fredag 3 juni 2016

THE PLAY THAT GOES WRONG, The Duchess Theatre, London, föreställning 47, 4/5 2016


Ljus, Ric Mountjoy, Kostym: Roberto Surace, Manus: Henry Lewis, Manus Jonathan Sayer, Manus Henry Shields, Musik Rob Falconer, Regi Mark Bell, Scenografi Nigel Hook, Med Matthew Cavendish, Leonard Cook, Bryony Corrigan, Fred Gray, Harry Kershaw, Laura Kirman, James Marlowe, Laurence Pears, inhoppare: Adam Byron, Adam Boakes George Haynes, April Hughes, Sara Madigan. 

If there's a wrong way say it
And a right way to play it
Nobody does it like me

If there's a wrong way to do it
A right way to screw it up, ha
Nobody does it like me

Nobody Does It Like Me
ur SEESAW,
Musik Cy Coleman

Text Dorothy Fields


Det finns få produktioner som har så innovativ reklam utanför teatern att man blir nyfiken, stannar till, och blir lite sugen på att se vad man har för sej därinne. Ofta brukar det bara vara några foton ur föreställningen, några affischer, och kanske några citat från kritikerna. Och ärligt talat, jag tror inte någon teater har någon vidare hög drop-in-frekvens. Kanske blir man lite mer intresserad, men jag har svårt att tänka mej att någon tittar på det utställda materialet, och bestämmer sej för att gå in och försöka köpa biljetter. Men jag kan ha fel. Jag har haft det förut. 
Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:
”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”
Man har till och med varit smarta nog att sätta upp en spegelvänd affisch, för att alla som tar selfies med snapchat ska få en rättvänd bild, där man kan läsa texten. 

Nån gång i början på 80-talet gick det en amerikansk fars på teven, filmad inför en levande publik. Footlight Frenzy, hette den, och på svenska kallade man den RAMPSPADER, eller VARFÖR GÖMMER DU DEJ I KULISSEN? Den handlade om några föräldrar och lärare som sätter upp en föreställning för att rädda en skola som hotas av konkurs, och vi, publiken, ser liksom föreställningen bakifrån, komplett med ett gäng applåderande skyltdockor i fonden, föreställande publik. 
Jag var nånstans mellan 16 och 20, och blev totalförälskad. Detta var en fysiskt helt galen förställning, med brinnande rekvisitabarnvagnar, trappstänger som lossnade, scener som skrevs under pågående föreställning, och de vanliga, amorösa missförstånden. 
Tyvärr råkade min morfar spela över videobandet, några dagar senare, och jag var lite otröstlig. Ingen annan verkade ha sparat en kopia. 
Men när teve SVT TVI visade den igen, 1991, hade jag laddat min videobandspelare. Nu har jag den på DVD, någonstans. Jag har inte tittat på den på tio år, men det behövs inte: jag kan den utantill. 

Den här föreställning är helgalen, på precis samma sätt, och även här rör det sej om meta-teater. En amatörteatergrupp, The Cornley Polytechnic Drama Society, sätter upp ett gammalt mord-drama från 20-talet. Och allt som kan gå fel, går fel. Jag vet att det låter som en klyscha, men, verkligen: allt som kan gå fel, går fel. 

Pjäsen i pjäsen handlar om ett mord. Någon har mördat ägaren till herrgården, och alla är misstänkta. Och ärligt talat, när det är över är jag inte riktigt säker på vem det var som gjorde det, om det blev gjort, och varför. Jag antar att jag skrattade för högt under själva upplösningen.

Scenografin föreställer ett vardagsrum i ett herrgårdsbibliotek, en sånt där rum som alltid brukar finnas i Agatha Christie-deckare: Till vänster en öppen spis, på väggen över dörren hänger - i alla fall till en början - en vapensköld, tunga sammetsgardiner är fördragna framför det enda fönster. Ett golvur står - också det i alla fall till en början - vid ena väggen. En matta, en schäslong, ett bord. På höger sida ser vi bokhyllor, målade direkt på väggen. Man har till och med en övervåning, upp-pallad av en enda, ynka pelare. Japp. Den står - till en början. Och övervåningen är en våning upp, och horisontell, till en början.
Nu, efteråt, tror jag inte det finns något scenografielemet på scenen som inte används: tavlor rasar, schäslonger välts, paneler ovanför brasan rasar och hålen som blir kvar, måste täppas till, gardinerna rivs ner, dörrar lossnar, brädor i scenogolvet flyger upp när man går på dom. Man till och med hänger från rårna i taket. 

Jag såg en gång i mitten av 80-talet, ett uppspel på en teaterskola. Det var uppenbart att man lagt mer tid på scenografin än på att repetera. Det hela var mer som en redovisning för en scenografutbildning, än en skådis-skola på halvtid. Scenen var överladdad med detaljer; kuddar, soffor, dukar, vindruvor, blommor, stolar, bord, och allt, gick på något sätt fel. Väggar välte, tavlor rasade, koppar krossades, speglar sprack. Det var vansinnigt roligt, och gjordes givetvis bara roligare av det faktum att man inte fick skratta. Tjechov ansåg att hans pjäser var komedier, men dom var inga farser.

Det börjar redan en bra stund innan själva föreställningen startar. Tre svartklädda scentekniker går runt i salongen och frågar om någon har sett en hund. Efter en stund börjar dom fråga om någon har en hund. Har någon en katt? Har någon ett djur i hundstorlek? Kanske en hundkostym? Skulle någon kunna tänka sej att klä ut sej till hund? Det är ett briljant grepp, för det får oss liksom på humör, och berättar lite om vad för typ av humor vi har att vänta. 

Det är ganska vanligt, i den här typen av farser som utspelar sej i teatermiljö, att merparten av handlingen sker utanför scenen. Man lär liksom känna karaktärerna, deras förhållanden, och inbördes relationer. Här är det inte alls så. Vi lär aldrig känna personerna i amatörteatergruppen, utan vi ser allting utifrån, som om detta vore en vanlig föreställning av en vanlig pjäs: Vi möter skådisen som skrivit upp alla svåra repliker i handen, vi möter Likets Bror som, så fort han får skratt, släpper sin roll och bugar nöjt  för publiken, Liket som själv måste ta sej av scenen, eftersom båren som skulle bära honom gick sönder, och butlern som inte hittar tet som ska föreställa whisky, och löser problemet på eget sätt. 

Jag tror aldrig förut att jag har upplevt själva skrattande i sej - det där man gör när man ha-ha:ar, frustar och liksom hackar ut ljud - som jobbigt, men här är det på gränsen till att det blir rent fysiskt ansträngande, som att springa ett väldigt roligt maraton. 

Något som jag verkligen tyckte om, inte bara för att det var skickligt gjort, utan på ett jämlikt plan, var hur man förhöll sej till de kvinnliga skådespelarna. Till en början tänkte jag att det här skulle nog bli killarnas kväll, och kvinnornas uppgift skulle nog vara att fägra, visa lite hud, och kanske få några ynka, egna skratt. 
Detta trots att jag hade sett en Youtube-video av The Royal Variety Perfomance 2015, där man framförde en del av föreställningen, och där den kvinnliga huvudrollen brutalt får en uppslagen dörr i ansiktet, och svimmar. Det såg verkligen livsfarligt ut, och när henne motspelare senare ryckte i hennes ledlösa kropp, för att hiva ut det genom fönstret, kunde jag nästan inte tänka på annat än förslitningsskador och kotförskjutningar, men jag tänkte; hon svimmar, det är lite typiskt att kvinnan ska svimma, även om hon i det här fallet blir knockad av en dörr, men det är väl också det enda, hon får göra ikväll. 

För några veckor sen läste jag en artikel om våld mot kvinnor i skräckfilmer, och jag höll inte alls med författaren, som ansåg att våldet var ett uttryck för manligt kvinnoförakt. Jag menar, det kanske kan stämma, i vissa fall, men jag har en egen teori:
Nu ska jag kanske tillägga att jag är alldeles för harig för att våga se den typen av filmer: så fort den otäcka musikan börjar lämnar jag lokalen, men jag tror att anledningen till att skräckfilmsvåldet är så mycket mer effektivt - och det är väl därför folk ser såna filmer, för att bli skrämda? - när det är riktat mot kvinnor, för att det är ett tabu. Man slår inte kvinnor, och kvinnor slåss inte. Om man utsätter en man för samma saker, skulle det inte alls vara lika effektivt och skrämmande. Tvärtom kan jag tycka att det inte är själva företeelsen kvinnligt skräckfilmsvåld - slakt-akten i sej - som är ojämlikt, det är symptomen på den överbeskyddande mentaliteten i ett samhälle som säger att kvinnor är svaga, sårbara, oskuldsfulla, att dom är nästan jämställda med barn och husdjur, och alltså blir det extra otäckt när dom jagas genom mörka hus av psykopater med sågapparater. 
Så är det i alla fall för mej. 

Därför är vad kvinnorna gör i den här föreställningen extra roligt: När huvudrollsinnnehavarinnan knockats och handgripligen ryckts ut genom fönstret, tar det en stund, och så kommer en kvinnlig scentekniker in på scenen med hennes peruk nedtryckt på huvudet, påskärringrouge på kinderna och den röda klänningen trädd utanpå hennes vanliga, svarta arbetskläder. Till en början är det tydligt att hon inte alls trivs i sin roll, som hon läser ut ett manus, men alltefter tiden går börjar hon gilla det. Det går så långt att hon - när den ursprungliga skådisen verkar ha hämtat sej - inte vill lämna tillbaka kläderna. 
Och det är så det börjar. Det värsta, bästa scenslagsmålet jag någonsin har sett på en scen. Ingen av männen på scenen utför något som ens kommer i närheten, i slagsmålsväg. 

Över lag är alla fysiska gags fenomenlt utförda, och jag förstår inte hur skådespelarna håller. Det trillar, rasar, snubblar, hänger, slänger, balanserar och faller, och jag både önskar och fruktar att någon ska ta den här föreställningen till Sverige, för jag vet inte vilken komisk skådis som skulle klara av det. Kanske Morgon Alling, om han börjar träna, nu. 
Resten får man väl rekrytera på Cirkus Cirkör.

Efteråt travar vi uppför Monmouth Street, en liten parallellgata - om man nu kan säga att någon gata i London är parellell till någon annan - till den avsevärt större och mer trafikerade Shaftesbury Avenue. Vi går småpratande och sömnfnissiga under de grönskade träden, förbi alla små, nästan filmiskt pittoreska butiker, tillbaka mot hotellet. Vi är helst slut. Sex föreställningar på raken har tagit ut sin rätt, och man blir trött av att skratta, visar det sej. 
Vid Seven Dials har man lindat julgransljus runt alla träden, och det hela ger liksom en känsla av att man är i en liten stad, nånstans vid medelhavet, att man vandrar på en liten lugn gata, och att det när som helst ska komma ut en mustaschprydd gubbe och börja spela mandolin. Natten är varm. Sommaren är nästan här. 

Resan, för oss, är snart över.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 338:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5184:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger: 
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”


KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:

"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad. 
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


TOXIC AVENGER, på Southwark Playhouse, i London:

"”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake. 
”Va?”
”Vänta, jag skickar länken…”
En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER."



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)