MEDVERKANDE Skapad av och framförd av Israel Galván och Akram Khan, Musiken arrangerad och framförd av David Azurza, Bobote, Christine Leboutte, Bernhard Schimpelsberger, Ljusdesign Michael Hulls, Kostym Kimie Nakano, Ljud Pedro León, Repetitör Jose Agudo, Produktionskoordinator Amapola López, Produktionsledare Sander Loonen, Teknisk kordinator Pablo Pujol, Ljus Stéphane Déjours, Turnéledare Amapola López och Mashitah Omar, Producenter Farooq Chaudhry & Bia Oliveira (Khan Chaudhry Productions) och Chema Blanco & Cisco Casado (A Negro Producciones), Samproducerad av MC2: Grenoble, Sadler’s Wells London, Mercat de les Flors Barcelona, Théâtre de la Ville Paris, Les Théâtres de la Ville de Luxembourg, Festival Montpellier Danse 2015, Onassis Cultural Centre - Athens, Esplanade - Theatres on the Bay Singapore, Prakriti Foundation, Stadsschouwburg Amsterdam / Flamenco Biënnale, Concertgebouw Brugge, HELLERAU – European Center for the Arts Dresden, Festspielhaus St. Pölten, Romaeuropa Festival, Sponsrad av COLAS, Producerad under residens vid Mercat de les Flors Barcelona och MC2: Grenoble, Med stöd av Arts Council England, Med tack till hela MC2-teamet, Hervé Le Bouc, Sophie Sadeler, Béatrice Abeille-Robin, Mr. & Mrs. Khan, Yuko Khan, Aditi Mangaldas, Pedro G. Romero, Pandit Lachhu Maharaj, Shlomo och Jacob Galván
Clap your hands! Slap your thigh!
Don't you lose time! Don't you lose time!
Come along, it's "Shake your shoes" time
Now for you and me!
On the sands of time
You are only a pebble,
Don't forget that!
But remember, trouble must be treated
Just like a rebel;
Then send him to the Devil!
Clap your hands! Slap your thigh!
Hallelujah! Hallelujah!
Everybody come along and join the jubilee!
CLAP YO’ HANDS
från OH, KAY!
Musik George Gershwin, text Ira Gershwin
Vad sjutton är kathak? Några minuter innan föreställning ska börja, kanske en kvart, tar jag en titt i programbladet och läser att en av kvällens stjärnor, Akram Khan, är mästare inom den indiska kathakdansen. Den andre stjärnan, Israel Galvan, är mästare inom flamencon, med det är en dansform som jag i alla fall vet är en dansform. Vad sjutton är kathak?
Jag sätter mej på huk nästan borta vid salongens entréedörr, den på höger sida, vid en av konstverken från Efva Liljas Why Bother To Dance?, går in på wikipedia, och börjar läsa.
Detta, att försöka klämma in en massa information om något obekant, i sista minuten, påminner mej om högstadiet, och gymnasiet. Jag hade en fruktansvärd studieteknik. Jag kunde sitta hela kvällen innan ett prov och göra något katastrofalt ineffektivt, till exempel sitta och bestämma vilken färg på vilken understrykningspenna som skulle symbolisera vad: grönt kanske var årtal, blått var namn, rosa var viktiga ord, och så vidare, tills klockan helt enkelt var för mycket för att sätta sej ner och läsa. Och så satte jag istället alarmet på en helt sjukt tid, som fem, eller halv sex, och gick upp och försöka klämma in all fakta under de få timmar som var kvar innan det var dags att gå hemifrån.
Jag läser att dansen i Indien har en stor religiös betydelse, större än inom kristendomen och Islam. Jag vet inte hur det är inom Islam, men jag kommer inte på något inom kristendom som har med dans att göra, om man inte räknar svängandet av rökelsekar inom vissa grenar. Och jag vet att dans har stor del inom judendomen.
Kathak är en av åtta former av klassisk indiska dans, och ordet i sej, har att göra med sanskrit för berättelse. Man börjar ofta i ett lägre tempo, och slutar i ren frenesi.
Jag drar ner lite på skärmen, med pekfingret, för att se hur mycket jag har kvar att läsa innan jag är kathakexpert. Det är mycket. Jag drar och drar, och inser att jag aldrig kommer att hinna, när jag plötsligt under överskriften Relationer till andra artformer ser ett ord, i fet font:
Flamenco.
Jag stannar till. Flamenco? Har flamencon en relation till kathak, och tvärtom? Jag trodde att hela grejen var att föra ihop två olika dansformer, som tåspets… och snoa, eller nåt? Can-can och tango. Eller: det är ju inte så stor skillnad, kanske, och skulle fanatiskt vara ganska fräsigt att se. Can-tango, skulle man kunna kalla det. Men den där norska dansen där man sparkat hattar av störar, och menuetten, då?
Jag läser att man antar att romanifolket tog med sej kathakdansen till Spanien, där den under sju eller åtta hundra år utvecklades till flamencon.
När det bara är några minuter kvar, kommer jag på att det kanske finns något intressant om kathak på Youtube, och jag rafsar upp hörlurarna ur kånken och börjar titta. Jag hinner med två, tre filmer, och det som slår mej är att alla verkar ha såna där bjällerband runt anklarna, och att man gör alla piruetter på hälen. Och att man gör en himla massa piruetter. Och att man ibland gör något med fingrarna, något fladdrande, solfjärdersliknande, som får mej att tänka på havsanemoner, eller hur fiskar rör sej i enorma stimm.
Jag letar efter likheter med flamencon, och nu när jag vet att det finns en, tycker jag att jag ser vissa likheter. Stampandet, solodansen, de komplicerade rytmerna…
En gång dansade jag faktiska flamenco. En lektion, vill säga, nån gång på 80-talet. Eller, kanske två. En kvällskurs på balettakademien, när den låg på Brunnsgatan, tror jag det var. Eller David Bagares gata, kanske? Det var innan det blev hippt, innan Juaquin Cortes och allt det där, och jag var ensam kille i klassen, och jag fick typ vänta hela lektionen, till slutet, då jag fick stå ensam mitt på golvet, räkna till elva, stampa och klappa händer.
Men step gick jag en hel termin. Eller var det två?
En stor ljus rundel täcker scengolvet. Längre bort, i skuggorna, ser jag ett trumset och några stolar. Två män rör sej i skuggorna. Ytterliga två män, en stor och en liten, kommer efter. Och så ytterligare två män, fast inte längre i skuggorna.
Det börjar.
Föreställningen heter Torobaka, som är en lek med det spanska ordet för det mest spanska av alla djur, Toro, och det spanska ordet för ko, Vaca, det mest indiska av alla djur. Jag vet, det kanske hade varit roligare om man använt det indiska ordet för ko, men eftersom dom inte använder latinska bokstäver hade det kanske blivit lite svårläst. Dessutom finns det ju inte bara ett språk i Indien. Och sen tror jag faktiskt det här är en spansk produktion.
De två männen är barfota, klädda i svarta, snäva byxor och långa, slitsade skjortor med nehru-krage, av typen som jag tror kallas kurta. Flamencodansarens hår är tillbakaslickat, och kathakdanarnss skalp glänser renrakad, nästan vaxad.
Senare tar den ena på sej flamencoskor, såna där snäva, svarta, med höga klackar, och den andre tar på sej ghungros, såna där breda band av små klockor som klirrar för varje steg man tar, varje darrning, varje ryck.
Man dansar tillsammans, man dansar solo. Man har med sej sångare och musiker, som ibland träder dom fram och blir helt ensamma på scenen. Musiken är fylld av rytmer, av stamp och klapp, men också av långa, utdragna toner i stämsång. En av männen, den lite större, visar sej vara en kvinna. Jag tror först att det måste vara hon som tar de höga tonerna, men dom tillhör den mindre mannan. Kvinnan sjunger nästan bas.
Dansen blir lite som när en svensk och en norrman jämför sina språk. Mycket är likt, och det mesta går att jämföra:
”Jasså, ni gör så? Vi gör såhär!”
Det går snabbt, med få förflyttningar i rummet. Snabba piruetter, på hälar eller trampdyna, den spanska dansen, stolt, kontrollerat, med bröstet ut, den indiska med något böjda knän och fingrar, händer och armar rör sej ibland så snabbt att jag nästan ser fartränder i luften.
Efter föreställningen tar man en liten paus, innan det är frågestund på stora scenen. Jag gillar dom här frågestunderna, även om jag tycker att jag aldrig kommer på något att fråga.
Annelie Gardell och en kvinna som talar spanska - Israel Galvan talar inte engelska - kommer upp på scenen, där man ställt några stolar, ett bord, och vattenglas. Dansarna berättar lite, blir utfrågade, inget kanske revolutionerande sägs, vi i publiken får inga scoop, men det är trevligt. Akram Khans engelska är utmärkt, och jag upplever honom som mycket specifik och driftig. Israel Galvan - som måste översättas - framstår som lite flummigare, den stolte sexige dansaren är lite som Långben, privat, men det är nog kanske språkförbistringen.
Så är det dags för några sista frågor från publiken. En trådlös handmikrofon börjar vandra runt i publiken.
Den förste personen säger att han inte har en fråga, att han bara vill tacka för föreställningen.
Den andre personen säger att han tyckte mycket om dansen. Det är inte heller en fråga.
Den tredje säger att han just fått svar på sin fråga, i pratet efter den andre personens inlägg, berättar att han och hans fru hade hört något om ett samband mellan kathak och flamenco för kanske 30 år sen, och sätter sej ner igen.
Det är över.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
fler
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN FOLKEFIENDE, på Kulturhuset Stadsteatern:
"En kvinna med barn kan inte göra karriär. En kvinna kan inte både bara kvinna och politiker. Det irriterar mej mycket, speciellt som styckets andra vuxna kvinna, en mamma, inte verkar ha något yrke, så jag förutsätter att hon är hemmafru. I alla fall är det något som aldrig skulle skrivits till om rollen förblivit manlig. Ingen hade påpekat för en man att han är barnlös."
Låter det intressant? Här är resten:
MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan:
"Par hoppar upp på de ikullvälta silagen, och jag hinner precis tänka, liksom skriva för mej själv, som en minnesanteckning: ”Ett gäng heterosexuella par hoppar upp på varsitt hösilage”, och känna mej lite utesluten, när jag ser att på en hög av hö, inte längst fram, men inte heller i skuggorna längst bak, står två män, och utför samma, flörtiga dans, och jag myser lite grann. "
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAGALA, På Bryggarsalen, föreställning 45 14/4 2015
"Patti-Li är svår på Let’s Deal, du vet, den där appen med olika erbjudanden? Han har köpt en selfie-stick, och en massa massagetimmar, och jag tror att vår resa till Budapest, och den till Kappadokien.
Nu är det en trerättersmiddag med opera-underhållning som han har köpt, och vi är båda lite osäkra, för sånt här kan vara väldigt bra, men det kan också vara ett riktigt bottenapp. Man vet inte. Hittills verkar det riktigt lovande: vita dukar, trevlig personal, rena bestick och tjocka pappersservietter."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar