You've been talkin' in your sleep
Sleepin' in your dreams
With some sweet lover
Holdin' on so tight
TALKING IN YOUR SLEEP
Cook, Roger F./wood, Bobby
Jag hade jättegärna suttit med på repetitionen den dagen regissören säger till Maja Rung:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Vad ska jag sjunga?”
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?
Givetvis hände antagligen ingenting av ovanstående, jag vet inte, jag var inte där. Kanske fanns idén redan vid kollationeringen? Frågan är förresten inte när idén kom, utan varför, och även, sen den kom: varför den inte har strukits. Den varken förhöjer eller känns passande, och lämnar efter sej en ambivalent smak av ironi och får oss i publiken att vela mellan komik och patos.
Jag var lite spänd inför den här föreställningen, dels för att jag kände till regissören, och dels för att jag var nyfiken på vad man gjort med dramat. Vad gäller regissören visste jag inte vad jag hade att vänta mej: jag hade inte tyckt om hans KUNG LEAR på Kulturhuset Stadsteatern 2013, men jag hade gillat hans JAG ÄR VINDEN i samma hus, och jag hade tyckt mycket om hans DON GIOVANNI på Kungliga Operan 2014.
Och vad gällde dramat var jag lite rädd för hur man angripit den inbyggda rasismen.
 |
| Desdemona and Othello, by Antonio Muñoz Degrain |
Det handlar om Othello, en svart man som precis har gift sej i hemlighet med den vita Desdemona, en mycket yngre kvinna, och om Iago, som hatar Othello och som börjar manipulera honom att tro att Desdemona är honom otrogen. Det lyckas så bra att när pjäsen är över är allt en blodig sörja av sargade kroppar.
William Shakespeare, 1564-1616, skrev Othello 1603, samma år som Elizabeth I dör, och efterföljs av James IV, alla teatrar i London stängs på grund av ett utbrott av pest, och i Ryssland svälter man. Caravaggio målar The Entombment of Christ och Sacrifice of Isaac. Ben Jonson skriver Sejanus: His Fall, och The Entertainment at Althorp, och Shakespeares Hamlet publiceras för första gången. Europa är mitt uppe i Renässansen.
Det intressanta med att se en tragedi där man vet exakt hur det ska gå åt pipsvängen, är exakt hur det går åt pipsvängen. Hur kunde det hända? Var nånstans drogs snaran åt? När blev det plötsligt omöjligt att vända tillbaka? Var någonstans borde någon ha sagt: ”Vänta nu här, lite…”
Hur rollernas val och inställningar leder fram till det oundvikliga slutet, och hur man lyckades missa alla möjligheter att göra andra val.
Av den anledningen, just för min vilja att se själv maskineriet, själva psykologin, känns det som om jag missat något. Det känns lite som om detta är något som händer i stort sett varje dag i deras liv: Han säger såhär, då gör jag såhär, hon pratar om det här: då tycker jag såhär.
Kanske har det med tiden att göra. Jag menar brist på tid. Man har strukit ner Shakespeares text till en föreställning på en och en halv timme, så kanske finns det inte plats för tvekan. Tåget går när tåget går och det är bara att hänga med. Det finns inte tid till tvekan eller eftertänksamhet.
Man har strukit ner den 13 man namngivna rollistan - och nu räknar jag inte Senatorer, Sjömän, Officerare, Sändebud och annat löst folk - till endast sex skådespelare. Ingen dubblerar. Man har försökt göra ett kammarspel av alltihop, och på något sätt har det blivit nästan rörigare. Jag har ingen aning om vad folk står i relation till varandra. Kollegor? Skolkamrater? Vilken är världen dom lever i?
Scenografin, av Lars Östbergh, HÖSTSONATEN, SARAH BERNHARD - MEMOARER, är minimal. Ett vitt golv, uppsvängt på sidorna, som skateboardramper, och ett litet, vitt tält, mitt på golvet. Som gjort för att skrätta blod på, är det första jag tänker, när jag kommer in i salongen. Jag vet inte riktigt var det är meningen att vi ska vara, och det spelar nog ingen roll. Det här är inte pjäsen om Othello, moren från Venedig, en general, och spelplatsen är inte heller Cypern, dit man i orignaltexten ger sej av. Men var är vi? Och när är vi? Och vilka är vi?
Kostymerna, av Maria Geber, SALOME, DON GIOVANNI, JAG ÄR VINDEN, säger mej någonting om 70-talet, tror jag, men inte mycket mer. Ett nedtonat, 50-talsklingande 70-tal. Eller är jag helt ute och snurrar, och detta är vårens mode 2015? Socialt verkar alla stå på samma trappsteg i alla fall.
Maja Rung, ILLUSIONER, DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANRA ORD, I TONER, SWEENEY TODD, CYRANO, BLODSBRÖDER, som Desdemona, är ett mycket bra val. Ett ganska perfekt val, faktiskt. I en ödesmättad tragedi är hon den ende - förutom Kalle Westerdahl, SVINRIK, som är lysande i rollen som den inte så intellektuellt begåvade Rodrigo, förälskad i Desdemona - som inte verkar medveten om att detta inte kommer att gå bra. Hon släpas skrikande ut ur komedin och in i det tragiska, precis som det ska vara. Hon är inget litet offerlamm från början, och hon slutar inte heller som det.
Innan föreställningen satt jag ute i foajén och tjuvlystnade till två äldre par som satt och pratade om stickning och terminalglasögon. Dom var lite nyfikna på hur Kalle Dyall, FROM SAMMY WITH LOVE, FLASHDANCE, skulle klara sej i titelrollen, eftersom han är - deras ord, inte mina - en muskalartist.
Jag skulle säga att han klarar sej mycket bra. Jag skulle säga att jag skulle vilja se honom i en mer klassiskt uppsättning av den här pjäsen. En längre version, där det fanns plats att ta ut svängarna, där det finns tid att leka med vändpunkter, med rytm och poesi.
Har jag något problem så är det nog med rollen som Iago. Jag hänger inte riktigt med där. I originaltexten, där de alla är soldater, hatar han Othello för att han befordrat Cassio och inte honom själv. Men här, där jag tror att ingen är soldat, vet jag inte riktigt varför han hatar Othello, eller ens vad han har för relation till honom.
Vad gäller rasismen känns det som om man valt att nästan helt bortse från den. Eller? Det är svårt att rollbesätta Othello. Förr var det givetvis vanligt att en vit man spelade rollen, svartmålad, något som nu anses för laddat, tyvärr. Och med detta tyvärr menar jag att jag både beklagar att det fortfarande anses för laddat att för en vit person att spela en svart person - en man kan spela en kvinna, en kvinna en man, båda kan spela djur, eller tjocka, eller handikappade, ha en annan sexualitet eller vilken slags karaktär man kan tänka sej, förutom just att byta hudfärg - och att vi tyvärr lever i en värld där hudfärg spelar så stor roll.
Jag har aldrig sett pjäsen, och jag tror faktiskt inte jag har sett läst texten, så jag är inte helt på det klara med hur pass laddat det egentligen är med Othellos hudfärg. För inte är det väl för att han är svart som det går som det går?
Men hade det gått att sätta upp pjäsen med en vit man - som vit man - i huvudrollen? Ja, egentligen, för pjäsens skull, dramat i sej handlar ju mer om svartsjuka än om hudfärg, men det hade blivit jäkligt laddat. Man hade liksom strukit den svarte mannen från rollen som svart man.
Han är där, i den rollen, av den enkla anledningen att han är svart, på samma sätt som han många andra gånger inte är där, i andra roller, av samma anledning: att han är svart.
Kanske hade man sagt mer om det här med hudfärg om man haft en svart Desdemona i en ensemble från Asien, Mellanöstern, Sydamerika?
Jag tror man gjorde ett smart val när man rollbesatte med en svart man och sen inte gjorde så mycket väsen av det. Eller: inte så mycket väsen som jag kanske var rädd att man skulle göra. Eller?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 175:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN JULSAGA som monolog på Boulevardteatern:
"Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna."
Låter det intressant? Här är resten:
STOP. PLAY. REWIND. - THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus.
"Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig."
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAHÖGSKOLAN PÅ KUNGLIGA OPERAN 2014:
"Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar