Visar inlägg med etikett Klara Soppteater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klara Soppteater. Visa alla inlägg

lördag 4 mars 2023

HUR VI HAMNADE MED DAVID OCH P-M

 Så, gissa vem som steg upp tidigt idag?


 


Fuskpäls, minst en gång i veckan, magnus boren, soppteater, Niklas Löjdmark Chressman, Soppteatern, chouchou, chou chou, stockholm, kultur, sverige, cyklar, cykla i stockholm, kulturhuset stadsteatern, gråhårig, vlog, presenboden, jonathan adler, david julio, öl, soppa, kultur i stockholm, fredrik meyer, underhållning, teater, show, musikal, musical, sång och musik, sång, musik, 


LINKS:


MY YOUTUBE CHANNEL: https://m.youtube.com/user/joakimbergman 


”HOW I GOT BACK WHAT I’D LOST”:


On instagram: https://www.instagram.com/reel/CpEBybZjvBg/?utm_source=ig_web_copy_link


Or youtube: https://youtu.be/d4Eyzn4-Sp0


#teateristockholm #stockholm #soppteatern #minstengångiveckan #kulistockholm #vadskamangöraistockholm, #teater #musikal j230224

måndag 11 januari 2016

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 148 30/12 2015

Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg, Scenografi Sven Haraldsson, Kostym Clara Ahlström, Ljus Sofia Linde, Mask Katrin Wahlberg, Rekvisita Elisabeth Jansson, Musikarrangemang Fredrik Meyer, Musikarrangemang Marika Willstedt Medverkande Ing-Marie Carlsson, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, Lars Bethke, Martin Redhe Nord, Donald Högberg

Oh the weather outside is frightful
But the fire is so delightful
And since we've no place to go
Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

It doesn't show signs of stopping
And I've bought some corn for popping
The lights are turned way down low
Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!
LET IT SNOW,
text av Sammy Cahn 
musik av Jule Styne 

”Vilket bord sitter ni vid, då?”
Patti-Li Leuk tar av sej vantarna och plockar fram  biljetten han skrivit ut hemma:
”Bord 20…”
Esterton Calufs ser lite… tagen ut. Som om hans bord inte har ett nummer, utan en färg, bord Midvinterblå, eller symboler, som när man gick på lekis: Bord Katt Med En Röd Boll
”Vilket bord sitter ni vid?” frågar jag, försiktigt, nästan lite rädd.
Han ser på oss, som om han vore lite osäker på vilka vi var, var vi är, och vem som är vem, och vad vi är. Jag tänker att antingen håller han på att få en stroke, behöver insulin, eller också har han precis insett att han är här fel på fel dag. 
”Bord 20!” svarar han, glatt, och gör en sån där min som betyder: Har ni hört på maken?
Världen är liten, och blir bara mindre och mindre.

Vi står just innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 

Dagen innan hade jag och Patti-Li cyklat över nyfallen snö ut till Naturhistoriska museet och löpt amok, som man gör. Varje månad, under 2015, har vi besökt ett museum, och det var på vippen att vi missat decemberbesöket. Detta var den enda dagen som funkade, turligt nog, och detta är ett museum värt ett besök, men kanske bör man med fördel besöka det nån dag när inte alla skolbarn är lediga och behöver sysselsättas.
 Efter besöket drog vi hem till mej - för att planera nyårsmenyn. 

Varje nyårsafton kommer Patti-Li Leuk hem till mej, och så dricker vi champagne och lagar mat. Det är allt vi gör, och det brukar ta hela dagen i anspråk, från tidig eftermiddag fram till fyra, fem. På morgonen, förstår du, förstås  Vi bjuder inte in nån annan, och vi går inte ut - bortsett från en liten snabbis för att kolla in  fyrverkerierna vid tolvslaget, om vi hinner. 
När vi började den här traditionen hittade vi inspiration till rätterna lite överallt, men på senare år har vi försökt ha ett tema. Ett år, när vi rest utomlands lite löjligt många gånger, lät vi menyn innehålla något från alla länder: Turkiet, Holland, Ungern, Estland, Lettland, och Finland. Året innan hade menyn bestått av lyxiga varianter av saker man kan hitta i en snabbmatstrestaurang: hamburgare, munkar, milkshake, och lyxiga pommes. 
Den här gången hade vi tänkt att vi skulle försöka ha judiskt tema. Våra enda utlandsresor hade varit till Åbo och Prag, och finsk mat hade vi ju redan avverkat, i form av ett bröd, om jag minns rätt, men när vi började leta bland det tjeckiska köket var det svårt att hitta något som inte centrerade hela måltiden runt kött. 
Så kom Patti-Li att tänka på den judiska stadsdelen, i Prag, där vi hade irrat hela vår första dag i stan. På grund av bristande läsförståelse hade vi fått för oss att hela området var judiskt, och det var inte förrän vi snurrat runt där i timmar som vi insåg att det mesta judiska var rivet - givetvis -  men för oss fortsatte ändå området att heta Det Judiska Området trots att det av andra kallades Gamla Stan
Hemma hos mej gick vi igenom vad vi båda Pinterestat i ett gemensamt album, och valde och vrakade, och kom till slut fram till en meny. Förrätt: Borekas, Matzoballsoppa, huvudrätt: Israelisk sallad, Shakshuka, PotatisKnishes, och som efterrätt: Noodle Kugel och Chokladbabka. 
Som en respektfull nickning åt Prag har vi också beslutat att baka Trdlnik, ett bröd som traditionellt lindas runt ett spett och snurras över öppen eld innan det rullas i socker och kanel. Till hemmabruk lindar man det runt aluminiunfolieklädda, insmörade glasburkar. 
När föreställnigen är över ska vi göra alla inköp, både matvaror från Ica i Liljeholmen, men också nyårsdekorationer från China Li, den där underbara affären på Ringvägen, vid Skanstull, för att  sen cykla hem till mej och börja på Babkan, Shaksjukan, och potatisfyllningen till Knishen. Soppan, förresten, kräver något som heter Matzomjöl, och vi tror att vi har hittat en affär, på Nybrogatan som har det, men om inte, har vi ett alternativ i rockärmen: Ingefärsdoftande morotssoppa. 

Efter en stund kommer Esterton Calufs fram till vårt bord, tillsammans med sin upphittade vän, Simon Sauce, en ung herre med skägg och långt hår i knut, samuraj-style, och med en viss oro, eftersom han senare på dagen ska hämta upp en katt som hans sambo inköpt, och han är lite orolig över att han kanske är allergisk. Och vad behöver en katt egentligen, undrar han, för att vara lycklig?
Plötsligt bara börjar det. I vanliga fall brukar alltid någon komma upp på scenen, hälsa välkommen, förklara ett och annat, och på så sätt ge oss en chans att snabbt skeda i oss soppan. Här har man antagligen tyckt att det förtar något, med det resultatet att vi plötsligt sitter där i mörkret, med skeden nånstans mellan mun och tallrik, och det är bara att försöka lägga ner besticken utan väsen, medan soppan står där och kallnar…

Det handlar om en amatörkör, nånstans i Norrland. Dom har repat och repat och repat, och idag är det den stora uppvisningen, och då drar det värsta snöovädret nånsin in över det lilla samhället. Körledarinnan och några trogna medlemmar lyckas ta sej till samlingssalen, men hur blir det med publiken? 
Det är en ganska gullig men spretig föreställning, som om den själv inte riktigt visste vad den ville, eller kunde, bli: en komedi, en allvarlig pjäs, ett musikprogram, eller nåt meta-modernt? Det känns nästan som om den själv tycker att den är en liten bagatell, när den egentligen har potentialen till något större.
I grunden ligger en bra, gedigen idé. Kommer du ihåg filmen Steppin’ Out, från 1991, den med Liza Minnelli som danslärare för en vuxengrupp i stepp? Det  här är lite mer av samma sak: en grupp främmande människor som lär känna sej själva och varandra. Vi har kvinnan och mannen som går och trånar efter varandra, den unga kvinnan vars trasiga nerver hindrar en karriär som musiker, bögen med broadwaydrömmar, den äldre kostymmannen som visar sej ha en oväntad talang för scen-sömnad, och så skådespelaren Lars Bethke, i rollen som skådespelaren Lars Bethke. Det är hans roll som får stå för meta-mischmaschen.

Det är irriterande när nånting nästan är mycket, mycket bra, om man bara hade tagit tag i en massa små konstigheter, såna som borde vara så enkla att fixa. Kanske har det saknats tid? Kanske - eftersom det är en nyskriven pjäs - har man hållit på och mixtrat med manuset fram tills det var dags för genrep, och då, när man såg vad det var man hade, var det för sent att rätta till allt som stack ut? Det kan förklara varför alla, mitt i föreställningen, när elen har gått, sätter sej ner och har små rollförklarande monologer, för att förklara vem dom är och sånt som inte går att klämma in i vardagliga repliker körmedlemmar emellan. 
Till exempel sätter den första personen som kommer till lokalen på en radio som av någon outgrundlig anledning står på pianot, och  precis då kommer en väderleksrapport som berättar att det är tidernas snö-oväder därutanför. Men den rapporten behövs egentligen inte, eftersom varenda person som som kommer in är helt nedsnöad, och gladeligen berättar att det snöar, utanför, jättemycket. 
Sen kommer körledarinnan, med igensnöade glasögon, och berättar lugnt, nästan pedagogisk, som om hon hade allt tid i världen, om hur misslyckad hon är, i en sån där prata som måste levereras nästan i ett andetag, i en tanke. Lite som när du och jag går omkring hemma, och är lite stressade, och plötsligt märker att vi pratar för oss själva? 
Som det är nu, eftersom det precis har börjat, och vi i publiken ännu inte vet vad för slags föreställning det är, så blir man lite osäker på var det är meningen att hennes text ska landa. Eftersom hon bara står rakt upp och ner, och hennes glasögon är igenimmade  kan vi inte se hennes ögon, och vi vet därför inte: Pratar hon med oss, med mannen som kommit in precis innan, han med radion, eller är detta en slags inre monolog, uttalad?
Och kanske är det så att författaren har försökt klämma in för mycket, vilket ha gjort att alla inre processer känns lite stressade? 
Eftersom det är en julsaga vill man att det ska sluta lyckligt, så tyvärr, tycker jag, låter man kvinnan och mannen, som gått och tränat efter varandra, få varandra. För mej hade det varit mycket mer rörande om dom - som ett visst Tjechovpar - aldrig någonsin kommer till skott. Nu blir det lite hastigt och lustigt, och ganska ovärdigt, som i en barnsaga eller en chic-flic från hollywood, riktad till tonårsflickor och dom som har något slags världsfrånvänt barnasinne kvar. 
Kanske är det för att ge kostym-mannen lite mer kött på benen, och för att motverka stereotypa könsroller som man låtit honom - en ganska inbunden, reserverad man - på egen hand plötsligt ha sytt upp körens kostymer. Och även om det kanske vore mer trovärdigt om broadwaybögen hade greppat nål och tråd, är kostymerna så avancerade att man måste ha ett förflutet som sömmerska för att åstadkomma dessa kläder. 
Man har skrivit en ganska rolig tråd åt Lars Bethke, som spelar sej själv, som en skådis som har kommit för att titta på körens uppspel, med målet att skriva något om en kör. Han rabblar upp sin idé, något som låter precis som pjäsen vi ser, men går sen över gränsen och låter körmedlemmarna bli insnöade och tvingade till kannibalism, och då känns hans historia plötsligt mindre intressant. Hade det inte varit intressantare om han skrivit precis den historien vi ser? 
Och av någon anledning har man slängt in två musikaliska slut. Det ena är slutet som kören gör, och det andra verkar vara ett som skådespelarna gör för oss. 
Jag skulle verkligen önska att man satte upp detta nästa år, men kanske inte på soppteatern, utan någonstans där man hade en och en halv timme på sej, så att man verkligen fick tid att utforska allt och alla. 

De bästa idéerna, tycker jag, är biten i slutet där dom bestämmer sej att genomföra konserten, trots att publiken saknas, och istället fantiserar, visualiserar, att vi, och valda personer ur deras liv, är där, samt när Martin Redhe-Nords karaktär berättar om hur han flyr in i en musikalisk drömvärld för att klara av ett olidligt hemliv. Speciellt tycker jag om att det är mamman som antagonisten, och inte, som så vanligt är: hans pappa, som här istället får vara den räddande ängeln. Det är lite som Carrie, eller Rapunzel, att vilja bli älskad av, och att kunna älska en mor man inte längre kan älska. 
Här, tycker jag, ligger embryot till en helt egen föreställning, om den unga killen som har barrikaderat sej i sitt rum, med en vansinnig, psykotisk mor därutanför, drömmer sej bort till en glittrande glamorös, problemfri värld, och bara väntar på att klockan ska bli fem, och pappan ska komma hem, och det verkliga livet kan fortsätta. 
CUE: The Glamorous Life ur Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC: 

I am the princess guarded by dragons
Snorting and grumbling and rumbling in wagons?
She’s in her kingdom, wearing disguises,
living a life that is full of surprises?
And sometime this summer, she’ll come galloping
Over the green!
Sometime this summer, to the rescue,
My mother, the queen!
Ordinary mothers thrive on being private,
And ordinary mothers somehow can survive it,
But ordinary mothers never know they’re just standing still?
With their kettles to fill?
While they’re missing the thrill
Of the glamorous life!


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett: 195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6549:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:

"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."


EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra. 


CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 
Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.

Låter det intressant? Här är resten: 


tisdag 24 november 2015

KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning134 11/11 2015

Uppläsning Etienne Glaser, Violin Christian Svarfvar, Piano Maria Rostotsky.

I was dreaming of the past
and my heart was beating fast
I began to lose control
I began to lose control
I didn't mean to hurt you 
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you
I'm just a jealous guy

I was feeling insecure
You might not love me anymore
I was shivering inside
I was shivering inside
Oh I didn't mean to hurt you
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you 
I'm just a jealous guy

JEALOUS GUY
av John Lennon.

Okej, så tills för några veckor sedan hade jag aldrig hört talas om Kreutzersonaten. Eller, som Beethoven skulle ha sagt det, enligt Google Translate: Okay, also, bis vor ein paar Wochen hatte ich noch nie gehört, Kreutzersonaten. Jag är inte säker på det, men jag tror nog det ligger en hel del grammatiska fel inbäddade i den frasen, översatt av Google. Stuvar inte tyskarna om det? Säger dom inte, typ: Kreutzersonaten, tills för några veckor sedan, jag hört aldrig talas om?
Tolstoj skulle i alla fall - också enligt Google Translate - ha sagt: Хорошо, таким образом, пока несколько недель назад я не разу не слышал о Kreutzersonaten, och vem är jag att tjabba med Tolstoj? 

Jag har haft som ambition, under det gångna året, att varje månad läsa på om en konstnär och en tonsättare, något jag lyckades med fram till Mars, tror jag. Då läste jag lite om Debussy och Da Vinci. Beethoven var september, tillsammans med Turner, som jag inte läst ett ord om. 

Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. 

I alla fall, jag läste att man skulle spela något som hette KREUTZERSONATEN på soppteatern, och några dagar innan - på väg till en reading av  CLYBOURNE PARK på Teater Playhouse - dundrade jag in på kulturhuset och skaffade mej en biljett. En av de sista, ganska långt bak, men i mitten. 

Kreutzersonaten, Beethovens Opus 47, i tre satser, är skapad för piano och violin, och döptes så på grund av ett gräl. Ursprungligen hade Beethoven dedikerat verket till violinisten George Bridgetower, som framförde stycket för första gången a vista - utan att först ha spelat igenom eller tidigare sett noterna - 24 Maj 1803, samma år som den svenske prinsen Fredrik Adolf dog, Förenta Staterna köpte Louisiana av fransmännen, som precis hade fått det av spanjorerna, och Amalia Assur, Sveriges första kvinnliga tandläkare, föddess.  
Men, bara några timmar efter premiären, när de båda tagit sej några glas, började dom gräla om en kvinna som Beethoven högaktade, men som violinisten ansåg hade låg moral. Beethoven beslutade på stört att istället dedikera verket till Rudolph Kreutzer, som ansågs vara den tidens bäste violinist, en man som aldrig framförde verket, inte tyckte speciellt mycket om Beethovens musik, och bara träffade honom en gång, kort. 

1889 publicerades Leo Tolstojs Kreutzersonaten, en kort bok, nästan en lång novell, på 65 sidor i 28 kapitel, och handlar om en man, Pozdnyshev, som dödar sin fru av svartsjuka, efter att ha upptäckt att hon varit otrogen med en violinist när de båda spelade Kreutzersonaten. Inte under själva spelandet, kan jag tänka. Han dödar inte fiolspelaren, eftersom denne hinner fly, och Pozdnyshev själv inte har några skor på sej, och tycket det är ovärdigt att jaga någon i strumplästen. Jag tror jag skulle gilla Tolstoj, om jag läste honom. 
Verket censurerades omedelbart av myndigheterna, och Tolstoj fördömdes av moralister världen över. Inte för att han ansågs omoraliskt, utan för att hans moral var för hög: han ansåg att kärlek och sex stod i vägen för större saker, som religion, mänskligheten, nationalism, forskning, och konst. Och det verkar som möjligheten att få nuppa vinner över vilka ideal som helst.

1901 målade René François Xavier Prinet, inspirerad av Tolstojs novell, en målning kallad Kreutzersonaten, föreställande en kvinnlig pianist i en djupt urringad klänning i gul sidentaft som vrålhånglar med en manlig violinist. Hennes högra hand fingar fortfarande på tangenterna, och han släpper inte sin fiol. Jag antar att man måste var musiker för att fatta den grejen...
En massa dramatiseringar följde, med start redan 1902, då en version på yiddish hade premiär.
Över ett dussin filmatiseringar har gjorts, den har inspirerat Leoš Janáček's första ståkkvartett, en balett - Carolina Ballet, där musik av Beethoven, Janáček, och J. Mark Scearce användes  - och målningen av Prinet användes i flera år som reklam för parfymen Tabu, by Dana, skapad av Jean Charles 1932, med uppdraget att skapa en parfym för en hora, un parfym de puta, och den beskriv som "Dess härliga orientaliska blommiga sammansättning börjar med frisk citrus och kryddiga toner. Kryddorna i hjärtat framhäva skönheten i översvallande blommor: jasmin, narcisser, ros och ylang-ylang. Den varma orientalisk basen inkluderar bärnsten, harts, sibet och ädelträ - sandal och patchouli." Som vissa skulle säga: Everything but the kitchen zink. Jag tänker definitivt gå förbi Åhlens och NK och se om jag kan få mej en fläkt ifrån den fina världen. Man bara måste, eller hur?
Den arabisraeliske författaren Sayed Kasjuas novell från 2010, Second Person Singular, berättar om dagens Israel, och använder Tolstojs verk som ett grepp. 
2009 publicerades  Rita Doves Sonata Mulattica : Ett Liv i Fem Satser Och En Kort Pjäs, en diktsamling om den ursprungliga dedikanten, som hade afro-karibiskt, polskt och tyskt påbrå, och om vilken inte mycket är känt. 

Så visst är det ganska konstigt att jag inte hört talas om den, dom, någon av alla?

Det var inte en så bra idé, kanske, att lyssna på Kreutzersonaten, när jag stressade fram på min cykel. Den är lite pådrivande, här och var, kan man säga, och eftersom jag suttit och skrivit på min teaterrapport av DIPLOMATI på Kulturhuset Stadsteatern med ett öga på klockan, så var jag redan ganska stressad. 

Det sitter en kvinna och spelar piano på scenen, när jag kliver in. Hon är klädd som för en konsert, och jag förstår - eftersom jag läst på - att hon inte ska föreställa kvinnan i berättelsen, den gifta amatörpianisten som får ihop det med en proffsviolinist. Hon skulle inte vara klädd så. Hon spelar ingen särskild melodi jag känner igen, men jag antar att det är övningar, stofer ur den ur den kommande konserten. Jag hann inte lyssna igenom hela verket på min stressade cykeltur genom stan, och ärligt talat, så snabbt fastnar den inte. 
Eller, konsert och konsert, förresten: det är en slags blandning; en konsert med Beethovens sonat, och högläsning ur valda delar ur Tolstoj bok.
Jag, som hamnat ganska långt bak vid insläppet, hade förväntat mej att det skulle vara fullt vid mitt bord, men jag är den förste som slår mej ner. Den ende som slår mej ner, visar det sej. Hela bordet är mitt. Inte för att jag utnyttjar situationen, nejdå. Visserligen dricker jag mer kaffe än jag kunnat göra om jag delat kannan, och jag käkar tre kakor istället för den tilldelade ynka, enda, men jag minns inte vilken soppa man serverade, och jag är ganska säker på att jag fick byta ut den mot en vegetarisk, så de andra tre förblir orörda. Det känns extremt lyxigt att sitta där själv, vid ett bord för fyra, men också lite utsatt, som om jag köpt fyra biljetter, men inte har några vänner som vill följa med. 

Jag vet inte vad Beethoven hade för inspiration, eller idéer, om verket, men jag tror inte otrohet och svartsjuka stod högst på hans lista, eftersom dessa teman infördes av Tolstoj, men på något sätt är det svårt att skilja verken åt. Säger du ”Kreutzersonaten” till mej, nu, så tänker jag otrohet och svartsjuka. Det är samma sak, fast tvärtom, som om du sagt ”Målning med mystiskt leende kvinna.”
Jag tänker Mona Lisa. 

Föreställningen är uppbyggd så att musik och litteratur aldrig blandas. Etienne Glaser läser högt ur Tolstojs verk, och däremellan spelar man Beethoven. Det funkar sådär, kan jag tycka. Musiken speglar liksom inte det som händer, och hur man än vill läsa in passion i vissa partier, blir det lite problematiskt. Speciellt om man försöker se det kronologiskt. Första satsen känns inte som knoppande passion, för mej. Den är mer lidande, fallande höstlöv, en jäkla massa spring i trappor och jagande. 
Och jag förstår verkligen att man gjort en balett av det hela. Det är svårt att inte se rörelser framför sej. Jag undrar vad Alexander Ekman, Tim Rushton eller Örjan Andersson hade kunnat åstadkomma om dom fått sätta fötterna i verket.
Musikerna, i de lästa partierna, har fått enkla positioner att förhålla sej i. Violinisten går fram till pianisten, vid ett bestämt ställe i texten. Går runt flygeln, i ett annat parti. Tittar i noterna. Dom försöker aldrig spela det som läses upp, försöker inte förkroppsliga de känslor som beskrivs, och det är skönt: dom låter oss läsa in vad vi tror dom tänker. 
Men för mej blir det lite splittrat. Jag njuter av de båda sätten att berätta, men för mej blir det aldrig att dom berättar samma historia, utan det är lite som när man - på den tiden man hade radio - hoppade mellan kanalerna: lite radioteater, blandad med lite klassisk musik. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5024:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:


CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:

"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "

TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern:
Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.

Låter det intressant? Här är resten: 



måndag 12 oktober 2015

RAWFOOD-SOPPA! på Klara Soppteater, föreställning 113 6/10 2015


Idé, manus och regi Ida Högberg & Sebastian Ring, Kapellmästare Sebastian Ring, Soppmeny Ida´s Raw Kitchen, med Sebastian Ring, Ida Högberg, Rolf Landberg

It seems crazy but you must believe
There's nothing calculated, nothing planned
Please forgive me if I seem naive
I would never want to force your hand
But please understand, I'd be good for you

I don't always rush in like this
Twenty seconds after saying hello
Telling strangers I'm too good to miss
If I'm wrong I hope you'll tell me so
But you really should know, I'd be good for you
I'd be surprisingly good for you

I won't go on if I'm boring you
But do you understand my point of view?
Do you like what you hear, what you see
And would you be, good for me too?

I’D BE SURPRISINGLY GOOD FOR YOU 
Writer(s): Tim Rice, Andrew Lloyd Webber

Copyright: Evita Music Ltd. 

Mina föräldrar har inga problem att äta vegetarisk mat, så länge ingen berättar för dom att det inget finns något kött i det dom äter. Då börjar dom omedelbums klaga över bristen på något animaliskt, och påstå att dom inte känner sej mätta. Det är lite som med småbarn: så länge man inte säger till dom att det dom äter är nyttigt, så går det bra. 
Jag har varit vegetarian i snart 30 år. Japp, tiden går, jag vet. Det började som en kul grej; en tjejkompis, Mesen Sowerberry, åt inte kött, bara fågel och fisk, vilket i vissa kretsar kallas demivegetarian, och jag tänkte att det kunde ju vara värt att pröva. Men eftersom jag aldrig gillat fisk - förutom tonfisk, då; alla gillar ju tonfisk, och kräftor, och räkor, speciellt i räksallad - så gick jag liksom hela vägen. Jag blev vegetarian. En lakto-ovo-vegetarian, om man ska vara noggrann, vilket betyder att jag inte åt kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölkprodukter. 
Och jag gick plötsligt ner tio kilo. Och började vakna utsövd. Och hade en massa ny energi, och för en ganska energisk person som jag, så är det nästan lite skrämmande. 
En anledning till viktminskningen kan vara att det helt enkelt inte fanns något att äta, för en vegetarian, på den tiden. Det gick inte att köpa sojakorv på Konsum. Det fanns inga quorn-produkter på Ica. Man kunde gå på hälsokostaffär och köpa dyra grönsaksbiffar som smakade hö och halm. På den tiden fanns det inget Paradiset, eller Goodstore. Gick man på restaurang var fetaostsallad nästan det enda man kunde beställa. Jag överlevde på pasta med tomatsås, varma mackor och grönsaksgrytor. 
Det kanske ska tilläggas att sen jag upptäckte halloumi-osten, sen man uppfann och började sälja quorn, sojabiffar och vegetarisk lasagne, och sen nästan varenda sylta har ett kött-löst alternativ, för att inte tala om alla vegetariska restauranger som skjutit upp, så har jag gått upp dom där tio kilen igen. Med råge. 

Det hela var Sillys Mammas idé, det här med att gå på soppteatern och käka raw-food-soppa. Hon slängde ut en förfrågan på fejjan, och jag, Drill-killen och Miss Decibelle nappade. Silly själv skulle skolas in på dagis av Sillys pappa, tror jag. Biljetter beställdes och betalades, pengar swishades hit och dit, och hux flux stod vi samlade på Drottningatan, utanför Klara Soppteater. Miss Decibelle hade varnat lite för att hon hade kunnat bli sen, för hennes el-sladd till datorn  hade pajjat, och hon måste köpa en ny innan föreställningen, eftersom hon efteråt skulle kasta sej på ett tåg för att åka till Småland och prata i radion, men det verkar finnas apple-produkter i varenda gathörn, för vi kom alla fram nästan samtidigt. 

Raw food, förresten, behöver inte vara vegetarisk, men jag tror att den för det mest är det. I stort betyder det mat som inte har hettats upp över 40-49 grader.

Sillys Mamma hade bokat ett av dom där bra borden på Soppan, inte för nära, och inte för långt bort, och jag fick en plats där jag inte ens behövde vrida stolen när föreställningen började. Det serverades kokossoppa - kall, naturligtvis - med spiralizerade grönsaker, vilket är ett fint ord för saker som har skurits i långa spagettiliknande strängar, á la långa julienne. Det ligger också en väldigt mumsig efterrätt och väntar: en raw chokladboll. 
Jag har inte träffat någon av dom runt bordet på väldigt länge, och vi bubblar och babblar så mycket att vi inte hinner få i oss soppan innan Albin Flinkas kommer upp på scenen kör en liten publikuppvärmning. Så går ljuset går ner och vi surplar vår soppa i mörker. 

Första gången jag testade rawfood var också nästan 30 år sen, fast på den tiden hetter det levande föda, i ett Sverige där sallad betydde isbergssallad. Punkt. Ingen hade hört talas om ruccola. Det fanns inga ekologiska avdelningar i mataffären. Stavmixern, kokosmjölken och pumpafrön låg nästan lika långt in i framtiden som Harry Potter och mobiltelefoner, och jag överlevde några dagar på tomater, gurka, groddar, morötter och rårivna rödbetor. Det fanns inget internet där man kunde googla recept, inget Youtube där man kunde lära sej laga raw food, eller vegetarisk mat av Mary’s Test Kitchen, eller Cooking With Plants, eller The Vegan Corner, Plantbased Judy eller Edgy Veg
Det fanns en raw-food-restaurang på Östermalm, minns jag, dit jag gick, själv - eftersom jag inte lyckats få med mej någon kompis - och käkade en ganska medioker middag av saker som torkats, vispats, malts och finhackats. Jag köpte till och med ett glas av något dom kallade för raw champagne - nåt slags sköljvatten som jäst, tror jag, och när jag kom hem satte jag mej och fingrade på mina gröna växter, lite fundersam på hur dom smakade. Jag var nämligen helt utsvulten vad gällde nya smaker. Det var som om jag inte tänkt på att det gick att krydda maten. All raw-food, eftersom jag inte visste något om hur man gjorde, hur man smaksatte och vilka råvaror man kunde använda, smakade på samma sätt. När jag kom på mej själv med att knapra lite försiktigt på någon slags fikus så bestämde jag mej att det var dags att ge upp. Ingen pizza har någonsin varit så god som den margarita jag köpte på pizzerian på gångbron vid tunnelbanan i Björkhagen. 

Dagen till ära, förresten, hade jag gjort rawfood-kex, som låg i en plastburk i ryggan. Det är en lögn, givetvis. Jag hade gjort dom där kexen, eller knäckebröden, eller vad man nu ska kalla dom, i alla fall. Och dom var inte rawfood. Dom kunde varit det, men det hade tagit tio timmar i en 42-gradig ugn, och jag tror inte min spis riktigt kan ställa in sej på så låga temperaturer. Och på något sätt känns inte energiförbrukningen försvarbar: viss måste väl 42 grader i tio timmar dra mer el än 45 minuter i 175 grader. Eller?

Föreställningen i sej är nästan en revy i formen av en performance. Eller en slags konsert, med sketchinslag, men som drar åt arty-farty hållet. Merparten av musiken är specialskriven, även om det dyker upp lite kända låtar här och var. 
Scenografin är till största delen två stora trumset, på var sin sida av scenen, och ett litet bord, eller bänk, på vilket det står en mixer...
Det börjar med buller och bång. De tre aktörerna rusar in och Ida Hörberg ställer sej vid en mixer och visar hur lätt det är att laga raw food. På någon minut, och med en attityd som lånat lite av en trollkonstnär - Presto! - mixar hon ihop samma soppa som vi fått serverat. Jag tyckte väl att det smakade vitlök…
Man skämtar om e-nummer i maten, om klimatförändringar, om Moder Jord och om vart vi och naturen är på väg. Det är ibland finstämt, ibland lite rockigt, obehagligt, och ofta väldigt konstnärligt, men kul. 
Musikerna - några som man i de allra flesta fall är van att se tryggt parkerade bakom sina instrument, kompande - deltar i högsta grad. De sjunger, spexar, trummar, och tar ibland helt över på den lilla scenen. 
Om man missade att berätta något, så är det kanske hur gott och nyttigt det faktiskt är med raw food, och hur vi alla kan tjäna på en vegetarisk eller vegansk kost, hur vi rent egoistisk, även om vi struntar i isbjörnar, kalhyggen och all skit får i oss, skulle må bättre, se bättre ut, och spara pengar till att dryga ut den där pensionen som vi vet inte kommer att räcka. Men jag antar att dom själva är så inne i det hela att det liksom är underförstått.
Kostymerna är svarta, med inslag av… kubism, kanska jag skulle säga. Skjortorna ser ut att vara knäppta brännvin, men är designade så. Man piggar upp det mörka med små färgklickar; en blomma håret, eller något tyllikt virat om handleden, lite som en pensé, nedstucken i en mixad grönsakssoppa, kan pigga upp något visserligen gott men visuellt kanske ganska trist. 
Vi skrattar och klappar händer, eller sitter tysta och betänksamma, och jag - som försiktigt börjat rapa vitlök - önskar att man fått två såna där goda chokladbollar per man. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 195:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

JERSEY BOYS, På Chinateatern:

"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "

TUSEN BITAR, med teater Lumor, på Bristol Teater i Sundbyberg.

”Hej, jag undrar bara om min cykel är klar? Är den? Vad bra! Tack!”
Jag lägger på. Drar ett djupt andetag. Andas ut. Det är svårt att förklara för någon som inte cyklar vilket frihetsberövande det är när ens cykel är inlämnad på lagning.

TOMAS SISTA REVY, på Intiman: 

Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren  A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.