Manus av Alfred Uhry , Musik och sångtexter av Jason Robert Brown, Regi och översättning: Markus Virta, Musikalisk instudering / kapellmästare: Johan Siberg, Scenografi: Lotta Nilsson, Kostym: Ellen Cairns, Koreografi: Lars Bethke, Maskdesign; Ulrika Nilsson, Ljusdesign: Björn Skansen och Ronny Andersson, Ljuddesign: Johannes Medelius, Inspicient/Regiassistent: Catherine Sheehan, med Den unge soldaten Rikard Björk, Den gamle soldaten Björn Eduard, Lucille Frank Jenny Norén, Leo Frank James Lund, John Slaton Erik Gullbransson, Mary Phagan Ellen Mårtensson, Tom Watson Jan Kyhle, Minnie McKnight Elenor Margarita Eriksson, Jim Conley John Alexander Eriksson, Mrs. Phagan Cecilie Nerfont Thorgersen, Britt Craig Jonas Schlyter, Hugh Dorsey Christer Nerfont, Iola Stover Mikaela Tidermark, Monteen Karin Mårtenson, Essie Jenny Bergqvist.
NO WAIT!
It feels so much better
hello much better
its oh, oh, oh, oh, oh
much better
'cause I am so much better than before
SO MUCH BETTER
ur Legally Blonde
Musik Nell Benjamin & Laurence O'Keefe
Sångtext Nell Benjamin & Laurence O'Keefe
Efteråt, vid applådtacket, när vi klappar och stampar och visslar och skriker, tänker jag: det måste vara helt fantastiskt för dom som står där uppe att veta att man är helt fantastisk, i något helt fantastiskt, som görs helt fantastiskt.
Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt.
”Kan vi få låna din bil den 23:e April?” frågar jag min kompis Skäggige Skalman. ’Vi’ det är jag och Patti-Li Leuk, och vi är lite desperata. Inte mycket desperata, men ganska. Det är nämligen så att vi har köpt biljetter till musikalen Parade, på Wermland Opera, och vi har inte riktigt räknat ut hur vi ska ta oss dit. Jag förutsatte att vi skulle få låna bilen, men nu, när det är dags att fråga, är jag nervös.
En bil är en mycket personlig sak. Eller, den är det alltid på teve i alla fall. Så fort nån ska låna nån annans bil på film eller i teve så blir det ofta mött av motstånd från bilägaren, följt av en massa förmaningar, och sen slutar det alltid med att dom kvaddar bilen i alla fall.
Jag har förberett ett slags försvarstal, om jag skulle känna att han inte var så sugen på att låna ut bilen, men Skäggige Skalman bara svarar:
”Okej.”
Det kommer så plötsligt, så oförväntat, att jag liksom rabblar lite spridda fraser, ritardando, om hur gärna vi vill se musikalen, om vilken bra bilförare Patti-Li är, hur kul det skulle vara, vad försiktiga vi ska vara… vad glada vi ska bli… tack… tack så… myck… et.
Vi ska bara vara borta över dagen - visserligen en ganska lång dag - men det känns som om jag förbereder mej för en övernattning, minst. Jag laddar ner info om musikalen, om Örebro - där vi planerar att luncha - om kompositören och om Karlstad, och för över till min iPad, och packar ner en kudde, extra strumpor, andra skor, en extra tröja...
Det stormar nästan, men solen skiner, och det känns som om vi precis kört förbi Skärholmen när vi kommer fram till Örebro, en stad som jag inte trodde jag varit i, men som jag av någon anledning tycker verkar bekant, tills jag minns att jag, Aloe-Vera och Skäggige Skalman såg Tyst Teaters uppsättning av visukalverionen - en musikal där man både sjunger och tecknar - av Fame, i deras Stadsteater.
Både jag och Patti-Li är medvetna om att vi om några månader måste visa upp oss i badbyxor, och försöker äta nyttigt, men när man är på resa är det fritt fram, och vi har bestämt oss för att äta pizzabuffé på Pizza Hut. Tills det visar sej att i Örebro ligger just den restaurangen inte inne i centrum, utan långt utanför, som typ ett sånt där drive-in hamburgerhak. Så det blir något asiatiskt i en av alla galleriorna. Så besöker vi slottet - som är stängt - Stadsmissionen - som är öppet - och så är det dags för något sött.
När vi kom fram slängde vi iväg en fråga på Fejjan om vad man borde göra när man var i Örebro, och när vi sitter på Konditori Vasa - vid Sveriges längsta torg, Stortorget, 362 meter långt - får vi svar att vi borde gå på - Konditori Vasa!
I bilen har jag idkat högläsning, och vi har kommit fram till att Örebro är känd för kex, skor, och för att en kung Karl XV sagt "Å hut Örebro – bornera inte, svagdricka”, när han såg Örebro rådhus, som han tyckte var för stort för staden. Så vi hade planerat att inhandla svagdricka, och kex, som en slags hyllning, något vi helt glömde bort när vi kom fram. Men jag fick göra något jag länge längtat efter: Sittande på uteserveringen vände jag mej till alla och ingen, och deklamerade högt, i min version av vår konung Carl:
”Kära Örebroare….”
Jag har köpt en slags kolaklibbig kaka av puffat ris, men vännen från fejjan skriver att när man är på Konditori Vasa måste man testa en Chillevippen, så jag reser mej, går in, och kommer ut med en stor marängbomb fylld med grädde, och täckt med kakaosmörkräm. Patti-Li, som avskyr grädde och maräng, känner sej nödgad att smaka, men jag får trycka i mej merparten av bakverket själv. Det är knappt att jag orkar med mjukglasscornetton vi senare köper på en mycket trevlig, men anonym bensinmack på E18 på väg till Karlstad. Jag överväger att bada i burka i år.
När vi kommer fram till Karlstad finns det inte tid till mycket annat än att leta efter något att äta - en fallaffeltallrik - och att söka upp teatern. Men det gör inget, Karlstad verkar ha stängt ner för kvällen.
Musikalen Parade började som en idé av Hal Prince, som i egenskap av broadwayproducent och regissör, är ansvarig för tillkomsten av såna föreställningar som Cabaret, Compay, Follies, A Little Night Music, Pacific Overtures, On The Twentieth Century, Evita, The Phantom of the Opera, och Kiss of the Spider Woman. Han är förresten den person med flest Tony Awards: 21 stycken.
Han kontaktade pjäsförfattern Alfrey Uhry - Driving Miss Daisy - och kompositören Stephen Sondheim, men när Sondheim avböjde rekommenderade Hal dotter, Daisy Price - som precis regisserat uruppförandet av Songs for a New World off Broadway- den unga kompositören Jason Robert Brown.
Brown säger att om han inte hade sett Sondheims Sweeney Todd och Sunday in the Park with George, hade han nog försökt bli en ny Billy Joel. Som om världen behövde en till...
Ridån är en brädvägg. En sån där omålad, obehandlad, ohyvlad trävägg man kan se vid tillfälliga byggen eller fabriker. Såna väggar som stänger ute. Som döljer det som inte ska ses. Såna som inte ska vara vackra, utan funktionella, effektiva.
Det är en liten värld, världen av personer som både vill stå på scenen, men även vill se föreställningar. De flesta vill synas men orkar kanske inte nödvändigtvis palla sej ut och se vad andra sysslar med. I publiken ser jag folk från Evita, Chicago, regissörer, koreografer, dansare, sångare, skådisar. Det här är folk som inte bor i Karlstad, det här är folk som har tagit sej hit, som har hört att detta är något som är värt några timmar i en bil, en kort stund på tåg, kanske en buss, ett flyg?
Väggen glider isär. Mitt på scenen är en upphöjd spelyta, med brädgolv, och runt den, en slags smal korridor, omgiven av brädväggar. På krokar, på väggarna, hänger kläder, i korridorerna står stolar och bord. På stolarna sitter skådespelarna.
När Rikard Björk reser sej, och som den unge soldaten börjar sjunga öppningssången, om sin hemstat Georgia, går en rysning genom hela mej, och jag hinner tänka:
”Det kan inte bli bättre än såhär…”
Men det blir det.
Det handlar om ett verkligt fall, ett rättshaveri, ett rasistiskt, antisimitiskt övergrepp, i Marietta, Georgia, 1913, när en mobb kidnappade och lynchade Leo Frank, en judisk fabriksföreståndare, missnöjda med att hans dödsdom, för att ha våldtagit och dödat en trettonårig flicka, ändrats till livstids fängelse. Dom brydde sej inte om ifall han var skyldig, dom ville bara se någon dömd, hitta en syndabock, att få utöva sina demokratiska rättigheter, att det som majoriteten anser, är det rätta.
Man har i musikalen fokuserat på att berätta om relationen mellan den dömde, Leo Frank, och hans fru, en kvinna som slåss för hans rätt, och hur dom, från att kanske aldrig ha älskat varandra, plötsligt upptäcker kärleken. Och i den här uppsättningen händer något spännande emellan de två, något jag sitter och funderar på under kvällen. Ibland låter det som om kvinnan som spelar frun har en lätt norsk klang i sina repliker, något nästan ohörbart, och jag funderar på om det är detta, att tala korrekt svenska som gör att hon känns lite distanserad, i sina talade scener med sin make. Det stör inte, det skapar en viss spänning, som om det dom emellan finns något som vi bara kan ana, någon som komplicerar deras förhållande, gör det intressant.
Broadwayproduktionen hade 26 roller. Här har man bantat ner dom till 15, där alla, utom tre - Leo, hans fru, och den mördade flickan - dubblerar. Med enkla kostymbyten blir dom andra personer, från specifika roller till allmän mobb. När man inte är på scenen sitter man på stolar vid sidan av scenen, och tittar på handlingen. Eftersom den dödade inte dubblerar, blir hon flera gånger den enda som inte är på scenen, och det är mycket effektivt att se henne sitta där, vid sidan om, och följa handlingen, bortglömd, den enda som verkligen vet vad det var som hände, som ett slags spöke, som en minnesbild, som en gengångare.
Alla på scenen är feno-fucking-menalt bra, även om vissa givetvis har större chans att glänsa. Kanske skärper man sej lite extra, ger lite mer, eftersom man idag har vänner och bekanta i salongen, men i såna fall är det bara att tacka och ta emot. Det finns en enorm koncentration på scenen, något som gör att det här, det som sker just nu, är livsviktigt, precis så som jag vill ha mina föreställningar. Vi sitter och åker bil i sju timmar, fram och tillbaka, och vi vill bara att det ska vara värt resan. Och det är det.
Jag har sett James Lund förut, nu senast som Anthony i Sweeney Todd på Kulturhuset Stadsteatern, och det säger något om arbetsklimatet för musikalartister när man kan hitta någon med denna potential som en av de manliga, anonyma dansarna i Chicago. Johan Alexander Eriksson är så övertygande i många av sina scener att jag först efteråt inser att han har framfört dom sjungande. Och jag tror att jag har skapat en nästan ohälsosam fascination av Rikard Björk, i rollen som den unge soldaten, och som Frankie Epps, mannen som var förälskad i den dödade flickan. Kanske är det bara jag, men jag tycker det är svårt att inte stirra på honom när han är på scenen, och det finns något nästan overkligt sött och samtidigt vidrigt elakt över honom. Han får mej att tänka på Dorothy Parkers första mening i novellen Dusk Before Fireworks:
”He was a very good-looking young man indeed, shaped to be annoyed.”
Dessutom kan han sjunga så man man nästan blundar.
Detta är för mej vad jag antar Kristina Från Duvemåla är för många andra. Oförglömligt. Vackert. Vidrigt. Det är så mycket som är bra: De tidstypiska kostymerna, i dammiga, sandtorra, fattiga utmattade färger. Scenografin, som först upplevs som ganska färdig, fryst, begränsande, för att sen visa sej kunna uppvisa både en öppen grav och ett helt dike - helt suveränt iscensatt i en Chain Gang Blues.
Musiken, sången och ljudet är lite aggressivt berusande, som om jag fått i mej nån drog, eller hade feber. Det känns ibland som om jag sitter mitt på scenen, som om allt händer mycket nära.
Och rörelserna i rummet, koreografin, förflyttandet av möbler, skapandet av spelrum, är mycket inspirerat och inspirerande. Stora delar av föreställningen utspelar sej i en domstolslokal, något som lätt kan bli stagnant, men här har man löst det problemet genom att - nästan filmisk - hela tiden vrida och vända på rummet, flytta möbler, ställa scenen på ett annat sätt.
Detta är den typ av föreställning som jag önskade att Kulturhuset Stadsteatern skulle sätta upp, men som man sorgligt nog måste resa genom halva Sverige för att få se. Jag hoppas att man - när det är dags för dom att börja planera nästa stora musikal på stora scenen - hoppar över dom där söndertjatade, sönderspelade publikfrieriverken, uppsatta av regissörer som kanske inte har så mycket att säga, men som säger det ändå, och där nästa produktion mer verkar vara något att syssla med, ett jobb, och istället helt enkelt frågar Markus Virta vad han vill göra härnäst.
Om jag har något aber, någon slags kritik, så är det en högst personlig åsikt, och mer en fråga om tycke och smak:
Ibland, när en skådespelare ska spela den elake, styckets bov, eller hjältens motståndare - Darth Vader, den elaka styvmodern, Ursula eller nazist - smyger det ibland in ett slags glädjefyllt hat, en lust att spela den onde så ond som möjligt. Det är ofta så vi vill ha det. Det är lättast så, och det är säkert tillfredställande att spela en roll så diaboliskt som möjligt.
Här hade jag tyckt att det kanske hade varit intressantare om man försökt göra antagonisterna mer mänskliga. Man kan se, bara genom att titta på hur de för sej, hur de ler i mjugg, hur de blänger eller vrider läpparna i förakt, att detta är styckets bovar, de onda, dom vi inte ska tycka om. Nekrofiler och kannibaler, såna som i hemlighet stoppar kattungar i mikron och lemlästar försvarslösa barn.
Det hade kanske varit intressantare, mer effektivt, att försöka göra dom så mänskliga som möjligt, som några som är övertygade om att det dom gör är det rätta, att dom gör det för den goda sakens skull, och att dom kanske tvekar ibland, tvivlar på att det dom gör är det rätta. Det hade inte blivit nån skillnad i handlingen, men deras roller hade kanske känts lite mer vuxna, lite mer rundade, helgjutna, och på så sätt så mycket mer farliga.
Men det enda verkligt tråkiga, är att jag i åratal framöver, efter andra föreställningar, kan höra mej själv sucka och säga:
”Jovisst, jovisst, det är bra… Men det är ingen Parade…”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 360:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2970:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.
En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "
Låter det intressant? Här är resten:
MILDA MAKTER, ett gästspel på Scalateatern:
"Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som.
Jag här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästa är straffbart, tror jag. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/milda-makter-minnenas-resa-pa.html
FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN på Klara Soppteater:
Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet?
Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar