Originalidé och storyline - Christer Johansson & Lisa Linder Text och musik - Christer Johansson, Manus - Lisa Linder, Orkester- och körarrangemang - Robert Hambre, Regi - Malin Hasselquist,, Producent - Christer Johansson, Koreografi - Karin Ålemark & Dansarna, Instudering sång och körarrangemang - Marie Adaktusson Instudering orkester - Pelle Claesson, Scenografi - Martin Christensen, Ljuddesign och operatör - Tobias Jonasson, Ljusdesign och operatör - Wilhelm Egnell, Ljusoperatör - Jesper Larsson, Följeoperatörer - Anna Enstam & Ebba Ehrling, Biljett- och foajéchef - Rickard Åberg, Scenchef - Martin Bejting, Kapellmästare - Christian Roglar & Georg Sjunnesson Asplund Produktionsassistent - Linnéa Bjurner, Regiassistent - Lova Schildt, Stora RW-vepan - Big Image, Miljöcoach - Annapia Johansson, Hemsida - Oscar Wellton, Reklambyrå - VOLT
If it’s gonna end, then I wanna know
If it’s gonna end, then I wanna know
That we squeezed out every moment
But if there’s nothing left can you tell me why
That it is you’re holding onto me
Like it’s the end of the world
End Of The World
Artist: Matt Alber
Album: Hide Nothing
Det har blivit någonting att se fram emot: Viktor Rydbergs Gymnasiums årliga Musikal. Dom har hållit på i 20 år, och jag har missat de flesta, och har faktiskt bara lyckats pricka in tre: Fame, Legally Blonde och så nu något så ovanligt som en nyskriven svensk musikal: Rainbow Warrior.
På vägen till föreställningen diskuterar jag och min kompis Malvolio Morrhår deras affischer, som alltid, verkar det som, lyckas gör det som så måna andra misslyckas med: fånga vårt intresse. Från förra årets Legally Blondes rosa lagbok till Fames anatomikarta och Cabarets Sally Bowles med en Hitlermustasch är dom imponerande. Årets knallgula affisch med förefallen schablonsprayad text ger inte bara en direkt bild av vad det ska handla om; den syns på långa vägar.
Det gjorde mej lite orolig, det här med att det är en nyskriven svensk musikal, och att det är en gymnasieskola som ska sätta upp den. En nyskriven, oprövad musikal är nästan omöjlig att sätta upp, men att sätta upp den med elever från en vanlig gymansieskola?
För det är det dom är: detta är inte en musikalskola, eller ens en skola fylld av endast estetiska utbildningar. Det är en gymansieskola med de vanliga programmen.
Å andra sidan kan jag tänka mej att om du har ambitioner på att arbeta med musikal, då är detta gymnasiet för dej.
Det handlar om Maya - med Y, som indianerna - som spelar i ett band, och om Leon, en överklassunge som värnar om miljön. Dom möts, flyttar ihop, flyttar isär, skiljs. Han överger sin ideal, börjar plugga juridik, flyttar ihop med en bloggerska, hon träffar en miljöaktivist, börjar engagera sej i miljön, reser till Canada för att protestera mot oljeutvinning, och blir arresterad. Gissa om det är tur att någon har utbildat sej till jurist?
När det är som bäst påminner det om Rent, Hair, Urinetown och kanske ibland, till och med lite Spring Awakening.
Det finns många fina scenlösningar, som i inledningen där dansarna rör sej under ett stort svart tyg och bildar vågor, eller numret Earth Hour där alla sångarna belyser sej med sina mobiler, och dansarna utför en ficklampedans som känns väldigt fräsch och inspirerad.
Scenografiskt kanske man släpar in en vägg för mycket, en fällstol för mycket, men själva scenografin är välgjord, proffsig, rejäl och tydlig. Scenbytena är många, och manuset känns nästan filmiskt i alla sina olika platser.
Kostymerna är många, väl genomförda, många på pricken ironiska och mycket ambitiösa, och indianernas drömsekvenskläder är precis lagom ”Indianska” för att inte förolämpa någon stam.
Det är mycket välregisserat, och alla vet vad dom håller på med, och vilket intryck dom gör. Kärleksparet har helt tagit över, och tar ansvar för, sina roller. Dom är övertygande och mycket imponerande. Mayas mamma, en svår roll för en gymnasist, är fylld av en massa smarta val: istället för att spela äldre spelas hon som en trött, utsjasad kvinna, någon som blev mamma för tidigt, inte haft tid att åldras, och blir på så sätt trovärdig.
Jag hoppas att Christer Johansson och Lisa Linder fortsätter jobba med den här musikalen, slipar, stryker, skriver om, perkfekterar, om det nu är ett ord.
Det finns så mycket som är så väldigt bra, och det som inte är toppen är förvånansvärt bra. Det kanske ska till några rejäla strykningar, för det kan bli lite långt ibland: Kanske är det så att man försöker berätta för mycket om för många? När jag ser tillbaka på persongalleriet kanske det är några personer för mycket, som, även om dom är välspelade, kanske borde underordnas berättelsen lite mer. Ha dubbla funktioner, eller slås ihop, kanske?
Och så tror jag det saknas lite humor. En så allvarlig och tung historia skulle tjäna på att man fick dra på smilbanden lite oftare. Man behöver inte trivialisera själva berättelsen, men Les Miz skulle kännas oändligt lång utan Thénadiers. Det finns en scen, efter den katastrofala protesten i Canada, där Maya kommer till flygplatsen och möts av en komisk reporter, och två återkommande roliga karaktärer, ett rikt par, möts, och det är väldigt skönt att kunna skratta där.
Dessutom har Mayas mamma en hemlighet, något som hennes dotter inte känner till, och dramaturgiskt skulle föreställningen nog vinna på att vi, publiken, var lika ovetande. Och givetvis behöver hon en sång när hon avslöjar allt.
Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:
”It takes a village to put on a broadway show…”
Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…
Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?
Det enda tråkiga med alltihop, är att det är ett helt år till deras nästa produktion.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett 305:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KVINNAN I SANDEN, av Kobo Abes, på Teaterverket:
"Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske. "
Låter det intressant? Här är resten:
VINTERSOLSTÅNDET av Roland Schimmelpfennig på Dramatens lilla scen:
"”Han är ett geni!” nästan ropar Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se. "
Låter det intressant? Här är resten:
PARET, av och med Eva Johansson och Louise Löwenberg på Dramalabbet:
"Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar