There's gotta be some respectable trade,
There's gotta be something easy to learn.
And if I find me something a halfwit can learn,
I'm gonna get up, I'm gonna get out
I'm gonna get up, get out and learn it!
THERE’S GOTTA BE SOMETHING BETTER THAN THIS
Cy Coleman/Dorothy Fields
SWEET CHARITY
Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med.
En diskussion om gentrifiering, viljan att bo i Stockholms innerstad kontra förorter, uppstår. Stannar man kvar och slåss för sin stadsdel, sitt land, sina åsikter, eller drar man? Måste man känna en stolthet över det man kommer ifrån? Är det fel att vilja ändra på sej?
Och vi upptäcker att ingen av oss kan definiera ordet Hegemoni, jag för att jag aldrig hört det förut, och han, som känner att han borde, är inte hundra på hur man använder det i en mening. Sen dess har vi båda googlat.
Vi har varit och sett Götgatan, av Kristian Hallberg(VARIATION) och Jens Ohlin(DON GIOVANNI). Det är det andra publikrepet, och några dar kvar till premiären. Mycket kan hända, och mycket kommer nog att hända.
En stor, bred trappa täcker nästan hela scenens bredd, och är kanske en våning hög, med ordet ”Bad” i snirkliga neonbokstäver på väggen till höger. Den föreställande entrén till Medborgarhuset på Medborgarplatsen på Söder. Längst upp står ett podie. På varje sida står flera stora spotlights på rullställningar. Unga swingpjatt-stylade personer sitter i trappan.
Det handlar om Söder 1948, året då Sverige inför statligt familjebostadsbidrag och ett barnbidrag på 260 kronor per barn och år, Drottningholmsteatern har sin första föreställning för allmänheten sen 1858, första numret av Kalle Anka kommer ut, T.S. Eliot, författaren till The Waste Land, Cocktailpartyt och poesin bakom musikalen Cats, får nobelpriset i litteratur, och Sverige återupptar registreringan av kommunister.
Ute i världen utropas den självständiga staten Jerusalem, och arabförbudet förklara krig mot judarna, man firar de femte olympiska vinterspelen - de första på tolv år - i Sankt Moritz, och sommarspelen i London, från vilka tyskar och japaner är uteslutna.
 |
| En bar Barysjnikov född 1948 |
1948 föds bland andra den ryska balettdansören Michail Barysjnikov, den svenske skådespelaren Jan Fares, Henning Mankell, Alice Cooper, Örjan Ramberg, Bernadette Peters, Andrew Lloyd Webber, Gudrun Schyman, Tommy Körberg, Per Mattson, Prins Charles, Kristina Lugn, Donna Summer och Olivia Newton-Johan.
Folke Bernadotte, rödakorsledare, mördas i Jerusalem av Sternligan.
I Jönköping äger Tattarkravallerna rum: lokalbefolkningen angriper resandefolket i ett försök att ”rensa upp” staden. Press och polis står på gärningsmännens sida.
Den 26:e Mars utbryter under flera kvällar kravaller på Götgatan: tusentals ungdomar, frustrerade över att det inte finns något att göra, angriper polisen, som svarar med att spärra av Medborgarplatsen. Händelsen kallas Götgatskravallerna, eller Påskkravallerna.
Det handlar om ett Stockholm där söderborna anses vara en andra klassens medborgare. Dom har ett språk som ingen förstår, och dom blir inte insläppta på Nalen.
 |
| Shebly går inte av för hackor |
Shebly Niavarani (MACBETH, JAG RINGER MINA BRÖDER), spelar en medelålders journalist som ska göra ett reportage om den avlägsna platsen och skrämmande stadsdelen Söder. Tänk dej en högborgerlig, kristen expressenjournalist med SD-sympatier och standup-ambitoner på besök i Husby, så har du bilden klar för dej.
 |
| Bahador Foladi och Sanna Sundqvist, eller "Djävulen bär Fjädrar" |
Han möter den 17-årige Henning, Bahador Foladi, en tvålkille på en lokal salong, som liksom Eliza Doolittle har viljan att ta sej fram, upp, bort ifrån mögelhögen Söder och han hålls fram lite som en posterboy för integration av den kvinnliga politikern Arpi, stående längst upp på trappan, bakom ett podie, som Evita på sin balkong, spelad av Sanna Sundqvist(CARLOLUS REX, DE OSKYLDIGA). Hon har tillsatt en polis i varje gathörn på det oroliga Söder, men tycker också att söderborna själva, med Henning i spetsen, ska ta eget ansvar. 1948 är för övrigt också året då Evita instiftade sin välgörenhetsstiftelse för de fattiga.
 |
| Maia Hansson Bergqvist: vad är väl en kväll på Nalen? |
Hans aggressiva flickvän, spelade av Maia Hansson Bergqvist(DON GIOVANNI, CAROLUS REX), drömmer om att få komma i på Nalen, och hans kriminelle kompis Burret, Eric Stern(NECRONOMICON, WERTHER, CAROLUS REX,) döv på ena örat efter en polismisshandel, verkar ha funnit sej i att befinna sej i samhällets utkant. Under några dagar fram till upploppet på Söder följer journalisten ungdomarna, och kanske ändras hans inställning?
Jag har mycket roligt åt alla infall och komiska micrositutationer. Inom Commedia dell’arten finns det ett uttryck, lazzi eller concetti, som betyder att aktören går ur själva berättandet och tillbringar en stund med att framföra ett välrepeterat skämt eller fysiskt konststycke, för att sen återgå till berättelsen. En slags populär parentes, kan man säga. Här finns det många såna, kanske tydligast Eric Sterns loopade berättelse om sin uppväxt, hur han rymde från barnhemmet, hittades av polisen, fick stryk, rymde, hittades, och så visare. Det är verbal jonglering, och framförs briljant, liksom Shebly Niavarnis poserande under inledningen på hans radioprogram.
 |
| "It's just at jump to the left, and then a step to the right, |
Kostymerna, av Jenny Linhart (DON GIOVANNI) är tillräckligt ovanliga för att bli lite exotiska, men inte tillräckligt konstiga för att fjärma. Henning säger i början att hans skjorta kostar flera hundra kronor, och det låter lite väl mycket, även om den nu är köpt på NK. Kanske har man ändrat det för att de yngre ska kunna relatera, men det hade nog varit enklare om han sagt:
”Den här skjortan kostade halva min lön, eller halva min hyra, eller sju biobiljetter…”
 |
| Eric Stern och Maia Hansson Bergvist: Hajjar'u tugget? |
Mitt problem med den här föreställningen är att skådespelarna är för bra. Niavarani, Sundqvist och Hansson Bergqvist tillhör den där avarten skådisar som kan ställa sej och läsa högt ur en rapport om Östersjöns försurning och få det till en skrattfest. Dom lyckas blåsa liv i en ganska platt berättad historia, och dom klarar av att hålla den i respirator ganska länge. För historien i sej är intressant, det är bara det att den berättas ganska på ett ganska stagnant sätt.
Alla skådisar befinner sej hela tiden i rummet, ofta utan att delta i spelet, vare sej fysiskt, eller med blickar, men vi i publiken är medvetna om att dom sitter där, och bara väntar på att få säga något, och vi, eller i alla fall jag, tycker synd om dom. Deras närvaro fyller ingen funktion, jag upplever den som mer stressande. Och jag vet inte varför dom ska vara på scenen, för det är i alla fall inte uppenbart att man följer med i spelet eller på något sätt illustrerar att man har ett liv som pågår i skuggorna.
Jag hade också lite svårt att förstå om upploppen startade på grund av Polisernas brutalitet mot Burret, eller om det våldet var till följd av upploppet.
Dessutom pratar man om jazzmusiken som något nytt och farligt, när det väl var så att det mer specifikt var Swingen och danserna jittebugg och lindyhop som var det nya? Men jag kan ha fel, och har det ofta.
Dessutom pratar man om jazzmusiken som något nytt och farligt, när det väl var så att det mer specifikt var Swingen och danserna jittebugg och lindyhop som var det nya? Men jag kan ha fel, och har det ofta.
Dansarna från Fryshusets estetiska program hade jag gärna sett mer av, för trots att dom är på scenen hela tiden känns dom lite outnyttjade, som om dom kom sent in i repetitionsprocessen och inte riktigt har integrerats i berättelsen.
Jag hade också problem med ljuset, som för det mest kommer från sidorna och gör att skådespelarna skuggar varandra och ofta går omkring i en slags halvdager, men det är som sagt bara ett publikt rep, så mycket kommer nog att hända.
Någonstans i mitten börjar jag undra vad det handlar om, och vad man försöker säga. Parallellerna till Husby och Rosengården känns lite krystade, forcerade, som när Askungens systrar provar glasskon. Saker sticker ut, passar inte in. Resten av Stockholm vill inte erkänna Söder som en del av Stockholm, och söderborna i sin tur ger sej på tattarna under Liljeholmsbron? Hur passar brända bilar och upplopp in i den analogin? Sparkar vi neråt eller sparkar vi uppåt?
 |
| Sanna Sundqvist: Prisa den som prisas bör. |
Jag vet inte vad man kallar det, men jag skulle nog vilja mynta ett uttryck och säga att föreställningen inte har några ben. Det finns inga, eller få rörelser i rummet. Ingen verkar vara på väg någonstans, eller komma någonstans ifrån.
Oerfarna eller obegåvade skådisar stampar ofta omkring på scenen, i ett slags missriktat försök att få och uppvisa energi. Duktiga skådisar har lärt sej att stå still.
Dett finns en parafras på uttrycket ”Stå inte bara där, gör någonting” som attributeras både Elvis Presley, Dwight D. Eisenhower, The White Rabbit, Clint Eastwood, Martin Gabel och Adlai Stevenson, och det lyder: ”Gör inte bara något, stå där!” men tycker inte att det är tillämpningsbart i den här föreställningen. Allt stillasittande gör att det mer känns som en brisig sommarkväll än några kvällar innan ett upplopp i Mars. Man får inte den där känslan av sysslolösa ungdomar som driver runt på stan, på jakt efter att något, vad som helst ska hända, lite som prologen i West Side Story.
Dett finns en parafras på uttrycket ”Stå inte bara där, gör någonting” som attributeras både Elvis Presley, Dwight D. Eisenhower, The White Rabbit, Clint Eastwood, Martin Gabel och Adlai Stevenson, och det lyder: ”Gör inte bara något, stå där!” men tycker inte att det är tillämpningsbart i den här föreställningen. Allt stillasittande gör att det mer känns som en brisig sommarkväll än några kvällar innan ett upplopp i Mars. Man får inte den där känslan av sysslolösa ungdomar som driver runt på stan, på jakt efter att något, vad som helst ska hända, lite som prologen i West Side Story.
Det är en ungdomsföreställningen, men jag har lite svårt att avgöra för vilken ålder. Ibland känns det som barnteater, med övertydliga referenser till vår tid, och ibland är det så intellektuellt att någon skulle behöva komma in och förklara, om så bara för mej. Jag vill förstå, men jag gör det inte.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Repetition, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
RAINBOW WARRIOR med Viktor Rydbergs Gymnasium på Maxim:
"Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:
”It takes a village to put on a broadway show…”
Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…
Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?"
Låter det intressant? Här är resten:
KVINNAN I SANDEN, av Kobo Abes, på Teaterverket:
"Det småregnar när jag stiger upp ur Stadsmissionen på Hagagatan, men det gör ingenting. Jag är bara glad att det inte snöar. Dessutom är jag så nöjd med mina bokinköp: Revenge Wears Prada, en för mej helt okänd och någorlunda nyutkommen uppföljare på en av mina favvoböcker: The Devil Weras Prada. Jag vet att det är lite fånigt, men jag var så ung när den kom ut, knappt 40 år ens, eller lite mer, kanske. "
Låter det intressant? Här är resten:
VINTERSOLSTÅNDET av Roland Schimmelpfennig på Dramatens lilla scen:
"”Han är ett geni!” nästan ropar Beckasine Fallaffel bredvid mej, och hon menar regissören. Pjäsen har inte ens börjat, regissören har inte ens varit framme och haft det där mer eller mindre underhållande snacket alla regissörer alltid har innan ett publikrep, om dom inte skickar producenten, och hon är alldeles till sej i bänkraden, för det här, det något hon verkligen vill se. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar