av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Martin X Chocholousek, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Mikki Kunttu, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Charlotte Perrelli, Daniel Engman, Patrik Martinsson, Lisa Stadell, Rolf Lydahl, Annika Herlitz, Micaela Sjöstedt, Denise Holland Bethke, Vera Prada, Paula Santa Eufemia, Kitty Chan, Jenny Fromm Sehlstedt, Charlotte Zettergren, Victor Molino Sanchez, Niklas Löjdmark, Nils Sundberg, Henrik Jessen, Tommy Englund, David Joseph, Johan Klarbrant, Fredrik Lexfors, Johan Karlsson, Gerrard Carter, Samt stor orkester, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Martin X Chocholousek, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Mikki Kunttu, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson
MISS DUARTE, IF YOU'RE NASTY
MISS DUARTE, IF YOU'RE NASTY
”Men vem har stulit klänningen?” säger min kompis Estradören, böjer sej fram över bordet, för att visa sitt intresse, och lägger nästan armbågen i vårrullarna.
”Klänningarna,” rättar jag.
Vi sitter inne på Noodle House, nästan mittemot Göta Lejon, väntar på Skäggige Skalman, och det känns som om tidningar och sociala medier har varit fyllda av den senaste, lättöverskådliga katastrofen. Någon har gjort inbrott och stulit två Evitaklänningar ur Charlotte Perrellis loge, bara några dagar innan premiären.
”Jag tänkte mer på balkongklänningen,” invänder Estradören, som gillar att invända. ”Den andra klänningen verkade inte vara lika viktig, jag bryr mej mer om balkongklänningen. Vad ska hon nu ha på sej när hon vinkar till folket?
Vi gör båda en varsin Evita-vinkning över våra tallrikar.
”Dom hinner aldrig sy en ny,” säger jag.
”Aldrig,” ekar han.
En och en halv timme senare sitter jag där med gapande mun. Mitt ”Fuck-a-Duck” dränks av applåderna. Evitas applåder, där hon står på balkongen, vinkande, i sin vita klänning. Kostymdesignern Camilla Thulins atelje verkar ha möss. Såna där möss som Askungen har, som snor ihop en klänning över natten. Nej, stryk det. Här har någon sjungit ”Bibbidi bobbidi boo” och svingat ett trollspö. Eller för att citera Rodgers and Hammersteins Cinderella: ”Impossible things are happening every day!”
Det handlar om Evita, den fattiga flickan som genom sin skönhet, vilja och ren och skär drive lyckas klättra upp och bli presidentfru i Argentina, bara för att dö i cancer, alldeles för ung.
Visste du att Evita är den första brittiska musikal att vinna en Tony Awards, 1979? Är det inte knasigt? Tänk att det fanns en tid innan britterna var bra på musikaler? Eller i alla fall innan de amerikanska Tony-röstarna tyckte att dom var tillräckligt bra att det inte gick att bortse från dom.
Om jag fråga vem som skrev Evita skulle nog en majoritet säga Andrew Lloyd Webber, men bara en del skulle veta att Tim Rice hade lika stor del, nej större del, i att stycket över huvud taget kom till. Det var han som en kväll, i sin bil på väg till en fest, råkade höra slutet på en radiodokumentär om Evita, och började skissa på en musikal i ämnet. Lloyd Webber, som han tidigare arbetat med i Jesus Christ Superstar och Joseph and the Technicolor Dreamcoat, var inte intresserad, för han ville skriva en musikal med Alan Ayckbourn, Jeeves, en gammaldags musikal byggd på P.G. Woodhouses figur, som Rice i sin tur hade hoppat av. Som tur var floppade den 1975, efter bara 38 föreställningar, annars hade vi kanske inte haft en musikal om Eva Peron. Och jag vet faktiskt inte, i ärlighetens namn, om det hade varit hela världen.
Jag gillar ambition. Jag gillar ambitiösa människor. Det gör dom intressanta. Speciellt gillar jag ambitiösa medelmåttor. Såna som tar sej fram. Såna som gör vad dom kan av det lilla dom har fått. Som Joan Crawford. Som Lill-Babs. Som Evita Peron. Såna som - när man ser vad dom har och vad dom kommer ifrån - man aldrig skulle gissa vart dom var på väg. Såna som inte ger upp, hänvisar till en olycklig barndom eller enkla förhållanden. Dom som ser en chans och tar den.
Evita, tycker jag, är en svår musikal. Det är en himla massa saker att berätta, nästan en hel bio-pic, och det hänger nästan helt på hur man väljer att berätta historien. Och vem som spelar huvudrollen. Och, som det visar sej, vem som spelar Che. Dessutom har Evita inte så mycket att göra, speciellt i första akten, trots att hon är på scenen nästan hela tiden. Hon går från fattig landsortslolla till rikets första dam, och hon verkar inte möta något motstånd på vägen. Karlarna faller som som äpplen om hösten för henne. Svårigheterna verkar mer ligga i sången, och att som skådespelerska nå ut, beröra publiken.
På Göta Lejon har man valt att berätta historien på ett underbart showstopperspäckat sätt. Det är snyggt, polerat, lyxigt. Det finns nästan inte en lugn stund. Det händer saker, hela tiden, och ibland tappar jag till och bort huvudpersonen, bara för att mitt öga dras till den underhållande dansen, men jag är hellre bombarderad än uttråkad. Budget för mask och kostym verkar gränslös, och när man äntligen får ut den två våningar höga mauseleiliknande kuben från mittscenen lutar jag mej tillbaka och njuter i fulla drag.
Jag har förut sagt att jag kan tycka att regissören ofta flyr in i scenografis grepp, som klätterställningar, simhallar, containerlager eller stolsförråd, men här har han tyglat sin lust till inventarier, och leverera en ganska ren uppsättning. Det är bara i en orgiescen som man i djurmasker och antydningar till kinkysex man märker hans förkärlek för det lite makabra, men vi är, trots allt, på en bordell.
Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sett föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango.
Jag hade också antagit att man kontrakterat Perrelli för hennes röst, men, nu, efter att ha hört och sett henne är jag inte så säker. I andra akten händer plötsligt något. Evita får motstånd, hon måste kämpa, och plötsligt blänker det till om Perrelli. Hon och Martinsson får kontakt, och jag inser plötsligt att det är det som saknats tidigare. Hon har varit fånge i sin historia, berättad av honom, utan möjlighet, lust eller behov av att stiga ur sin roll för att försvara sej. Nu har hon cancer, och hon måste börja kämpa, för sitt arv, sitt minne, för det hon lämnar efter sej. Det har varit för lätt tidigare, från slummen på landet till de högsta balkongerna på de vackra palatsen i storstaden har det gått som en dans, en walk-over. Och viljan är det inget fel på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillar musikaler kanske du gillar DET HÄR, eller kanske du gillar:
Vid Margareta Krook-statyn låste jag fast min cykel och skyndade uppför trapporna. Jo, det måste ha regnat, i mitt minne är trapporna folktomma. Inte regnblanka, men folktomma. Är jag sen? Bachs Cello dånar i mina öron, och när jag kommer in i den stora hallen är det för en stund som om jag har kommit in på en bal, där man väntar på att få börja dansa. Alla är liksom frysta i sin positioner, och det är som om man räknar: 5-6-7-8, och väntar. "
Du vet Les Enfants Terrible, av Cocteau? Elisabeth och Paul? Dom vidriga, vackra syskonen som leker lekar ingen borde leka? Lindy Larsson och Charlotte Engelkes påminner om Elisabeth och Paul, Les Enfants Terrible. Det finns en sofistikerad snofsighet över dom, som något ur något av Noel Coward.
Jag känner mej som Mowgli när jag tittar på dom, Mowgli när han i sången Vyss på Dej/Trust In Me hypnotiserats av Kaa. Jag vet att det är livsfarlig, men jag kan inte låta bli. "
KATTVAKTEN, av och med Sara Ribbenstedt på STDH:
"Nån gång på slutet av åttiotalet eller i början på nittiotalet vaktade jag vattensköldpaddor åt min kompis Skäggige Skalman, nån gång när han var bortrest länge. Men dom dog, tror jag. Eller var jag bara rädd att dom skulle dö? Var det en sköldpadda eller flera? Jag minns att vattnet blev smutsigare och simmigare inne i akvariet, och jag visste inte om jag skulle byta vatten, eller om det var farligare för dom än att simma runt i den algiga sörjan."
Låter det intressant? Här är resten:
