torsdag 5 december 2019

Jag vill passa på att rekommendera -


- teater Reflexs uppsättning av GUDARNA – La tragedia umana, på Teater Reflexen i Kärrtorp. Det är en mycket modig, högt kompetent och för teatersverige säregen föreställning om vad som händer med en människa när den utpekas som förövare.

Från deras hemsida: 


Vi vill lyfta ur den vita, heterosexuella medelklassmannen ur sin förövarroll för att skärskåda de bakomliggande idealen; Hur vi formar män i dagens samhälle och vad som händer med en människa som fostras in i att bli en förövare. Vi vill undersöka konsekvenserna av detta samt söka lösningar för att kunna gå vidare i debatten och föra diskussionen kring mansrollen via männens egna erfarenheter dvs. tillämpa tolkningsföreträde och låta ”den vita mannen” själv ta ansvar för sin historia.
Vi bakom projektet är en grupp professionella skådespelare som inte bara vill spela teater för ”de redan frälsta”. Teatern ska vara demokratins arena: en motvikt till Twitter-krig och drev. Det är dags för teatern att våga riskera något: Bara så kan teatern bli en viktig samhällskraft. Bara så kan vi göra teatern till en viktig plats för alla.
Vi vill göra teatern storslagen igen.

SEPARATISTISKA SAMTAL
Efter föreställningarna den 21, 22 & 23 november hålls mansseparatistiska samtal på ca 1 timme, ledda av organisationen MÄN, för de som definierar sig som män.

Återstående föreställningar 

 Här köper ni biljetter: https://kulturbiljetter.se/kassa/

MUSIKTEATER OCH MUSIKAL 1 FRISTÅENDE KURS, StDH, 23 -24 November 2019 föreställning 27& 28


Det här var lite av en besvikelse. Eller; en rejäl besvikelse. 

Efter att någon månad tidigare ha sett ett elevuppspel på Stockholms Musikalartistutbildning på Base23, ypperligt ledd av Niklas Riesbeck, där eleverna arbetade med Sondheimsånger, tyckte jag det skulle bli intressant att se vad vuxna, yrkesarbetande skådespelare kunde visa upp. 

Jag måste först lägga in ett förbehåll: jag menar inte att någon skugga ska falla över eleverna, jag anser att de är kompetenta konstnärer som tyvärr togs in på en rejält undermålig utbildning. 

Det lät ganska intressant och ambitiöst på papperet. På StDHs hemsida läste jag att ”Kursens fokus är att ge deltagarna den kunskap som är nödvändig för att kunna arbeta inom området musikal och musikteater i professionella sammanhang.” och ”Genom praktiskt arbete under kursen kommer ett utforskande av likheterna och skillnaderna mellan scenkonstformerna musikal och musikteater att utforskas.” 

Den senare meningen visade sej vara ren blöja, då bland det första kursledaren Pia Olby säger är att man inte har hittat någon skillnad på musikal och musikteater. Så man hade istället valt att kalla allt för musikal. "Och vad var då musikal," frågade hon, och svarade sen själv att hon inte visste. 
Kanske sa hon det för att få ett skratt, kanske var det av nervositet, men det är anmärkningsvärt och ger ett dåligt intryck när den kursansvarige läraren säger sej inte veta vad ämnet är hon undervisar i. 
Jag tror att detta är det största problemet med kursen: att huvudläraren inte har kunnat ringa in vad musikal är. Att inte ha en tes, en regel, ett påstående. Om hon till exempel hade sagt:
”Musikal är att berätta genom sång,” så hade eleverna - även om detta kanske inte stämmer - haft något att förhålla sej till: Vad är det jag berättar? Hur berättar jag? Varför berättar jag? För vem berättar jag?
Nu, eftersom läraren inte har kunnat definiera ämnet, vad som är musikal, så kan man inte heller säga vad som inte är musikal, och det verkar vara okej att göra vad som helst på scenen, bara man gör det till musik. 

Vad gäller den första meningen, ”att ge deltagarna den kunskap som är nödvändig för att kunna arbeta inom området musikal och musikteater i professionella sammanhang,” så säger jag bara: lycka till. Flera av deltagarna är yrkesverksamma och mycket kunniga, men jag tror nog inte de lärde sej så mycket mer än de redan kunnat. 

För att komma in på kursen måste eleverna ha minst tre års erfarenhet av musikal och musikalteater, men kursens ambition verkar vara att ge deltagarna en chans att prova på att för första gången sjunga inför publik. Det verkade inte ens finnas krav på att man skulle kunna sin text utantill. 

Detta var en åtta veckor lång kurs. 

Vi befinner oss i en slags blackboxteater, i en av StDHs salar, och eleverna sitter på första stolraden i väntan på att gå upp. Det finns ett piano och en pianist. Och någon slags spelordning. 

Ibland upplever jag att pedagogerna på StDH är omedvetna om hur priviligierade de är. Speciellt vad gäller de som arbetar på de här kortare kurserna. Jag har sett ganska många redovisningar, och går alltid därifrån med intrycket att kursen verkar ha kommit till för att sysselsätta och tillfredsställa läraren, snarare än att utbilda några elever. 
Det gör lite ont i mej när jag tänker på hoppfulla kursdeltagare som sett utbildningen som ett sätt att öka sin kompetens, konkurrenskraft och kunskap, som kanske tagit lån och ledigt, hyrt rum och satt sitt liv på paus och möts av pedagogens: 
”Nu ska vi i första hand ha det lite trevligt och undersöka lite…” eller ”Jag vet att kursen föreskriver att vi ska arbeta med Shakespeare och scenframställning, men jag tycker det vore intressant med lite Commedia del’Arte?”
Jag har sett redovisning in scenframställning där en klass kvinnor verkar ha tillbringat tiden med att lära sej spela män, men inte fått någon undervisning i hur man (och män) spelar teater. 
Undersökande verksamhet hör hemma på kurser som specificerar att man sysslar med att undersöka, och elever är inga försöksdjur för pedagoger att experimentera på. 

Här har man valt att arbeta med verk av Kurt Weill och Stephen Sondheim, vilket är ambitiöst, men vansinnigt om man inte vet vad man håller på med. Detta är svåra sånger. Man måste ha en åsikt, en analys, man kan inte bara ställa sej upp och sjunga en Sondheimsång ton för ton och textrad efter textrad, och sen kalla det ”musikal”. Kurt Weill, anser jag, är ännu svårare, och där behöver man verkligen hjälp att navigera sej igenom ett framförande, för att det inte bara ska bli ”sång”. 

Ibland har sångerna en scen anknuten, och jag antog till en början att spelscenerna låg där för att elverna skulle få testa övergången mellan tal och sång, men när det sen visade sej att man i vissa fall sjöng först och sen spelade upp en scen, förstod jag inte alls meningen. 
Tyvärr verkar de heller inte ha fått någon ledning i scenframställning, och spelscenerna gav ett högst amatörmässigt och trevande intryck, som om man inte gjort en analys eller ens diskuterat vad scenen handlade om.

Mitt intryck av det hela var att detta såg ut som första gången eleverna spelade upp sin sång eller scen för läraren, innan man börjat arbeta med materialet. Vissa av eleverna gjorde alldeles utmärkt ifrån sej, var väl förberedda och visste vad de ville visa, och det hade varit intressant att se var de hade kunnat landa hade de fått en kompetent vägledning.  
De som behövde mer hjälp verkade inte ha fått det. 

Redovisningen var uppdelad på två dagar, och jag gick tillbaka andra dagen för att se om jag bara hade varit på dåligt humör den första dagen. 

Det hade jag inte. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Här följer min Instagram Story för dagen, om du vill veta hur den såg ut:





Visa det här inlägget på Instagram

I go see a Stephen Sondheim and Kurt Weill show with musical theatre students at Stockholm’s Dramatiska Högskola, and afterwards I and my friend @rudestruten go for a coffee. And I also buy deactivated yeast... #gay #vegan #2019 #191023 #stockholm #sweden #igtv #igtvchannel #igtvcommunity #VLOG #stephensondheim #sondheim #kurtweill #musical #musicaltheatre #stdh #stockholmsdramatiskahögskola #songinterpretation #students #robertscoffee #paradiset #class #musicaltheatreclass #theatrestudents #teacher #östermalm #education #blog #blogger #minstengångiveckan My Theatre Blog: https://minstengangiveckan.blogspot.com My Other Blog: https://temporarmonomani.blogspot.com My Tumblr: https://temporarymonomany.tumblr.com My Youtube Channel: https://www.youtube.com/channel/UCA8j-83Cq64z8LEJCYy8zIQ?view_as=subscriber
Ett inlägg delat av Joakim Clifton Bergman (@joakim_clifton_bergman)


Om du gillade det här kanske du gillar: 

DUTCH MASTERS på Playhouse Teater:

"Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död."

ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019

Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll. 
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera. 


AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:

Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det. 

Låter det intressant? Här är resten:


https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/10/avgang-2311-scalateatern-premiar.html


onsdag 4 december 2019

DUTCH MASTERS, Reading Playhouse Teater, 26 22/10 2019


av Greg Keller, Medverkande: John Alexander Eriksson och Linus Nilsson, Björn Lönner, 

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag älskar en reading. Jag sliter och drar i vänner och bekanta, men alltsomoftast går jag ensam. Och nästan lika ofta händer det att jag efteråt utbrister:
”Du missade en sån bra reading på Playhouse!”

Vi är en ganska stor. På scenen är dom inte lika många: Två unga män, en svart, en vit, och en vit, något äldre man, Björn Lönner, som regisserat, läser scenanvisningar och håller i diskussionen efteråt. 

Man sitter på stolar, med manus på notställ, utan smink och peruk, i privata kläder och utan någon som helst rekvisita eller scenografi. 
Och inget annat behövs.

Det är en mycket, mycket bra reading, om man dömer det hela baserat på skådespelarnas insatser. Det är svårt för mej att förstå att de bara haft en dag på sej att tillsammans komma fram till något som är så tajt, så tydligt och så vältajmat. John Alexander Eriksson har ända sen PARADE varit en klart kompetent favorit, och Linus Nilsson är en ny. 

Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död. 

Det finns en hemlighet nämligen. Och när den är avslöjad så finns det tyvärr inte så mycket mer, förutom en känsla att det hela borde varit mer betydelsefullt. 
Man lovar liksom mer än man håller, och jag får ett lite förargligt intryck att rasfrågan är mer en krydda, en eftertanke, än en grundläggande del av intrigen. 

Det handlar om en ung vit kille i New York, 1992, som på tunnelbanan blir kontaktad av en svart ung kille, som verkar fast besluten att lära känna honom. De börjar hänga, röker på, och så vaknar den vite killen i den svarta killens lägenhet, som visar sej vara full av hans gamla kläder och leksaker.  

Om man ska ser det ur perspektivet hudfärg så är dramat skrivet ur ett ljushyat perspektiv. Det är den mörkhyade som är främmande, mystisk, hemlighetsfull, och som möjligtvis utgör ett hot. Om det varit en film så hade vi kanske redan vetat om det var en rom-kom, en skräckis eller ett drama, och våra förväntningar skulle 
”Följ med honom, det är kärlek i luften!”
”Följ inte med honom, det är en fälla!” 
eller:
”Följ med honom, kanske, jag vet inte… Jag hoppas det blir dramatiskt och inte bara dramatik…”
När det nu är en teaterpjäs är vi inte lika informerade, men det känns som om vi ska uppfatta den svarte killen som ett hot.

Spoiler: 
Det visar sej att den svarta killens mamma hade varit hembiträde åt den vita familjen, och att hon fått sonens avlagda saker att ta hem till sin egen son. En dag hade mamman frågat henne om hon visste var ett saknat smycke var, och då hon tagit det som en brottsmisstanke, hade hon aldrig kommit tillbaka igen, och brutit helt med familjen. Man kände inte ens till att hon var död.  
När det i slutet avslöjas att det var hembiträdets son som utfört stölden, känns det som om manuset missar en chans till en slags insikt: det verkar inte som om sonen förstår att det är han själv, genom sitt handlande, som varit den skyldige till att hans mor slutade jobba, eller att han har någon slags skuld för att han stal. Och när han får veta att den vite sonen inte ens kände till att han fanns, eftersom hans mamma aldrig pratat om honom, verkar det inte som om han gör en djupare reflektion över varför hans mamma inte nämnt honom. 

Det finns också en slags omvänd rasism som är ganska intressant: Om den vita killen hade blivit tilltalad av en vit kille på tunnelbanan tror jag inte han hade varit lika rädd att vara avståndstagande och reserverad, eftersom  det inte funnits en fråga om att hans beteende skulle uppfattas som rasistiskt, och kanske hade mamman vågat vara tydligare, och rakt ut vågat fråga vad som hänt med smycket, om hembiträdet inte varit en svart kvinna.

Jag har aldrig varit med om att vi varit så få på snacket efteråt. Vanligtvis brukar det vara kanske tjugo eller trettio personer som dröjer sej kvar och vill prata, nu var vi kanske… sju? Fem? Kanske har man inte stannat för att man känner sej nöjd, tänker jag. Att det inte finns så mycket mer att säga. Man har liksom fattat grejen. 

En i publiken räcker upp handen och säger att det här är en väldigt viktig pjäs som borde spelas i skolor. När jag frågar henne vad det är i pjäsen som känns angelägen för skolelever, nämner hon den ökade rasismen som anledning. 

När jag cyklar hem funderar jag över det där. Jag förstår tanken på representation och synliggörande, men att sätta upp en pjäs endast av den anledningen att det finns en roll för en svart skådespelare, känns lite naivt. Pjäsen, rollen, vad man säger, borde vara det primära. 
Visst borde det kunna finnas en pjäs som handlar om rasism även om alla på scenen är vita, på samma sätt som en pjäs med skådespelare med olika hudfärg inte nödvändigtvis måste handla om rasism?

Nånstans vid Hornstull böjar jag fundera på om en icke-vit person på scenen automatiskt gör pjäsen till ett drama om ras och hudfärg. Om man sätter upp I VÄNTAN PÅ GODOT, och låter en av rollerna spelas av en svart person, är det då direkt ett drama om rasism? Om GÖKBOETS McMurphy är svart, medför det att Syster Ratched i första hand är en rasist? Om Toms Wingfields vän Jim i GLASMENAGERIET är ensam asiat på scenen, är hans hudfärg då det primära med rollen? 

Jag tror inte det, och jag hoppas inte det. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Här följer min Instagram Story för dagen, om du vill veta hur den såg ut:

Visa det här inlägget på Instagram

Me and Christian go to an costume exhibition at Kulturhuset Stadsteatern, the city’s culture centre, then we have lunch at Sally Voltaire och Systrar, before I go to work, and then, in the evening go to a great reading of Dutch Masters at Playhouse Teater. My Theatre Blog: https://minstengangiveckan.blogspot.com My Other Blog: https://temporarmonomani.blogspot.com My Tumblr: https://temporarymonomany.tumblr.com My Youtube Channel: https://www.youtube.com/channel/UCA8j-83Cq64z8LEJCYy8zIQ?view_as=subscriber #gay #vegan #2019 #191022 #stockholm #sweden #igtv #igtvchannel #igtvcommunity #VLOG #dutchmasters #play #racism #theatre #teater #theater #pjäs #actors #skådespelare #reading #åhlens #stadsteatern #sallyvoltaireochsystrar #playhouseteater #costumes #costume #costumedesigner #kostymer #stadsteatern #kulturhuset
Ett inlägg delat av Joakim Clifton Bergman (@joakim_clifton_bergman)


Om du gillade det här kanske du gillar: 


ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019

Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll. 
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera. 


AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:

Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det. 

Låter det intressant? Här är resten:


SONDHEIM HT 2019, på BASE 23

"Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."


tisdag 3 december 2019

ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019


Av Ann-Sofie Barany, Regi; Philip Zandén,  Scenografi och kostym: Zofi Lagerman Nilsson, Ljus: Carina Persson Backman, Musik: Gustav Lindsten, Ljud: Magnus Ericsson, Mask: Maria Reis och Maria Lindstedt, MEDVERKANDE PÅ SCENEN Polly Kisch, Eva Stenson, Anders Johannisson, Maria Kulle, Elisabet Carlsson, Tova Magnusson, Annika Hallin, Sandra Medina, Sylvia Rauan, Cilla Thorell, Susanne Gunnersen,Felicia Löwerdahl, Simon Edenroth, Pierina Rizzo.

Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll. 
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera. 

”Vad underbart att vi äntligen fick se något riktigt, riktigt bra, fastlägger jag, när det är över, och vi har klappat våra händer skinnflådda och har börjat samla ihop våra pinaler. 
Vi har nämligen haft lite otur, jag och min kompis Lady Lake, när det gäller föreställningar. Ingen av de vi har sett tillsammans har varit riktigt bra. De har inte varit sådär urusla att vi har kunnat analysera, de har bara varit ganska ointressanta. Lättglömda. Och det är den värsta sortens teatern. Jag föredrar att det är så dåligt att jag kokar, framför att det känns som om jag bara slösat bort min tid. En föreställning jag inte tycker om kan jag diskutera i timmar, analysera, gräva, gröpa, och vända hit och dit för att förstå var det gick fel, och vad jag tycker de borde ha gjort istället. 

Det handlar om lesbiska kvinnor i Paris under mellankrigstiden. Mestadels amerikanska kvinnor. Rika, amerikanska kvinnor, kvinnor som existerat, och som satt ett avtryck i verkligheten. Kvinnor som Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Djuna Barnes, Sylvia Beach och Natalie Clifford Barney. Det finns ingen egentlig dramatisk handling, inget pussel där alla bitar måste passa, kronologiskt och psykologiskt, förutom den ganska anonyma berättelsen om en ung, fattig parisisk kvinna som befinner sej i periferin av en grupp priviligierade flator. 
Det bygger mer på scener och situationer. Där vissa pjäser är uppbyggda som korthus - om du börjar fumla med strukturen rasar alltihop - är det här mer ett stilleben, eller en utställning: scener och situationer skulle kunna kastas om, bytas ut, strykas eller flyttas, det skulle inte påverka föreställningen på samma satt som om man började stuva om scenerna i HAMLET eller FRÖKEN JULIE.
Och det är underbara scener. Om du bad mej berätta vad som hände, och vad som ledde till vad, skulle jag ha problem, men det finns repliker, skådespelarinsatser och situationer som jag nog aldrig kommer att glömma. 
Som när Maria Kulle - som Gertrude Stein - trumpetar sin egen entré genom att ropa (typ) ”Här kommer JAG!”
Eller Elisabet Carlssons underbara monolog där hon som Alice B. Toklas talar om saknaden efter Gertrude. Det var något om att varje dag som levts utan den älskade var en bortkastad dag. Och att 20 år var många bortkastade dagar. Jag minns inte ordagrant vad det var hon sa, men jag minns att jag fick en klump i halsen och hur allt blev lite suddigt, nästan som om jag var på gång att börja gråta, lite grann. 

”Verkligen?” hade jag sagt,  när några kollegor som varit på genrepet rekommenderade ÄLSKARINNOR, för även om jag inte visste något om uppsättningen hade jag en lite avog inställning: en föreställningen som hette ÄLSKARINNOR kunde väl inte handla om något annat än Män Med Makt, och de där stackars utnyttjade, känslomässigt och fysiskt kränkta kvinnorna 
”Ja, det var riktigt, riktigt bra,” sa Dub-dub. Han och Skäggfrans var riktigt uppspelta.
”Mycket,  mycket bra,” sa Skäggfrans. ”Mycket bra. Verkligen… bra!”

Titlar är viktiga. Vissa minns man, vissa glömmer man, och vissa missuppfattar man. Jag kunde till exempel aldrig lära mej när avgången var i Sthlmsmusikteaters AVGÅNG 23:11. Jag förstod inte att det handlade om något som avgick vid en viss tid, utan såg det bara som siffror, och till och med efter att ha sett den gick jag omkring och kallade den SPÅRVAGN 19:30, eller UTGÅNG 11:05.

Och jag måste säga att inte tycker att ÄLSKARINNOR är en helt lyckad titel. Visst, efter att se sett föreställningen förstår jag vad den syftar på - i alla fall tror jag det - kvinnor som älskar (kvinnor), men det är också nästan det enda jag inte var riktigt förförd av. Det, och det ganska abrubta slutet.

Jag älskar när en uppsättning som får mej att känna mej lite dum. Och då menar jag inte något som får mej att skämmas över hur lite jag vet, eller försöker få mej att skämmas, som liksom sätter sej över mej, utan en föreställning där jag själv kommer till insikt att jag är lite dum. Att det finns saker jag inte kände till. Som det här med de lesbiska kvinnorna i Paris i mellankrigstidens paris: Visst, jag kände givetvis till Alice B och Gertrude, Alice B Toklas självbiografi är en av mina favoritböcker, GERTRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, GERTUDE STEIN är en av mina favoritpjäser, och jag kände till Sylvia Beach och hennes bokhandel, men jag visste inget om hennes sexualitet, och Djuna Barnes var bara någon som skrev en bok - eller en pjäs - som sattes upp på Stadsteatern nån gång på 80-talet, och som alla mina vänner såg och älskade, men som jag missade. Och alla verkade ha affischen från föreställningen hemma på väggen.
Men jag visste ingenting om Natalie Clifford Barney, Thelma Wood, Adrienne Monnier eller Renéd Vivien. 
Jag vet lite mer nu.

Scenografin - av Zofi Lagerman Nilsson(EN UPPSTOPPAD HUND, ILLUSIONER, MIN VÄN FASCISTEN, RAINMAN), som också gjort de mycket vackra, intressanta och effektiva kostymeran, föreställer ett venusteckan, lite lutat för att vi i publiken ska se vad det egentligen är, och med en ganska genialisk vridscen inmonterarad i den runda delen av tecknet. 

Och något som gör den här föreställningen märkvärdig är att berättelsen och de berättade inte - i dessa tider av politiska korrekthet och de förfördelades diktatur - inte behandlas med silkesvantar. De knullar och super och träter och flörtar och flippar ur. De beter sej som många av mina flatkompisar gör, eller skulle vilja göra. 

Men vad som kanske är mest underbart, och som kanske inte vore vidare märkvärdigt för några år sen, är att man haft modet att låta en man regissera en pjäs som är så fokuserad på kvinnor. Det är ett vågat drag, och det är tur att Philip Zandén är smått genial, för backlashen hade kunnat vara förödande.
Jag ser en gryning, och början på en ny dag.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:

Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det. 

Låter det intressant? Här är resten:


SONDHEIM HT 2019, på BASE 23

"Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."

FRI, en reading på Ö2

"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"


Låter det intressant? Här är resten: FRI