DON GIOVANNI, av Wolfgang Amadeus Mozart, text Lorenzo da Ponte, Regi och Scenografi Ole Anders Tandberg, Kostym och Mask Maria Geber, Ljus SUTODA, Dramaturg Katarina Aronsson, med Ola Eliasson, Yana Kleyn, Elin Rombo, Michele Angelini, Luthando Qave, Sara Widén, Linus Börjesson, Anders Loretzson, dirigent Lawrence Renes, på Kungliga Operan, föreställning 49 2014.

Ibland bara händer det, det där fantastiska. Man har ingen aning om att det ska hända, men man hoppas. Nej, man vågar inte ens hoppas, förresten, det vore förmätet. Man hoppas att det är bra, men man vågar inte önska mer än så. Allt kan inte vara det bästa man någonsin sett.

Men ibland kan det vara alldeles fantastiskt. 

Vi sitter på andra bänkraden, i mitten på en nästan knökfull parkett inne i Kungliga Operan. Det är öppen repetition av Don Giovanni. 

Det är som om jag alltid känner det som om jag borde be operasångare om ursäkt. Jag lär mej liksom inte. Jag har någon slags djupt rotad fördom att operasångare är klotrunda, överåriga och inkapabla att göra något trovärdigt på en scen. Och gång på gång blir jag överbevisad att våra operasångare är helt fantastiskt vackra och begåvade. 

Ta som exempel den här föreställningen. Artisterna skulle kunna göra den fenomenalt utan att ta en ton, bara genom sitt skådespeleri. Men lägg därtill att dom sjunger gudomligt, och jag förstår inte varför du inte redan nu lyfter luren och ringer Operans biljettbokning. Numret är  08-791 44 00.

Och jag hade så lätt kunnat missa det. Min kompis Prosopagnosias och jag hade kommit överens om att vi skulle se det här repet, men det var nästan en vecka sen, och på något sätt hade jag liksom glömt bort det, tills jag gick och la mej kvällen innan. Då var det något som viskade: Du har väl inte glömt nåt?

Så jag gick upp, kollade min kalender, såg att jag så ordentligt noterat in Don Giovanni, Operan, klockan tio på morgonen. Det blev till att ställa iPhonen, för säkerhets skull. 

Det är först efteråt jag tänker på hur lätt det hade varit att jag hade missat det. Det känns lite som när man nästan varit med om en olycka. Man tänker: Om inte, om bara inte, om jag aldrig….

Chansen att jag får en så bra plats på den här föreställningen är minimal.

Jag var inte och såg bion när Palme var där. Jag var på Bröderna Mozart föreställningen innan. Alla, på den tiden, älskade den filmen. Jag skaffade den på video och såg den om och om igen. Och vad jag inte fattade då, var att jag på något sätt lärde mej operans handling, liksom undermedvetet. Och musiken.

För det här är första gången jag ser operan. Men det känns ändå bekant. 

Det börjar på en toalett. En stor, vitkaklad unisextoalett med över tolv bås i fonden. Två pelare med handfat. Don Giovanni och Donna Anna är inne i ett av båsen. Leporello står utanför och försöker videofilma dom. Det är lekfullt och erotiskt, tills plötsligt Donna Annas far, Kommendören, ligger där på golvet, blodig och stendöd, ihjälskjuten av Don Giovanni. 

Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för. 

Elin Rombo som Donna Elvira rusar in och det är plötsligt som om Emanuelle möter Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott. Hon är underbart, vansinnigt rolig! Jag skulle kunna sitta en hel kväll och bara se henne fumla med sina glasögon. Och när Sara Widén och Linus Börjesson kommer in blir det nästan kortslutning i mitt huvud. Det finns inte en människa på scenen som inte är lysande, och det är inte ens premiär!

Vi vet att det kommer att sluta illa för Don Giovanni, men jäklar vilken njutning det är att följa honom dit.

I pausen vågar jag knappt prata av rädsla att jag ska glömma något av föreställningen, att ny information liksom ska putta ut sån som inte riktigt förankrat sej. Jag står där tyst i ett hörn och väntar på att Prosopagnosias ska komma med mitt kaffe. Han är inte lika tyst som jag, men han kanske har ett mycket bättre minne.

När pausen är över tar jag långa benet före tillbaka till min plats, för jag vill bara ha mer.

Det här är fantastiskt roligt, och inte bara Mozart-roligt, utan jäkligt-komiskt-begåvade-skådisar-roligt, och helgalen-regissör-roligt. Jag har aldrig haft så roligt på Operan. Jag håller för munnen för att inte störa. Och så plötsligt är jag bara tyst, för det är med ens bara så vackert. Och otäckt. Och rörande.

När Don Giovanni tar fram en mandolin, sätter sej längst fram på scenkanten, ackompanjerar sej själv och sjunger ”Deh vieni alla finestra”, Åh, kom till Fönstret, då är det som om tiden står lite still.

Och kom ihåg, numret är 08-791 44 00.

Om du gillar det här kanske du gillar 

Onegin, på Kungliga Operan

Andrea Chenier, på Kungliga Operan

Emperor, på Kungliga Operan

Salome, på Kungliga Operan

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4095:-

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SVARTA DJURET SORG

"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html

ORGELRECITAL av Mozarts Eine Kleine Nachtmusik, ur Ravels Le Tombeau de Couperin och Fantasi och Fuga över Ad nos, Ad Salutarem undam, av Liszt, med Ulf Norberg på Stockholms Konserthus. Föreställning 29 2014, recension.

Det är helt tomt på scenen, förutom ett stort schabrak till orgel i ljusbrunt trä. Det ser nästan ut som en slags framtidsmaskin från artonhundratalet, eller något ur en Tim Burton-film. Vi som varit på öppet hus på Konserthuset vet att detta är bara en slags avancerad remote, man spelar på den, men ljudet kommer ur den stora orgeln en våning upp, i fonden.

Konserthuset chef, Stefan Forsberg, kommer in på scenen, välkomnar och berättar lite om vad de har gjort för att förstärka och förbättra akustiken inför kvällens konsert. Han är underhållande och passande rolig och lovar att vi behöver inte vara oroliga: Ulf Norberg är inte sjuk.

Organist Ulf Norberg

Så kommer Ulf Norberg in, stilig i gråsilvrig kostym. Han drar några skämt om mardrömmar han haft inför den här konserten. Att han kommit in och att det varit helt tomt i salongen, förutom tre platser längst fram, och en av dom var hans mamma. Så han är glad att det har sålt så bra att man till och med måste fråga honom om dom kan sälja biljetter i hans synfält. Vilket man fick. 

Så börjar det. Ulf Norberg sätter sej med ryggen mot oss, drar i några spakar på evighetsmaskinen, och så kör vi.

Wolfgang Amadeus Mozart Eine Kleine Nachtmusik från 1787 arr Norberg

Denna serenad är egentligen tänkt för två violiner, en viola, en cello och kontrabas. Ulf Norberg fixar det med en orgel. 

Jag tror inte det finns någon som inte har hört den här truddelutten, och om det finns det så är det bara att gratulera: du har något att se fram emot. 

Det känns nästan som om Ulf Norberg medvetet har gått ut för att väcka oss, skaka om oss och få oss att inse att en orgel liksom inte har några begränsingar. Det är nästan lite vanvördigt, på ett bra sätt. Vi som är vana att höra stycket som något som nästan gränsar till klassisk pop, blir tvungna att tänka om. Det är på gränsen till anarkistiskt, och ganska oförglömligt.

Jag som varit på konsert några gånger har med tiden lärt mej att man inte applåderar efter varje del, utan väntar till slutet. Några i publiken har inte lärt sej det, eller håller inte med, och det blir lite spännande när ungefär hälften börjar applådera, hälften vägrar, och Ulf Norberg blir tvungen att vända sej och vifta lite som för att visa att han hör och han är tacksam, men nu blir det mer.

Så är det över, och vi får lite tid att hämta oss från chocken. Organisten stiger upp från orgeln och går iväg ett par steg, ungefär sådär som rappare eller standup-are dänger micken i golvet. Drop it and Walk away.

Maurice Ravel (1875-1937) ur Le tombeau de Couperin(1917) arr Norberg

Detta är ett pianostycke tillägnat Ravels vänner som dog i första världskriget, och tombeau är en slags begravningsmusik, populär under 1700-talet. Och det är fakta jag inte behövde wikipediera, jag visset det redan, tack vare att Jonas Nordberg i Kenneth Kvarnströms Sofa(r) på Kulturhuset Stadsteatern river av några tombeaux på sin luta. 

Ravel är mest känd som författaren till Bolero. Så är det bara. Punkt. 

Le tombeau de Couperin är inte alls, som man skulle kunna tro när man nu talar om döden, tung. Den är trippande, lätt, kvittrande. 

I Ulf Nordbergs arrangemang blir den till vatten, i alla former: porlande bäckar, bubblor i en kokande Don Pedro, istappar på mörka kvistar, vajande i vinden, ångbåtar i dimma, simtag under ytan bland näckrosor i en insjö…

Paus. Vi går ut. Försöker formulera oss. Det är en så annorlunda upplevelse. Det är ibland som om vartenda instrument i en orkester har fått ett eget solo: det kvittrar och brölar och brummas och kväker. Chefen för Konserthuset går runt bland gästerna och småspråkar, vilket är helt fantastiskt. Tänk er Benny eller Marie-Louise vandrande runt och frågande teaterbesökare vad dom tyckte? Så är pausen över, och vi drar oss lite för att gå in, lite skrämda för det som komma skall. Rädda för Liszt. Vi har nämligen förberett oss för konserten genom att lyssna igenom materialet och vet, att det som komma skall är ingen picknick. Speciellt som det som vi trodde skulle bli en picknick visade sej vara en nobelfest för oss utan etikettbok.

Ulf Norberg kommer in, ombytt, nu i en mörk bonjour. Snajsigt. 

Det börjar.

Franz Liszt (1811-1886) Fantsi och Fuga över Ad Nos, Ad Salutarem Undam (1850).

Jag tror jag talar för oss allihop när jag säger att Franz Liszt är mest känd för att ha författat det pianostycke som Bette Davis, i rollen som Margo Channing, på ett havererat party i filmen All About Eve, vill höra om och om igen. 

Eller så har jag helt fel, och det stämmer inte alls. 

Nånstans i min lilla illa informerade värld hade jag på något sätt grupperat in Liszt med Offenbach, Mozart och Händel, som en av dom där väldigt lättlyssnade kompositörerna. Som en av dom där vars CD-skivor man kan sticka till någon som inte är så bevandrad i den klassiska repertoaren. Som jag. 

När jag sen låg på min sacco-säck hemma i vardagsrummet och lyssnade på just det här verket insåg jag att jag som så många gånger förr inte alls visste vad jag talade om. Det här är tunga, svåra grejer. Det här är musik för finsmakare, för såna som inte bara vill ha en viss sorts druva, utan en viss vingård, och inte bara en viss årgång, utan helst en speciellt veckodag. Om detta var ett vin skulle det knappast finnas på systembolaget, det skulle på de flesta ställen vara en beställningsvara. För mina otränade öron lät det lite som om någon höll på att värma upp sina fingrar på klaviaturen, som liksom testade hur de olika tangenterna låter. Jag hörde ingan takt, ingen ton.

När vi sen satt inne i salongen och Ulf Norberg satte igång var det en helt annan sak. Musiken blev till en känsla, en stämning, en slags atmosfär. Jag försvann lite in i mina tankar, men jag minns inte vad det var jag tänkte. 

Joen Beckeld hade ljussatt, och bidrar mycket till den drömska stämningen. Jag ser höghus, hötorgsskraporna och stora atantångare bland orgelns stora pipor. 

Så är det över. Några pensionärer, hysteriskt rädda att dom ska få vänta några minuter innan dom får sina ytterkläder i garderoben, reser sej under applåderna och börjar, likt geritriska zombies, leta sej uppför trapporna och ut. Oförskämt, kan man tycka. Skyll er själva, kan man också tycka, för vi som snällt sitter kvar och klappar bjuds på extranummer. Jag undrar om dom därute i foajén ens hörde att musiken fortsatte, eller var dom för upptagna med att vifta med sina garderobslappar?

Det intressanta med den sista låten var, att när den började tittade jag och min kamrat på varandra och log brett, för vi kände igen den. Den är mycket populär och en klar favorit. Det är bara det att när vi kom ut på gatan och grenslade våra cyklar var det ingen av oss som kom ihåg vad det var för melodi. Jag gjorde några tappra försök att nynna nåt, men det blev bara ett slags Offenbach-medley för kastrater.

Gillade du det här kanske du gillar min recension av Tubafrossa på Musikaliska?
Eller Andrea Chenier på Kungliga Operan? 
Eller Emperor på Kungliga Operan?
Eller Filharmonins dag på Stockholm Konsterhus?
Eller Amadeus på Kungliga Dramaten?

Friplåt, tack Eva! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2565 + 0 = 2565:-

FILHARMONINS DAG, Stockholms Konserthus, konsert och öppet hus, föreställning 7 2014, recension

Jag måste öppna med att säga att jag inte alls hatar barn. Jag är kanske ingen Maria Von Trapp, men jag är heller ingen Scrooge. Jag kan ha svårt för vissa barn, men alla kan ju inte älska alla här i världen?

Jag hatar småbarnsföräldrar. Inte alla, långtifrån alla, inte dom flesta, men det finns några stycken, och dom verkligen hatar jag. Dom där som försöker leva livet som om det här med att plötsligt få barn inte har någon som helst påverkan på deras livsstil. Dom som släpar med sej spädbarn in på teaterföreställningar, eller friskis och svettispass. Eller krogen. Dom gör det inte för barnets skull, eller hur? 

Och dom som låter hela deras kaosartade liv fullkomligt brisera över sin omgivning. Dom där som låter sina barn leka hela havet stormar i varje restaurang dom besöker. Dom där som betraktar barnavdelning på Stadsmissionen som en lekstuga. Dom där som inte längre hör sina barn och inte kan förstå att deras skrikande kan störa. Dom där som tycker att deras barn har varje rätt att bete sej precis som dom vill. 

Dom småbarnsföräldrarna.

Och jag kanske ska förklara att jag är en snart 50-årig singelgubbe som aldrig ens haft ett husdjur och som gillar när det är lugnt och tyst.

Så jag var lite nervös när jag bestämde mej för att gå på Filharmonins dag på Stockholms konserthus i årets första och förhoppningsvis sista, snökaos. För även om det inte stod uttalat så var det underförstått att detta var en tillställning mycket för barnen.

Någon kanske har sagt det, eller i alla fall borde någon säga det: att det är en gudagåva att bli överbevisad. Eller för oss ateister: Det är en gåva att bli överbevisad. Och om ingen har sagt det förut, kom ihåg att det var här ni läste det först, av mej: Det är en gåva att bli överbevisad. Eller borde man säga present? Eller ynnest? Det är en ynnest att bli överbevisad? 

Det är det. Man har en fördom, och så visar det sej att den är fel, och man lär sej nåt och blir som följd en bättre, klokare människa. 

För dom här småbarnsföräldrarna var fantastiska. Jag vet att om jag, när jag var fyra-fem-sex år gammal, hade blivit tvingad att sitta still och lyssna på en filharmonisk konsert, då hade jag fått ett sånt utbrott att konserthuset fundament fått strukturala förskjutningar. 

Visst, det var lite skrik och lite ståhej, och det kändes lite konstigt att gå fram till en urinoar omgiven av en massa småflickor som väntade medan deras pappor kissade, men ni som inte var där, ni missade nåt. Jag undrar om klassisk musik skapar bra föräldrar eller om bra föräldrar gillar klassisk musik?

Jag kom klockan elva, och jag gick klockan fyra, och innan dess rörde jag mej knappt ur fläcken. Jag satt fantastiskt bra, mitt i stora salen, bakom en stol sponsrad av Varuhuset Pub. Jag vet inte vem som sponsrat min stol, jag tänkte jag skulle titta efter, och så glömde jag. 

Dom började med Prokofjevs Peter och vargen, pedagogiskt berättad av Torbjörn Lillieqvist och med en inledande genomgång av hela orkestern och vad varje instrument symboliserade. Jag vet inte vad gäller dom andra ungarna, men jag satt som på nålar. Nej, det låter obekvämt: jag satt som om jag stod upp. Jag satt som om jag stod upp längst framme vid scenkanten och ropade till dirigenten: Vad hände sen!?

Sen presenterade sej stråkkvartetten och spelade sviter ur Griegs Från Holbergs tid. Lätt och luftigt, som en papperskasse som dansar i vinden.

Organisten Ulf Norberg presenterade den stora orgeln. Här fick jag så många aha-upplevelser att jag nog måste sett ut som en fisk på torra land. 6.100 instrument indelade i 69 delar! Fatta! Jag ska gå på en orgelkonsert. Jag vet inte när, jag bara vet att jag ska. Ska! säger jag! Den mörkaste pipan är tio meter hög och känns nästan mer än den hörs. 

Filharmonikerna har haft såna här öppna hus i över tjugo år, och det märks, dom kan det här: när nästa del, Rossinis Uvertyr till Wilhelm Tell spelades, hade barn fått anmäla sej till att komma upp och dirigera hela orkestern. Alfred, Leo och Matilda, tre små blonda barn blev dragna ur Lotta Bjelkeborns korg och fick komma upp på scenen, få på sej en frack och fick testa. Leo, 10 år, som ska bli dirigent, hade inga som helst problem, Matilda, 11,5 vågade testa olika tempon, eller som jag lärde mej: olika tempi. Och orädde Alfred både slog in och slog av orkestern, som om han vore en liten Mozart.

Till Strauss d.ä.:s Radetsky-marsh blev vi i publiken dirigerade i vårt handklappande. Jag älskar sånt!

Så kom träblåset. Dom verkar vara orkesterns komiker. Lite nördiga, sådär, med en torr humor, och efter att dom presenterat sina olika instument, spelade dom Mozarts Rondo alla Turca, och en superskön version av Tango Jalusi, arrangerad av en av musikerna. 

I pauserna käkade jag äpplen och bantar-bars och lyssnade på mina grannar. En gubbe bakom mej förklarade allt för sin fru på ett sätt som fick mej att förstå att detta var nog första gången han var på Konserthuset. Det lät lite som om det var första gången han var utanför dörren, faktiskt. 

Brasset är orkesterns bad boys, men allt är förstås relativt. Vi pratar Filharmonikerna här, inte Rolling Stones. Trumpeterna känns högtidliga, och trombonerna sorgsna, som på en begravning. Vi fick höra Sibelius förspel och Anton Bruckners tantum ergo nr. 6 

När hela orkestern bjöd på Berlioz Romerska karnival och Adams Short Ride in a Fast Machine hade man lottat ut sju personer som fick komma upp på scenen och sitta i publiken. Jag var inte en av dom. Jag hade inte ens anmält mej. Jag satt väldigt bra där jag satt. 

Gratis entré, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+0=855:-

AMADEUS, av Peter Shaffer, Regi Peter Langdal, Översättning Göran O Eriksson, Scenografi och kostym Karin Betz, Ljus Torben Lendorph, Peruk och mask Lindell Mimmi, Åberg Melanie, med Johan Rabaeus, Adam Pålsson, Jennie Silfverhjelm, Andreas T Olsson, David Mjönes, Mats Bergman, Pontus Gustafsson, Filip Alexanderson, Jon Karlsson, Erik Nilsson, Maria Hulthén, Maria Hux, Beatrice Orler, Göran Martling, Dramatens stora scen, recension, föreställning 5 2014

Jag vill börja med att nominera sittplatserna på Dramatens parkett till stora internationella träsmakspriset. Jag satt på rad nio, näst längst ut till höger, och efter kanske någon timme hade jag förlorat känseln i mina origamifierade ben och fått en lättare släng av multipelt diskbråck. Jag är inte speciellt långbent och jag vet inte hur en höjdhoppare ens skulle få plats, hen skulle få lägga benen över axlarna på personen framför, som en slags säkerhetssele på Gröna Lund.

En av mina absoluta favoritpjäser, Lettice and Lovage, sattes för första gången upp på The Gielgud Theatre i London 1987, och blev med sina 768 föreställningar en av dom längst spelade pjäser i Londons teaterhistoria. Maggie Smith spelade huvudrollen. 

Jag har aldrig sett den, bara läst pjäsen, upprepade gånger. Det sägs att författaren, Peter Shaffer, skrev pjäsen som svar på den kritik han fått för bristande historisk exakthet i sin pjäs Amadeus, från 1979.

Amadeus handlar om Antoni Salieri, den mest framgångsrike kompositören i 1780-talets Wien. Han har vigt sitt liv åt konsten och har bara en bön till gud: att få göra fantastisk musik. När han så upptäcker att det är till Amadeus Mozart gud har gett förmågan att skriva gudomlig musik, går han över till den svarta sidan och gör allt för att krossa Mozart. Han lyckas, men är ändå den store förloraren, det är Mozarts musik man minns, medan han själv är så gott som bortglömd.

Amadeus är en pjäs om det geniala och det mediokra, om att skapa och om att förstöra, om gud och om kreativitet.

Jag missade när Amadeus gick på Stockholms Stadsteater 1981, där Philip Zandén slog igenom som Mozart, och jag missade den igen 2005 när Rikard Wolff spelade Salieri. Jag kan inte låta bli att tänka att vilken förställning det hade blivit om Zandén och Wolff delat scen.

Och där har vi det igen, det där fenomenet att en vinner evig berömmelse och förloraren sjunker ner i historisk glömska. För vem minns vem som spelade Mozart mot Wolff? Och vem vet vem som var Salieri när Zandén var Mozart? Ett googlande visar mej att Sven Ahlström spelade Mozart mot Wolff, men inget googlande i världen lyckas avslöja Zandén Salieri. Historiens dimridåer. (En utslängd fråga bland mina bekanta på Facebook kommer upp med svaret Frej Lindqvist och en massa spydiga kommentarer om min brist på fundamentala google-färdigheter.)

Och nu är det dags för Johan Rabaeus och Adam Pålsson. 

Det är en väldigt bra pjäs. 

De första minuterna, när Erik Nilsson kommer infarande som ur ett brinnande hus, följd av Filip Alexandersson och Jon Karlsson som Saliers Venticelli, exakta som vaktparadsoldater, synkade som koloraturtoner, sätter jag mej käpprakt upp i min stol och hinner jag tänka: jag måste se det här i morgon igen! Det här är underbart! Här är den, den där underbara föreställningen som jag kan se igen och igen!

Sen händer något. Man anar Salieri i en rullstol i halvmörkret på scenen, han börjar tala och jag är plötsligt medveten om host-och harkelorkestern ute i salongen. Jag har varenda godisprassel. Förtrollingen är bruten.

Jag önskar att jag hade kunnat se den här uppsättningen runt premiären, när den var nyligen inrepeterad, ung och fräsch. Eller kanske genrepet, eller första publik? Det måste varit magiskt första gången skådespelarna möttes på stora scenen. 

Nu, många månader senare, känns det som om en slags slentrian smugit sej in, ett slags skanderande i repliken beroende på för mycket tanklös upprepning, och man har slutat berätta historien, slutat uppleva situationen. Det finns ingen förundran, ingen villrådighet, alla karaktärer vet exakt vad dom ska göra och gör det. Man slutar hålla ihop fraser och tycks ha tappat bort impulser och bilder. En replik som

”Jag såg förundrat på hur han från sitt vardagliga liv åstadkom konst!”

tillåts läsas:

”Jag,

såg,

förundrat,

på,

hur,

han, 

från,

sitt,

vardagliga,

liv,

åstadkom,

konst!”

När man kommer till slutet har jag glömt bort början.

Andreas T Olsson som Josef II är som vanligt helt enkelt lysande. Punkt. Jag skulle skriva kantat till hans talang, frasen ” utstrålning som en sol och dragningskraft som ett svart hål” ligger där och guppar, men jag sparar det till någon uppsättning där han får bära huvudansvaret.

Filip Alexandersson och Jon Karlsson är en mycket stor behållning, dom är unisona som spegelbilder, och deras metronomexakta replikleverans får bära upp mycket av det sackande tempot. 

Erik Nilsson som Salieris betjänt, och kvällens trummis, verkar bara få visa hälften av alla sina färdigheter, och jag ser gärna mer. 

Jag vågar påstå att det måste finnas något motbjudande i Mozarts karaktär, något vidrigt vulgärt och socialt apart, varför skulle annars alla andra förutom Salieri vända honom ryggen. Han bör vara den där killen som alltid säger fel sak, som aldrig riktigt fattar situationen som aldrig riktigt kommer med i gänget. Om EQ vore ett begrepp på 1700-talet hade han varit motsvarande sinnesslö. Om kanske inte en hackkyckling så i alla fall den där konstiga killen som käkade myror och hade konstiga intressen. Adam Pålsson är charmig som en kattunge och läcker som en tjeckisk porrstjärna. Han är mer en Romeo än en Amadeus. Han har också en enahanda replikföring som nästan alltid avslutas med att gå upp en ton, liksom med ett litet osynligt frågetecken. 

Scenografi och kostym av Karin Betz är mycket imponerande. Kostymerna, ett slags pastischer på 1700-talskostymer i pastellfärger, är mycket intressanta, och scenografin med sina tusen användningsmöjligheter är gravt imponerande, men när vridscenen används lika ofta som en karusell på Gröna Lund en solig sommardag blir det lite påfrestande i längden.

Jag tror att jag och regissören Peter Langdal helt enkelt inte är överens om läsningen. För mej är Salieris steg in i det destruktiva och hans förhållande till gud som när ett förfördelat barn slår sönder något han vet föräldrarna är rädda om, som när en tonåring ristar fula ord på vackra byggnader, medveten om att han gör fel, ett rop på hjälp, skulle man kunna säga. Salieri tappar aldrig tron på sin guds kraft. Han ställer sej på det ondas sida, men hoppas alltid att det goda ska vinna, häpen över var gång gud inte ingriper. Jag saknar denna förundran, denna ”men stoppa mej då!”-inställning. Som det nu spelas förstår jag intellektuellt, men känslomässigt hänger jag inte med.

Sista minutenbiljett 195:-, hittills har Kulturen 2014 kostat 565+195=760:-

http://en.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart