Singel och sand
Singel och sand
extrabra singel
och billiger sand.
SINGEL OCH SAND
Gerda Arke och Johnsen Holm
Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske.
Jag hade också köpt en biografi om Cary Grant, The Girl Who Saved The King of Sweden, av Jonas Jonasson, han med hundraåringen, du vet, och så en riktig stor tung folio om modets design under 1900-talet, av Charlotte Seeling.
Jag hade också köpt en biografi om Cary Grant, The Girl Who Saved The King of Sweden, av Jonas Jonasson, han med hundraåringen, du vet, och så en riktig stor tung folio om modets design under 1900-talet, av Charlotte Seeling.
Ryggsäcken gör mej ganska baktung när jag skyndar över Odengatan, låser upp min cykel och börjar leda den upp mot Odenplan. Blir det aldrig klarbyggt här?
Jag är på väg till Teaterverket på Västmannagatan. Såhär dags, efter ganska många besökta teaterproduktioner, trodde jag att jag hade koll på alla Stockholms scener, men den här teaterföreningen och deras lokal hade jag helt missat. Förra året, ett år när jag såg i genomsnitt fyra föreställningar i veckan och trodde jag hade koll på det mesta i scenväg, lyckades jag missa flera av deras produktioner som jag velat se: Gycklarnas Hamlet, 3xPinter och Kräftdansen, bland andra. Jag måste helt enkelt hålla ögonen på dom. Jag har nu gillat dom på Fejjan, så jag hoppas att jag lyckas hålla mej mer à jour.
Deras lokal ligger vägg i vägg med gamla Odenteatern, numera Olympiateatern, och när jag stiger ner i deras källarlokal får jag plötsligt en sån där deja-vu-känsla, trots att jag vet att jag omöjligt kan ha varit här förut. För nån vecka sen kände jag ju inte ens till dom.
Det är helvitt på väggarna, och en liten disk står uppställd, inföst mot väggen. Man håller tydligen på att måla om. Det lukta gott av nymålad färg. En kvinna i scenkostym sitter hukad inne i ett sidorum och håller på med vad jag antar är rekvisitan: nån slags mat ser det ut som. Jag presenterar mej, och hon ursäktar sej med att fojévärdarna ännu inte kommit - jag är tidig som vanligt - och jag prickas av och drar ut på stan för att få något att äta.
Falaffelfylld och belåten kommer jag tillbaka, en halvtimme senare, prickas av igen, och släpps in.
Och jag vet inte om det är så att hjärnan liksom jobbar i stand-by-läge, du vet, när man inte aktivt tänker på en sak så jobbar de små grå cellerna på problemet i alla fall, eller om jag helt enkelt behövde mat och ett lite högre blodsocker, men nu vet jag att jag varit här förut. Jag känner igen taket.
Antagligen befinner sej lokalen under en innergård, för den avlånga foajén har fönster i taket. Eller, man skulle nästan kunna säga att taket är som toppen på ett växthus, som skjuter upp ur - tänker jag i alla fall, jag har inte varit där - asfalten inne på gården. Jag antar att om man står på innergården ser det hela ut som en minversion av den där glaspyramiden som man har byggt på innergården på Louvren i Paris?
Det är ett mycket intressant rum i alla fall, och man får väl vara glad att det inte gjorts om till förvaring eller tvättstuga eller arkitektfirma, eller nåt.
Min kompis Abercrombie Clone var ansvarig för en slags workshop av en musikteaterföreställning om barnlöshet, Romeo och Julia - Andra Sommaren, och jag var här på ett publikrep. Jag försöker minnas scenrummet, men kommer bara ihåg ett fönster till höger, och en dörr i fonden. Jag minns inte alls hur stor salongen var.
Då fanns här soffor längst med väggarna, där vi satt uppkrupna efteråt, eller innan, och pratade. Nu är här tomt. En låg, enkel byggnadsställning, en sån man har när man målar, några pinnstolar, en el-kabel som löper genom rummet, och en slags disk, inkörd i ett hörn. Man målar om även här. Det luktar gott, ett rum, när det är nymålat med vattenlöslig färg. Rent, på nåt sätt. Dammfritt. Allt det som inte gick att spola, skura eller damma bort är övertäckt, osynligt.
Vanligtvis är det kulturtanter som fyller teaterstolarna, men den här föreställningen är det mest medelålders herrar som trängs. Jag funderar på om det kan finnas något ekivokt i pjäsen, men dom verkar alla känna varandra så jag tror inte dom har några dolda motiv. Man tar inte med sej vänner på sånt, tror jag. Jag antar att många av dom är föreningsmedlemmar.
Dörrarna slås upp, och nu minns jag. Det är precis som det var då. Ett avlångt rum, smalt och långt, brett nog för kanske tio stolar bredvid varandra men man kan ha endast åtta, fyra på var sida om gången, som löper i mitten. Entre, för skådisarna, kan göras på höger sida längst fram, eller från en dörr i fonden. Scenens väggar är rummets verkliga väggar. Blackbox, har jag lärt mej att det kallas, när vi, publiken sitter i samma rum som scenen, utan proscenium.
En hög sand längst fram på scenen. Några kastruller, metallhinkar och tillbringar i plåt långt fram på vänster sida. En säng, kanske bara en madrass, längre in till höger. Ett lågt bort mittemot. Och överallt dinglar trasor, tygremsor, som om dom hängts ut på tork. Det är lite som om scenografin införskaffats med ett tillgodokort på Granit. Och jag menar det som en komplimang.
Det handlar om en kvinnlig, insektssamlande lärare, som kommer till en kustby som långsamt håller på att begravas under sand, tillbringar dagen med att samla insekter, och lyckas missa sista bussen hem. Av några bybor blir hon erbjuden att sova över hemma hos en änka som har ett hus långt nere i en sandkrater. På morgonen upptäcker hon att repstegen, den enda vägen upp ur den djupa sandgropen, är borta. Hon är fången och tvingas av byborna, tillsammans med den andra kvinnan, att skyffla sand, i ett försök att hålla byn ovan sanden.
Det hela bygger på en bok, 砂の女, Suna no onna, Woman in the Dunes, från 1962 av Japanen Kobo Abes, författare, dramatiker, fotograf, uppfinnare och även grundare till en teaterskola, född 1924, och alltså 17 år när Japan bombade Pearl Harbor, och 21 år när amerikanerna bombade Hiroshima och Nagasaki och andra världskriget slutade.
Även om boken inte var hans första så var det den med vilken han slog igenom internationellt, 38 år gammal. Hans favoritförfattare var bland andra Fyodor Dostoyevsky, Martin Heidegger, Karl Jaspers, Franz Kafka, Friedrich Nietzsche, och Edgar Allan Poe. Det lite otäcka, lite knepiga, alltså. Han dog 1993, 68 år gammal, av en hjärtattack.
1964, två år efter utgivningen, filmatiserades boken av Hiroshi Teshigahara. Den oscarnominerades i kategorin bästa utländska film och bästa regi, en kategori som vanns av Robert Wise för Sound of Music.
Ursprungligen var läraren en manlig roll, och det märks lite i den inbyggda romansen. Den känns lite konstruerad, och får inte ta så stor plats i berättelsen, eller i deras liv, som den kanske borde göra om två straighta kvinnor plötsligt inleder ett kärleksförhållande.
Annars är det över lag välspelat, och de gånger det svajar, tycker jag mej märka, har att göra med att skådisen liksom spelar för sej själv, inte är med i situationen, kanske inte är helt medvetna om vad det är dom ska spela, försöker berätta för mycket, eller inte hämtar sina impulser från medspelarna. Men standarden är hög.
Kanske saknar jag någon slags musik i de många övergångarna, men man har annars en mycket bra ljudmatta av rasande sand som skapar en ganska otäck stämning.
Kostymerna tyckte jag mycket om; enkla, basala, i naturfärger, och byborna, spelade som en slags grekisk kör av tre personer med ansikten som doldes bakom tyg, så att dom är helt anonyma, är klädda i något som jag tror ursprungligen kommer från armén, eller vården, eller nån slags offentlig verksamhet. Jag tror jag har sett ett gäng av deras överrockar hänga på myrorna, eller stadsmissionen, för inte så länge sen. Kanske är det dom?
Scenografiskt, för tydligheten, finns en massa svårigheter inbyggda i berättelsen. Den utspelar sej dels utanför huset i friheten, några våningar upp, och dels nere i det nästan helt under sand begravda huset, men jag tycker dom har löst problemen utmärkt. Det finns en fönsterglugg i höger scenvägg, och den får illustrera ett slags schakt: man stiger upp i det, och man stiger ur, och under tiden har man åkt från landet där ovan ner till det mörka, underjordiska.
Man har medvetet valt ett lågt, nästan meditativt tempo.
För mej handlar det om människans förmåga att anpassa sej, på gott och på ont, om att låta kanske ovanliga levandsituationer bli vardag, men också hur omständigheterna kan bli övermäktiga, och hur vi då, för att överleva, finner oss i omänskliga situationer. Att fortsätta, är det viktiga. Om det så gäller att hinka sand eller bara ta sej igenom den här dagen, till nästa, och nästa, och nästa…
När jag kommer ut regnar det ordentligt, men det är skönt, efter att - i alla fall i fantasin - ha suttit nedgrävd i en havsfuktigt sanddyn. Jag drar ner huvan på min Tenson-parkas, hukar mej och trampar hemåt, med Mozart stressande i lurarna.
När jag kommer hem är jag dyngsur. Jag hoppar ur kläderna och hänger upp dom på tork, sveper in mej i min torra, varma morgonrock, sätter mej framför datorn, går ut på youtube och skriver in Woman in the Dunes.
Hela filmen ligger där.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teaterverket. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
VINTERSOLSTÅNDET av Roland Schimmelpfennig på Dramatens lilla scen:
"”Han är ett geni!” nästan ropar Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se. "
Låter det intressant? Här är resten:
PARET, av och med Eva Johansson och Louise Löwenberg på Dramalabbet:
"Det ska handla om ett äldre, lesbiskt par, om åldrande, sex och utanförskap, och på den hala vägen nerför Östgötagatan tycker jag mej möta fler äldre kvinnor än vanligt, många med gåstavar, alla rädda att dratta omkull och bryta nåt. Jag är snart där, tänker jag, i landet av lårbenshalsar, halkskydd och hörapparater. Många av mina vänner har redan börjat tackla av, känns det som. Eller också använder dom det bara som en ursäkt för att slippa klättra i containrar."
Låter et intressant? Här är resten:
PÅ SOPPKANTEN på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar