Regi och koreografi av Hans Marklund och Roine Söderlundh, Ljud Timmie Malmberg, Ljusdesign Mikael Kratt, Ljusoperatör: Hanna Eweman, Kostym Eva Johnson, Instudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Stefan Marling, Jo Rideout, med Emilia Hallstenson, Pelle Holmström, Clara Nyström, Sigrid Thomas Lyri, Amanda Larsén, Therese Frimanson, Therese Persson, Elin Lindqvist, Alfred Olsson, Jakob Agerlo, Evelina Lind, Maja Nilsson Rune, Anna Saintout, Nathalie Neuman, Izabella Tancredi, Jessica Larsen.
Glitter and be gay,
That's the part I play;
Here I am in Paris, France,
Forced to bend my soul
To a sordid role,
Victimized by bitter, bitter circumstance.
Alas for me! Had I remained
Beside my lady mother,
My virtue had remained unstained
Until my maiden hand was gained
By some Grand Duke or other.
Ah, 'twas not to be;
Harsh necessity
Brought me to this gilded cage.
Born to higher things,
Here I droop my wings,
Ah! Singing of a sorrow nothing can assuage.
And yet of course I rather like to revel,
Ha ha!
I have no strong objection to champagne,
Ha ha!
My wardrobe is expensive as the devil,
Ha ha!
Perhaps it is ignoble to complain...
Enough, enough
Of being basely tearful!
I'll show my noble stuff
By being bright and cheerful!
Ha ha ha ha ha! Ha!
Glitter And Be Gay,
ur CANDIDE,
musik Leonard Bernstein,
text Richard Wilbur
Innan föreställningen träffades vi på Systrarna Voltaire, jag och min kompis Malvolio Morrhår. Jag hade precis kommit hem från några korta men teaterspäckade dagar i London, och medan jag stuvade i mej min sallad och tryckte på med hummusdrypande brödbitar, så jag malde på om IN THE HEIGHTS, SUNSET BOULEVARD, TOXIC AVENGER, KINKY BOOTS, FUNNY GIRL och THE PLAY THAT GOES WRONG. Eller, jag hann inte så långt, knappt hade jag sagt en mening om någon av produktionerna, så irrade vi på något sätt in på ett sidospår: restauranger, gator, andra produktioner, andra artister.
Vi babblade också om HEATHERS, på Kulturama, ett elevuppspel med musikalutbildningens avgångsklass som vi båda sett, men var för sej. Det är kul att jämföra intryck, diskutera, rosa och risa. Det är inte lika kul som att se en föreställning, men det ger dej något att göra medan du väntar på att nästa ska börja.
Base23 är en relativt ny, men redan starkt etablerad dansskola, med kurser i allt från barndans och balett till stepp och street. Dom har också fleråriga linjer i balett, dans, musikal och street. Men det som är mest intressant, för mej, är deras treårig musikartist-utbildning.
Varje år, sent på våren, ger de som går i andra klass ett uppspel, en slags revy eller cabaret, något jag försöker att aldrig missa, på samma sätt som jag försöker att inte missa Kulturamas årliga musikal, Operastudions och Kamraternas operor i Årsta teater, och TeaterTillsammans årliga gästspel på Moment:teater i Gubbängen. Och allt det här sker typ samma vecka, känns det som.
Förra året spelade dom på Maximteatern, i år är dom på Teater Playhouse, en relativt ny teater på Drottninggatan. Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.
Det här var första gången den här produktionen mötte en publik, och det var lite vingligt, här och var. Det var aldrig dåligt, aldrig undermåligt, det var bara det att ibland kunde man ana vart man siktade, men att man ännu inte var där. Man satsade lite för mycket, ibland, och ibland satsade man inte tillräckligt. Vissa skämt gick hem, och andra kommer att funka lite bättre nästa gång, när man tänkt till, och testat en annat sätt att tackla det. Sång och dans, som är det primära, var - som alltid på den här skolan - gediget, tryggt och begåvat. Man märker också hur vissa tar steget fram, tar plats, syns, medan andra liksom drar sej tillbaka, mer trygga i ensemblen än i ett solo. Och det är så deras framtid kommer att se ut: vissa kommer att spela Askungen, Prinsen, eller den elaka fén, medan andra kommer att vara gäster på balen. Som man säger: alla kan inte vara Drottningen, någon måste niga när jag går förbi.
Föreställningen är uppdelad i två delar: och den första delen är ett större parti ur en musikal, WEST SIDE STORY. Det är svårt att bara riva av en sån här musikal. Visst, man kan sjunga sångerna, och dansa danserna, men själva handlingen, den mellan rivaliserande gäng på Manhattan, är lite svårare att bara hoppa in i. Man skummar liksom lite på ytan av alla känslor, och det är med flit: detta är bara andra årskursen, och det är meningen att dom ska få känna lite, smaka lite, på hur det är att jobba med en helaftonsmusikal. Nästa år kommer det att finnas ett krav på att ha ett verkligt möte när man sjunger en kärlekssång, att inte teaterhata, utan verkligen verka hata, när man stöter på någon ur det rivaliserade gänget.
Men i år ska man bara testa, lite.
Andra delen, efter en kortare, sittande paus, är en slags revy, med nummer som kan stå för sej själva. Vissa sånger är direktöversatta musikalnummer, andra har fått andra texter, så att det handlar om livet på skolan, om lärarna, eller hur det är att dansa balett, till exempel. Det har ibland lite av ett skolspex över sej, där man nog måste känna lärarna, eleverna, eller gå på skolan, för att helt och hållet fatta grejen.
Det roliga med den är delen av föreställningen, är att den är regisserad och koreograferad av två überproffs, Hans Marklund och Roine Söderlundh, och det är väl vad man kallar att börja på toppen. Vill man jobba med kreddigare personer får man ge sej av utomlands.
Det är en trygg föreställning, för dom här eleverna vet vad dom håller på med, och det roliga är, att det som dom har svårast för, det är att bara vara sej själva. Speciellt när det gäller någon liten prata, en sån där som ligger inkilad mellan två nummer, antingen för att folk bakom scenen ska hinna byta om, scenografidelar ska hinna skjutas på plats, eller för att det som kommer kräver en liten inledande förklaring, en introduktion.
Det känns ofta som om man inte riktigt förstår vad som krävs, och vilka chanser som bjuds: Antingen stressar man igenom sin prata, utan att riktigt lyssna på vad man själv säger, omedveten om eller hur det landar i publiken, lite som om man bara repade text, eller också blir man någon slags opersonlig teveprogramspresentatör, som nån som är där för att läsa upp vilka som fått det här årets nobelpris. Man förstår inte vad man är där för att kommunicera, helt enkelt.
”Lugn,” tänker jag, som om jag kunde överföra min tankar, mentalt. ”Ta tid på dej. Vänd dej till dom som sitter allra längst bak, och så vänta på ekot från publiken. Du känner när din text har landat, och då kan du gå vidare. Och vi vill lära känna dej, så var ingen annan, och om du blir nån annan, bli någon som är fascinerande. Att bara vara korrekt är inte intressant.”
Detta är dom inte ensamma om; på de flesta skolor där man undervisar i dans och sång, är det så, man är tränad i att göra rätt, att inte göra fel, att inte sticka ut.
Det kanske är det att jag är en gammal snuskgubbe, men jag trodde i flera nummer att poängen skulle vara att killen var bög: I Två Killar, ur CABARET, försöker två killar och en tjej ha en trekant, och jag trodde det skulle sluta med att killarna får ihop det och lämnar tjejen utanför, eftersom det så att säga är hennes sång, men här blir istället en kille utanför, eftersom de andra två är mer intresserade av varandra.
I Galen i Dej, ur TOP HAT, säger en tjej säger till en annan att hon kan förföra vilken kille som helst, i klassen, och sen följer ett nummer där hon gör sitt bästa. Jag vet inte varför hon inte lyckas, men det var inte av den anledningen jag först antog.
Man bjuder även på Belle, ur SKÖNHETEN OCH ODjURET, Min Bästa Vän, ur LITTLE ME, Det är slit och släp, ur ANNIE, där vi får se att balett minsann inte är så lätt som det ska verka. I Sexton, i Närapå Sjutton, ur SOUND OF MUSIC, visar man att sextonåringar av idag är lite mer brådmogna.
Så följer Fabulous Baby, ur SISTER ACT, Jag Har En Dröm, ur TRASSEL, och Cell Block Tango, ur CHICAGO.
Kvällens höjdpunkt, för mej, var The Boy From, översatt till Min Man Från av Hans Marklund, och här ännu ett nummer där jag trodde att poängen skulle vara att mannen var gay. Men; nej. Ursprungligen är numret en parodi på The Girl fom Ipanema, och kommer numret från en Off-Broadway revy, THE MAD SHOW, med musik av Mary Rogers, och text av Esteban Ria Nido, en pseudonym för Stephen Sondheim.
Den komiska sången handlar om en kvinna som är hemligt förälskad i en man som alla - utom hon - förstår är homosexuell. Jag är inte riktigt säker, med jag hade en känsla att man i översättningen har tonat ned gaytemat så kraftigt att jag är osäker på om det var meningen att han skulle vara gay, vilket var lite synd.
Det är som om man var så rädd att någon skulle uppfatta det som att alla killar som håller på med musikal är bögar, att man strukit alla såna anspelningar, liksom strukit homosexuella män från scenen, helt och hållet. Det är lite som att vara så rädd för att bli kallad rasist att man inte har med några svarta personer på scenen.
Jag överdriver, förstås, men lite synd är det.
Numret är en slags mash-up, skulle man nästan kunna säga, eftersom man har infört lite av Sondheims You Could Drive A Person Crazy från COMPANY, ett nummer där tre kvinnor, som alla har dejtat samma man, förklarar att något är ordentligt fel på honom. Här är dom fyra kvinnor. Men något är fortfarande fel på killen.
Och han, rollen, verkar faktiskt vara en sån där kille som är vansinnigt bra på att bara vara vacker, och inte speciellt begåvad på något annat. Han ser sådär Andres Wilson-bra ut. Han kommer gående längst bak på scenen, och det ser ut som om han har fullt sjå att bara göra det han gör: att sätta en fot framför den andra, och ta sej över scenen.
När jag ser en riktigt rolig rollprestation, något riktigt knäppt, då brukar jag försöka lista ut vad personen i fråga har för undertext, vad det är för tankar och resonemang som får fram just det här, galna resultatet. Och i det här fallet tänker jag att tankarna nog går såhär:
”Höger fot. Vänster fot. Höger fot. Vänster fot.”
Det måste ha varit ganska jobbigt för de tre kvinnorna som sjunger, för jag tror inte jag är ensam i att säga att jag knappt gav dom en blick, för ögat drogs till något vansinnigt vackert som stannade på vänster sida, tog fram en plastflaska, och började hälla vatten över sej. Han snodde liksom allt fokus, trots att han knappast kunde göra mindre än det han gjorde.
Jag väntade på att han skulle börjar sjunga Philias sång Lovely, ur Stephen Sondheims A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM:
I'm lovely,
All I am is lovely,
Lovely is the one thing I can do.
Winsome,
Radiant as in some,
Dream come true.
Oh,
Isn't it a shame?
I can neither sew,
Nor cook, Nor read or write my name.
But I'm happy
Merely being lovely,
For it's one thing I can give to you.
Men den kom aldrig. Och i ärlighetens namn: den behövdes inte. Vi hade förstått.
Man avslutar med En Musikal, ur SOMETHING ROTTEN, ett nummer som i original handlar om hur en brittisk släkting till Nostradamus förutspår att nästa stor grej inom scenkonsten kommer att bli något som kommer att kallas Musikal.
Och jag har inga invändningar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Hans och BASE23. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FIVE DEGREES, med Twisted Feet:
Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/five-degrees-med-twisted-feet-urban.html
I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:
Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram.
Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.
HEATHERS, på Kulturama:
Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar