Koreografi/regi och idé Twisted Feet Dance Company, Manus Christofer Bocker & Twisted Feet Dance Company, Ljusdesigner Carl Johan (Lalle) Perdsjö (Lalle light and show), Kostymdesigner Majli Af Ekenstam, Scenograf Torulf Wetterrot, Digital scenograf Johnny Karhinen/Henrik Hörlin, Rekvisita/dekor Charlie Kollbrunner/Nina Kollbrunner, Video/Animation visuals: Tony Hultén, Marcel Gomes & Daniel Hägglund, Musik Edit: Denny Hulten & Zerjon Abebe, Konstnärliga ledare/koreografer Denny Hultén (projektledare), Nina Kollbrunner, Zerjon Abebe, Tony Hultén från Twisted Feet DC, Dansare/Koreografi: Mona Namer, Marco Wihlborg, Johnny Nguyen, Marcel Gomes, Denny Hultén, Jack Wang (swinger, Dansare:, Denny Hulte, Marco Wihlbor, Johnny Nguye, Marcel Gome, Pawel Pablo Krup, Mia Hellber, Emelie Meuller, Mpululu Ntuve, Marie Poppin, Phu Nguye, Röstsättning A.I - Denny Hultén, Flickan - Nabila Semed, Musi, Ecsloure-Flako – Honey drip, Edit – Laundry, Morten Granau – The way Life should be, Denny Hulten – sun burning you like bacon on a hot pan, Afrikan roots – Trouble (House), Denny Hulten – Wind (Austin Wintory-Journey inspired), Nathan Lanier – Torn, Denny Hulten – Water, Sabri Emini – Castlevania- Bloody tears [remix], Color-of-water – Dogstar Travelodge, Jared emerson-Johnson – Galatarium Finale
I see trees of green,
red roses too.
I see them bloom,
for me and you.
And I think to myself,
what a wonderful world.
I see skies of blue,
And clouds of white.
The bright blessed day,
The dark sacred night.
And I think to myself,
What a wonderful world.
The colors of the rainbow,
So pretty in the sky.
Are also on the faces,
Of people going by,
I see friends shaking hands.
Saying, "How do you do?"
They're really saying,
"I love you".
What A Wonderful World
av GEORGE DAVID WEISS,
GEORGE DOUGLAS,
BOB THIELE
Så hände det: jag missade en förställning som jag tackat ja till. Jag dök inte upp helt enkelt. Slarvigt, och jag har ingen ursäkt, förutom den att almanackan i min dator och den i min iPhone inte hade synkat, så när jag tittade i den ena verkade det som om jag hade en ledig kväll, och en blick i den andra - samma lediga kväll - visade att jag minsann borde ha varit någonstans, för länge sen.
Som tur var, berättade man, när jag bad om ursäkt, hade dom inte haft några problem att bli av med biljetterna.
Jag är medveten om att min världsbild inte är representativ för hur verkligheten ser ut. Ta till exempel det här med hip-hop. Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män. Och nej, jag vet att inte alla som håller på med Hip-hop är arga, men igen: min verklighet ser lite annorlunda ut: alla jag ser verkar vara arga, aggressiva och antagonistiska.
Att vara lite arg hör liksom ungdomen till, och ibland känner jag mej väldigt gammal, och förbehåller mej rätten att stå lite utanför.
Det fanns två föreställningar som verkligen intresserade mej på årets festival, SPEZIALISTERNA, med Complete Dance Crew, och 5 DEGREES, med Twisted Feet.
Och tyvärr, när SPEZIALISTERNA framfördes, då var jag någon helt annanstans.
Jag måste erkänna att jag är så illa orienterad i dansvärlden att jag ofta har svårt att skilja på vad som är gruppens namn, och vad som är titeln. Och det där ”med” som man skjuter in gör det ju inte tydligare: Five Degrees med Twisted Feet, kan ju betyda både och: antingen är det Five Degrees som framför TWISTED FEET, eller också är det FIVE DEGREES som framförs av Twisted Feet.
Jag gillar såna här dramaturgiskt ambitiösa dansföreställningar, där det finns en berättelse, inte bara i benen, på scenen, utan på papper, i ord, någonstans.
Givetvis gör det allting mycket komplicerat, på ett logisk plan. Där man i en lite mer löst hållen föreställning, där man så att säga går mer på känslan, till exempel i något som kanske skulle kunna kallas AUTUMN, DYING, kan kreatören liksom känna in vilka steg han eller hon tycka ska komma:
”Gör ett knäböj på fyran, en någolunda flygande holländare - fem, sex - så en demi-tasse, följd av en trippel mollbergs blandning - sju, ått…”
I såna fall är dansen, stegen, känslan, det enda verkligt viktiga. Koreografen kan känna in vad som borde komma, en salzburgare följd av ett kreolskt hopsa-steg, och så en liggande, rullande rotisseri, kanske.
En mer filmiskt berättade dansföreställning, som något som skulle kunna heta CATHARINA ROTHWEILERS TOTALT OLIDLIGA VECKA PÅ LANZAROTE, är mycket mer krävande, rent dramaturgiskt. Här ska man inte bara dansa, man ska berätta något, som måste förstås. Och det finns helt andra krav på logik:
”Det känns jättekonstigt att dom som dansar koltabletterna ska hjula här, ska dom inte vara rädda för mej, jag kommer ju för att äta upp dom?”
”Nja, det är ju också deras uppgift, och det vet dom, men du har rätt, man kanske ska lägga in lite skräck i uttrycket när dom gör sina lumumba-lunges.”
”Hur kommer Catharina in på hotellrummet, om glassförsäljaren har stulit allt hon har, förutom baddräkten hon har på sej?”
”Vi tar det sen, vi måste utnyttja studion nu när vi har den?”
”Är det här innan eller efter det hon trampar på kaktusen, för hon skulle nog inte göra flygande grand-manier om hon har en bandagerad fot.”
”Vi tar det sen.”
”Känner heroinsmugglaren igen henne från bussen, och det är därför han väljer ut just henne, eller är det bara en tillfällighet att han stoppar knarket i just hennes resväska?”
”Vi tar det sen!”
Här har man valt det senare alternativet, med allt vad det innebär. Man har hjärtat på rätta stället, och man vill berätta något som är betydelsefullt, angeläget, livsviktigt, men man gör det på ett lite klumpigt, omständigt sätt. Trots att jag verkligen vill framhålla en manusdriven dansföreställning, så är det också manuset som är problemet. Det är lite som om det var skrivet av en tonåring, uppfödd i en dataspelsvärld, där logiken inte är helt hållet logisk.
Det handlar om jordens undergång, kan man säga. En vanlig kille av idag får besök av en förtrollad rubriks-kub, från framtiden. Kommer du ihåg första stjärnornas krig, när Luke Skywalker hittar ett hemligt meddelande i en robot, ett hologram av prinssan Leia, till Obi-Wan Kenobi? Det är lite så. Ganska mycket så, faktiskt. Precis så, faktisk, nästan.
Det är också lite som en dansant domedagsvariant av Charles Dickens A CHRISTMAS CAROL, historien där Scrooge får besöka av tre spöken, som alla representerar olika julaftnar: dåtid, nutid, och framtid: Kuben kommer med ett meddelande från framtiden: det är kört. Människans framfart, växthusgaserna har gjort att jordens medeltemperatur har ökat fem grader, och det är allt som behövs. Totalt kaos. Götterdämmerung. Civilisationen, som vi känner den, finns inte mer. Det finns ingen mat, inget vatten, folk driver runt.
Redan i den första scenen, i en ganska snar framtid, verkar det redan vara för sent, vilket gör att cyniska jag sitter och undrar: om han kommer från framtiden, om detta kommer att hända, då finns det väl inget vi kan göra, förutom att börja bunkra?
När man sen fortsätter hoppa, in i framtiden, sitter jag och undrar: vad lever dessa människor av, om alla insekter har tagit slut, vattnet stigit, solen har försvunnit bakom moln, och allt har blivit öken, eller ligger under vatten?
Jag vet att det är en fantasi, men när man går ut så hårt från början, så blir alla kommande scener, och dom är ganska många, liksom lite redundanta.
För att hinna med alla scen- och kostymbyten, skickar man in Rubriks-kub-mannen, och trots att han är väldigt underhållande, på ett clownen-manne-, Linus på Linjen-sätt, så blir det lite långt. Han behövs tyvärr inte, rent berättartekniskt. Det blir lite kaka på kaka när kuben berättar något, och så tillbringar vi nästa scen med att se det, i en slags framtida vision. Och man tappar fart.
Själva dansscenarna är fantastiska, vad gäller koreografi, dans, kostymer, mask, ljus, projektioner, och scenografi. Och det ser tyvärr ganska coolt ut, på ett sånt där Mad Max Beyond Thunderome-sätt. Det är lite för häftigt för att hållas fram som ett varnande exempel. Det är som om man hade använt sej av en rökande Marilyn Manson i en informationsfilm om cancerprevention, och låtit honom blossande suga på en cigg och säga , ”Don’t smoke. Tobacco kills,” men eftersom han ser så cool ut får han okontrollerad celldelning att verka vara något åtråvärt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:
Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram.
Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.
HEATHERS, på Kulturama:
Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html
THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:
Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:
”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar