You don't own me,
I'm not just one of your many toys
You don't own me,
don't say I can't go with other boys
And don't tell me what to do
And don't tell me what to say
And please, when I go out with you
Don't put me on display, 'cause
You don't own me,
don't try to change me in any way
You don't own me,
don't tie me down 'cause I'd never stay
YOU DON'T OWN ME
John Madara och David White
Efteråt, i bilen hem, undrar vi hur det kommer sej att ingen längre gör operor man kan tralla. Eller är det något som helt tagits över av musikalerna? Om vi låtsas att Trollflöjten aldrig blev skriven, och någon idag kom till ett operahus med den, precis nyskriven, skulle den då tas emot med öppna armar, eller skulle man le lite sådär von oben och skicka Malte Mozart till en broadwayproducent?
Det har varit Sverigepremiär, Nordisk premiär och Skandinavienpremiär av George Benjamins och Martin Crimps Written on Skin på Kungliga Operan, och jag och min kompis Skallige Skalman har fått biljetter till en av de tidigare föreställningarna. Jag har suttit hemma hela dagen och försökt sätta mej in i verket. Det är både lätt och ganska knepigt:
När jag gjorde lumpen i Hässleholm, nån gång i mitten på 80-talet, så fanns det ett arkadspel i kantinen: En komet var på väg mot dej, och om du träffades var spelet slut. Meningen var att man skulle skjuta komenten, men när man träffade den, splittrades den i mindre bitar, och så var man tvungen att skjuta alla dom bitarna, och så vidare. Jag vet inte hur det slutade, kanske när bitarna blev för små sådär efter en tre stegs skjutningar.
När jag försökte läsa på om George Benjamin och Martin Crimps opera Written on Skin så var det precis så: så fort jag tog tag i något splittrades det och delades upp i nya delar som lede vidare till något annat. Jag har nyss till exempel, tillbringat 20 minuter på att leta på nätet efter vad det här 80-talsvideospelet om kometer hette, utan att hitta något svar. Innan dess tillbringade jag en och en halv timme med att skumma igenom Passolinis Teorema, för att jag i en annan intervju på YouTube, angående uruppförandet av operan i Aix-en-Provence Festival 2012, såg någon jämföra Operan med denna film.
Jag hade planer på att ta in de ljudfiler och bilder som finns utlagda, men tiden rinner liksom iväg, och det är snart dags att ta sej till Söder, där jag blir upphämtad av Skäggige Skalman, i bil. Jojo, flott ska det vara när man går på Operan.
Vi sitter längst fram, nästan i mitten, och kan se rakt ner i orkesterdiket. Vi kan följa koncentrationen hos musikerna, och se hur dirigenten svettas. Man spelar på en himla massa ovanliga instrument, saker som säkert har finare namn, men som jag skulle kalla Glas och Diverse Stenar.
Jag antar att orkestern får friplåtar till föresällningar, för när vi sitter och väntar så ser vi flera orkestermedlemmar som vinkar upp mot oss, och eftersom vi inte känner dom, och det ju alltså inte kan vara oss dom vinkar till, så förutsätter vi att dom har kompisar i salongen.
Föreställningen utspelar sej på ett sjukhus, någon gång under 1900-talet. 1940-50-tal, kanske? En vaktmästare, en sjuksköterska, bårar, britsar, rullstolar. Det är ganska tydligt att det här huset från början inte är tänkt som sjukus, det har en gång varig vackert, som någonstans ur något av Tjechov, men tiden, fukten och kylan har nästan helt raserat det som en gång var.
En vacker unga man i bara boxershorts, med text på huden, kniv i hand och blod. Hans eget blod? Nån annans blod? En vacker ung kvinna i nattlinne. Dom mår uppenbarligen inte bra, psykiskt. Är detta ett sinnessjukhus? Är detta ännu en variant av Peter Weiss’ Mordet på Marat? Tre änglar i läkarrockar. Kvinnan dör. Mannen dör. Dom får den där informationslapparna om vem dom varit knutna runt tårna, och rullas ut, på bår och i rullstol. En annan kvinna och en annan man rullas in. Det börjar.
Scenografin är vacker, med en stor ledskärm i en öppning i fondväggen, som en stor tavlar, varur änglarna stiger, men det känns ibland som den lite som om iscensättningen av allt på ett sjukhus kommer på kant med berättelsen, som verkar vilja berättas mer klassiskt: man rullar in bäddade sängar och dukade bord, och ibland vet jag inte var det är meningen att vi ska vara.
Librettot utspelar sej under 1100-talet och handlar om den rike Protector som anställer en ung man att skapa och illustrera en bok om hans familj. Den rike mannens illiterata unga fru, Agnes, och konstnären inleder ett förhållande, maken dödar honom, serverar frun hans hjärta, och när hon upptäcker vad hon gjort begår hon självmord. Låter som vilken dussinopera som helst, eller hur?
Jag vet inte varför regissören valde att införa den ytterligare verkligheten av sjukhus, att låta en medeltida historia utspela sej i någorlunda nutid. Kanske kände han att han ville tillföra något, han också. Att det inte räckte med att bara låta berättelsen berättas? Över lag känner jag att detta är en kväll där man dragit det hela ett varv för mycket: men notera gärna att detta är på samma nivå av en bok av en sån där obskyr poet som oftast får nobelpriset, medan jag befinner mej på en Judith Krantz-nivå.
Jag är inget vidare på matte. Eller, det är en underdrift; jag skulle nog säga att jag är urdålig på matte. Men bara för att jag inte fattar matte betyder det inte att jag tycker att matte är något dåligt. Det är samma sak med viss opera: jag fattar det inte. Men det betyder inte att jag tycker det är dåligt. Mannen bredvid mej är helt betagen. Han sitter och blundar, svajar med, och om det inte vore så att jag är lite van - efter flera besök på Kungliga Operan - så skulle jag nog tro att han höll på att få en diabetisk incident. Han är helt såld på musiken. Och för mej gör den ingenting. Den blir som ett soundtrack till handlingen, jag har liksom ingen medveten åsikt om den, glömmer för det mesta helt bort den.
Skäggige Skalman gör redan från början ett smart val: han väljer bort att tittar på textremsan, den där som översätter det sjungna ordet och som rullar på långt däruppe på prosceniet. Jag är inte så smart: jag kan inte låta bli. Min blick flackar mellan texten däruppe och det som händer på scenen, trots att jag för det mesta hör utmärkt, även om det sjungs på engelska.
Jag har svårt för texten, ibland. Den är i vissa fall väldigt enkel, och i vissa fall känner jag att jag skulle behöva frysa tiden, sätta mej ner och verkligen tänka igenom vad det är dom menar med det som sjunger. Jag får liksom inga bilder. Librettot är för svårt för mej: jag behöver tid. Tid att fatta vad dom menar, tid att förstå varför dom väljer de ord dom väljer, och varför dom sjunger de ord dom sjunger.
Det finns en inskriven passion i stycket: Kvinnan och konstnären ska bli förälskade, eller ska i alla fall dras till varandra. Jag känner inte den dragningen, jag känner inte något motstånd, dem emellan. Det är som om dom tittat i manuset och upptäckt: jaha, här ska vi hångla, och så gör dom det. Det kan vara så på scen ibland: romantiken är inskriven, så man behöver liksom inte undersöka den. Där man i verkliga världen kanske knappt kan ta blicken ifrån den älskade behöver man här knappt se personen, för man vet exakt vad den ska göra och vad den känner. Och med det menar jag ingen kritik mot artisterna: det finns liksom inte dragning inbyggd i regin, tycker jag. Inga blickar, inget finlir, ingen tvekan.
Efteråt verkar kvinnan inte känna, eller ens förstå att hon borde känna, någon skuld. Hon försöker inte ens dölja det hela för mannen. Hon påminner mej om en ap-hona i en av många dokumentärer jag har sett: Den dominerande hanen försöker se till att ingen annan hane parar sej med hans honor, men honorna själva verkar inte ha något emot att tumla runt med någon annan.
Jag vet inte om det är jag som fnurrar till det, för jag läser in att den som verkligen är förälskad, utan att riktigt vetat om det, var mannen, i pojken. Kvinnan, på något sätt, är en ägodel, ett bord, en tavla, en tallrik, och vem bryr sej om ifall man blir älskad av en inventarie? Eller i bästa fall kanske hon är en hund, någon som ska slicka en på handen och vifta på svansen, men ingen håller en tik skyldig för att hon löper och får besök av en annan byracka? Det handlar inte om kärlek, det handlar om lydnad. Och hon straffas för sin olydnad, inte för sin otrohet. Det verkliga, känslomässig sveket är pojkens.
Kvinnan och mannen blir för mej till verkliga personer, folk jag kan relatera till, folk jag kan förstå, men pojken, konstnären, förstår jag inte alls. Hans funktion verkar bara vara att vara en katalysator, den som får det hela att börja rulla. Jag känner från honom ingen vilja, ingen passion, inget förflutet och ingen framtid.
Det är en väldigt intressant kvinnoroll, den obildade, men inte ointelligenta kvinnan, och den framförs mycket trovärdigt. Jag glömmer sången, glömmer musiken; det är den klassen av prestation. Nästan en ny arketyp, skulle jag vilja säga. För jag hittar inga liknande roller någonstans, såhär på rak arm i alla fall. Kvinnan som kreatur.
Det finns tre änglar, varav den ena spelar pojken, de andra spelar kvinnan syster och systerns make. Jag är inte alls på det klara med änglarnas funktion, men jag tycker mycket om deras kostymer. Änglavingarna är stora fjäderpipor som verkar sticka rakt ur ur ryggen, som pilar, och får mej att tänka på Sankt Sebastian och Diocletianus soldater.
Det här är en uppsättning för finsmakare. Om den vore en delikatess kanske det inte skulle vara Surströmming, men något ditåt. Något fermenterat, något som smakar umami. Något som vissa fullständigt älskar, och något andra förhoppningsvis lär sej uppskatta med tiden. Jag är en av dom där som tagit en smakbit.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack La-La Lovelace! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BLÅSAR-SYMFONIKERNA: KLARINETT TOTALE, med Blåsar-symfonikerna på Musikaliska:
"”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett. "
Låter det intressant? Här är resten:
SVARTE ORM på Intiman:
"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."
Låter det intressant? Här är resten:
GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:
"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar