Produktion av KAG (Kick Ass Group) : Fredrik Lexfors, Tommy Englund, Paula Santa Eufemia, Micaela Sjöstedt, Johan Karlsson, Ulrika Ånäs och Victor Molino Sanchez. Bakom scen: Inspicient: Sanna Sandström, Scentekniker: Thomas Ånäs, Mikailo Jah, Markus Engelsson, Ljud: Sabina Donsér, B-ljud: Rebecca Erixon, Ljus: Per Hörding, Smink och Peruk: Elisabeth Karlsson, Följespottsförare: Katja Loponen & Sara Birgén, Affisch: Calle Elf, * Bakgrund inspelat av orkester under ledning av Kristofer Nergårdh, Kostym: Hjälp med förberedelser av Sigge Avander. Med: Buenos Aires / ensemblen, leadsång av Micaela Sjöstedt. Anthem / Daniel Engman, Bröllopsvisa från Simlångsdalen / Johan Karlsson, Björn Ranelid & Ne me quittes pas / Rolf Lydahl (pianist Peter Nilsbo), All the wasted time / NIklas Chressman Löjdmark & Micaela Sjöstedt, Me and my baby / Paula Santa Eufemia, Nils Sundberg och Gerrard Carter, Movie in my mind / Kitty Chan (pianist Peter Nilsbo), Gethsemane / Fredrik Lexfors, Let it go / David Joséph (Dansare: Ulrika Ånäs, Paula Santa Eufemia, Charlotte Zettergren, Denise Holland Bethke, Victor Molino Sanchez) Heaven on there minds * / Patrik Martinsson, Steppin out with my baby / Victor Molino Sanchez, Cheek to cheek / Victor Molino Sanchez gästartist Elin Kortesalmi, Casa Rosada * / Kantorn (Fredrik Lexfors), Girl in 14 G / Micaela Sjöstedt, Bye Bye Blackbird * / Ulrika Ånäs, Gerrard Carter, Vera Prada, Kitty Chan, Tommy Englund, Niklas Chressman Löjdmark, Victor Molino Sanchez, Älskarinnans sång / Lisa Stadell (Kör: Samtliga killar), Sniperscope / Paula Santa Eufemia (Dansare: Charlotte Zettergren, Kitty Chan, Denise Bethke, Ulrika Ånäs, Micaela Sjösted, Tommy Englund, David Joséph, Victor Molino Sanchez), Jag skyddar dig / Alla medverkande pianist Peter Nilsbo
I've had much good luck as a performer
I've been cast in almost every show
From Carousel to Hair, Broadway--I was there
But you'll never never know
Perhaps you picked me out last year in Phantom
Or underneath my dirt in Miserab...Le
But if you tried to pick me out of all the voices in the crowd
I am certain that you must have had a problem
My plight is quite familiar
To those who tread the boards
At the Neberlander, Schubert, or Rialto
And though I've got a great high C
(sings high C)
The reaction seems to be
"Well that was (insert adjective here) but we need you singing alto"
Please give me a chance to sing melody
Give me a crack at the tune
I'm filled with chagrin every time I begin
By the light of the silvery moon
One little shot at the melody
Give me a moment to shine
I'm sick of Can't help
loving that man of mine
Alto’s Lament
Zina Goldrich & Marcy Heisler
Nån gång i början av 2000-talet, jag tror det var 2002, dog Fredrik Lexfors pappa i cancer, och sen dess har han drömt om att sätta ihop en välgörenhetsgala till förmån för cancerfonden. Nu, när han jobbar i Evitas ensemble på Göta Lejon, tänkte han att det var dags att göra slag i saken, och skapade Evitas Ensemble Säger Nej Till Cancer.
På Broadway har man en himla massa välgörenhetsgalor, som Broadway Bares, Broadway Backwards, Miscast, Easter Bonnet Competition, Broadway Barks, eller Broadway Cares, på West End är det inte alls lika vanligt, och i Sverige händer det nästan inte alls. Detta är den första jag har talas om, i alla fall. Alla jobbar gratis, ingen får betalt, och alla pengar går till Cancerfonden. Biljetterna kostade 200 kronor styck, och man drog in över 70.0000, så jag antar att man kan säga att det var en lyckad kväll. Och kanske den första av många fler? Jag hoppas det, inte bara för alla pengar som fick till cancerfonden, utan också för allt det vi i publiken fick för våra tvåhundra kronor.
Jag känner mej som en hundvalp, du vet, när det kommer gäster? Jag vill rusa runt, hälsa på alla, vifta på svansen och gläfsa glatt. Det finns så många här jag känner, så många jag inte har sett på flera år, eller ännu längre.
I kön till att hämta ut biljetterna träffar jag fem bekanta, utanför träffar jag sju, och när jag väl kommer in i foajén blir det nästan för mycket. Hade jag varit en hundvalp hade jag kissat ner mej, tror jag. Det är nästan för mycket. Jag hinner inte avsluta en mening med en person innan jag skymtar någon annan, och fladdrar vidare, som en slags rundhult, tunnhårig Auntie Mame, som en fet fjäril, eller som en hyperaktiv snorunge som mutats med socker.
Trots att jag är här med mina vänner Abercrombie Clone och Hjördis Klippa, är det mer så att vi bara råkar sitta bredvid varandra, för vi hinner inte umgås, alls. Till och med när vi är på våra platser, inne i salongen, innan det börjar, hinner vi inte snacka, för det visar sej att vi känner folk bakom, och framför, och lite längre bort.
På nätet hittar jag en definition av Ensemble:
1. En enhet eller grupp av kompletterande delar som bidrar till en enda effekt, särskilt:
a. En samordnad outfit eller kostym.
b. En samordnad uppsättning av möbler.
c. En grupp musiker, sångare, dansare eller skådespelare som uppträder tillsammans: en improvisationsteater ensemble; ett träblåsensemble.
2. Musik
a. Ett verk för två eller flera vokalister och instrumentalister.
b. Utförandet av ett sådant verk.
Från franska; tillsammans
Om vi koncentrerar oss på 1c: En grupp musiker, sångare, dansare eller skådespelare som uppträder tillsammans, så är det inte så enkelt, speciellt inte i musikalsammanhang. Här finns det nämligen två sätt som en Ensemble är en ensemble. Dels kan man säga att det är en grupp människor som gör något tillsammans, det vill säga alla som till exempel står på scenen, från Stjärnan ner till den lilla killen som står längst bak i tredje raden längst ut till höger, han som steppar så det glöder om järnen, men som man kanske inte nödvändigtvis lägger märke till, för framför honom, mitt på scenen, i en spotlight, lite vickande, står Stjärnan. Och de flesta har kommit för Stjärnan, inte för Stepparen. Men båda räknas som ensemble, i vissa fall.
Men i andra fall, om du skulle frågar stepparen, vad han gör, så svarar han:
”Jag är bara med i ensemblen,” och i detta fall betyder det alla som, liksom han, inte är Stjärnor, kanske inte har en roll, utan är mer en i en anonym massa, att han kanske i första scenen är en blomsterförsäljare en regnig natt, utanför en opera i London, för att sen vara en antilop på en afrikansk savann, för att sen vara en av massor av sotare som steppar på hustak, innan han slutligen rusar ut i kulissen och byter till rokokkokläder för att visa rumpan i ett nummer där Stjärnan i rollen som en man som spelar en kvinna som spelar Marie Antoinette sjunger en sång om Ludvig XVI. Kort sagt, en person som hjälper till att berätta historien, men som inte har en roll vars historia blir berättad.
Så det finns två slags ensembler: Ensemble A (Alla På Scenen) och Ensemble B (Alla på scenen utom de större rollerna.)
Kvällens ensemble är en slags mix av Ensemble A och Ensemble B. Här finns inga direkta Stjärnor, men flera som gör mycket stora roller i Evita. Huvudroller, till och med, eller rejäla biroller. Patrik Martinsson, Sveriges meste Judas, med fler Jesus Christ Superstar-uppsättningar än någon annan i Sverige, och som nu spelar Che i Evita, sjöng Heaven On Their Minds. Daniel Engman, Peron i Evita, sjöng Anthem ur Chess, och tillsammans med Ensemble A, även slutnumret Jag Skyddar Dej, ur Rent. Lisa Stadell, älskarinnan i Evita, sjöng sin sång ur musikalen: Älskarinnans Sång, och Rolf Lydahl, som vanligtvis spelar tangosångaren Magaldi i Evita, bjöd på en imitation av Björn Ranelid och Brels Ne Me Quitte Pas, men inte samtidigt.
Men för mej var det största nöjet att få se förmågor som jag inte sett förut, även om det var kul att se några andra som jag sett förut.
På uppdrag av Sony Music skrev kompositören Jeanine Tesori, Caroline, or Change, Shrek The Musical, Thoroughly Modern Millie,och Violet, sången The Girl in 14 G till Kristin Chenoweths debutalbum, Let Yourself Go, från 2001.
Det är ingen lätt sång att sjunga eftersom den kräver en sångerska som klara både kolaratursopran och scat.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle få hör den här sången live, i alla fall inte i Sverige, så när Michaela Sjöstedt - som är inhoppare i titelrollen i Evita - kommer in och börjar sjunga den, har jag lite svårt att sitta still. Bredvid mej märker jag att Hjördis Klippa, som jag inte visste var en sån musikalnörd, stelnar till, liksom sätter sej upp.
Sången handlar om en kvinna som flyttar in i en lägenhet, 14 G, i New York, och hur hon störs av sin grannar, en operasångerska och en jazzsångerska, som bor under och över henne, och för mej är bara detta värt biljettpriset.
När man sen lägger till Kitty Chan, sjungande Movie In My Mind, ur Miss Saigon, och Paula Santa Eufemia, Nils Sundberg och Gerrard Carter, framförande Me and My Baby, ur Chicago, då blir det liksom grädde på moset, som man säger.
Men, det kommer mer:
När det nya millenniet precis börjat, 2000, eller 2001, såg jag musikalen Fosse i London, och det var en väldigt konstig upplevelse. Tänk dej en massa showstoppers, som följs av en massa showstoppers, som följs av en massa showstoppers, tills du inte längre bryr dej. Det blir för mycket, det blir för bra. Perspektiven skiftar, och det som förut var toppen är inte längre någonting att ha. Var och en för sej är alla nummer fantastiska, tillsammans blir dom till en slags grå gröt. Paljetterad pölsa, liksom.
Men när Ulrika Ånäs framför Bye, Bye, Blackbird, ur Fosse tillsammans med Gerrard Carter, Vera Prada, Kitty Chan, Tommy Englund, Niklas Chressman Löjdmark, Victor Molino Sanchez, i originalkoreografi rekonstruerad av Gerrard Carter, då blir det precis sådär lagom mycket, sådär att man bara vill ha mer. Det är coolt att se Fosse göras av Fosse, och inte - som är så mycket vanligare - som en variant av vad en annan koreograf tycker är Fosse.
Flera personer i ensemblen framför egenskrivna sånger, både bröllopsvisor och popdängor, men det är kanske mest musikallåtarna som går hem, hos den här publiken.
”Vad är det här, vad är det här?” viskar jag, frenetiskt, till Hjördis Klippa, när Niklas Chressman Löjdmark börjar sjunga något till Micaela Sjöstedt. Jag känner igen det, men kan inte placera det. Vi är plötsligt uppe i tung, riktig, modern musikal av den där typen som dom bara verkar spela ute i landet, aldrig i Stockholm, om man bortser från Next To Normal, förstås.
”All The Wasted Time, ur Parade,” viskar hon tillbaka.
Javisst! tänker jag. Parade! Det är en musikal av Jason Rober Brown, om lynchingen av en judisk man som misstänkts ha våldtagit och dödat en 13-årig flicka, och jag och Patti-Li Leuk ska bila till Wermland Opera och se den, snart, snart, snart…
Fredrik Lexfors, som förutom att han agerar konferencier också uppträder, känns ibland som om han är med i vart och vartannat nummer, och det måste vara så att den enda gången han kan ta det lugnt, det är när han uppträder. Jag kan tänka mej att det måste vara väldigt svårt att släppa kontrollen när han inte står på scenen, och bara koncentrera sej på sina egna många framträdanden, men han gör ett bra jobb. Kanske har han ett solonummer för mycket, eller kanske borde han haft en medpresentatör, inte för att han gör det dåligt, men det är alltid skönt om man får längta lite. Less is more, och allt det där. Eller som Gypsy säger att hennes mamma sa till henne: ”Make them beg for more and then don't give it to them!”
För några år sen, på teater Pero på Sveavägen, var jag på premiären av Ginger och Freds Påtvingade Möte, en kort föreställning, skriven av Henrik Valentin, efter en idé av Victor Molino Sanhez, som också regisserat, om två artister som har försörjt sej som Fred- och Ginger-imitatörer, och som skiljts, både professionellt och privat, men som nu, för en sista gång, träffas igen, för ett slutligt framförande. Lite som Fellinifilmen Ginger och Fred, från 1986, eller Neil Simons The Odd Couple. Föreställningen handlar liksom om två människor som minns en tid för länge sen, när dom föreställde ett par från mycket länge sen.
Sen premiären har föreställningen turnerat runt i Sverige, och bland annat gästat Soppteatern. Jag tyckte mycket om den på lilla Pero, men här, på Göta Lejons stora scen, känns det som om föreställningen verkligen kommer till sin rätt. Victor Molino Sanches framför Steppin Out With My Baby, som en solodans, innan han, tillsammans med Elin Kortesalmi, för kvällen inlånad från Stadsteaterns Chicago, river av Cheek To Cheek. Det blir liksom inte mycket stiligare än såhär, och jag undrar lite hur det skulle bli om dom utvecklade sin pjäs till något lite större, kanske med några fler roller, kanske inte.
Det är en mycket bra show, och den hjälps rejält av ett mycket bra ljud och ljus, och proffsig scenteknik. Det är otroligt hur några välriktade ljuskäglor och ett ljudsystem utan rundgång kan tillföra till en afton som redan är så innehållsrik.
Mot slutet an andra akten, när det börjar dra ihop sej mot finalen, tänker jag att jag saknar något lite mer seriöst, lite mer moget, vuxet, ansvarsfull, något om varför man har jobbat så hårt för att få oss att komma hit ikväll, och precis då kommer Victor Molino Sanchez in, tillsammans med alla medverkande - ensemble A - och framför en finstämd text om cancer, och vikten av att vi ska fortsätta forska. För vi känner väl alla nån som egentligen borde vara kvar här, hos oss?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
200:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2060:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
fler
Om du gillade det här kanske du gillar:
OTHELLO på Kungliga Operan:
"För mej handlar Othello om två intressanta saker: Dels den där bad boy- fascinationen som många kvinnor - och en del män - har, och det där andra som får en kvinna att stanna kvar hos en man, långt efter det att hon borde lämna honom, och dels den där manipulationen av en annan människa som Iago är så bra på. Han är lite Richard III, men med mycket lägre ambitioner och sämre publikkontakt. "
Låter det intressant? Här är resten:
MASKERADBALEN, med Scensångarna, på Teater Alma:
"Kommer du ihåg hur det var när man var liten, när man skulle på kalas, och mamma satte på en finkläder med varningen att man inte fick smutsa ner dom, och hur allting liksom stramade, var obekvämt, kliade och man kände sej liksom en pappersdocka, påbylsad, uppklädd, utklädd? Jag känner det fortfarande så de då gånger jag får på mej en kostym: stärkt, bepansrad, munderad.
Det är lite så här: alla känns lite utklädda. "
Låter det intressant? Här är resten:
CAMERA, en reading, på STDH:
"Har du hört talas om uttrycket An Actor’s Actor? Det betyder en skådis som kanske inte är känd för allmänheten, men som beundras av andra skådisar. Framför mej, vid skolbänkar i en hästskoform, med uppslagna manus, sitter ett gäng som man skulle kunna beskriva som musikalartisters musikalartister. Folk som inte nödvändigtvis skulle sälja ut Cirkus, men som fyller många konnässörer med vördnad. Såna som kan sälja en sång, suga musten ur en replik och få det att verka som om dom vet vad dom håller på med, även om dom inte ens är på rätt sida i manus. Dom, du vet."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar