TITANIC APPLÅDTACK

HUR VI ÅKTE TILL KARLSTAD OCH SÅG TITANIC DEL TVÅ NÅGOT SÅ FENOMENALT

wermland opera, titanic, the musical, karlstad, en gentlemans guide till kärlek och mord, sunset boulevard, Something rotten, teater, kultur, maury yeston, selfie, selfie point, musikal, rödvin, hatt, scenografi, program, scenografi, kul på teater, minst en gång i veckan, champagnebar, kultur, vad kan man göra i karlstad, gay, bög, vänner, 

@martincarlolof, 

#wermlandopera #titanic #themusical #karlstad #engentlemansguidetillkärlekochmord #sunsetboulevard #Somethingrotten #teater #kultur #mauryyeston #selfie #selfiepoint #musikal #rödvin #hatt #scenografi #program #scenografi #kulpåteater #minstengångiveckan #champagnebar #kultur #vadkanmangöraikarlstad #gay #bög #vänner #j221002

Måndag Hela veckan

"Scenen kantas av små pittoreska hus i miniatyr, en radiostyrd sändarbil slirar runt i vintervädret och emellanåt uppenbarar sig en stor säng, där väckarklockan ringer 06:00 den 2 februari. Om och om och om igen. Scenversionen utnyttjar skickligt repetitionerna till sin fördel med fyndiga variationer, rörlig scenografi och smarta illusioner.” 

Johanna Paulsson, DAGENS NYHETER 


#minstengångiveckan #teater #musikal#show #opera 
#dans #föreställning #drama #komedi#pjäs 
#tragedi #fars #Skådespelare. #måndaghelaveckan #wermlandopera@wermlandopera

2019 var inte vidare fantastiskt.

2019 var inte ett vidare produktivt år, vad gäller teater. Många teatrar hade stängt, eller en kraftigt neddragen verksamhet, och mitt teaterbloggande gick på sparlåga. Jag har aldrig sett så få föreställningar sen jag började med min blogg. Men jag hoppas på ett mer tillfredställande 2020.

Jag har alltid tyckt att det är synd att vi i Sverige inte har några stora teaterpriser, som Tony Awards, eller Olivier Awards, så jag har bestämt mej - för att göra mitt teatertittande och bloggande lite mer intressant, att instifta Bennypriset. 

Tanken är att jag ska nominera förställningar och konstnärer, för att sen, i slutet på 2020, 

Om Bennypriset funnits 2019 så hade vinnarna sett ut såhär: 

BENNYPRISET FÖR BÄSTA MUSIKALUPPSÄTTNING hade gått till Wermland Operas SOMETHING ROTTEN i regi av Markus Virta. 

BENNYPRISET FÖR BÄSTA PJÄS hade fått till Stockholms Stadsteaters ÄLSKARINNOR, manus Ann-Sofi Barany och regi av Philip Zandén. 

SOMETHING ROTTEN, Musikal, Wermland Opera, föreställning 4, 27/1 2019

Manus av  John O’Farrell och Karey Kirkpatrick, musik och låttexter av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick, Calle Norlén Översättare, David White Dirigent, Markus Virta Regi, Nigel Hook Scenografi & kostym, Rachel Goodwin Koreograf, Palle Palmé Ljusdesign, Johannes Medelius Ljuddesign Elisabeth Näsman Maskdesign, med Christer Nerfont, sjukskriven, Nick Bottom, Oscar Sundling Wallin Nick Bottom (cover), Patrik Martinsson William Shakespeare, Tord Hansson Nigel Bottom, Cecilie Nerfont Thorgersen Bea, Tobias Lundqvist Nostradamus, Jenny Holmgren Portia, Peter Gröning Brother Jeremiah, Ulrik Spjut Shylock, Johan Rudebeck Lord Clapham & ensemble, John Alexander Eriksson Minstrel & ensemble, Markus Christensen, Fredrik Sjöstedt, Isak Bendelin, Stefan Johansson, Hani Arrabi, Sienna Sebek, Sara Ollinen, Rachel Goodwin, Hanna Ulvan, Elin Månsson, Linda Fabricius Hultemark, Therese Erch

Jag är inte vad jag trodde jag var, eller: jag blev inte vad jag trodde jag skulle bli. Sen jag var liten har jag haft en romantisk idealbild av mej själv, där jag gjorde sånt här nästan dagligen: hoppade på ett tåg, drog iväg, upplevde nåt, hade ett äventyr.

Verkligheten är att den att det kostar på, att jag tycker det är ganska jobbigt, och att det är väldigt skönt när jag är hemma igen. Kontrollfreaket i mej gör att jag har svårt att slappna av, go with the flow, bara liksom luta mej tillbaka och njuta. Uppleva. Bara vara närvarande. Det är inte det att jag ser glaset som halvfullt eller halvtomt: jag ser alltid till att ha ett extraglas, ifall det första skulle gå sönder. 

Men det är inte något jag låter hindra mej: mitt kontrollbehov är ett handikapp som jag hela tiden jobbar på att övervinna. Det ät så lätt att ge efter, ge upp, välja det enkla, säkra, trygga. Jag vet vad du tänker: det ligger ett slags kontrollbehov i att kontrollera sitt kontrollbehov.

Som nu, på tåget till Karlstad, och Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN: jag trodde jag hade tänkt på att packa med mej allt: biljetter till tåget, biljetter till föreställninen, läsglasögon, kontanter, kort, padda, powerbank, vattenflaska, mackor, termos med kaffe, nötter, strömadapter…

Men var, var var lightning-USB-sladden som behövs för att koppla powerbank eller strömadapter till telefonen? 

Hemma, i en annan väska. 

Jag är ganska aktiv på Instagram Stories, och ofta samlar jag ihop vad jag filmat, klipper det och lägger upp på min IGTV-kanal, och jag hade stora planer för den här resan, men nu, om jag inte kunde ladda min telefon, skulle batteriet inte räcka, och inget skulle bli som jag ville att det skulle bli.

Eftersom jag filmat en hel del innan jag steg på tåget, och hade en hel del appar påslagna, var batteriet av någon anledning redan nere på under 30%. Även om jag inte filmade något alls tror jag inte att batteriet räcka hela dagen. 

Okej. Jag måste köpa en ny sladd. Var köper man en sån där sladd? Jag menar, jag vet femton ställen i Stockholm, men var köper man en sån sladd i Karlstad? Har dom en Apple Store? Ett Teknikmagasinet? Ett Elgiganten, ett Media Markt, ett Clas Ohlsson?

Dessutom är det söndag. Är allting stängt i Karlstad på en söndag?

Jag googlar, och får svar. Saker är öppna i en stad som Karlstad, en söndag. Och det ligger ett Clas Ohlsson hur centralt som helst. 

Problem löst. Panik genomliden. I teorin, i alla fall. 

Visst, det var ingen verklig katastrof, men en slags nervernas version av tinnitus låg där och tjöt, i bakgrunden, tills kabeln var införskaffad och inkopplad. 

Och då, med några timmar till godo, börjar jag fundera på att jag kanske skulle kolla upp var teatern låg. Bara för att lugna mina nerver. Visst, jag har varit där förut, men då har jag alltid kommit i bil, och inte riktigt tänkt på var teatern ligger i förhållande till stationen, och stan. 

Jag smiter bara först in på Zao Street Kitchen, i en av stadens många gallerior, och äter en vegan spring roll salad.

Bröderna Karey, en kompositör och musiker, och Wayne Kirkpatrick, filmregissör och filmmanusförfattare, jobbade med SOMETHING ROTTEN sen 1990-talet, men det var inte förrän 2010, när de började arbeta med den brittiske komediförfattaren John O’Farrell, som det började gå framåt. De slog sej ihop med regissören Casey Nicholaw, och man hade premiär på Broadway 2015. Föreställningen nominerades för tio Tony Awards, men fick bara en: Christian Borle vann den manliga musikalbirollen för William Shakespeare. Den stora vinnaren det året var FUN HOME, THE KING AND I och AN AMERICAN IN PARIS. Föreställningen lades ner 2017, efter 742 föreställningar. Wermland Operas uppsättning är den första i Europa.

Jag hade mycket höga förväntningar när jag lämnade restaurangen och promenerade bort mot teatern. Dels kunde jag delar av musiken nästan utantill - speciellt favoriten Right Hand Man, en underbar sång, fylld av trioler, där huvudrollsinnehavarens fru sjunger om att hon inte behöver behandlas med silkeshandskar, inte behöver beskyddas, utan att hon är en fullvärdig partner i deras äktenskap, kapabel att lösa problem, och stark nog att axla alla de jobb som män utför - dels har jag sett en bootleg av Broadwayföreställningen, och var mer eller mindre besatt av numret A Musical. 

Givetvis var jag tidig. Jag smög runt på teatern, kollade in utställda kostymer, tog en fika i teaterkaféet, tjuvlyssnade på andra besökare och gjorde massor av inlägg på min Instagram Story, innan det äntligen var dags att gå in i salongen.

Musikalen utspelar sej i London, 1595, året då Shakespeares ROMEO OCH JULIA har premiär. Det handlar om de två bröderna Nigel och Nick Bottom, som kämpar med att skapa en teaterhit, i ett London där Shakespeare är den ende guden. Den äldre brodern, Nick, söker upp Nostradamus brorson Thomas Nostradamus, för att få svar på vad nästa store scenhändelse blir, och får svaret att det är något som heter en musikal. Nostradamus är dock inte lika klarsynt som sin farbror, och när Nick frågar honom vad som blir Shakespears stora hit, missuppfattar han namnet Hamlet och tror att verket ska handla om en omelett. Nigel, å andra sidan, blir förälskad i den unga Portia, dottern till en religiös puritan. 

Bara att få se Hanna Ulvan komma in, utklädd till en förvuxen Annie, ur musikalen ANNIE, i första aktens stora produktionsnummer, En Musikal, är värt biljettpriset. Jag skrattar så att tårarna rinner, så att folk vänder sej om, så att jag nästan har svårt att följa med i vad som händer sedan. Det är en fantastiskt generös och intelligent uppsättning, så fullproppad av referenser och skämt att det jag verkligen måste koncentrera mej för att inte missa några, vilket jag är säker på att jag gjorde i alla fall. 

Eftersom jag kan föreställningen någorlunda bra, i alla fall vissa låtar, måste jag säga att jag tycker att Calle Norlén har gjort ett superjobb med översättningen. Detta är inte vanlig musikaltext, detta är en text där det haglar referenser, till Shakespeares verk, till musikaler, och till renässansen i sej, och skratten måste komma där det är musikaliskt möjligt, inte mitt i en strof, och man måste samtidigt översätta så att vi förstår vad det är man syftar på. Man måste var briljant utan att briljera.

Nån gång i höstas såg jag SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern, och blev rejält besviken, bland annat på scenografin. Den kändes oinspirerad och odynamisk, och i stort sett var den bara ett stort rum i vilket man möblerade om, lite, då och då. 

Det är såhär dom borde ha gjort, tänkte jag, när jag sitter i salongen på Wermland Opera. Ambitionen är lika hög som utförandet, och den är designad av Nigel Hook (EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, THE PLAY THAT GOES WRONG - för vilket han fick en Tony för bästa kostym.) Scenbild efter scenbild rasslar förbi, nästan som när man flippar igenom sidorna i ett magasin, och aldrig, nånsin, möts vi av en tom, svart scen. Tvärtom, det är nästan som om man kommit hem till en hoarder, varje nytt rum är knökfullt, och det är omöjligt att visuellt ta in allt. 

I sången Dressing Them Up, ur musicalen KISS OF THE SPIDER WOMAN, sjunger Molina, en fängslad dekoratör på ett varuhus: 

Once I asked for a Balenciaga scarf

To stuff in a mannequin's purse

They told me, no one on earth will see!

I answered, no one on earth but me!

I stood my ground as no other dresser does

And darling guess what? Balenciaga, it was!

Det är lite så jag känner när jag ser Wermland Operas kostymer, också de designade av Nigel Hook. De är nästan onödigt ambitiösa, men tack gode G för att dom är det. I landets huvudstad är vi inte så här bortskämda med visuell fägring. Jag vet inte när jag sist såg en stockholmsproduktion vars kostymer fick mej att vilja ställa mej upp och skrika:

”Stoppa showen! Låt oss nu alla ta några tysta minuter och bara ta in hur fucking fantastiska de här kostymerna är. Börja beundra… Nu!”

I numret En Musikal, ifrågasätter Nick Bottom varför man dansar på scenen:

NICK

Does it advance the plot? 

NOSTRADAMUS

No.

NICK 

Advance character?

NOSTRADAMUS

Not necessarily.

NICK

Then why do it?

NOSTRADAMUS

Because — IT’S ENTERTAINING! 5,6,7,8!

Om det finns något jag möjligtvis kan kritisera i originalmanuset, är det att det finns lite för många avstickare från handlingen, nummer som inte nödvändigtvis pådriver handlingen. Dels har vi Nostradamus fantastiska vision En Musikal, och det påföljande numret Böldpest, och så andra aktens färdiga musikal Gör En Omelett, men vi har också två drömsekvenser, dels Kärlekens Språk, där Portia och Nigel drömmer sej bort till en värld fylld av kärlek, acceptans och poesi, dels Bottom Ligger Snart På Topp, ett nummer där Nick Bottom drömmer om hur framtiden ska bli, och kanske är det en dröm för mycket. 

Det finns inte många bra musikalregissörer i Sverige. Markus Virta (PARADE, EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD) är en av några få, och en klar favorit. Han förstår och högaktar genren, och förhöjer verket, inte sej själv. Jag har svårt att förstå att det inte just nu går en uppsättning av honom, både på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Som tur är går hans SÅ SOM I HIMMELEN för utsålda hus på Oscarsteatern.

Regissören John Huston sa: I relieve myself from the rigours of directing by casting the movie Correctly. 

John Frankenheimer sa: Casting is 65 percent of directing. 

Robert Zemeckis sa Good directing is good writing and good casting.

De tre ovanstående männen var förstås i första hand filmregissörer, men jag kan nog tänka att deras tankar går att applicera på teater. 

Ofta, när en skådespelare inte funkar på scenen så är det inte dens fel. Det kan bero det på bristfällig kompetens hos regissören, men i många fall handlar det om att skådespelaren aldrig borde ha blivit erbjuden rollen överhuvudtaget. Det är inte aktörens fel om han tackar ja när han blir erbjuden att spela Hamlet, och det är inte upp till sångerskan att upplysa om att hon inte kan agera när hon blir erbjuden rollen som Eliza Doolittle.

Med detta sagt vill jag inte ta själva något från själva hantverket att regissera, utan vill belysa att en framgångsrik uppsättning också ligger i att kunna rollbesätta. 

Visserligen var tre av de stora manliga rollerna borta när jag såg föreställningen, huvudrollen, vanligen spelad av Christer Nerfont, spelades av Oscar Sundling Wallin, Nigel Bottom, hans bror, spelades av Markus Christensen, istället för av Tord Hansson, och Broder Jeremiah spelades inte av Peter Gröning, utan av Isak Bendelin, och detta medförde att tre platser i ensemblen var tomma, men det var inget jag märkte. Inte heller märkte jag av att det så att säga inte var rätt man på rätt plats i de stora rollerna. 

Den här uppsättningens rollista består av idel högt kompetenta personer, vissa exemplariskt typecastade, medan andra är mycket framgångsrika i roller där jag aldrig skulle tänka på dom.

En av mina kollegor, Marcel Wave, proklamerar, så fort han träffar på en skådespelerska som visa någon slags fallenhet för komedi, att hon borde spela Fannie Brice i FUNNY GIRL. Mej veterligen, finns det bara en kvinna i Sverige som kan axla den rollen, och det är Jenny Holmgren, som här spelar en roll som jag aldrig hade tänkt på henne som: Portia, den hårt hållna dottern till puritanen Broder Jeremiah. Fantasilösa jag hade tillsatt någon söt och snäll, det är ett genidrag att ge den här ganska typsiak ingenyrollen till denna dråpliga dam, och sen låta henne göra vad hon gör bäst. 

När jag hörde att Patrik Martinsson (EVITA, EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT, HAIRSPRAY, MURDER BALLAD) skulle spela rollen som William Shakespeare, slog jag bara ut med händerna och sa:

”Jamen, javisst, givetvis!” för jag har svårt att tänk mej någon i Sverige som skulle kunna vara mer perfekt. Detta är typecasting när det är som bäst: skådisen får liksom driva med en typ av roll han är fenomenal på: den sexige rocksångaren.

Och nånstans undrar jag var i helsike man har hittat Tobias Lundqvist, som spelar Tomas Nostradamus, Nostradamus brorson. Det här är en talang som omöjligt kan ha kämpat för att bli upptäckt, utan som mer måste ha gömt sej för att inte bli det. 

(Någon vecka senare, förresten, hörde jag att även inhopparen för huvudrollen blivit sjuk, och att showen axlades av en orepeterad ensemblemedlem, Fredrik Sjöstedt, och att han varit fantastisk.)

Det här är en föreställning som riktar sej till de smartaste i publiken - dit jag inte räknar mej själv - och det är precis som det ska vara. Detta är en musikal och en uppsättning som inte är fördummande, som inte riktar in sej på lägsta gemensamma nämnare, utan som kräver att man följer med, men som också är värd din koncentration, och kompenserar därefter.

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 

Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.

Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 

En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HAMLET, på Dramaten: 

Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/02/hamlet-repetition-dramaten.html

CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/01/carmen-genrep-kungliga-operan.html

FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/01/forlovningen-dramaten-repetition.html

EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, Wermland Opera, föreställning 140, 2/12 2015

Manus Robert L. Freedman, Musik och sångtexter Robert L. Freedman och Steven Lutvak, Översättning: Calle Norlén, Regi: Markus Virta, Dirigent: Johan Siberg, Scenografi & kostym: Nigel Hook, Ljusdesign: John Bishop, Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson, Maskdesign:: Christina Hednar, Ljuddesign: Johannes Medelius, med Jonas Schlyter, AnnLouice Lögdlund, Cecilie Nerfont Thorgersen, Anna-Maria Krawe, Christer Nerfont, Jenny Bergqvist, Karin Funk, Tord Hansson, Tore Norrby, Emil Schillén, Hanna Ulvan.

'S awful nice! 'S paradise!

'S what I love to see!

You've made my life so glamorous

You can't blame me for feeling amorous

Oh! 'S wonderful! 'S marvelous!

’s Wonderful

ur FUNNY FACE

av George och Ira Gershwin

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 

Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. Kanske tror dom att det är såhär i varje svenska stad, kanske bara lite bättre i dom större, lite mer avancerat i Malmö, Göteborg och Stockholm?

Nu har jag inte varit och sett det som går i Göteborg och Malmö, men om man jämför med det jag har sett i Stockholm så skulle jag säga: Detta är den bästa musikaluppsättningen i Sverige just nu. 

Och vad jag menar är inte bara att det är en väldigt bra musikal, verket i sej, utan att vad dom gör med det, vad dom åstadkommer, är suveränt, och i många scener: bättre än Broadway. Och jag menar inte det som något slags patriotisk smicker. 

Så passa på och njut, Värmlänningar, slåss om de sista biljetterna, för snart är det över, och chansen är förbi. Efter nyår lägger man ner. Och detta gäller förstås också resten av Sverige, fasiken; resten av världen: vill ni se hur man gör något fenomenastiskt, åk till Karlstad.

För att vara någon som går så mycket på teater avskyr jag att fixa med biljetter på nätet.  Det gäller inte bara teaterbiljetter, förresten, utan alla slags biljetter; helst skulle jag bara vilja gå till en biljettkassa och köpa en biljett, den dagen det gäller, om det så är en resa till New York, en teaterföreställning, eller SL-biljetter. Det är tur att min kompis Patti-Li Leuk gillar att fixa och trixa. Jag bara nämner för honom att vi borde åka till Karlstad och Wermlandsoperan, och vips är han ute på nätet och radar upp en massa alternativa datum. Det är upp till mej att fixa fortskaffning. 

Jag har inget körkort, men turligt nog älskar Patti-Li att köra. Han har ingen bil, men turligt nog har vi en kompis som gärna lånar ut sin. Till oss, i alla fall. Om du knackade på och frågade efter bilnycklarna tror jag nog inte han skulle vara så välvilligt inställd. Ta det inte personligt. 

Bil bokad och biljetter beställda och betalade möts vi utanför garaget, tidigt en morgon. Inte väldigt tidigt, kanske bara lite tidigare än vi vanligtvis skulle träffas. 

I vanliga fall, när vi är ute och reser, brukar vi ha någorlunda klara planer av vad vi ska hitta på, men den här gången ger vi oss iväg med en ganska vag uppfattning om vad som ska hända, utöver föreställningen. Vattentornet Svampen, i Örebro, verkar intressant, och så har Patti-Li läst att Stadshuset där fungerar som en adventskalender: några minuter över tolv varje dag öppnas ett nytt fönster, och om vi snor oss på så hinner vi dit i tid. 

Givetvis kör vi fel, och missar infarten till stan. Minutrarna tickar på, och klockan närmar sej tolv, innan vi hittar en avfart där vi kan köra av, snurra runt, och vända tillbaka. Jag googlar var Stadshuset ligger, men givetvis slarvar jag och när Patti-Li har parkerat oss upptäcker vi att jag har lett oss till ett företag som heter Stadshus AB. 

Tio minuter kvar. Vi googlar igen, och stressar över ett torg där man ställt upp en stor julbock i granris, och där en muslimsk grupp just håller på att protestera mot terrordåden som sker i religionens namn. Nej, förresten, det var en kristen grupp som visade upp sej, den muslimska gruppen var där när vi kom tillbaka. 

Vi hinner i tid, med någon minuts marginal, men det verkar som om den här stadshuskalendern inte är en speciellt populär tillställning, för vi är de enda som har dykt upp här med all fokus inställd på stadshusfasaden, och fönstret som är uppmärkt med en stor tvåa, dagens datum. 

Hittar du fönster nummer två?

Klockan slår tolv. Ett klockspel startar. Vi höjer våra videokameror, och trycker på rec. Ett fönster öppnas högt upp i fasaden, och små gubbar av metall snurrar ut och in till en någon atonal melodi, där tonerna nästan verkar väljas av slumpen. Det låter som om man inte ens har hållit sej till samma tonart, säger Patti-Li, som har öra för sånt där. 

Sen händer ingenting. Och ingenting. Fönster nummer två förblir stängt. Vi stänger av våra kameror. Blåser liv i de frusna fingrarna. Försöker reda ut vad det var som hände. Eller: inte hände. Kommer fram till att det kan vara så att Patti-Li alternativt kan ha 1:) läst en gammal artikel, från en tid när man hade lucköppning vid lunch, 2:) blandat ihop det hela med ett stadshus i en annan stad, 3:) missförstått alltihop. 

Vi är enas om att alternativ 3 är det mest troliga, och alternativ 2 är minst sannolikt, så poserar Patti-Li framför statyn av Engelbrekt Engelbrektsson, jag fotar honom, och så drar vi till Vasa Konditori, som ligger en bit upp på torget. 

I våras, när vi körde till Wermland Opera för att se musikalen PARADE, stannade vi också till i Örebro, och efter att ha letat efter ett Pizza Hut som visade sej ligga utanför staden, käkade vi asiatiskt i en liten galleria, och tittade in på det här fiket för kaffe och kaka efter maten. Vi hade frågat på fejjan vad man ska se i Örebro, och när vi satt på kafeets uteservering läste jag ett inlägg av min kompis Esmeralda Lunkentuss, som rekommenderade att vi skulle besöka just fiket vi satt på, och att vi där skulle testa en chillevipp. En chillevipp? Vi tittar på varandra, lite roade åt sammanträffande att vi råkar sitta på fiket och läsa en rekommendation att vi borde besöka det, och så reser jag mej och går in och köper en chillevipp. Det visade sej vara en slags maraängboll med gräddfyllning. 

Hur skulle du stava till Chillevippen? 

Är det nåt Patti-Li inte gillar är det vispad grädde. Jag testade honom en gång, genom att tvinga honom att smaka på en semla, och när han nästan kräktes i vasken övertygades jag om att han inte simulerade. Nummer två på hans lista av saker som får honom att kräkas är maräng. En chillevipp är i stort sett bara grädde och maräng. 

Den här gången köper vi varsin mandelkrok, två ostbågsliknande kakor som klibbats ihop av smörkräm och vars ändar doppats i choklad, men vi egentligen här för att köpa en chillevipp till Esmeralda Lunkentuss, som en liten överraskning, bara. 

Patti-Li och J.P. Bernadotte.

Så jäktar vi förbi Örebro slott, förbi den muslimska terroristprotesten, tar några foton av Patti-Li tillsammans med julbocken i granris, och ett med honom och statyn av Jean Baptist Bernadotte, Karl XIV Johan, som står högt över Järntorget, uppe på en piedestal. Patti-Li har ett projekt där han fotar sej med statyer av svenska regenter. Jag minns att vi tog ett foto på honom och en kung, i Karlskrona i somras, men jag minns inte vilken kung, och jag kan ha blandat ihop Karlskrona med Karlshamn.  

Något någorlunda naket.

Det är inte förrän då, en bit bort, när vi fotar oss med en staty av en naken man som puttar på en stenbumling, som vi upptäcker att det har snöat! 

Vår uppmärksamhet verkar vara väldigt selektiv. Statyer av nakna män ser vi på hundra meter avstånd, snö under våra fötter förbli oupptäckt tills kameran kommer fram. 

Örebro, för den som är lite ovan. 

Lunch i Örebro betyder buffé i Svampen, i alla fall hädanefter. Svampen är ett 58 meter högt vattentorn från 1958, byggt och målat så att det liknar en randig kantarell. Det är gratis att åka upp, och därifrån kan man se hela Örebro från ovan, som om man satt i en ballong. Dessutom finns här en prisvärd buffé, och trevlig personal. 

Jag tror man kallar det ett herresäte?

Mätta åker vi in till stan, slår några lovar medan mörkret faller och gatukontorets röda bollar och droppande julbelysning tänds, försöker gå in i S:t Nikolai kyrka, som är avstängd för musikaliskt repetition, besöker myrorna, och drar. 

Förra gången vi var här hade vi också lånat en bil. Lånad av samma person, men en annan bil. Sen sist har han skaffat en ny bil, och den är sån där riktigt modern sak, så fiffig och finurlig, med specialinställningar och dolda egenskaper, att vi inte ens lyckas klura ut hur vi ska kunna koppla ihop min iPhone med bilens musikmaskin. 

Till och från, under en timme, under resan mellan Örebro och Karlstad, försöker jag fatta hur man gör för att få ut ljudet från min telefon, dit jag fört över musiken från musikalen vi ska se, men det vill sej inte riktigt. Slutligen ringer jag bilens ägare, men även han måste erkänna att han inte har en aning om hur allting funkar. Det går nästan inte en dag utan att han hittar en ny knapp eller en ny funktion, men hur stereon och högtalarna funkar, det har han ännu inte kommit fram till. 

Vi testar att lyssna på musiken direkt ur telefonen, men det är ingen höjdare. Sången är fullspäckat med ord, och det är nästan omöjligt att uppskatta och/eller uppfatta några över bilens brummande. 

Som tur var har jag laddat ner en massa information från Wikipedia, i pdf-format, och fört över till min iPad. Allt om Karlstad, till exempel. Och allt om Örebro. Till och med allt om Västerås, om det skulle vara så att vi valde en väg norr om Mälaren, vilket vi inte gör. För säkerhet skull har jag laddat ner en pdf om Karlskoga, ifall vi får lust att stanna där, men i ärlighetens namn blir det inte mycket läst. Jag läser högt ur Wikipedias sida om Roy Horniman, författaren till boken Israel Rank: The Autobiography of a Criminal (1907) som musikalen bygger på.

Det finns inte mycket information. Han föddes 1874, dog 1930, var en brittisk författare, hade en gång ägt The Ladies Review, hade arbetat som skådespelare och drev en gång Criterion Theatre, skrev en massa pjäser och dramatiseringar, och senare skrev han även för filmen. 

Boken ligger ute på nätet, och jag har orkat mej igenom  några kapitel, men den är väldigt lätt att lägga ifrån sej. I musikalen har Monty en engelsk mor och en kastiliansk musiker till far. I boken är pappan judisk, och Monty heter Israel Rank. Eftersom boken är skriven i första person singular låter författaren Monty säga många dumheter om sej själv och ”sin ras”.

Boken blev en film 1949, Kind Hearts And Coronets, och sen, 2012, blev den en musikal, med premiär på Broadway 2013. Den var nominerad till tio Tony-awards, och vann fyra: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Regi, och Bästa Kostymdesign. Den hade europapremiär på Wermland Opera 5:e September. Hänger du med: EUROPAPREMIÄR i lilla Karlstad. Är inte det något som borde firas med någon slags helgdag, eller något?

Det finns mycket mer information om själva musikalen på wikipedia. Inte för att jag hinner läsa allt. Eller: jag har redan lästa allt, hemma, framför datorn, och laddade ner det för att kunna läsa upp det för Patti-Li, men det verka inte som om det finns tid för det. 

Plötsligt är vi framme i Karlstad, och det är ont om tid. Klockan har tickat, och det är mindre än en timme kvar innan föreställningen börjar. Men vi måste ha mat. 

”Först till teatern och hitta en parkering, och sen nånting att käka?”

”Absolut.”

Jag vet inte vem som säger vad, men vår vokabulär är snarlik, så det spelar ingen roll. 

Vi har flyt. Bakom teatern, på en gata som löper parallellt med Klarälven, hittar vi en lucka bland parkerade bilar, och när Patti-Li håller på och fickparkerar kommer en dam ut ur bilen framför och ber oss vänta: hon tycker det är lite läskigt att backa, tydligen, och om vi väntar någon sekund ska hon köra iväg. Lite verkar det som om hon fått sitt körkort i en fiskdamm, för det tar en bra stund innan hon har makat sej ut. 

Och sen måste Patti-Li byta från sköna köra-bil-kläder till lite mer respektabla gå-på-teater-kläder. I vintermörkret bakom bilen, stundtals upplyst av andra passerande bilar strippar han ner till bara kalsongerna och försöker trassla in sej i finbyxorna. Jag fnissar och fotar, men det är för ont om ljus. 

Så rundar vi teatern och sätter av mot ljuset och city, några hundra meter bort. Benen pinnar på, över en bro, över älven, in bland affärerna. Vi är fnissiga, babbliga och högeligen stressade. 

I vanliga fall försöker jag att inte äta på en kedja, du vet, ett ställe där du ätit förut och vet vad du får? Det är lite för mycket rainman-fasoner för att passa mej. Om du alltid köper samma pizza, på samma ställe, hur ska du då kunna upptäcka att du gillar rökt tofu, eller dumplings, eller rawfood? 

Men vad gör man, när man har ont om tid, och det enda man ser är bekanta skyltar? Det blir mackor på ett kedjefik, jag: en  creamcheesebagel, Patti-Li: nånting grillat, och en varsin kaffe. Det är en halvtimme tills det börjar. 

Tack vare att vi facebookade och instagrammade hela dagen, hade vänner, bekanta och främmande människor totalkoll på var vi var och vart vi skulle, så några gånger, när vi kollat våra telefoner, hade vi sett att folk vi kände hade kommenterat att dom också skulle se föreställningen, samma dag. Människor från TOP HAT i Malmö var på väg, och folk från CRAZY FOR YOU på Göteborgsoperan, hade vägarna förbi. Men vi hade inte hört ett ord från vår kompis Queen of Grindr. Helt plötsligt bra stod han där, bra mycket tunnare än jag mindes honom, men lika stylad som alltid. Några arbetskamrater hade åkt hit för att se föreställningen, och han hade hängt på. 

Vad hade hänt sen sist? Han hade tagit paus från social media, visade det sej, han hade plötsligt blivit överkänslig mot alla mejerivaror, fått en irriterad mage, och nu hade han kommit in för att köpa en kaffe med sojamjölk, för fiket där hans vänner satt var inte så välutrustat som det här. 

Vi smackar, dels för att visa vår sympati, dels för att vi var tvungna att få i oss mackorna. Han suckar och går. Vi suckar och mumsar på. Det är 20 minuter kvar. 

Det tar några minuter för oss att powerwalka bort till Hemköp, lasta några godispåsar - min med hälsogodis, hans med vanligt plockgodis - betala, och dra. 

Så skyndar vi mot teatern. Vi kommer fram. Vi rusar in, visar upp våra biljetter, hänger av oss, snor oss in - och sätter oss. 

Se upp! Det är tur att detta inte är fantomen, för vi sitter precis under ljuskronan.

Det här måste vara dom bästa platserna i hela huset. Vi sitter i mitten, på fjärde, eller femte raden. Någon vänder sej om. Vinkar. Hon är vackrare än jag minns henne. Någon annan, lite längre fram, långt ut till vänster, ropar på oss. Tunnhårigare, kortklippt. Vi vinkar och mular i oss godis. 

Jag känner mer människor här än jag gör på vilket annat teaterbesök i Stockholm. 

Det släcks. Det börjar. 

Förresten, jag var inte ett dugg orolig för om jag skulle tycka om föreställningen, konstigt nog. Jag känner folk som har varit här, och dom har alla sagt positiva saker om allt och alla, så när det börjar känner jag mej helt lugn. Upphetsad, förväntansfull, men lugn. 

Föreställningen är magiskt, förtrollande och mycket är helt enkelt perfekt. Den enda invändningen jag har, är att teaterns ljudsystem kanske är lite gammalt, och låter inte toppen, och att ålderssminkningarna är lite väl grovt målade, och ser mer ut att vara tänkta att betraktas från tredje balkong på Stockholmsoperan, än från femte bänkraden i det här mysiga huset, men det är också allt. 

Översättningen är synnerligen lyckad. Detta är ett stavelsespäckat partitur, och såna är speciellt knepiga att få någon ordning på, utan att det stör. 

Scenografi, kostym och mask är en liten fest för ögat. Handlingen utspelar sej i början av seklet, och allt har fått en slags music-hall estetik, lite belle époque, lite vintage tidningsreklam. Scenbytena är många och snabba, och lösningarna - projiceringar och scenvagnar som åker på spår i golvet - får det hela att påminna om en slags hightech-variant av en sån där modellteater som killen lekte med i Fanny och Alexander. Kulisser åker upp, ut, in, ner, möbler dyker upp och försvinner. Den som ändå hade fotografiskt minne! Eller en jävligt liten videokamera…

Det första som slår mej är handlaget, fingertoppskänslan. Den minutsiösa balansen mellan sofistikerad salongskomedi och fläskig fars. Bra regi, för mej, är inte dom stora, breda penseldragen, där regissören tar i för att hävda sej, för att vi ska förstå och se hans regi mer än själva pjäsen, för att vi ska fatta att det är han som har tillfört det här med badkaret, eller det här greppet att skådisarna ska gå fram till scenkanten och prata i en mikrofon, att det inte stod i manuset. 

Bra, begåvad regi, för mej, ligger i det lilla, det gradvisa, i inställningar och i ett sätt att se och berätta. Här lyckas man precis pricka in den något överdrivna spelstilen, utan att för den skull sälja ut och förlöjliga. Karaktärerna är roliga, i många fall rena karikatyrer, men dom tar aldrig över historien, som tillåts vara viktigast. Allt känns genomgånget, avvägt, regisserat, koreograferat och välplacerat. Ingenting är allmänt, allting känns specifikt. Ingen, inte någon, i nån mindre roll, verkar ha fått hafsig eller slafsig regi, alla ser ut känna att dom syns, att dom har en uppgift, att dom bidrar, att alla berättar samma sak. Man har tagit något bra och gjort det bättre. 

Det handlar om Monty Navarro, en fattig ung man, som efter sin mammas död, 1907, får veta att han egentligen är en D’Ysquith, en mycket rik, adlig släkt, och om bara åtta personer dör kommer han bli en mycket förmögen greve. Han håller på och uppvakta Sibella, en kvinna som visserligen älskar honom, men inte kan gifta sej med en så fattig man. Så, en efter en, börjar släkten minimeras, och Monty kommer närmre och närmre sitt mål. 

Den svenska översättningen har undertiteln: Konsten att Ansa Sitt Släktträd, och jag tycker nog att det varit en fräckare, mer lättihågkommen titel, som det är nu har jag flera gånger felaktigt kallat den EN GENTLEMANS GUIDE TILL KÄRLEK OCH MORD, eller EN GENTLEMANS HANDBOK TILL MORD OCH KÄRLEK. Nån enstaka gång har jag till och med kallat den EN GENTLEMANS GUIDEBOK I KÄRLEK OCH MORD. 

Jag har sett Christer Nerfont förut, som Joe Gillis i SUNSET BOULEVARD, här på Wermland Opera, och som guvenören Hugh Dorsey i PARADE, också på Wermland Opera, men på deras andra, mindre scen, och även om jag alltid har tyckt att han har varit bra har han lyckats dölja något väsentligt för mej - att karln är feno-fucking-menal! Ge honom en utmärkelse och nåt slags pris. Kungen av Karlstad, till att börja med. En halvtimme in i föreställningen har han förvandlat mej till en inte fullt så skrämmande, inte fullt så psykopatisk Annie Wilkes - du vet, den där galna superfanet som hugger benet av författaren i Stephen Kings Lida? Han spelar alla de åtta släktingarna som  dör; män, kvinnor, unga, gamla, heterosexuella och nån som tycker att det ”är bättre med en man, ” och alla är olika, vitt skilda, distinkta personer och personligheter. Jag gissar att han - för att ge rollerna tydliga skillnader, och hindra dom från att flyta ihop - har hämtat inspiration ur verkligheten, för jag tycker mej känna igen drag hämtade både från Björn Kjellman och Johan Ulvesson. I min fantasi leker jag med tanken på vilka andra personligheter dom - under repetitionsperioden - övervägde, ratade och förkastade. 

Men han är inte ensam. Det här är en sån där ensemble man börjar rota i när man inta kan sova, och istället för att räkna får börjar rollbesätta musikaler. Du vet; som man gör? Jonas Schlyter som massmördaren gör det svårt för mej att tänka någon annan i rollen. Han är så där polerat charmig att han - om dom nånsin gör en musikalisering av Evelyn Waughs Brideshead Revisisted - vore given i rollen som Sebastian Flyte. Och för mej vore han det ultimata valet i huvudrollen i BOOK OF MORMON.

Och Cecilie Nerfont Thorgersen har inte varit länge på scenen innan jag tänker att hon vore perfekt som Desirée Armfeldt i Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC, om det inte vore så att hon är sällsamt överklassificerad, musikaliskt. Rollen skrevs för Glynis Johns, kvinnan med ett vokalt register på fem toner, men gav henne trots detta tillkortakommande en Tony Award. 

Patti-Li och Zarah.
En knäpper, en verkar ha glömt hur man gör.

I pausen skyndar jag ner till kassan - i foajen, vid statyn av Zarah Leander som knäpper i fingrarna - och köper ett program. Hade dom sålt kepsar hade jag köpt en keps. Hade dom sålt tröjor hade jag köpte en tröja. Hade dom sålt nåt, hade jag köpt det. Jag var totalförförd, och så fort jag träffade nån jag kändes det som om allt vi sa var:

”Hur jävla bra är det här då!? Hur bra är inte Nerfont?”

Patti-Li och jag går runt i huset, nerifrån entrén och upp till de översta platserna, fotandes, filmandes, instagrammandes, facebookandes. Det är en gammal, fin teater, korridorerna har fiskbensparkett, lindblomsgröna vägga och romantiska tavlor målade direkt i gyllene stuckatur-ramar, och lite här och var har man ställt ut peruker och kostymer från tidigare produktioner. Salongens framträdande partier,  som balkongräcken och paneler, är i vitt och guld, som en lite enklare kusin till Prags Operahus, och fondväggarna bakom publiken är målade i undfallande mörkt vinrött. 

En bild säger mer än tusen ord, så jag ska vara tyst. 

Så tycker jag mej känna igen en man i glasögon någonstans i vimlet, och lite senare säger någon vi möter:

”Jag tror minsann att regissören är här, har ni sett honom?”

Skådisar skrämmer mej inte. Visst, jag beundrar fler av dom, tillber nästan en del, avgudar några få, men för mej förblir dom i högsta grad människor, och dom flesta, när man träffar dom, har ont nånstans, vilket gör att det ofta blir ganska lätt att hitta saker att prata om.  

Det kan vara lite annorlunda med vissa författare och vissa regissörer. Inte kanske direkt så att dom skrämmer mej, men… Vad skulle du säga till Tennessee Williams, eller Truman Capote, eller Alan Bennett, eller Stoppard, Ayckbourn, Orton eller Simon? 

”Vilket väder vi har?” 

Med detta vill jag förklara hur det kommer sej att jag inte kommer ihåg ett jäkla ord av vad jag sa till Markus Virta, regissören till två av det bästa musikaluppsättningarna jag någonsin har sett, och jag vill bara tillägga att jag har sett minst lika många som du. Det visar sej nämligen att han kände Patti-Li, lite på håll, gemensamma bekanta, tror jag, och plötsligt bara står han framför oss, för att hälsa. 

Jag antar att han nog inte fick nån syl i vädret, för jag kan tänka mej att jag babblade på. Jag vet att vi pratade om fenomenet Christer Nerfont, och om Wermland Operas uppsättning av SUNSET BOULEVARD, men sen är det svart, eller blankt, eller vad man säger. Jag tror inte jag kramade honom, men jag är inte helt säker. Han gick efter en stund, antar jag, och Patti-Li puttade väl på mej för att jag skulle börja röra mej ur fläcken. 

Andra akten börjar med en fantastiskt inspirerad scenlösning där Karlstad faktiskt toppar Broadway. Låten heter Why Are All the D’Ysquith Dying, och utspelar sej på begravningen till ännu en avliden adelsman, där ensembeln ställer sej den ganska naturliga frågan: hur kommer det sej att alla i släkten tuppar av? I Broadwayversionen hade man gjort en trevlig dans med en slags kanon-koreografi(som i: Broder Jakob, inte krig och krut) som avslutades med lite soft shue uppe på kistan. 

Här har man istället gjort det mycket intressantare valet att låta de sörjande komma in med kistan på axlarna, och så en efter en - för att gå fram och fråga varför släkten dör - överger de kistbärarna, tills det bara finns en enda person kvar, som själv bär kistan. En mycket intressantare och roligare lösning. 

Det kommer faktiskt ännu en, lite senare. Du kommer ihåg på Tony awards, sommaren 2014, när man spelade upp scenen där Phoebe D’Ysquith kommer hem till Monty Navarro och informerar honom att hon bestämt att dom ska gifta sej? Och Sibella, som nu gift sej, men gladeligen vänstrar, väntar i rummet bredvid? En massa däng i dörrar och simultan sopransång? 

Låten heter ”I've Decided to Marry You” och var iscensatt så att två dörrar ställdes mot varandra, i profil mot publiken, så att det bildades en slags kort korridor emellan, där det högra rummet blev salongen, dit Monty för Phoebe, och det vänstra blir hans sängkammare, där han gömmer Sibella. Här gör man något bättre: man låter rummen ligga ett till höger och ett till vänster, Sibylla ett och Phoebe i ett annat, men man placerar dörrarna längst ut på respektive scenkant, med öppningen mot publiken, så att korridoren ligger längst fram, längs med scenkanten. En mycket bättre scenlösning som ger folk metervis med yta att flänga på. 

Förra gången, när jag såg PARADE, kände jag människor i produktionen, och drev liksom med in bakom scenen efter förställningen. 

”Hur känns det att vara med om något fantastiskt?” frågade jag folk som medverkat, oavsett om jag kände dom eller inte, och dom försökte förklara hur det kändes.

Den här gången känner jag ingen, så när folk från TOP HAT, CRAZY FOR YOU och JERSEY BOYS driver in bakom scenen stannar vi i korridoren utanför, och tar på oss våra ytterkläder. Jag behöver inte fråga hur det känns att vara med i någonting fantastiskt. Jag vet, för jag har fått det förklarat för mej. 

Resan hem går som en dans, och tiden bara flyger, eftersom det finns så mycket underbart att prata om. Vi tankar nånstan och babblar och rabblar om sånt vi minns, för genom att dela intrycken tänker vi att vi kommer att glömma mindre. 

Klockan har börjar räkna i ental när vi parkerar bilen och börjar låsa upp våra cyklar. Mitt lås kärvar, och jag ger Patti-Li konditoriasken med Esmeraldas Chillevipp. Han ställer den i kundkorgen han monterat på pakethållaren och drar på sej sina handskar. Jag låser upp cykeln. Vi börjar trampa, och skiljs åt längre fram. Det är inte förrän jag kommit hem och börjat packa upp som jag upptäcker att jag aldrig fick tillbaka bakelsen. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 380:-  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5904:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KONSTEN ATT FALLA av Sara Stidsberg på Galeasen:

"Stockholm var - och är - inte en speciellt stor stad, och som garderobiär på det enda gaystället i stan kände jag varenda bög, varenda bög kände mej, och efter att SVT sänt några avsnitt av serien, kom nästan varannan gäst fram, slängde sin jacka över bänken för mej att hänga upp, med orden: 

”Ta den här, är du snäll, Sweetie, Darling…”

Det blev ganska tröttsamt i längden."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/konsten-att-falla-av-sara-stidsberg.html

RÄDSLA OCH FÖRTVIVLAN I TREDJE RIKET av Bertolt Brecht, med Teater Candy Cane, på Aliasteatern:

"”Så på måndag?” Det är inte så mycket en fråga.

”Nej, på måndag planerar jag att lägga ut min rapport om Wallmans…”

”Så tisdag?”

”Jag hoppas det. Jag ligger lite efter, men jag tycker det är viktigare att jag skriver något som är intressant att läsa än att jag bara vrider ur mej något för att det ska gå snabbt…”

Det är tyst i luren.

Det är inte varje dag man får ett samtal från en skådespelerska som undrar varför man dröjer med ett blogginlägg."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/radsla-och-fortvivlan-i-tredje-riket-av.html

WALLMANS senaste show: 

För det här är lite motsatsen till Ryanair, du vet, det billiga flygbolaget där man måste betala extra för allt, där dom väl snart börjar väga passagerarna och där det kanske börjar kosta om man vill åka med ett bemannat flygplan, och nu pratar jag inte om kabinpersonalen, utan om kaptenerna. 

Här är det tvärtom. Här är det extra allt, och lite till.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/wallmans-stockholm-forestallning-137.html