Av Selma Lagerlöf, Dramatisering Runar Hodne, Dramatisering Cecilia Ölveczky, Regi Runar Hodne, Scenografi Magdalena Åberg, Kostym Maria Geber, Ljus Andreas Fuchs, Ljud Petter Samuelsson, Komposition, Musikarrangemang, Jon Nilsson, Rörelseinstruktör Bernard Cauchard, Mask Katrin Wahlberg, Musiker/Ruster Anders Åkered Musiker/Kevenhüller, Jon Nilsson Musiker/Kusin Kristoffer, Adrian Jones Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander, med, Joel Spira, Ann Petrén, Sofia Ledarp, Odile Nunes, Morten Løvstrøm Olsen, Kirsti Stubø, Sten Ljunggren, Lilian Johansson, Maria Salomaa, Happy Jankell, Kerstin Steinbach, Samuel Fröler, Lars Edström, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Åke Lundqvist, Anders Berg, Carl Kjellgren, Per Myrberg, Lars Lindholm
The saddest story ever told oh Lord,
Oh, where do I begin?
The saddest story ever told oh Lord, is what might have been.
I left you my dear, now I regret it,
The way in time my heart will come to forget it.
Well, I've got to have somebody to hold, oh Lord,
I've got to have somebody to hold.
Lost without you with no tears left to cry,
Oh, my darlin' child I'll simply pine away,
And I,
I will simply pine away and die. (I'll pine away and die.)
The saddest story ever told oh Lord,
Oh, where do I begin?
The saddest story ever told oh Lord, is what might have been.
SOMEBODY TO LOVE
ur HAIR
av Music Galt MacDermot,
Lyrics James Rado och Gerome Ragni
Äntligen stod publiken i bänkraderna. Skådespelarnas huvuden böjdes. Så, det var över, ändå!
Det här ovan är en omskrivning av den mycket berömda öppningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga:
”Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå!”
Det är ett exempel på något som kallas In Media Res, vilket betyder I Händelsernas Mitt, och är ett berättargrepp där man börjar mitt i en händelse, och att allt blir tydligare allteftersom. Sorgligt nog måste jag säga att jag nog inte tyckte att det hände speciellt mycket på scenen, eller att det med tiden blev tydligare.
Förra våren såg jag ett uppspel av BASE 23 på Oscarsteatern, där första akten var en slags workshop av en nyskriven musikal med musik av Bo Wastesson, text av Ture Rangström och regi av Hans Marklund, byggd på just Gösta Berlings Saga.
När jag nu ser kulturhuset Stadsteaterns uppsättnings sitter jag och tänker att detta skulle kunna ha blivit en mycket bra opera. Man går ofta och ställer sej mitt på scenen, och liksom deklamerar handligen, eller hur rollen känner, vill eller uppelver sin sitution, som en slags aria, innan man, nu i rollen, börjar säga det vi som publik just hört. Man står still, uppställda på rad, precis som solister och kör i vissa operar.
När jag kommer hem googlar jag regissören, för att se om han vanligtvis sysslar med operaregi, men all information jag hittar om honom är på norska, och jag är varken tillräckligt lingvistiskt begåvad eller verkligt intresserad.
Det handlar om en alkoholiserad, avsatt präst, en majorska som har blivit utslängd ur sitt hem, en ung grevinna som flyr från sin man, en ung kvinna som blir utslängd av sin far, och en ung kvinna som har tagit livet av sej för att slippa gifta sej. Temat, skulle jag säga, är ganska tydligt. Nästan lite enahanda, kanske?
I början undrar jag om det var tänkt att detta skulle sättas upp på en av teaterns mindre scener, för det känns som om man upplever det som om den här scenen är för stor. Man har liksom krympt den genom att på scenens högra sida göra en förhöjd, parkettklädd, lutande scenskiva - som en stor, snygg skärbräda, lite på vipp - till platsen för nästan alla handling. Till vänster står en massa höga tallar, och i fonden skymtar ett piano. I andra akten fyller man den omgivande scenen med vatten, för att ännu mer begränsa scenutrymmet. Det är vackert, men det blir en lång kväll, med bara en scenbild.
Jag har inte läst boken, och jag måsta säga att jag hade lite svårt i att hänga med i allt prat. Kanske hade man, istället för att bara prata, kunnat illustrera lite av det man bara pratar om? Speciellt svårt hade jag att hänga med när dom talade om kvinnan som Gösta Berling varit kär i, men som dött, innan berättelsen började. När sen historien kom igång blandade jag glatt ihop henne med Elisabeth Dohna - jag hade tyckt mej höra att den döda också hette Dohna i efternamn, och fattade ingenting när så Elisabeth Dohna fick berättelsen berättad för sej. Jag säger som My Fair Ladys Eliza:
Words, words, words!
I'm so sick of words
I get words all day through
First from him, now from you
Is that all you blighters can do?
Don't talk of stars, burning above
If you're in love, show me!
Tell me no dreams, filled with desire
If you're on fire, show me!
Jag antar att vi alla har en inre bild av hur vi vill att våra litterära personer ska vara. Vår egen Heathcliff, vår egen Dorian Gray, vår egen Frankenstein eller Dracula och våra egna Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Jag hade förväntat mej en mycket mer karismatisk Gösta Berling. En bad boy, en Lord Byron, en Casanova, nån som får det att hetta till, nån som får dej att göra dumheter.
Den här Gösta Berling förstår jag inte alls. Jag sitter liksom och irriterar mej på honom, eftersom jag inte fattar varför han gör det han gör, och varför alla talar om honom som han vore så karismatiskt och personmagnetisk. Jag tänker på ett avsnitt av Seinfeld, där mesiga, nerviga George får rykte om sej att han är en farlig kille, och hur speciellt en kvinna, som tidigare förkastat honom, nu får upp ögonens för honom. Den här Gösta Berling är för mej en ganska sympatisk, lite fumlig herre, mer en som i det fördolda lustar efter kvinnor som inte ens ser honom än som någon som får kvinnorna i värmlandsskogarna att falla som furor. För mej känns han mindre som en ledare och mer som Tove Janssons Råddjuret, ur teveserien om Mumintrollet, du vet, han som samlar på knappar?
Ann Petréns majorska blir för mej också ganska blek, som en inhoppare som får ta över kostym och rolltolkning efter en större skådespelerska med annat sinnelag. För mej känns hon slagen, stukad, från första stund, och jag märker inget av allt det där jäklar anamma, som de andra påstår att hon har.
För mej finns det så mycket slöseri i den här föreställningen: både på en bra historia, men framför allt på bra skådisar. Jag sitter och småkokar när jag tänker på all den talang som förbli outnyttjad. Beundransvärda skådisar som Per Myrberg används i roller som är knappt större än statistroller, och trots att kavaljererna på Ekeby är på scenen nästan hela tiden har jag efter föreställningen ingen klar bild av dom som personer, för dom förblir en grå massa.
En av skillnaderna mellan litteratur och dramatik är att man på scen kan introducera personer, händelser och situationer, liksom i förbifarten, vilket i en bok kanske bara kan bli förvirrande. Är relationerna klara och tydliga på scenen kan man ta in bra mycket mer under en blick än vad som kan beskrivas i ett par kapitel. Blickar, rörelser, ambitioner, undertexter, till och med frånvaron av saker som kanske borde varit där, borde ha hänt, och vars avsaknad talar tydligare än om dom vore där.
Här har man valt att berätta historien som om den fortfarande var en bok. Istället för att låta de olika historierna gå in och ur varandra, så väljer man att beta av dom en efter en, som kapitel. Nu händer det här. Nu är det över. Nu händer det här, istället… Och kanske är det rätt, men jag tror att vi nog hade kunnat klara av att följa ett slags backstory-berättande, också.
Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.
Uppsättningen till trots finns det folk som imponerar. Kirsti Stubø, lyckas nästan helt på egen hand - för hon möter inte direkt något motstånd på scenen - att frammana en slags gripande desperation i scenen där Marianne Sinclair av sin far stängs ute i snön. Morten Løvstrøm Olsen klämmer all möjlig humor ur sin mimbo Henrik Dohna, och jag hittar lite av den där berättarglädjen jag är ute efter. Sten Ljunggren behöver bara visa sej på scenen för att jag ska tro på honom, och Sofia Ledarp lyckas liksom gör sin roll levande på egen hand, som om hon bara har bestämt sej för att få det att funka, som en levande människa som har irrat sej in i bland en massa skådisar på Astrid Lindgrens värld.
Jag älskade Royal Shakespeares uppsättning av Nicholas Nickleby, och jag var även helt såld på Peter Oskarsons uppsättningen av Carl Jonas Love Almqvists Drottningens Juvelsmycke, och en av anledningarna till att jag är så besviken är att jag kanske förväntade mej att detta på något sätt skulle påminna om dom produktionerna.
Men jag tycket mycket om musiken. Anders Åkered, Jon Nilsson, Adrian Jones och Leo Svensson Sander arbetar både som musiker och har roller som fyra av kavaljererna, och dom ger en slags lustfylld njutning till det dom gör, både musikaliskt och teatralt, och det är alltid trevligt att ha något trevligt att titta på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HAKUNA MATATA, ett elevuppspel av Kulturama Gymnasium:
Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.
”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen.
”Dockor?”
”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar