Av Daniel Nyström, Av Per Öhagen, Regiöga Carolina Frände, Kostym Jenny Kronberg, Kostym Gudrun Rösnes, Koreografi Catharina Allvin, Mask Carina Saxenberg MEDVERKANDE PÅ SCENEN Gunnel Daniel Nyström, Gudrun Per Öhagen
I will never leave you
I will never go away
We were meant to share each moment
Beside you is where I will stay
Evermore and always
We'll be one though we're two
For I will never leave you
Daisy:
When the day is filled with shadows
That stretch into the night
Violet:
I am filled with your sweet comfort
Like morning fills with light
Daisy & Violet:
I will never leave you
I will never go away
We were meant to share each moment
Beside you is where I will stay
Evermore and always
We'll be one though we're two
For I will never leave you
I WILL NEVER LEAVE YOU
ur SIDESHOW,
Text och manus: Bill Russell, musik Henry Krieger
Jag tror inte det är många ungar som av sej själv skulle gissa att den där tanten egentligen är en farbror. En mycket yngre farbror, faktiskt. Det här är inga clown-tanter, som After Dark, med mycket smink och lösögonfransar. Det här är rynkiga, gråhåriga, utslitna gamla tanter, såna som inte finns längre, nästan. Inte på scenen i alla fall.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk har faktiskt pratat om det, för några månader sen, hur det inte finns några gamla tanter kvar. Inte på scenen, i alla fall. Om man behöver en rund, god gumma, en Madame Mim, Madam Flod, Madam Arcati eller Muminmamman, såna där roller som brukade gå till Sif Ruud eller Margreth Weivers, arketypen för en snäll gammal mormor, vart går man då?
Vi sitter på Klara Soppteater, jag och Patti-Li Leuk. Eller, jag vet inte om det fortfarande heter så? Det är ju inte soppteater vi är på, utan på en slags fruktkabaret, där man på soppteatervis bjuds på underhållning, men fruktkompott, juice och kaffe istället för soppa.
Jag blir lite förvånad över att det är så mycket barn i publiken, för jag trodde faktiskt att det här var mer en vuxenversion av en barnföreställning. Visserligen står det ”Familjeföreställning” på Klara Soppteaters hemsida, men det tog jag som ett slags skämt.
Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet?
Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.
Det handlar om två väninnor, Gudrun och Gunnel, som är intresserade av snabelslidmusen, Solenodon, på engelska. Låter inte det som efternamnet på en sångerska, en sån där som kan belta över vad som helst i en rockmusikal? Eryka Solenodon, eller Leslie-Anne Solenodon, eller Jennifer Solenodon-Parkins, en av dom där tre som hänger i taket och vrålar i Priscilla, Queen of The Desert?
I alla fall, Gudrun och Gunnel ger sej av på jakt till en öde ö, där musen finns, men dom hittar ingen. Kanske för att dom fortfarande befinner sej på soppteaterns scen, visar det sej, och den fina utsikten bara är en projektion.
Det finns inte mycket till handling, och inte mycket till historia, men det handlar inte om det. Det här är på något sätt en släng tillbaka till början på förra seklet, då personligheten fick en föreställning att funka. Ingen kom för föreställningens skull. Man kom för att få se stjärnan: Tallulah Bankhead, Gerard du Maurier eller Gertrude Lawrence.
Och även här kommer man för personligheterna, vad dom gör spelar mindre roll. Visst, jag önskar att dom kanske hade gjort något intressantare än rullat omkring frukt, deklamerat dikter eller pratat om möss, men dom är väldigt underhållande medan dom håller på.
Vi skrattar mycket, och ofta, mest åt det fysiska, och åt deras tjafsiga dialog, men jag hade jättegärna sett dom försöka framföra någon slags föreställning, om dom sen lyckas eller inte är ointressant: GUNNEL & GUDRUN BERÄTTAR SAGOR, eller GUNNEL & GUDRUN OCH SAGAN OM PRINSESSAN ESTELLE - där barnen lär sej allt om Sveriges kungar och drottningar, Gunnel- och Gudrun-style - eller GUNNEL OCH GUDRUN BERÄTTAR OM DIGERDÖDEN, eller DEN FÖRKORTADE VERSIONEN AV NILS HOLGERSONS UNDERBARA RESA MED GUNNEL OCH GUDRUN.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 100:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2610:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GÖSTA BERLING SAGA på Kulturhuset Stadsteatern:
Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.
Låter det intressant? Här är resten:
HAKUNA MATATA, ett elevuppspel av Kulturama Gymnasium:
Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.
”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen.
”Dockor?”
”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”
Låter det intressant? Här är resten:
AKRAM KHAN OCH ISRAEL GALVAN: TOROBAKA, på Dansens Hus:
"En gång dansade jag faktiska flamenco. En lektion, vill säga, nån gång på 80-talet. Eller, kanske två. En kvällskurs på balettakademien, när den låg på Brunnsgatan, tror jag det var. Eller David Bagares gata, kanske? Det var innan det blev hippt, innan Juaquin Cortes och allt det där, och jag var ensam kille i klassen, och jag fick typ vänta hela lektionen, till slutet, då jag fick stå ensam mitt på golvet, räkna till elva, stampa och klappa händer.
Men step gick jag en hel termin. Eller var det två?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar