Text och Musik Stephen Schwartz, Manus Roger O. Hirson Regi Maria Malby, Musik och Producent Jonas Åman, Koreografi Chrisitn ”Kicki” Holmquist, Medverkande: Lovisa Abrahamsson (lag 1), Rebecka Hell (lag 2), Jenny Schantz , Hanna Elghorn (lag 1), Catharina Jokinen (lag 2), Tea Teddy Sandeborg (lag 1), Jennifer Wennström (lag 2), Isabella Arenblad (lag 1), Elin Allerborg (lag 2), Dalya Kadir Rashid (lag 1), Julia Kaizer Lindemann (lag 2), Hanna Allerborg, Miriam Rieback, Joanna Lahdenperä, Dorsa Rezai, Nemo Wrede.
Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”
Det verkar alltid finnas ett överskott av tjejer, och ett underskott av kvinnliga roller. Inte bara i musikalklasser, inte bara i dramaklasser, inte bara på teaterskolor, utan i branschen över huvud taget.
I några klasser finns det några få killar, men i vissa finns det inga alls. Vilket gör att man antingen måste låta några tjejer antingen spela män, eller ändra rollens sexulitet, så att en manlig roll nu plötsligt är en lesbisk roll. På Scengymnasiet S:t Erik, har man valt att sätta upp Pippin, och låta flera av tjejerna spela män.
Jag blir alltid förvånad när våren kommer och det visar sej att ännu en gång har ingen musikalklass satt upp Nine, en musikal med minst nio kvinnliga roller, och bara en manlig.
Jag och min kompis Malvolio Morrhår kommer in gratis! Förra gången jag var här, när dom spelade The Witches of Eastwick, hade dom en liten kassa i trapphuset, men nu, när jag vid insläppet frågar var jag kan köpa biljetter, blir jag bara inviftad med ett leende. Och jag klagar inte, det är bara att tacka och ta emot.
Det är mest klasskompisar, med undantag av några få föräldrar. Två små barn har fått komma med, för att titta på sin storasyster, eller kanske faster, moster eller kusin.
Pippin verkar vara ett populärt val för skolklasser, kanske för att den - liksom musikalerna Joseph and The Technicolor Dreamcoat och The Frogs - började som en skolföreställningar, vilket betyder att det finns många roller, ett slags öppet berättande, och mycket för en ensemble att göra. En slags dramatisk demokrati, kan man säga.
Senast jag såg den var på Kulturama, förra våren, då dom hade den som avslutningsproduktion på sin musikallinje.
Musikalen hade urpremiär på Broadway 1972, och vann bl.a. Tony awards för Bob Fosse - koreografi och regi - och Ben Vereen för den manliga huvudrollen som berättaren.
Det handlar om sonen till den franske kungen Karl den store, Pippin, och hans sökande efter något som kan göra hans liv meningsfullt. Han testar bland annat kärlek, makt, krig, och sex. Och det är just det sista som ger mej en tankeställare. Sex.
Man använder sej - som i originalet - av en slags gycklargrupp med sminkande ansikten och trikåer som tillsammans berättar historien. Personer stiger ur gruppen för att porträttera roller, och går sen tillbaka. Det hela har en slags känsla av gatuteater.
Som alla Fosse-föreställningar är detta en ganska ”vuxen” show. Inga romantiska fjanterier, utan en ganska cynisk - eller realistisk - syn på livet. Och kanske är det bara det att det sitter två små barn några rader bakom mej, men plötsligt blir jag mycket medveten om det sexuella innehållet.
Det är inte så illa som att som tonåring sitta och tittar på teve med föräldrarna, när det plötsligt visas en utdragen sexscen, men det är något ditåt.
Kanske är det att eleverna är så unga att dom liksom kan framställa det sexuella innehållet som något ganska grovt, men ändå abstrakt, lite som man humoristiskt skulle framställa ett lustmord, liksom på låtsas. Man vågar vara vulgära, eftersom det bara är en lek. Man vågar provocera, eftersom man är trygg i att det inte är på riktigt. Man är lite tonårspunkiga, lite tryggt rebelliska, lite som småbarn som leker hårdrockare utan att veta vad alla tecken och ord betyder.
Kanske är det bara det att jag först hade fått för mej att det var en manlig regissör, och jag tyckte mej läsa in något lite smaklöst, lolita-gottande i regin, och när jag sen mindes att man hade haft en kvinnlig regissör kände jag mej lite dum - är dubbelmoralistisk ett ord? - eftersom jag läst in det jag läst in utifrån något utanför själv verket, och inte vad regin i sej berättade: Jag trodde först att det var en manlig regissör, alltså drog jag vissa slutsatser, och när det sen visade sej vara en kvinnlig regissör var jag liksom tvungen att revidera mina åsikter, och jag vet inte om det var rätt eller fel av mej. Jag liksom bara gjorde det.
Många är mycket bra, och det finns en skön säkerhet på scenen. En av eleverna har en slags avslappnad charm, ett slags njutningsfullt sätt att förhålla sej till publiken. Det är inte det att hon är mycket bättre än dom andra, det är något med hennes inställning till alltihop som är ganska spännande. En kattlik charm, på något sätt. Det är som om hon vägrade försvinna i mass-scenerna, som om hon spelade en av huvudrollerna, även här. Jag tänker lite på Salomes dans inför Herodes, eller Gypsy Rose Lee. Hon bara utgår - i många fall med rätta - att allas ögon är på henne. Där andra elever fokuserar på sej själva, verkar hon fokusera på publiken. Det är som om hennes undertext var:
”Pa-dam! Här står jag längst ut, längst bak till höger, men jag vet att du tittar på mej i alla fall…”
Och:
”Du kan välja ett titta på någon annan, nån som jobbar som sjutton för att du ska titta på henne, men jag tror nog att du helst vill titta på mej, eller?
Eller:
”Här syns jag knappt, med jag vet att baksidan på mitt knä är mer fascinerande än hela framsidan på många andra…”
Jag sitter och undrar om barnfamiljen bakom mej är hennes. På nåt sätt hoppas jag nästan det. Inte för hennes skull, utan för deras, för att dom ska kunna känna sej stola över att deras dotter faktiskt gör väldigt bra ifrån sej. Ibland hör jag barnen fråga de vuxna, men jag tycker inte deras prat verkar ha något samband med någon specifik person på scenen.
Det är inte förrän det är över som jag får veta sanningen. Vid applådtacket börjar en liten flicka med en blomma i handen långsamt gå nerför trappan mot scenen, långsamt, långsamt, för att inte trilla, för att inte tappa blomman. Jag följer henne med blicken, eftersom jag har insett att hon kommer att besvara min fråga på vem dom är där för.
Nu är hon nere på golvet. Nu håller hon upp blomman. Nu går hon fram…
Japp! Jag hade rätt! Jag vänder mej om, mot föräldrarna och ler, som för att visa att det inte bara är dom som tycker att deras dotter - eller vad hon nu var - är bra.
Dom ser mej inte ens. Dom bara ler och applåderar, stolta, lyckliga över att dom var där, mycket nöjda med det dom fick se.
Och jag tänker sno hennes undertext nästa gång jag är med på ett foto där jag inte är den självklara medelpunkten.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Scengymnasiet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar
FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”
Låter det intressant? Här är resten:
MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes:
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?
Tycker du det verkar intressant? Här är resten:
HIGHLIGHTS med Cullbergbaleten på Dansens Hus:
"Det hela är mer som en workshop för kvinnor som vill hitta sin manliga sida, och det är inget fel med det, men det är inte nödvändigtvis något folk vill betala pengar för att se.
Och sen, givetvis, måste dom börjar simulera sex igen.
Om det varit en manligt ”koreograf” hade jag nog tänkt mej honom som impotent eller gravt hämmad. Nu tänker jag på henne som frigid. Som en sån där som låser in sej i badrummet och viskar snuskiga ord till sin spegelbild tills det börjar snurra. "
Låter det intressant? Här är resten:
