AND IF I WANTED TOO MUCH,
WAS THAT SUCH A MISTAKE AT THE TIME?
YOU NEVER WANTED ENOUGH, OK, TOUGH,
I DON’T MAKE THAT A CRIME
We had a good thing going
ur Merrily We Roll Along
av Stephen Sondheim
Jag såg den här föreställningen på en av de första publikrepen, tidigare i vintras, och när jag nu ser den igen är jag lite spänd på vad fortsatta repetitioner och upprepade möten med publik kan ha gjort med föreställningen.
Det handlar om personligheter och om makt. Det handlar om nio olika personer. Dom är gråklädda, anonyma, förefaller lyckliga, och lever i en slags naiv, flummig Hair-harmoni. Så plötsligt hittar dom andra, vitt skilda kläder, och utifrån vad dom tar på sej utvecklar de nio olika personlighetstyper. Dom tar liksom på sej kläderna och blir den personen. Eller också har dom en dold, undermedveten personlighet som väljer de kläder som bäst passar hen.
Så hittar dom en vit kub, och allt är frid och fröjd, tills dess någon råkar tappa den, och den går i åtta bitar. Alla får var sin bit, och den som blir utan åker ut, avklädd sina ”personlighetskläder”, förpassad till ett lite rum vid sidan av scenen.
Folk fortsätter att förpassas till detta rum, åker ut, eller mobbas bort, tills det bara finns en ensam vinnare kvar, och då kommer scentekniker in och monterar ner scenografin, eftersom spelet är över.
Så börjar det om igen, precis på samma sätt, men denna gång är det ingen som tappar kuben, och man lever lyckliga i alla sina dar.
Man har också slängt in en danstävling halvvägs in i föreställningen, som en chans för de utslagna dansarna att komma in i spelet igen.
Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig.
Man har också infört ett slags förtydligande, precis i början. På en teaterslöja, ett sånt där tunt tyg som kan bli genomskinligt eller opakt beroende på hur det belyses, projiceras Personlighetsenneagrammet, ett slags niotaggad stjärna inuti en cirkel, där varje udd föreställer en personlighetstyp: Förbättraren, Hjälparen, Presteraren, Individualisten, Undersökaren, Den lojale, Entusiasten, Utmanaren och Medlaren.
Det är bara det att jag, trots att jag redan sett föreställningen en gång tidigare fortfarande inte inte har en aning om vilken av dansarna som ska föreställa vilken personlighet. Jag kan ha mina aningar om vilka vissa inte är, men jag kan inte säga med säkerhet vad någon är. Kanske skulle man haft skyltar med de olika typerna uppsatta på prosceniet, eller kanske skulle dansarna haft t-shirtar med varje personlighet, jag vet inte. Om de nu är så viktiga att de måste namnges så förutsätter jag att det är meningen att vi ska minnas vem som är vem. Eller i alla fall förstå vem som som är vem. Eller vad.
Det är egentligen för många starka idéer som försöker samsas, och det finns helt enkelt inte plats, eller tid.
Först är det historien om de nio karaktärerna från Personlighetsenneagrammet, och även om artisterna gör ett mycket bra jobb när dom ger sina roller personlighet, så är dom helt enkelt för många: Man hinner inte lära känna dom, så dom blir aldrig annat än schabloner. Jag hade gladeligen sett en helaftonsföreställning av hur de nio karaktärerna interagerar med varandra, försöker lösa problem, visar hur de ser på världen och varandra. Det hade varit värdigt roligt om jag efter föreställningen hade kommit ut och kunnat säga om någon: ”Det där är så typiskt Undersökaren”, eller: ”Jag tror minsann du är en Presterare, min gode vän,” men som det är nu så minns jag dom mer som Hon Med Kostymen, och Han Med Glasögonen Och Mätstickan. Artisterna blir idéer, inte människor. Det kan jämföras med om man gjorde en analys av en pjäs, och sen regisserade, inte pjäsen, utan analysen. Kanske hade man inte behövt berätta för oss, publiken, om Enneagrammet. Kanske hade det kunnat fungera som inspiration åt kreatören, men kanske skulle vi ha lämnats utanför, lyckligt ovetande om något som vi ändå inte kommer att kunna riktigt begripa?
Sen är det idén om maktkampen, någonting som inte alls har sin grund i personlighetsananlyser, utan mer är en förutsättning för att föreställning ska ha någon slags konflikt. Även denna idé är mycket intressant, och jag tror att om man bara dragit ner på att försöka visa vilka alla karaktärerna är, och istället fokuserat på att berätta hur olika människor under vissa förutsättningar beter sej när dom försöker vinna, så hade vi nog lärt känna karaktärerna utan behöva blanda in Enneagrammet.
Och sen är det själva danstävlingen, det minst intressanta, och det man mycket väl skulle kunna stryka, om det inte vore så att det är just den tävligen man använt för att sälja hela föreställningen. ”Allt förändras när publiken ger sig in i spelet och röstar fram en vinnare av The Monopoly Game” skriver man, och det stämmer inte riktigt, kan jag tycka. Dels för att vi, publiken, inte direkt ger oss in i spelet, utan applåderar lite avmätt, när vi uppmanas, eftersom vi inte är speciellt roade av att se någon bli tillbakaröstad in i en ganska otäck lek, och dels för att det inte är så att det är vi som röstar fram en vinnare.
Sen är det byggandet. Vid flera tillfällen monterar artisterna själv ihop scenografin, och hur underhållande och dansants det än utförs så sitter vi i publiken bara och väntar på att dom ska bli klara.
Jag var inte speciellt imponerad av kostymerna första gången jag såg föreställningen, och det var jag inte nu heller, trots att jag tycker mej se några förändringar. Det hela känns inte vidare inspirerat, helt enkelt. Jag antar att att dom tänkte att i en så abstrakt föreställnings skulle det hjälpa publiken att relatera om artisterna hade vardagskläder, lätta att känna igen, att relatera till, men i den här fantastiska och fantasifulla scenografin tycker jag att dom känns ganska ”ihopplockade”. Jag hade föredragit om man hade tänkte till lite ytterligare, och även om det kanske hade sprängt budgeten hade jag tyckt att det varit intressantare om man fått se speciellt uppsydda kostymer, kanske med inspiration från Steampunken, Barocken, Medeltiden, Manga, vad som helst utom nutida kläder. De mest intressanta kostymerna är de grå pyjamasarna dom har på sej i början.
Nu inser jag att jag nästan inte har skrivit något om dansen, vilket är ganska ovanligt i en rapport om en dansföreställning, eller hur? Jag tyckte mycket om dansen. Många nummer, och många av dansarna, är helt fantastiska, men allt försvinner bland en överväldigande längtan att berätta för mycket.
Dans kan ibland ha en dragning bort från det intellektuella, till det känslosamma, intuitiva, och jag tycker det är hedervärt att Benke Rydman (Macbeth på Kulturhuset stadsteatern) söker sej till en mer genomtänkt, analyserad dans. Alla hans idéer är i sej lovande, och om han börjar editera sina infall, stryka bland sina favoriter, då kommer det att blir riktigt intressant. Som det är nu blir det lite för mycket av det goda.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
OPERAHÖGSKOLAN PÅ KUNGLIGA OPERAN:
"Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner."
Låter det intressant? Här är resten:
SKUGGLAND av Jonas Bruun, i Lejonkulan på Kungliga Dramaten:
När jag kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:
”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”
Låter det intressant? Här är resten:
RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern.
"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar