KOREOGRAFI Alexander Ekman, MUSIK Mikael Karlsson, SCENOGRAFI Alexander Ekman, KOSTYM Bregje van Balen, LJUS Linus Fellbom med Musiker:
Anna von Hausswolff – sångerska, Dahlkvistkvartetten – Bartosz Cajler, Kersti Dahlkvist, Jon Dahlkvist, Hanna Dahlkvist, Niklas Brommare – slagverk, Henrik Måwe – piano, Roger Bergström, Maria Grönlund - ljuddesign, På scenen ser vi Kungliga Baletten, och bland solisterna finns Sarah Medley, Nadja Sellrup, Dragos Mihalcea och Anthony Lomuljo
Anna von Hausswolff – sångerska, Dahlkvistkvartetten – Bartosz Cajler, Kersti Dahlkvist, Jon Dahlkvist, Hanna Dahlkvist, Niklas Brommare – slagverk, Henrik Måwe – piano, Roger Bergström, Maria Grönlund - ljuddesign, På scenen ser vi Kungliga Baletten, och bland solisterna finns Sarah Medley, Nadja Sellrup, Dragos Mihalcea och Anthony Lomuljo
I feel wicked and wacky and mellow
Firm as Gibraltar and shaky as Jello
But alive, but alive, but alive!
I feel half Tijuana, half Boston
Partly Jane Fonda and partly Jane Austen
But alive, that’s the thing, but alive!
This kaleidoscope of feelings whirls around inside my brain
I admit I’m slightly cuckoo, but it’s dull to be too sane!
And I feel brilliant and brash and bombastic
Limp as a puppet and simply fantastic
Frisky as a lamb, lazy as a clam
Crazy but I am … alive!
BUT ALIVE
from APPLAUSE
Lyrics Lee Adams/Music Charles Strouse
”Kommer du inte?” messar min kompis Miss Lovelace, en halvtimme innan det börjar. Hon jobbar på Kungliga Operan, vet att jag gillar att se saker, och har tipsat mej om att Alexander Ekmans MIDSOMMARNATTSDRÖM har genrep idag. Dom hade ett rep dagen innan, men det glömde jag helt bort, tills det var för sent att sätta sej på cykeln. Efteråt önskar jag att jag hade sett det, så att jag kunde gått idag igen, men, c'est la vie, n'est-cafe?
Jag sitter på cykeln, eller, rättare sagt, jag sitter så gott som på cykeln, bara inte riktigt: jag står inne på Stadsmissionen på Hornsgatan, halvvägs inne i butiken, nästan uppe vida kassorna, och jag blir plötsligt lite tveksam:
Visst var det väl 11.30 det började? Eller? Var det elva? Nej, då hade hon väl inte messat nu, då hade hon väl fattat att jag inte var där, att jag inte skulle komma?
Jag släpper allt, vilket inte är något fysiskt, utan mer en psykisk inställning, går ut ur affären, korsar Hornsgatan och försöker låsa upp det kraftiga hänglåset som låser den kättingen som har säkrat min cykeln vid en stolpe. Låset trilskas. Det trilskas rejält. Riktigt jäkla rejält! Flera gånger juckar jag med nyckeln, vrider och bänder, rädd att den ska gå av. Jag ger upp, och börjar om. Det finns inget annat jag kan göra. Jag kan ju inte lämna cykeln här, fastlåst. Och om jag börjar gå nu, även om jag speedar, så kommer jag inte att hinna i alla fall.
Till slut går låset upp, och jag tänker, för femtio-elfte gången, att nu måste jag komma ihåg att gå in på Claes Ohlsson och köpa ett nytt lås. Basta!
Framme vid Operahuset låser jag fast min cykeln vid en vägskylt och jäktar över den lilla parkeringen. Jag ser inga människor utanför, och börjar känna mej lite stressad. Har det redan börjat? Vad gör jag om det redan har börjat? Smiter jag in, eller åker jag hem?
Jag slår upp de tunga dörrarna. En stor midsommarstång, sticker upp ur en liten hög av hö, mitt i stora trappan upp till parkett. Bakom stången, nästan längst upp, står fyra stolar uppställda, som om dom väntade på en liten orkester. Några publikvärdar och min kompis Miss Lovelace vänder sej om när jag kommer in:
”Har det börjat?” undrar jag, som hälsning.
”Nej,” svarar hon, lugnande, förklarande, för hon ser att jag är aningen skärrad: ”det är bara det att jag vet att du brukar komma tidigt, så när du inte var här trodde jag att du inte skulle komma?”
Vi pratar lite om man och barn - hennes - och livet i allmänhet - mitt - men jag rycker i tömmarna, för jag vill upp och hitta en bra plats.
”Missa inte installationen i Guldfoajén i pausen,” ropar hon efter mej, när jag stampar uppför trappan, två steg i taget.
"Okej," ropar jag tillbaka, redan inte där, längre.
Järnridån är nere och orkesterdiket övertäckt, så scenen går ända fram till första stolsraden, där jag sätter mej, i mitten. Ensam på hela raden, kanske ska tilläggas.
En halvnaken, nästan löjligt attraktivt vacker, skäggprydd man ligger i en järnsäng, täckt av ett vitt täcke. Han har legat där sen vi kom in i salongen. Sen jag kom in, i alla fall. Jag tänker lite på dansarmuskler och uppvärmning, och undrar lite hur han undviker att ligga där och stelna till.
I taket, långt där ovan, hänger lyktor på rad, och över salongen, i taket där ljuskronan hänger, är Vicke Andréns plafondmålning ljussatt i giftgrönt, i växtsaftsgrönt, friskt gräsgrönt. Det tar en stund innan jag fattar: det är såhär det ser ut när man går i en lövskog om våren, när solljuset filtrerats genom alla blad, när vintern tagit slut och livet är på väg att börja.
Ljuset går ner och en kvinna kommer in genom en dörr i järnridån. Hon är klädd i klänning och rock, och med sej har hon mannens kläder. Och två hökärvar som sticker upp ur hennes fickor. Hon hjälper mannen att klä på sej, och räcker till slut honom det två kärvarna, och så går det ut samma väg som hon kom in: Genom dörren i järnridån.
Så går ridån upp. Hela scenen är täckt av hö, så långt man kan se. Och i höet, med händerna fulla med hö, står operabaletten. Alla barfota, männen klädda i byxor och lösa skjortor, kvinnorna i knälånga klänningar med tunt skärp i midjan, lite 40-tal, sådär. Färgerna är duvblå, lindblomsgrön, gråbogrått.
Det är frenetiskt. Man slänger med höet, rullar runt, kastar, piskar, rycker, river. Det är som om en stormvind, en tromb, en virvelvind gått fram över scenen. Det är tydligen 42 dansare på scenen, men det känns som många, många flera. Det känns knökfullt. Ingen verkar någonsin går av scenen, men att fler och fler människor kommer in.
En gång var jag på turné med en dragshowgrupp, med bil, genom Sverige, och chauffören, som var bondpojke, lärde mej ordet för dom där stora runda, hö-bumlingarna, så jag vet, att dom där enorma, stickiga rundlarna som baletten rullar in kallas silage. Han, Göran, kallade dom hösilage, men det är samma sak.
Par hoppar upp på de ikullvälta silagen, och jag hinner precis tänka, liksom skriva för mej själv, som en minnesanteckning: ”Ett gäng heterosexuella par hoppar upp på varsitt hösilage”, och känna mej lite utesluten, när jag ser att på en hög av hö, inte längst fram, men inte heller i skuggorna längst bak, står två män, och utför samma, flörtiga dans, och jag myser lite grann.
Första delen av första akten är för mej en bild av hur det brukade vara, men kanske aldrig var: en lyckligare tid. En enkel tid av Vi och Dom, av oss här hemma och allt annat där ute. Av det oändliga och obekanta, och det trygga och närstående. Det oförändrade. Midsommarafton som en tradition, som något man alltid gjort, tillsammans.
En sångerska, en kort, ung kvinna, med långt blont hår, en resväska, och en klänning som kanske är lite för lång för henne, går över scenen, bland de dansande, och sjunger en förtrollande sång med texten How Many More Of These, och effekten blir dubbel: har hon kommit, eller ska hon gå? Lämnar hon bygden, eller har hon kommit hem? Är hon rädd för det som ska komma, eller rädd att det aldrig ska ta slut?
Och musiken, i övrigt, är magisk. Längst bak på scenen sitter Dahlkvistkvartetten, och utför något som gott kunde stå på egna ben, men som jag är tacksam blir koreograferat. Kompositören bor i vanliga fall i Harlem i New York, och jag kan tänka mej att där är han namn, Mikael Karlsson, ganska exotiskt, men det är ett helsike att försöka hitta honom på nätet. Jag beundrar beslutet att inte förhåa sitt namn, som Michael Charlsson, eller att lägga till en bokstav, sådär som vissa skådisar gör, som Mikael B. Karlsson, eller så, men det gör det hela lite svårare.
Nu följer jag honom i alla fall på Youtube, på Soundcloud, och här är hans Hemsida.
 |
| Kompositören Mikael Karlsson |
Andra delen av första akten är ett modernt midsommarfirande. Männen stoppar ner skjortan i byxorna, tar på sej en kavaj, och man börjar frakta bort all hö. Så bär man in och sätter upp en midsommarstång, en klotgrill och två solstolar. Och mitt på förscenen ligger Nadja Sellrup, i rollen som värdinnan, och vrider på sej i nästan orgasmisk lycka, i nästan euforisk förväntan. Hon, Nadja Sellrup, är lite vad Meryl Street skulle kunna ha blivit, om Meryl kunnat dansa. Det är nästan lite svårt att inte titta på henne. Jag menar Nadja. Och jag menar Meryl också, förresten.
En japansk turist går runt och fotograferar, dirigerar och arrangerar, killen vid grillen röker, och i stolarna solar den vackre mannen och sångerskan. Det kan börja.
 |
| Koreografen Alexander Ekman |
Jag är i huvudsak en teatermänniska. En drama-människa, vilket vill säga att det talade ordet, och dramatiken, är min grej. Är det då inte konstigt att de största scenupplevelserna de sista åren har varit dans? SVANSJÖN på Kungliga Operan, JOHN av DV8, HANS WAS HEIRI, av Zimmermann och De Perrot, BILL och THE EMPEROR på Kungliga Operan. Hur kan det vara så? Är det för att det finns så många delar i en pjäs, text, regi, skådespelarinsatser, som måste vara bra, medan dans bara behöver vara en sak: Fantastisk.
För några månader sen, här på bloggen, uppmanade jag Kungliga Operan att sätta upp Jerome Robbins THE KONSERT, men jag är nöjd nu. Det här var precis det jag behövde. Det där magiska landskapet mellan fantasi och verklighet, mellan sex och saga, mellan humor och humansim.
Vi får följa midsommarafton, från Förväntningar till Fylla. Från de första tvekande gästerna, trängandes i partytältet, till hedonistiska utsvävningar i buskar och snår. Jag minns en slags parad, ett slags vimmel, med gäster som strömmar över scenen, bärande kandelabrar, paraplyer, säckhoppshoppande, förberedande kvällen, men också illustrerande dagen som går.
I pausen skyndar jag ner till foajén för att kolla in dom som ska spela där. Men jag är för tidig. Stolarna står tomma. Jag upp i Guldfoajén. Dörren är stängd. Jag går ner igen. Fortfarande tomt. Jag går upp. Dörren är öppen.
På höga stolar - nu pratar vi två och en halv, tre meter höga - sitter tio personer, fem par, mittemot varandra. Ett av paren är två män, vilket kanske inte är en så stor sak, förutom att det är det. Paren leker att dom är varandras spegelbild, och det är svårt att se vem är som följer, och vem som leder. Snart har kvartetten satt igång därnere, och man förstärker musiken hit upp, och det hela är lite förtrollande. Vi som har hittat hit, går runt som gäster på ett galleri.
Det är länge sen nu, men när jag var unga brukade jag festa till det. Ordentligt och ofta. Det blev många roliga kväller, och många förstörda dagen efter, tillbringade med huvudvärk, illamående, ångest och timvis av Pantertanter på VHS, eller långa sejourer i badkaret, kedjerökande, läsande Agatha Christie.
Ibland var det nästan regelrätta spritförgiftningar, när man dagen efter hade en mycket vag uppfattning om hur man kom hem till ungdomshotellet i Björkhagen, med nattbuss eller taxi, och vad i helsike det var som egentligen hände, vad man sa, vad man gjorde, och hur man bäst bad om ursäkt, och vem.
Och jag minns fylledrömmarna, den där dileriet av fantasi, minnen och verklighet, när man både är vaken och drömmer, och hjärnan liksom börjar bearbeta det som hänt, och som ett morfindropp portionerar ut flashbacks från kvällen innan, och ångesten, mardrömmarna, bakfyllekåtheten, minnesbilderna, som ett slags pussel från helvetet, som man tvingas lägga om och om igen, som hon den där kvinnan i Citizen Kane, där varje liten ditlagd bit ger en del av en ganska vidrig helhet.
Andra akten är helt fantastisk bakfylledröm.
Du vet Dali? Du vet hans smältande klockor, oändliga landskap, elefanter på styltben, omöjliga perspektiv och soffor av Mae Wests läppar? Här är det oändligt långa matbord, träd som växer från taket, vansinnig vackra, nästan nakna män och kvinnor, som i en dröm, fast på riktigt.
Det enda jag inte gillar, och som jag verkligen ogillar, är titeln, som jag tycker är idiotisk. Föreställningen har absolut ingenting med Shakespeares pjäs att göra, och jag tycker det är konstigt att ingen, på vägen fram till premiären, har sagt till Alexander Ekman att det kanske inte är en så bra titel. Verket vinner absolut inte på att sorteras in under Shakespeareparaplyet, vilket det tveklöst kommer att göras, och jag tror inte att markadförararna på Operan är så bortkomna att dom inte vet att det redan finns en pjäs med det namnet.
Här är tio titlar som jag tycker borde bara både mer naturliga val, och bättre:
EN MIDSSOMMARDRÖM
EN MIDSOMMARSÖMN
EN MIDSOMMARMARDRÖM
EN DRÖM, EN MIDSSOMMAR
EN DRÖM OM MIDSOMMAR
EN SVENSK MIDSOMMAR
SJU BLOMSTER
NATTEN EFTER KVÄLLEN FÖRE
SOL OCH SILL
GLAD MIDSOMMAR!
Och om man nu gillar namnet så mycket, varför helt enkelt inte kalla det:
ALEXANDERS EKMANS MIDSOMMARNATTSDRÖM?
Och här följer fyra titlar som inte heller är bra, eftersom dom redan, så att säga, är upptagna, om nån på avdelningen känner sej tveksam:
VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET
SOMMARNATTENS LEENDE
EN MIDSOMMARNATTS SEXKOMEDI
ÅH, VILKET PARTY!
Jag har hittat en ny podcast, som jag lyssnar på när jag cyklar runt i stan: Theater People Podcast, ett program där man intervjuar folk på Broadway, och jag har lyssnat nästan non-stop sen jag upptäckte dom, i alla fall så fort jag sätter mej på cykeln, men nu, efter föreställningen, när jag låser upp min Skeppshult och börjar sätta på mej hörlurarna, känner jag att det inte är läge. Jag vill liksom inte gå vidare. Jag vill inte glömma och lämna det här bakom mej. Jag vill stanna kvar lite till, i tanken…
Jag börjar leda cykeln över Norrbron. Det blåser lite grand, men solen skiner. En massa bilar står parkerade vid trottoaren vid nedgången till medeltidsmuseet. Jag lutar mej mot broräcket, blundar mot den ljusa värmen och tänker på bordet som flög. På grillexperten på tåspets. På den gigantiska laxen, på scengolvet som åkte upp och ner, på allt hö, på egna, gångna midsomrar, på bakfyllor, på paraplyer, på säckhoppning, på midsommarstången och den svenska flaggan, och nubbarna och den japanska turisten, jag minns Anthony Lomuljo komma springande längt det långa borde, som en hund, på ett sätt som värker omöjligt för en människa att röra sej, och kvinnan som hela tiden suckade: ”Ja…”
Det är det som är det svåra med någonting fantastisk: man måste försöka komma ihåg allt medan man fortfarande minns, även om man vet att man undan för undan kommer att glömma småsaker, mer och mer, tills man till slut bara har minnet av att man en gång såg någonting helt underbart.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppet rep, tack för info, Linda! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
fler
Om du gillade det här kanske du gillar:
OPERAGALA, På Bryggarsalen, föreställning 45 14/4 2015
"Patti-Li är svår på Let’s Deal, du vet, den där appen med olika erbjudanden? Han har köpt en selfie-stick, och en massa massagetimmar, och jag tror att vår resa till Budapest, och den till Kappadokien.
Nu är det en trerättersmiddag med opera-underhållning som han har köpt, och vi är båda lite osäkra, för sånt här kan vara väldigt bra, men det kan också vara ett riktigt bottenapp. Man vet inte. Hittills verkar det riktigt lovande: vita dukar, trevlig personal, rena bestick och tjocka pappersservietter."
Låter det intressant? Här är resten:
EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER på Göta Lejon:
"Jag känner mej som en hundvalp, du vet, när det kommer gäster? Jag vill rusa runt, hälsa på alla, vifta på svansen och gläfsa glatt. Det finns så många här jag känner, så många jag inte har sett på flera år, eller ännu längre.
I kön till att hämta ut biljetterna träffar jag fem bekanta, utanför träffar jag sju, och när jag väl kommer in i foajén blir det nästan för mycket. Hade jag varit en hundvalp hade jag kissat ner mej, tror jag. Det är nästan för mycket. Jag hinner inte avsluta en mening med en person innan jag skymtar någon annan, och fladdrar vidare, som en slags rundhult, tunnhårig Auntie Mame, som en fet fjäril, eller som en hyperaktiv snorunge som mutats med socker. "
Låter det intressant? Här är resten:
OTHELLO på Kungliga Operan:
"För mej handlar Othello om två intressanta saker: Dels den där bad boy- fascinationen som många kvinnor - och en del män - har, och det där andra som får en kvinna att stanna kvar hos en man, långt efter det att hon borde lämna honom, och dels den där manipulationen av en annan människa som Iago är så bra på. Han är lite Richard III, men med mycket lägre ambitioner och sämre publikkontakt. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar