Regi Patrik Bergner, Koreografi Petronella Lindén, Kapllmästare Mathias Lundqvist, Sångpedagog Helene Franzén, Ljud Tomans Andersson, Ljus Peter Larsson, Text, musik, manus Kevin Murphy & Laurence O’Keefe, Svensk översättning Johan Schildt. Med Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko, Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund, Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll, Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde, Markus Cederborg, ur Musikalartistutbildningen åk 1 Josefine Hummel, Daniel Bergenzaun, Sara Emet, Malin Svanlund, Frida Linell, Nathalie Hansson, Anna Moen, Nathalie Lundborg, Maja Larsson, Isabelle Larm, Elin Forslund, Hilda Kämpe, Alexandra Lundmark, Karl Boëthius, Sandra Lindblom, Hanna Göland, Saga-Clara Paredes.
Friday night and the strip is hot
Sun's gone down and they're out to trot
Spirit's high and legs look hot
Do you wanna get down
Now don't you ask yourself who they are
Like everybody else, they wanna be a star
Bad girl
Sad girl, you're such a naughty bad girl
Beep-Beep, uh-uh
You bad girl you sad girl
Your such a dirty bad girl
Beep-Beep, uh-uh
Now you and me we're both the same
But you call yourself by different names
Now your mama won't like it when she finds out
That her girl is out at night
Bad Girls
av Donna Summer,
Joe "Bean" Esposito
Edward "Eddie" Hokenson
Bruce Sudano
Det måste ha varit 1989, jag vet det, för MISS SAIGON hade precis haft premiär, och jag var där. Inte på premiären, dummer, men inte långt efteråt. Jag vet inte hur det kom sej att vi fick tag i biljetter, jag har svårt att tänka mej att den inte sålde så bra, men det var i alla fall det vad han sa, mannen som sålde biljetterna till oss, utanför, på gatan. Eller också blandar jag ihop honom med mannen som sålde oss våra biljetter till LES MISERABLES, men det var samma resa, så det var samma år.
Nej, jag tror det var såhär: vi lyckade köpa billigare biljetter i nån sån där kiosk - TKTS? - och antog, eftersom det fanns biljetter, att dom inte sålde så bra.
Och jag var inte vidare imponerad av MISS SAIGON, kommer jag ihåg. Visserligen hade vi fått biljetter ganska långt fram på parketten, men jag minns att jag tyckte att salongen på Theatre Royal, Drury Lane kändes mer som en enorm samlingslokal, som ett rum där riksdagen skulle mötas, än en teater. Och jag satt under hela första akten och funderade varifrån dom hade snott handligen, för jag kände igen den. Det här var ett plagiat!! Så i pausen slog det mej: Miss Saigon - Madame Butterly. Det är inte en rip-off - det är en homage.
Mannen som sålde oss våra biljetter tilll LES MISERABLES lurade oss, förresten. Jag tänkte jag var så smart som dubbelkontrollerade var vi satt, och jämförde priser och så, och biljetterna var inte dyrare än andra biljetter på parketten, så det verkade som om vi hade en väldig tur. Det var bara det att när vi visade upp våra biljetter för biljettrivaren, så stämde det inte alls: våra biljetter var inte på parkett, dom var högt, högt upp, på nån av balkongerna. På något sätt måste han ha bytt ut våra biljetter, eller också hade han en förfalskad karta över teaterns platser.
Och jag var inte bara missnöjd med våra platser: jag hade förväntat mej att - eftersom jag hade tittat på bilderna på kassettbandet, och eftersom jag läst att det var Royal Shakespeare Company som var inblandat - att föreställningen skulle påminna om den fenomenala filmade uppsättningen av NICHOLAS NICKLEBY, och så upptäckte jag att man på scenen uppförde sej lika teatralt och konstlat som i vilken glassig musikal som helst.
Jag var seriösare på den tiden, eller ville i alla fall verka som om jag var det.
I alla fall; på den tiden levde vi på att sälja bröd i tunnelbanan, jag och mitt resesällskap Runda Gunda. Hon jobbade vi Odenplan, och jag jobbade vid Rådmansgatan. Eller hade jag ännu inte flyttat från Tekniska Högskolan?
Det var ett bra jobb, på halvtid, eftermiddagar till tidig kväll, och vi hade sparat i några månader för att få råd med den här resan, och vår ekonomi tillät inte att vi gick på fler föreställningar, och jag tror nog att vi var mer än nöjda. Nån kväll gick vi på gayklubben Heaven, nära Trafalgar Square, och hade ett helsike att hitta bussen hem, kommer jag ihåg.
Vi bodde hos kompisar: halva veckan hos en kompis, Astor Manjana, vars lägenhetskamrater inte uppskattade vårt ockuperande av deras vardagsrum, och halva veckan lånade vi en lägenhet i Brixton, av Rafiki Raphs och Emellerton Timjan, som var hemma i Sverige och hälsade på.
Det var så vi hamnade på Heathers, filmen, med Wynona Ryder. Vi bara gick förbi, en kväll, på väg hem till lägenheten vi lånade, såg affischen, och gick in. Vi hade båda sett Beetlejuice, filmen som Wynona slog igenom med, älskat den - jag hade till och med köpt kassetten med Harry Belafonte-musiken från filmen - och här var plötsligt en ny film som vi inte hade hört talas om.
Jag tror inte riktigt vi visste vad för slags film det var vi såg på. Länge trodde vi nog att det var en vanlig high-school-film - tills någon plötsligt trillade genom ett glasbord och dog.
Det var nytt.
Filmen Heathers, hade premiär 1988, och har sen dess blivit något av en kultfilm. Den skrevs av Daniel Waters, som också skrev manus - tillsammans med Sam Hamm - till Batman Returns, och filmen regisserades av Michal Lehmann, som bland annat regisserat en av mina favvoteveserier: The Comback.
Musikalen HEATHERS, började som en reading 2010, och samma år höll man en konsert på Joe’s pub i New York. 2013 spelades den under en kort period I Los Angeles, innan den öppnade, på New World Stages, Off-Broadway, 2014.
I Maj 2016 hade den Sverigepremiär - kanske Skandinavienpremiär? Europapremiär? - på Kulturama, en kulturskola med bland annat en yrkesförberedande musikalutbildning.
Våren är här. Nej, våren är nästan över: sommaren är nästan här. Det är varken vår eller sommar, det är lite mittemellan, det är kallt, det är varmt, det är soligt, det regnar och det stormar och det blåser, och jag gillar den här tiden, för det innerbär att alla skolor med någon form av scenisk utbildning har avslutningsföreställningar. Jag flänger runt som ett cyklande jehu, och försöker se allt. Och Kulturamas slutproduktion är ett måste, och har varit så i ganska många år.
Man gör det nämligen inte lätt för sej: ofta - alltid - sätter man upp en relativt nyskriven musikaln som aldrig tidigare har spelats i Sverige. Och i flera fall är det till och med europapremiär.
Manuset är av Kevin Murphy, och text och musik är av Laurence O’Keefe, som också skrivit text och musik till BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BLONDE.
Det handlar om 17-åriga Veronica som går på en Highschool där tre tjejer, som heter alla Heather, styr skolan med skräck. En ny kille flyttar in, och när hon säger till honom att någon måste stoppa alla mobbarna, tar han henne på orden.
Scenografin är ganska enkel, och måste vara det. Eftersom föreställningen bygger på en film så utspelar det sej på en massa olika platser, med många korta spelscener, där det helt enkelt inte finns tid för komplicerade scenbyten.
Man har byggt upp en slags meterhög ramp som går längst scenen, med en trappa i mitten.
Eftersom det är en skola har man använt sej av förstaårseleverna, och det är härligt - om än lite rörigt - att se så många människor på scenen.
Kostymerna, som allitd i en kulturamaproduktion, är ambitiösa, genomarbetade och känns utvalda, i motsats till ihoprafsade. Kanske ingenting är specialuppsytt, men jag har svårt att tänka mej att man kan hitta tartan-mönstrade kläder på H&M just nu.
För att alla ska få någorlunda lika mycket att bita i - antar jag - har man delat upp huvudrollen i två: Veronica som, efter att har räddat alla på skolan från att sprängas i luften, ser tillbaka på den hon var, den andra Veronica, och jag tror att det är ett grepp som hade kunnat funka, om det inte vore så att just i den här musikalen har vi levande lik på scenen: Efter att Ledar-Heather och två av skolans manliga mobbare har mördats, så kommer dom tillbaka, i Veronicas fantasi, och kommenterar hennes handlingar.
Så nu vi har plötsligt fyra personer på scenen som inte finns, men på två olika plan: en som ser tillbaka på alltihop, och tre som bara finns i huvudrollens fantasi. Det blir ett plan för mycket, för mej.
Man har också delat upp avgångseleverna i två lag: De två Veronikorna alternerar, och de tre Heathers turas om med tre andra Heaters, och den manliga huvudrollen är ibland en av mobbarna. Visserligen ger det alla mer att göra, men det medför också att ingen ”äger” sin roll. Man delar den, och har liksom gemensam vårdnad, vilket medför att den inte kan utvecklas på samma sätt som om man hade ensamt ansvar.
Och det är inte så att de är lediga varannan föreställning: de spelar bara en annan, ofta mindre, eller större, roll. Och när man dessutom spelar mot någon som också just spelat en annan roll så kan det vara lite svårt att få det att flyta. Man får liksom bara hälften så många föresällningar att ”sätta” det.
Den enda som verkar ha samma roll alla föreställningar, är kille som spelar en av mobbarna, Kurt Kelly, en elev som går första året på den två-åriga utbildningen, men som levererar som om han just hade gått ut en tre-årig utbildning i avancerad scenkonst. Det är lite svårt att inte titta, att inte imponeras.
Men han är inte helt ensam: många är riktigt, riktigt bra.
Det är en väldigt svår musikal, och ganska… Vinglig, och vacklande. Jag har sett några videoupptagningar från andra produktioner, på Youtube, och det känns inte som om någon riktigt har hittat rätt infallsvinkel. Också här blir det lite skevt, och det är svårt att säga varför. För mej är det nog mer en fråga om ett sätt att se.
Filmen är en satir, en ironi, och såna är svåra att överföra till scenen. Den kräver ett visst förhållningssätt, en viss förfalskad ärlighet, inte nödvändigtvis förenlig med musikalteater.
Jag såg en gång ett klipp ur en filmad porrfilmsmusikal. Ja, såna finns faktiskt, men dom är inte många. Och ingen har varit vidare framgångsrik, för det är en ganska omöjligt uppgift: Porr och musikal rör sej i två helt skilda världar. Den ena - musikalen - rör sej i en slag förhöjd, romantiserad verklighet, där folk sjunger och dansar, och vi förväntas nånstans tro att aktörerna hittar på allt, i stunden: handlingen, rimmen, och stegen. Men det är reglerna: om du ska se en musikal måste du liksom köpa det. Folk börjar sjunga, plötsligt hörs det musik, och om man inte passar sej börjar dom dansa.
Porr rör sej på ett helt annat plan. Ett lägre, mer basalt plan, bland drifter, begär och brunst.
Det är samma sak med musikal och ironi: det är lite olja och vatten; man ska både vara innerlig och ärlig, och samtidigt stå utanför och distanserat kommentera. Och musikalartister, speciellt unga, har ofta en förkärlek till det lyriska. Vilket är bra. Det krävs mod att ge sej in i det ärliga, seriösa. Att vara äkta, att inte bara ”verka”.
Men här hade man behövt gå längre, för det känns det som om man försöker stå med en fot i båda världar, den empatiska och den dystopiska.
Och jag inser att det är en väldigt svår spelstil: jag såg, nån gång i slutet av 80-talet, eller i början av 90-talet, på Teaterhuset Luntan, en uppsättning av William Shakespeares splatter-drama TITUS ANDRONICUS. Man hade valt att spela den som en komedi, men gjorde inte sin tolkningen helt tydlig från början, vilket var bra: långsamt, när det bara blev värre och värre, fick man plötsligt lust att fnissa, man började förtvivlat frusta, för att man på scenen helt enkelt gick över gränsen. Man vågade vara vidriga. När Lavinia, som våldtagits, fått tungan avskuren - för att hon inte skulle kunna skvallra - och händerna avhuggna - för att hon inte skulle kunna peka och skriva upp förövarnas namn - försöker äta en bit limpa med sina lindande stumpar till händer, och gång på gång tappar den, då brast det för oss.
Jag önskar att man även här hade vågat dra det hela lika långt, att man verkligen vågat överdriva karaktärerna, och inte be om ursäkt eller förmildra. Veronica sjunger, i första sången Beautiful:
Welcome to my school,
This ain't no high school:
This is the Thunderdome.
Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.
Här är det är lite som om karaktärerna i LES MISERABLES försökt sätta upp ROCKY HORROR PICTURE SHOW, eller som om någon från skolans ledning kommit in, sett ett genomdrag och sagt:
”Nej, det här blir alldeles för hårt, för kallt, för kyligt, vi måste få in lite värme, lite optimism, lite tro på människan. Det här är Musikal, inte Metropolis!”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 120:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:
Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:
”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”
FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html
KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:
"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad.
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar