Hjulströms uppsättning av Galileis Liv får mej att fundera på att gå ut och köpa pjäsen.”

Låter det intressant? Här är resten: