Manus: Staffan Aspegren. Text och Musik: Jan-Erik Sääf. Readingen organiseras av Staffan Berg och Disa Nordström i samarbete med Quilt, som en del av ett examensarbete på StDH.
Med Anna-Maria Hallgarn, Alexander Lycke, Maria Möller, Philip Jalmelid, Michael Jansson, Sarah Nilsson, Mattias Palm samt pianist Johan Siberg.
There's always two sides to every story
Ahh, he told me
I treated him good
Now you tell me
He was playing me for a fool
But I think you're both
Playing a silly game
Believe me, I know
I did the same
But there are always two sides
To every story, yeah
But two wrongs can't make it right
Oh, and two mistakes will only bring you heartache
And you will end up losing the fight
Oh, saw my lover with another gal
So I jumped and got myself another guy
And when I found out she meant nothing to him
All I could do was cry
TWO SIDES TO EVERY STORY
Billy Davis, Tony Clarke.
Jag är helt fast i en webserie, på Youtube. Submissions Only, heter den, och handlar om showbusinessvärlden i New York, men sett ur ett inte så vanligt perspektiv: readings och workshops och auditions. Oh, my! Huvudpersonen är en ung skådespelerska som i väntan på det stora genombrottet jobbar som reader, vilket vill säga att hon är motläsare till personer på audition. Man har också skapat en slags parallell värld där man aldrig refererar till verkliga, nu existerande pjäser, musikaler, skådisar eller regissörer. Allt är påhittat, till och med sångerna man sjunger på auditions. Och låtarna är bra! I veckor har jag gått och nynnat på Nobody Does Mean Like Me, ur den påhittade musikalen Mean Girls, byggd på den faktiska filmen med samma namn, som i dagarna konstigt nog håller på att utvecklas till en verklig musikal. Small world, n'est-café?
Om jag skulle säga att mina kompisar anser att jag är en måttfull man som tar dagen som den kommer, skulle mina kompisar kalla mej för lögnare. Skäggige Skalman anser nog att jag är lite OCD, och Patti-Li Leuk tycker nog att jag aldrig följer med strömmen, aldrig går på känsla. Abercombie Clone tycker nog jag är en gravt manisk person. Jag är så långt från Hakuna Matata man kan landa, och om någon säger Que Sera, Sera, så svarar jag Que Sera-så-in-i-helsike-heller, Sera. Ingenting bara händer. Saker händer för att vi får dom att hända.
Och jag har en tendens att snöa in på saker. Jag har säkert sett varenda avsnitt av Submissions Only fem, sex gånger, och jag har googlat alla medverkande, sett en konsert dom gjort med låtar ur serien, och helt zoomat in på en musikal av en kompositör som medverkar i serien, Adam Gwon, där flera av skådisarna också medverkar, Ordinary Days. Det känns som om jag vet allt som är värt att veta om readings och workshops. Om man lever i en låtsasvärld.
Så jag var lite extra taggad att gå på den här readingen av en musikal om Ingrid Bergman, kallad Camera. Jag vet, titeln kanske inte är en hit, men jag tror att man riktar sej mot en engelskspråkig marknad. Och Kamera ser ju inte lika fräsigt ut, faktiskt. Men det är det som är grejen med readings: man testar saker. Man prövar och förkastar. Så nästa gång vi hör om musikalen kanske den heter Ingrid! eller Hon Är Jag, eller Som Skuggor På En Duk. Den sista är faktiskt inte så illa.
Det regnar. Under min cykeltur från Klara Soppteater - där jag sett Orfeus och Eurydike - hinner jag bli ordentligt blöt. Mina stickade vantar är som disktrasor när jag kommer fram till STDH, där readingen hålls. Jag har stannat vid ICA i Fältöversten och köpt två paket kakor, ett var till mina kompisar Abercrombie Clone och Hjördis Klippa, som tillsammans med Teater Quilt har denna reading och några följande workshops av musikalen som sin slutproduktion på skolan.
Vi är ganska många fler här än vad jag hade förväntat mej, vilket är skönt, för jag var ett tag rädd att vi skulle bli ganska få, och i såna fall går ganska mycket energi åt till att sitta där och flina mot skådisarna, så att dom känner att man uppskattar det dom gör, trots att vi är ganska få. Jag möter mina kompisar Malvolio Morrhår och Claveria DuChopps och Snörvel&Sniff, alla lika förvånade att vi andra är där. Vi hade nog alla trott att vi var en del av en inte fullt så offentlig tillställning.
Jag hittar Abercrombie Clone, eller han hittar mej, och jag försöker dyvla på honom kakorna, men han ber att få dom senare, efteråt, och jag stopper ner dom i min rygga.
Gissa vem som fortfarande hade kvar kakorna när han kom hem? Gissa om dom var goda?
Har du hört talas om uttrycket An Actor’s Actor? Det betyder en skådis som kanske inte är känd för allmänheten, men som beundras av andra skådisar. Framför mej, vid skolbänkar i en hästskoform, med uppslagna manus, sitter ett gäng som man skulle kunna beskriva som musikalartisters musikalartister. Folk som inte nödvändigtvis skulle sälja ut Cirkus, men som fyller många konnässörer med vördnad. Såna som kan sälja en sång, suga musten ur en replik och få det att verka som om dom vet vad dom håller på med, även om dom inte ens är på rätt sida i manus. Dom, du vet.
Vi andra sätter oss på stolar, uppställda mittemot dom. Författaren kommer fram, berättar att han är väldigt nervös, pratar lite om verket, och så får alla presentera sej, och säga sina rollnamn. Man har en pianist, mikrofonförstärkning och en man som läser scenanvisningarna.
Detta är inte en biografi-musikal som Evita, där vi får vara med om en ganska stor del av huvudpersonens liv. Man berättar om Ingrid Bergmans liv från 1949, där hon som etablerad stjärna, missnöjd med den typ av filmer hon erbjuds, tar kontakt med den italienska neorealistiska regissören Roberto Rossellini, inleder ett förhållande med honom, blir gravid, lämnar sin dotter och make, och orsakar en skandal som får Hollywood att vända henne ryggen.
Egentligen skulle man ha de första genomläsningarna med riktiga sopor, såna som knappt kan bokstavera sej igenom ett manus, för när man - som här - använder sej av überproffs är det ibland svårt att se vad det är som inte funkar, vad som behöver arbetas mera med. Michael Jansson lyckas vrida en himla massa komik ur sin ganska överflödiga roll som filmprojektionist, och Maria Möller gör sången Vulcano - en sång där Italienare och Italien liknas vid vulkaner - till föreställningens hit, trots att texten kanske är lite eljest.
Så här tidigt i verkets utveckling är det tydligt att författaren ännu inte tycks ha bestämt vad det är han vill berätta. Genom vilket filter han vill att vi ska se historien. Vad han vill påstå. Varför han har valt att skriva om Ingrid Bergman. Vem hans Ingrid är.
Och det luddiga i storyn gör att textförfattaren - som här också är en kompetent kompositör - inte vet vad det är meningen att han ska berätta, så sångerna blir i många fall lite vaga, allmänna, för inte historien framåt, och hjälper inte till med vare sej berättandet eller karaktärsmålandet.
I titelsången, Camera, med en ganska klumpig analogi där Ingrid sjunger om att hon bor eller föds i en kamera, verkar det som om man vill berätta att hon är en sån där fotogenisk filmstjärna som gör sej bra på bild men inte nödvändigtvis vet vad hon håller på med, skådespelarmässigt, vilket inte stämmer på Bergman, som gjorde flera stora roller på scen i London, Paris och på Broadway.
Men det är som det ska vara, det här är första versionen, INGRID:1.1. Nästa gång kommer dom att ha en reading av INGRID:2.1 eller INGRID:1.2, beroende på hur mycket av det här dom behåller. Man kommer att kasta ut sånger, skriva nya, stryka karaktärer, skapa nya. Kill your darlings, och allt det där.
Jag tycker mej ana en berättelse om en stark kvinna som gör medvetna val, och som - oavsett vad dessa val leder till - står bakom sina beslut, vilket gör henne till en intressant kvinnlig roll i Dramatiken, där det annars är vanligare att kvinnor bara följer med strömmen, som eviga offer, ofta mer anklagande omständigheterna än sej själva. Det är ett litet kammarspel, som börjar i Italien, mellan de två paren, och kanske en kör i roller som Strombolibor och osorterade personer.
De riktigt bra låtarna är ännu inte skrivna: Ingrids sång, när hon inser att hon håller på att falla för Roberto, trots att hon också älskar sin man och sitt barn, och där hon inte vet vad hon ska välja. Kanske är det en duett, där han inser att han håller på att falla för henne? Och sången - kanske en komisk bitch-fest - mellan Anna och Ingrid när dom möts, att repriseras när Anna inser att Ingrid stulit hennes man. Nånting om hetta och kyla, att repriseras av Roberto när han inser att han måste välja. Sången när Ingrid och Roberto erkänner att dom har känslor för varandra. Eller kanske är det en komisk sång som heter ”En Gång Är Ingen Gång”? Sången när Ingrid berättar för sin man, Aron Petter, att hon älskar en annan. Kanske är det en sång som heter ”Två Liv”, och där hon sjunger att hon önskar att hon hade två liv, så att det ena kunde följa maken hem till USA, och ett annat, som kunde stanna i Italien. Sången Aron Petter sjunger när han inser att det är över, kanske kallad ”Vad Gör Man När Det Bästa I Ens Liv Är Över?”, eller nåt.
Och vi får inte glömma sången där Ingrid berättar för sin dotter att mamma inte kommer hem. Kanske heter den ”Lyckliga I Alla Sina Dar”?
Det kommer att bli väldigt spännande att se nästa version. Jag vet, för jag vet allt om readings och workshops, för jag har sett en såpa på Youtube.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1630:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, på Soppteatern:
"När jag tänker på den här föreställningen tänker jag på ett fabergé-ägg, en sån där perfekt liten juvelbesatt miniatyr, innehållande en överraskning, som tsar Alexander III gav till sin danska hustru Maria Fjodorovna. Den är perfekt, briljant, smakfull och man kan helt enkelt inte göra det bättre. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/orfeus-eurydike-en-tonsatt-vuxensaga-pa.html
PIANO, PIANO på Kulturhuset Stadsteatern:
För mej handlar det kanske om en pianist som tar farväl.Av en karriär, av ett liv, eller bara av en del av alltihop? Hon kommer in i ett rum, en lagerlokal för pianon, och ett efter ett spelar hon sej igen dom, ger dom en sista chans att glänsa, att andas och leva. Lite som sista måltiden för den dödsdömde, eller som när man överöser ett älskat sällskapsdjur med kärlek, försöker ge det den där perfekta sista dagen, innan det är dags att åka till veterinären och den där väntande sprutan.
Låter det intressant? Här är resten:
ÄT LUNCH MED MOZART PÅ FOLKOPERAN:
Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, brudklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?
Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar